Lycka stavas tyger, mönster, färger!

Idag började höstens Syfestival på Stockholmsmässan i Älvsjö. Trogna läsare vet att jag ogärna missar den, och den här gången hade jag sällskap för första gången av min goda vän Å. Fördelen med att gå på egen hand är att inte behöva ta hänsyn till någon annan, utan spana efter precis det som jag vill titta på. Men det är så många andra fördelar med att gå med någon som går igång på samma saker som jag!

Jag har en svaghet för vackra tyger och vi botaniserade mycket bland lapptäckstygerna idag. Där finns många olika ganska dyra tyger i fantastiska färger och mönster, men i så pass små bitar att det inte blir så kostsamt. Här är några exempel, och även om bilderna är tagna i lite missvisande ljus så syns det ändå hur vackra de är!

Jag hittade också ett fantastiskt Liberty-tyg som jag inte kunde motstå (det orangeblå), och två andra tyger som jag bara måste ha!

Och vad ska jag göra av alla dessa tyger då? Ja, jag måste verkligen få ordning på min symaskin! Jag har tänkt sy små väskor och dom kommer att bli som karameller!

Karin Derland har precis kommit ut med en bok om fritt broderi på ylle, och den måste jag visst också ha. Tänka sig.

Sy på papper

Jag har provat mig fram med att sy med symaskin på papper. Jag använder dels styvt akvarellpapper med lite grövre struktur och dels fina papper jag köpte i Seoul i Sydkorea för en del år sedan. De senare är oftast tunna och några har inpressade växter. Till detta har jag fogat mindre bitar av linnetyg på några, och på en del andra har jag sytt fast torkat lin som jag har sedan många år. Det blir ganska dekorativt mot en svart bakgrund tycker jag.



Flow

Jag har en sån härlig känsla av flow just nu! Jag har suttit mycket i verkstan de senaste dagarna och gjort en hel del saker. Det är så njutningsfullt att komma på nya idéer och jobba med vackra färger och fina material! Jag har gjort ännu fler armband men nu i retrotyger som jag köpt på Tradera. När jag köpte dem visste jag bara ATT jag ville ha dem, men inte till vad. Nu fick jag i alla fall en användning för dem!

(Kanske mina växtfärgade tyger skulle passa att göra armband av … )

Jag köpte blå och lila vadmal på Fingerborg i förra veckan också, en riktig favoritfärgkombination! Av bara farten broderade jag ett armband till:


När jag ändå inte skulle hinna med ett pendeltåg en dag passade jag på att slinka in på Slöjddetaljer och köpa några grejer, bland annat träknappar som jag ska brodera broscher på och gummitråd. Jag hade funderat på att göra mer smycken av gummi, även om planen inte var riktigt klar. Men så satte jag mig att greja och det blev ett halsband som jag är riktigt nöjd med!

Skidhelg med mera ork!

Svar: JA! Vi hade en jättefin helg i Romme. Igår kväll kom dottern och jag hem, trötta och nöjda. Jag har åkt utför i årtionden – vi bodde nära en backe när jag växte upp. De senaste åren har jag dock känt mig stel och lite feg, vilket visat sig i åkningen förstås. Nu inser jag att måendet även påverkar utförsåkning, för nu var jag en bättre skidåkare än jag varit på flera år! Det var riktigt riktigt härligt och jag kom att tänka på den gamle skidlegenden från min tonårstid, Piero Gros. Han åkte liksom våldsamt och vilt, attackerande. Jag kände mig lite så, även om det säkert såg ganska städat ut när jag åkte! 🙂 Nu funderar jag faktiskt på att ta en bussresa till Romme över dagen på egen hand. Även om det var jättemysigt att åka med dottern så skulle jag vilja åka utan att tänka på någon annan. Fatta lite snabba beslut och spontant följa en pil mot en ny backe, utan hänsyn till vad någon annan vill eller vågar sig på för backar. Jag kan ju avvakta tills jag vet hur vädret blir och boka i sista stund.

Innan jag åkte sydde jag en liten necessär eller stort pennfodral. Eller som jag ska använda det: att ha på jobbet och samla alla telefoner, pennor och läsglasögon som jag bär omkring på väg till möten. Jag balanserar dessa pryttlar med varierande framgång – alltid med risk att tappa något. Jag är väldigt nöjd med att tyget blev bra på båda sidor, och att jag sydde i dragkedjan på ett snyggt sätt. Tyget har jag ropat in på Tradera och är ett stadigt Ikea-tyg av Ann-Cathrine Ståhlberg.

 

Pigg

”Ser ni nåt på mig?” frågade jag familjen vid middagen igår kväll. De tittade på mig noga. ”Alltså, jag har inte klippt mig eller så, det är inget som syns – eller det gör det väl? Att jag är pigg!” sa jag. ”Jo det ser jag” sa min man, ”men jag vågar inte riktigt tro det”.

Jag har tillfälligt blivit piggare förut, flera gånger. Visst är det sannolikt att det även denna gång vänder igen och att jag blir sämre, men jag känner en sån stark glädje över känslan och tänker bara tänka på hur det känns just nu!

Jag kan tänka mig att det handlar om att flera bäckar små gjort en stor stor å. Mitt läkarintyg gick igenom hos FK i veckan. Jag hade redan innan det kommit fram till att om FK nekar vidare sjukpenning så får det gå ändå – en avstressande och hjälpsam tanke. Jag träffade den underbara fysioterapeuten i måndags som erbjöd flera saker som jag tror kan hjälpa mig. Jag hade ett par underbara dagar med bröllop och kära släktingar förra helgen. Jag har bytt antidepressiv medicin och ökat dosen ganska rejält (även om förändringen till det bättre kom innan det hann ge effekt). Jag har också gått ner 6 kg i vikt. Sammantaget ger de goda effekter var och en för sig, och sammantaget stavas det HOPP! Hopp om att jag någonsin kan bli bättre – till och med frisk. Hopp om att orka göra saker jag drömmer om: träffa vänner mer, resa, träna och inte minst orka jobba heltid. Jag kommer inte ihåg hur det känns att orka, att vara stark. När jag ser människor som är på resor, tränar, jobbar heltid, gör roliga saker med sina barn så fattar jag inte hur dom kan. Eller, det gör jag väl på ett sätt. Jag har ju också haft det så, men det känns främmande att denna kropp och denna hjärna ska klara av det någonsin igen. Men kanske ser jag en ljusning nu!

Igår till exempel: jag följde dottern till ridskolan på morgonen, därefter åkte hon och jag hem till min syster i stan (Stockholm) och hälsade på. På hemvägen stannade vi till vid T-centralen och köpte en höstjacka till dottern på Drottninggatan (så fruktansvärt mycket folk!). Vi var inte hemma förrän efter klockan 16 och då var jag visserligen trött men inte helt slut. I vanliga fall hade jag inte orkat hälften av allt det där, och varit helt utmattad när jag kom hem. På kvällen fixade jag middag och satt med hela middagen vid matbordet utan att känna att jag ville gå och lägga mig, och det var då jag ställde frågan om de såg något på mig. Jag kände mig pigg trots denna intensiva dag!

Och senare på kvällen då jag vanligtvis blir toktrött på ett par sekunder, kom jag igång och färdigställde ett kuddfodral jag börjat på tidigare! Vid kl 23 la jag mig men det tog tid att somna för jag kände mig inte trött. Och nattsömnen har varit riktigt dålig. Jag har vaknat var och varannan timme, och varje gång har jag haft svårt att somna om. Jag insåg till slut att detta var ett alltför bekant mönster, och kom på att jag glömt ta min lugnande medicin som ska göra att jag sover hela natten! Inte så konstigt att det blev som det blev med sömnen. Det lustiga är att jag igår kväll i övermod tänkte att jag kanske kan trappa ner på den medicinen – en alltför tidig tanke uppenbarligen!

Nu ska utan att ta ut någonting i förskott glädjas åt denna känsla här och nu. Jag hoppas på en vacker höstdag och ska ut och fotografera tillsammans med min man. Men först kommer en nära vän hem och dricker kaffe på förmiddagen.

 

Kuddfodral sytt av spillbitar från Växbo lin, bård från en gammal kökshandduk och broderad med kedjestygn.

Det bidde en kudde!

På kursen i växt- och rostfärgning i juni färgade jag ett tyg som jag blev särskilt förtjust i. Jag var osäker på vad jag skulle göra av det, men nu har jag äntligen gjort en kudde av det.

Det har gått under benämningen mitt nu-jädrar-tyg, vilket kommer sig av att jag inte blev nöjd med en del färgningar på kursen. De gjordes med stora förhoppningar men blev bleka och lite menlösa tyckte jag. När det var dags för den sista färgbadet tänkte jag att NU JÄDRAR! Jag vek ett kraftigt bomullstyg som ett dragspel, och fyllde varje skrymsle och ficka med blad och rostiga grejer, uttalade en besvärjelse och la paketet i växtbadet. Nej, jag uttalade nog ingen besvärjelse men kände mig i alla all väldigt beslutsam. Och jag blev verkligen nöjd!

Igår färgade jag en del, och ett av tygerna tänkte jag skulle passa som baksida på kudden. Det är ett kraftigt tyg i grovt linne som min mormor vävt, och jag färgade det i ett bad med lupin och skal av rödlök, och så en del skrot inlindat i tyget.

När jag skulle sy ihop delarna tänkte jag på att tygerna skulle ligga ät rätt håll, men det blev fel ändå! Baksidestyget hamnade med avigsidan ut, men det gör inget egentligen. Det är fint ändå.

Iväg på jobbresa

I morgon åker jag och mina arbetskamrater till en konferens för att träffa kollegor från hela landet. Konferensen äger rum några mil från Luleå, och det verkar vara oerhört vackert där. De flesta år träffas vi så här för att utbyta erfarenheter, lära av varandra och diskutera strategier. Det är alltid väldigt givande och dessutom roligt och stimulerande att träffa så många trevliga och kloka människor.

Det är nu tredje året i rad som jag jobbar halvtid på denna konferens! Lite sorgligt att tänka på. Det går till så att jag läser igenom schemat för dagarna och väljer vad jag helst behöver vara med på. Resten av tiden är jag på mitt rum och vilar. Det har funkat utmärkt de två andra åren, och jag är glad att jag kan vara med. Däremot är resan i sig tröttande. Tur att jag bor nära Arlanda i alla fall! Och jag har lagt in en ledig dag när jag kommer hem, den kommer jag att behöva.

Jag tycker att jag är snäppet piggare än för några dagar sedan, och det känns förstås bra. I fredags somnade jag inte direkt efter jobbet, och jag har också haft ork och lust att vara i verkstan. Två väskor har jag fått färdiga. Båda redan påbörjade tidigare.

Den första består av bordstabletter som jag köpte för något år sedan, med tanke att använda dem till att göra till exempel en väska. Jag gillar verkligen färgerna, men de återges konstigt på bild. Det är inte blått utan brunt, brungrått och svart! Men handtagen är blå, det är liksom vitsen – att det blir så snyggt med det blå mot det brun-svarta. Och så har jag maskinbroderat slarviga cirklar på den. Det här med maskinbroderi var faktiskt anledningen till att jag skaffade en symaskin! Jag har sett några fina exempel och det här är mitt första försök.

Den andra väskan gjorde jag av två tygstycken som jag växt-och rostfärgat och sedan sytt ihop. Jag har sedan maskinbroderat assymetriska figurer, och fodrat den. Den är mer lila än på bilden.

Står och väger

Jag upplever det som att mitt mående står och väger. Ska jag tippa bakåt eller blir det ett steg framåt? Kanske det är ungefär samma som tidigare, men ganska små saker får mig att tippa. Å andra sidan har jag blivit allt bättre på att ta hand om bakåt-tippandet. Jag försöker inte pressa på, utan tar ett steg bakåt och återhämtar mig. Inser att jag gick lite över gränsen och tar det lugnt så länge jag känner att jag behöver. För mig innebär det att jobba hemma någon dag, dra ner ännu mer på det lilla jag gör hemma, avstå roligheter med vänner, laga enklare mat eller be någon annan göra det.

Jag är så hjärtinnerligen trött på att säga att jag är trött! Att jag inte orkar – det är så uttjatat. En nära vän med liknande situation i familjen som jag har, berättade om en extremt påfrestande incident under semestern. ”Jag var helt slut efteråt” sa hon, och jag började skratta. Att bli helt slut är ett så blekt uttryck för vad hon kände och som jag också känt. Helt slut kan man vara efter en lång arbetsdag eller en dag i Täby centrum med en shoppingglad tonåring. Men vokabulären täcker inte allt. Hon vet att jag vet hur det känns. När man inte fattar hur man klarat även denna gång utan att antingen gått fullkomligt bärsärk eller lagt sig ner att dö. Igen och igen och igen.

Utmattad är ett bra ord. Det beskriver den där känslan av nära nog total energilöshet. När det känns övermäktigt att lyfta armarna eller att gå. När jag började göra smycken låg jag i soffan med en kudde under var arm för att orka hålla dem uppe. Jag mådde så bra av att tänka ut hur jag skulle göra och försöka få till dem, och insåg att jag fick energi av det. Korta korta stunder.

I måndags hade vi planeringsdag på jobbet och jag skulle vara med så länge jag orkade. Med inlagda pauser skulle jag orka lite längre än vanligt tänkte jag. Konstigt nog fanns inte en enda fåtölj eller soffa att sträcka ut sig i, så jag letade upp en lugn vrå i matsalen där det fanns en matta och la mig på den att vila. Jag stannade nästan hela dagen och vacklade sedan hemåt. Jag funderade på att ta en taxi, det kändes nästan omöjligt att ta sig hem med tre byten mellan tunnelbana, pendeltåg och buss – men det gick.

Jag hade ett planerat möte dagen efter, annars skulle jag tagit ut komptiden som måndagen genererat direkt men tisdagen förflöt utan problem och så tog jag den lediga dagen igår istället. Jag vaknade tidigt som vanligt men somnade om till kvart över tio! Jag behövde verkligen den sömnen – jätteskönt!

Jag sydde en kudde igår av de ofållade handdukar i linne jag köpte på Växbo lin. Det är olika tyg på fram- och baksida. För att få lite färg sydde jag på ett vackert vävt band jag köpte för något år sedan. Jag hade stora problem med att sätta på bandet, och ägnade en försvarlig tid åt att sprätta och göra om, tills jag kom på att jag skulle tråckla fast bandet innan jag sydde istället för att nåla. Då gick det bra. Så är det när man inte lärt sig – det tar tid men det funkar till slut. Jag försöker tänka att jag inte är bunden av hur man SKA göra, men det är mest en klen tröst.