Första fysioterapisessionen

Igår ägnade jag många timmar på Stressmottagningen. Jag träffade först arbetsterapeuten en kort stund då hon berättade hur hon tänkt lägga upp mötet med min chef, och undrade om jag hade något jag ville ta upp. Därefter en kort paus, och sedan kom min chef. Arbetsterapeuten berättade om behandlingen och om utmattningssyndrom, och därefter om hur vi kan tänka på arbetet. Hur vi kan lägga upp arbetstiden och innehållet i arbetet så att jag med små små steg utmanar mig att göra allt mer. Vi enades om att jag och min chef ska ha korta avstämningar varje fredag. Det kändes bra.

Sedan åt jag min medhavda lunch och så vilade jag, djupt nedsjunken i en soffa i deras väntrum. De spelar lugnande musik på låg volym och det kändes skönt.

Så var det dags för nästa session! Det första passet med fysioterapeuten som vi ska träffa åtta gånger. Vi höll till i ett rum med yogamattor på golvet, och jag hade satt på mig lite ledigare kläder eftersom vi skulle röra på oss. Och SOM i rörde på oss! Vi fick göra många olika fysiska övningar för att få musklerna att slappna av, och det var verkligen verksamt. Jag har inte känt mig så avslappnad i axlar och nacke på flera år! Vi fick skratta en del också, och om vi till en början var lite blyga och försiktiga så blev vi mer lössläppta mot slutet! Svettiga och med bultande hjärtan fick vi lägga oss ner för att slappna av, innan en välbehövlig vattenpaus.

Avslutningsvis pratade hon om att göra saker i långsammare takt, och vi fick även öva på det. Min värsta gren! Men jag har verkligen börjat förstå att mitt hetsiga sätt att göra saker på hänger ihop med det här. Jag har inte insett det förut. Inte tyckt att jag är stressad. Men jag har haft fel. Jag undrar när jag började bli så här, för jag tror inte att jag alltid varit så.

Lyssnar på Pia Dellson

Jag har skrivit många inlägg om Pia Delssons bok Väggen som jag varmt rekommenderar till alla. Den är skriven på kortprosa och kräver mycket lite ork att läsa, men är väldigt mitt i prick. Författaren är psykiater som blev sjuk i utmattningssyndrom vilket gör hennes reflektioner ännu intressantare.

Nu har jag lyssnat på ett poddavsnitt där hon samtalar med en programledare om utmattningssyndrom. Poddcasten heter Allt du velat veta och är min senaste källa till lycka – massor av avsnitt om allt mellan himmel och jord med mycket intressanta personer. Jag har till exempel lyssnat på avsnitt om rymden med astronomen Marie Rådbo, om romarriket med historikern Eva Queckfeldt, om adeln med journalisten Björn af Kleen och om TV-drama med författaren Hans Rosenfeldt.

Men åter till Pia Dellson. Ett ungefärligt citat: Personer som drabbas av utmattningssyndrom är ofta väldigt stabila vad gäller stress. De kan pressa sig mycket, mycket länge, och allt längre in i en utmattning eftersom de inte känner av några larmsignaler. Inga larm slår till om att nu orkar jag inte mer eller det här går inte, utan man kör sig själv i botten helt enkelt. Det här beteendet är ett av dem som jag måste arbeta med. Det handlar om flera saker: jag måste släppa på prestationskravet från mig själv, jag måste lära mig att göra saker långsamt, jag måste lära mig att göra tillvaron randig med pauser för återhämtning mitt i aktiviteterna – inte köra på tills allt är klart.

På Stressmottagningen pratar vi mycket om värderad riktning. Jag måste vara uppmärksam på när jag tar steg bort från värderad riktning, och hur jag kan ändra mina val av handlingar till en annan gång.

Jag skrev måste ovan – vi har också lärt oss att ersätta måste med jag vill, jag väljer. Alltså: jag väljer att släppa på mina egna prestationskrav och att göra saker långsamt. Heja mig!

Bekräftad

Igår var jag på Stressmottagningen igen, för första gången efter juluppehållet. Vi pratade om svårigheter med sömn och att det nästan alltid finns med vid utmattningssyndrom. Jag fick känningar av WED/RLS som tilltog under sessionen, och jag satt och skakade på benet och vred mig för att häva det värsta. Hon som satt bredvid mig la en hand på min arm då hon trodde att jag fått ett anfall av ångest. Jag förklarade varför jag inte kunde sitta stilla, och  han som höll i träffen frågade lite mer. Vilken behandling jag fått, om medicinerna och hur det påverkar mig. Jag sa att jag oftast sover bra tack vare antidpressiva och lugnande mediciner, men berättade också vad som händer om jag glömmer WED/RLS-medicinerna på kvällen. Han såg allvarligt på mig en kort stund och sa att det är en mycket besvärlig åkomma, verkligen. Det var ett sånt fint ögonblick för mig, som en bekräftelse! Tänk att det är så viktigt, att någon annan tillerkänner mig ”rätten” att må dåligt!

En gammal vinterbild. Nu finns ingen snö i sikte.

Just den här ”rätten” märker jag att jag inte är ensam om. Flera på kursen har haft liknande formuleringar, och jag vill minnas att kursledarna också pratat om det som vanligt hos personer med utmattningssyndrom. Alltså en känsla av att vara en bluff. Att känna efter för mycket, att det inte är något fel på mig egentligen, att jag borde ta mig i kragen och skärpa mig. Det finns ju inga brutna ben eller elaka tumörer att visa på, och Försäkringskassan verkar ju tro lite lagom på oss. Samtidigt som vi ju VET att vi är sjuka! Och på Stressmottagningen vet de.

Fortfarande inget livstecken från Försäkringskassan …

Läser och inspireras

Jag fick en bilaga från tidningen Vi av min mamma och tog med den på resan. Den är så inspirerande och jag blir så himla glad när jag känner lusten till garnet och stygnen och allt! Den lusten har varit ganska svag under hösten, förmodligen en del av depressionen. Ett gott tecken att det börjar dra i broderiarmen!

Vi tog en sväng på strandpromenaden nedanför hotellet idag. Det är så underbart med det stora vida havet! Och en dramatiskt kust med svarta stenar, kanske lavastenar?

Jag har bara mycket svaga känningar av RLS/WED nu när jag verkligen kopplar av, och det är förstås skönt. Ett litet orosmoln på min himmel är ändå att vänta på besked från försäkringskassan om de godkänner sjukskrivning på 75 %. Jag loggar in på deras hemsida flera gånger om dagen och kollar om de lagt ut något besked, men ännu så länge ingenting.

 

Softar i solstol

Jag är på Gran Canarias sydkust på en veckas viloläger tillsammans med min goda vän T. Det är tredje året i rad som vi åker söderut strax efter jul- och nyårshelgerna. Det är ca 20 grader varmt och soligt med ett och annat välbehövligt moln. Vi gör i stort sett ingenting och det är liksom det som är meningen. Det är lågsäsong och inte så farligt mycket folk här heller.

Vi förundras över att så många sitter och äter inomhus i den bjärt upplysta och larmiga matsalen, när det går att sitta utomhus där det är mycket tystare och mysigare. Jag får nästan panik där inne av alla ljud. Det slamrar från diskplockningen och folk pratar högt i ett rum helt utan ljuddämpande material. Tur att vi slipper sitta där!

Ikväll har vi bokat bord i hotellets restaurang med inhemsk kanarisk mat. Det ska bli spännande!

 

Nytt år och ny arbetstid

Så blev det 2020, och jag har gått ner till arbetstid på 25 %, det vill säga 2 timmar om dagen. De här två dagarna jobbar jag hemifrån. De flesta på jobbet är antingen lediga eller jobbar hemma så det är ingen vits med att åka till jobbet. Det har varit så skönt att slippa kollektivtrafiken de här två veckorna! Jag har ännu inte fått beslut från Försäkringskassan om sjukskrivningen går igenom, men hoppas att det kommer snart.

Jag har äntligen börjat skriva i min nya dagbok, och jag hoppas att det kan bli hjälpsamt. Vi har pratat en del om värderad riktning på Stressmottagningen, och att identifiera och göra saker som går i den riktningen, och inte sådant som går emot den. En sak som jag verkligen känner mig motiverad att ta tag i nu är vikten. Jag måste det. Jag väger för tok för mycket för min hälsa och känner mig jättestor. Jag har en plan och den sätts i verket efter min resa. Det känns bra och är verkligen i värderad riktning.

På promenaden igår eftermiddag lyckades jag precis pricka in en helt makalös himmel.