Stadstur och märkligt i rabatten

Jag åkte in och jobbade på kontoret idag, på Söder i Stockholm. Det är ingen konst att hålla avstånd på pendeltåget. Det är glest mellan resenärerna nu mitt i sommaren. Jag drack kaffe med mamma och hennes man på deras bakgård först, och sedan gick jag till jobbet. Där såg jag inte en kotte till en början, men strax innan jag skulle bege mig hemåt träffade jag på en person från en annan enhet. Märkligt men ganska skönt att det var så stilla.

Utanför jobbet finns så fina träd som jag njuter av året runt. På vintern har pilarna sånt fantastiskt vackert grenverk och nu på sommaren lyser de gröna i solen!

Jag var hungrig när jag gick till pendeltåget så det var lätt att stanna till vid bärförsäljaren utanför stationen. Jag köpte hallon och jordgubbar som jag smällde i mig på hemvägen! (Ja, jag tvättade händerna med savett som är både bakterie- och virusdödande innan!) Supergott och fräscht, och jag klarade mig från hungern tills jag kom hem. Jag köpte också lite kantareller som jag stekte till spagetti till lunch.

Men först var det sängen som gällde – oj så trött jag var! Men det hade jag räknat med att jag skulle bli, och jag är fortfarande ganska mör nu på kvällen.

Jag tittade till rabatterna efter hällregnet, och löste gåtan med ett par växter som egentligen borde vara av samma sort. Det vi köpte var anisisop men det visar sig nu att båda är av släktet anisiop och att den ena också heter det, men att den andra heter mexikansk kolibrimynta! De är inte alls lika varandra heller.

Mexikansk kolibrimynta

Anisisop

 

Men de ska nog passa med båda två ihop med allt annat i rabatten. De har inte börjat blomma helt ännu så jag får väl se om det blir snyggt.

En annan lustig sak var en planta som flyttades över från den gamla odlingslådan till den nya rabatten. Den såg bra skruttig ut på försommaren men jag tänkte att den nog skulle ta sig. Tänkte att det kanske vara astilbe som jag visste att vi haft där. Men nu när den sträckt på sig och blommar visar det sig vara en höstanemon som jag inte ens minns att vi haft! Men inte mig emot, de är ju helt underbara!

Första jobbdagarna

Jag inledde första dagen åter på jobbet med en promenad, precis som jag gjorde i våras och på försommaren. (Det har blivit lite si och så med det under semestern.) Jag satte mig vid datorn i sovrummet och öppnade e-posten. Eftersom jag gick tidigt på semester i förhållande till de flesta andra i min enhet, så fanns det många mejl att ta del av. Jag bestämde mig för att beta av dem lite i taget. Det dröjer ändå innan alla kollegor är på plats igen.

Jag gjorde också ett schema för min arbetsdag med inbokade pauser av olika längd, lik som innan semestern. Jag la också in påminnelser i mobilen så att jag inte skulle glömma bort tiden. Det funkade bra och jag körde ett pass Asahi i en av pauserna, i de andra la jag mig på sängen och blundade. I den längre pausen sov jag lite.

Jobbdagen avslutades med ett mycket fint webbsamtal med en kollega. Vi samtalade om vår sommarläsning och för en gångs skull hade jag ju läst böcker! Jag höll just på med Stål av Silvia Avallone, som jag funderade på att sluta att läsa. Den gav mig inget tyckte jag. Men när vi pratat om den så gav jag den en ny chans, och den tog sig verkligen, och när jag läste ut den i morse så konstaterade jag att det var ännu en fin läsupplevelse! Så bra att prata om det lästa! Som en flicka i den engelske läspedagogen Aidan Chambers bok säger: ”vi vet inte vad vi tycker om en bok förrän vi har pratat om den”!

Men sen gick ridån ner för mig. Jag var så trött den eftermiddagen att jag först bara satt utan att ta mig för någonting. Jag sov en timme eller så, och sedan tittade jag lite halvt oengagerat på ett tv-program. Lite rädd blev jag allt, rädd att resten av veckan skulle bli likadan. Men de andra två dagarna har gått bra. Jag har orkat läsa och göra det jag brukar.

Jag håller på att benar upp vad jag ska jobba med i höst, och se så att det blir lagom mycket. För min del skulle det passa bra att jobba hemifrån ett bra tag till.

Det blir kurs trots allt!

Det blev ju ingen sommarkurs i silversmide på grund av rådande coronapandemin, men nu har jag anmält mig till en kortare kurs i drejning! Det är en gammal arbetskamrat som är keramiker och som brukar ha kurser. Jag har aldrig provat på att dreja vad jag kan minnas, och jag tror att det är svårt. Men jättekul att testa! Och jag kommer inte att skaffa utrustning och börja dreja hemma, som jag har brukat göra efter sommarkurserna. Det är alldeles för stor och kostbar utrustning, och tur är väl det kanske … Men annars är det väldigt roligt att komma hem från kurser och fortsätta med det jag lärt mig: broderi, tovning, fotografering, växt- och skrotfärgning och silversmide. Mina barn minns med bävan den sommaren jag kokade växtbad på spisen – de uppskattade inte alls lukten! Det roliga är ju att det finns kvar. Närhelst jag får lust kan jag tova eller växtfärga. Jag har utrustning och material, och har anteckningarna kvar.

När jag var helt liten gjorde min mamma den här lilla flickan i lera till mig. Jag har haft den framme i alla år, den står på mitt nattygsbord. Jag tycker att den är så fin, även om den tappat armen en gång och lagats väldigt klantigt.

Semestern lider mot sitt slut

På måndag är det dags att jobba igen, och det känns bra. Jag har haft en lång och bra semester i fem veckor. Gjort några kortare resor men varit mycket hemma. Målat väggar, anlagt rabatter och läst, läst läst.

Det som förmörkar min himmel är framför allt att jag haft ökande besvär av WED/RLS. Vissa dagar har det varit riktigt jävligt, och jag kanske får kontakta neurologen efter sommaren och fråga om vi kan skruva på medicineringen. Det påverkar mig så mycket: drar ner mig, och Hopplösheten ligger på lur.

Jag hade en dröm i natt som jag funderat på under dagen. Jag är på en arbetsplats och det börjar brinna. Jag vill hämta mina saker men inser att det är försent. Elden skjuter som en pil genom korridorerna, med en fart som överraskar och förvånar mig. Jag klarar mig med en hårsmån, och tänker med oro på att ingen kommer att förstå att jag inte kunde rädda mina saker om jag inte väldigt tydligt kan beskriva eldens snabba framfart. Mina viktiga saker brinner upp: mobiltelefon, körkort, handväska, vinterstövlar och kappa.

Det jag tänker att drömmen står för är mitt behov av att förklara varför jag mår som jag gör, vad jag varit med om i livet och hur det påverkar mig fortfarande. Jag vill bli förstådd och inte ses som … ja, vadå? Behöver jag legitimera mitt sjukdomstillstånd inför andra? Varför då?

De saker som brinner upp är sådant som är nödvändigt för att kunna komma åt mina pengar, komma in i mitt hus och ta mig därifrån utan att frysa. Det allra viktigaste med andra ord. Kanske en rädsla att stå där utan någonting? Att allt viktigt kan tas ifrån mig.

Jag hade återigen glömt att ta den sista medicindosen igår, den som gör att jag sover hela natten. Kanske var det därför jag drömde så oroligt? Jag vaknade många gånger och fick sova middag idag. I morgon fyller jag 56 år. Det ska bli roligt, jag tycker om att fylla år!

Boklycka

Jag har under de åren jag inte kunnat läsa sett en del boktips som vänner lagt upp på Facebook. Nu när jag kommit igång igen så skulle jag vilja liksom läsa ikapp sådant som varit riktigt bra. Jag skickade ut en fråga till mina vänner på Facebook och fick många intressanta tips. Jag har lagt allt jag vill läsa i min minneslista på mitt lokala bibliotek – en så finurlig funktion på bibliotekets hemsida!

I tisdags åkte jag in till stan för att fika med min mamma och hennes man på deras bakgård. Jag passade också på att gå på Stadsmissionen som ligger i nästa kvarter, och jag höll knappt på att ta mig därifrån! Böckerna var riktigt välordnade där, och jag letade runt efter titlar jag har på min lista, men också efter böcker jag läst som jag vill ha i bokhyllan hemma. Även om jag inte tror att jag kommer att läsa om dem, så tycker jag mycket om att se dem och minnas känslan jag hade när jag läste dem! Jag utlovade en bild på bokhyllan efter målning och här kommer den. Vi har en hel del böcker på andra ställen också, men det mesta av skönlitteraturen finns här i alla fall. Det blev väldigt bra med den antracitgrå färgen bakom böckerna.

Jag gick ut från Stadsmissionen med tolv böcker: fem inbundna och sju pocket för 290 kr! Vilket fynd! Tre hade jag läst och ville äga själv, resten är ser jag fram emot med spänning att läsa. Och när jag gick trottoaren fram med min tunga kasse så fylldes jag av en stark lyckokänsla, starkare än jag känt på mycket länge! Det var en rent fysisk upplevelse i kroppen, en boklycka!


Tapeter och tyger

Jag, min man och en god vän till oss, J, åkte iväg på en kortare ntur västerut. Det huvudsakliga målet var Frövifors pappersbruksmuseum i närheten av Arboga och Örebro.

Årets utställning handlade om tapetens historia och var riktigt intressant. Det var främst fokus på riktigt gamla tapeter varav några nyproducerats efter tapetfragment som hittats. Jag hade velat se mer tapeter från de senaste årtiondena, framför allt från 1970-talet. Men roligt att fyra samtida kvinnor som gör tapetmönster lyftes fram. Deras skisser och tapeter fanns i montrar, och var helt ljuvliga! Läs gärna mer om utställningen På tapeten. Där finns också länkar till tapetmakerskorna.

Hanna Werning

 

Hanna Wendelbo

Emma von Brömssen

Magdalena Lundkvist

En tapet från längre tillbaka i tiden som jag blev förtjust i är den här som kanske är från 50-talet.

Sedan åkte tre mil vi till den fina lilla trästaden Nora, där vi åt lunch och traskade omkring i staden. Jag hade kollat upp second handbutiker som jag ville besöka, och vi delade på oss ett tag. Jag gjorde inga större fynd men roligt att gå runt och titta.

En av butikerna hade lite böcker och det dras jag till som en mal till ljuset! Jag köpte två pocketböcker. Dels Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som jag precis läst för andra gången och vill ha i bokhyllan, och dels Elisabeth Rynells Till Mervas som jag läste ut igår. Jag älskade hennes bok Hohaj och hade stora förhoppningar på den här. Den första halvan av boken var en besvikelse, den kändes lite platt och med ett högst ordinärt språk. Men den andra halvan gav desto mer, då kände jag igen det vackra språket och upplevelsen från Hohaj – att jag kände den djupt inom mig.

Vi hade bokat boende på Åkerby herrgård ett par mil norr om Nora. Hemsidan lovade bra mycket mer än vad det var, men det var helt ok. Varken boendet eller maten var i själva herrgården, utan i ganska trista längor vid sidan av. Det var en känsla av folkhögskola. Men vi fick ett fint och personligt bemötande av ägaren som bjöd på hemlagad glass till efterrätt!

Nästa dag tog vi en annan väg hem för att se något annat än E18. Vi stannade vid ett gårdskafé och åt en god våffla, och sedan åkte vi till Lata pigan som är en vintagebutik ute på landet utanför Enköping. Det är som en loppis men med enbart riktigt bra saker. Mängder av tyger (en sån lycka att botanisera bland!) men även om det var bra priser för att vara t ex Marimekko så kostade de mycket pengar. Tyvärr fanns knappt några mindre stuvar, men jag hittade en liten bit av en vaxduk från Marimekko som var fin och bara kostade 25:- och ett jättefint tyg som ägaren inte kunnat identifiera och därför inte tog så mycket för. Det var en gardinlängd och kostade 200:-. Kanske det kan bli en kjol så småningom?

Ny dosett

Jag har börjat använda en ny dosett för medicinerna, och den borde hjälpa mig att ta rätt dos vid rätt tillfälle. 

Jag tar medicin vid fyra tillfällen per dag och den är uppdelad precis så. Det borde funka!

Min syster och jag hälsade på vår pappa i Jämtland i månadsskiftet februari/mars, precis innan coronapandemin gjorde resor svårare och resor till personer i riskgrupp omöjliga. Vi hade tänkt åka dit igen i vår eller i sommar, men det får bli senare.

Min syster och hennes man är i Jämtland nu och besökte pappa idag, på coronasäkert sätt. De ringde upp mig på FaceTime så att jag kunde vara med, och kunde visa pappa vår trädgård. Det kändes fint och lite mer än att prata på telefon. Men att komma och bo hos honom i ett par dagar får vänta som sagt.

Jag har de senaste dagarna ägnat ett ansenligt antal timmar åt att måla om vardagsrummet hemma. Det sista gjorde jag nu ikväll, och det avslutades med sanningens ögonblick: skulle den vita och den antracitgrå färgen mötas utan att flyta in i varandra i hörnet där de olikfärgade väggarna möts? Och jag hade lyckats! Nu ska alla konsoler och hyllor upp igen, och sedan alla böcker. Bild kommer!

Det känns som att jag varit ledig i evigheter och jag har ändå en och en halv vecka kvar! Den sista veckan ska jag slappa mer och förhoppningsvis ägna mig åt verkstan en del.

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Omstart på kursen om självmedkänsla

Jag har skrivit om självmedkänsla några gånger här på bloggen, bland annat i det här inlägget. I höstas påbörjade jag kursen Bli mera du – självmedkänsla 1,2,3, men gjorde inte klart den eftersom jag hade turen att komma med på behandlingen på Stressmottagningen. Men när man betalat för kursen så har man möjlighet att gå den igen när som helst. Materialet finns tillgängligt hela tiden, men om man vill ha möjlighet att kommunicera med de andra kursdeltagarna via diskussionsforumet eller med kursledaren Marie Bengtsson så kan man hoppa på vid tre tillfällen under året då kursen körs.

Timjan blommor till binas och humlornas glädje

Nu har jag precis börjat en ny omgång av kursen, och när jag läser mina nedskrivna reflektioner från i höstas så ser jag att jag ändå kommit lite längre! Jag är inte alls lika trött eller påverkad av allt elände som pågår i världen. Min weltschmerz var tung i höstas.

Hortensian ändrar färg

Kursupplägget är lite annorlunda nu, åtminstone här i början. En reflektionsövning gick ut på att färdas tio år framåt i tiden, knacka på dörren till mitt hus och möta mig själv. Vem mötte jag? Jag ser för mig en glad och harmonisk Pia, i hyfsad fysisk form och med tid, lust och utrymme för kreativa saker och för fina relationer med vänner och familj. Jag slås av den varma känslan i hemmet, med mycket färg, form och glädje. Jag är kanske pensionär eller åtminstone på väg bort från arbetslivet (förhoppningsvis!).

Axveronika framför rosen’The fairy’

I morgon bitti tar jag tåget norröver …

 

 

En aning bättre

När jag skrev senast höll jag på att bli tokig av WED/RLS som blivit värre. Redan dagen efter var det aningen bättre och har fortsatt så. Det är fortfarande värre än vanligt men lite mer hanterbart och inte så utmattande. 
För några dagar sedan satt jag i verkstan för första gången på ett tag. Jag har tidigare sytt om en av min mans avlagda linneskjortor till en liten jacka till mig. Klippt av ärmarna då de är trekvartslånga och kantat med en band med pärlor. Jag broderade också en liten blomsterslinga på den och satte på ett par trekantiga knappar som dekoration. Jag har en tid funderat på att sy sashikostygn på den, och det var det jag påbörjade häromdagen. Inget att visa ännu men så småningom blir det en bild här.

Jag har flera idéer som jag tänker mycket på, både silver och broderi, men det kräver ett lugn som jag inte har just nu.

Men läslusten (eller läshungern!) håller i sig! Jag håller på i del två av Karin Smirnoffs romaner om janakippo och är helt tagen – så stark berättelse och så häftigt språk! Den första lånade jag på biblioteket, men del två är det kö på så jag läser den digitalt (via Nextory som jag har gratis ett tag genom Viktväktarna). Del tre är jag näst i tur på på bibblan så den får jag nog snart. Jag föredrar verkligen att läsa pappersbok men nöden har ingen lag, och fördelen med att läsa digitalt är att jag får böckerna direkt.

Jag har påbörjat ett par böcker som jag inte riktig fallit för, och då märker jag att de blir liggande så att jag inte läser alls. Det har jag inte tid och lust med så de böckerna släpper jag helt enkelt! Man måste givetvis inte läsa ut allt man påbörjat – det finns fler böcker än jag hinner läsa ändå!

Om tre dagar åker jag till min systers stuga i Söderhamns skärgård, och SOM jag längtar!