Inställd resa

I helgen som kommer skulle min syster och jag åka till hennes stuga i Söderhamns skärgård, men vi har ställt in resan. Det är bara jag som kan köra dit och det känns övermäktigt för mig att köra över 20 mil enkel resa. Det känns skönt att ha bestämt sig, men väldigt trist eftersom jag sett fram emot den här helgen så mycket. Jag har bara varit där en gång i år. Väderleksutsikterna säger regn men vi skulle ha kurat inne framför braskaminen med varsin bok, god mat och vin.

Jag promenerade med min syster i telefonen i morse, och det gick väldigt långsamt. Det finns ingen energi i benen alls, de känns som kokt spagetti. Det blev en lång vilopaus med en av katterna innan jag kunde börja jobba. Innan mötet med arbetsgruppen vilade jag igen, och så kunde jag delta aktivt i åtminstone halva mötet. Resten av tiden stängde jag av min kamera och mikrofon, la mig i soffan och lyssnade bara på kollegornas samtal.

Så skira liksom svävar klockorna

 

Det går åt fel håll nu, det känns så oerhört tråkigt! Eller ”tråkigt” är ett alldeles för svagt ord. Jag tappar ord mer än vanligt, trycket runt huvudet ligger på nästan konstant, det mesta tar längre tid att utföra eftersom automatiseringen har hakat upp sig – jag måste tänka istället för att bara göra och det är inte helt lätt. Som exempel: om jag ska plocka fram tallrikar och bestick för att duka så stannar jag upp och undrar vad det var jag skulle plocka ner från skåpet. Bara någon sekund eller två, men det är så påtagligt annorlunda.

Det var länge sedan jag förstörde en hel maträtt på grund av hjärntröttheten, men det tar längre tid och jag vill vara ensam i köket, oftast i tystnad även om jag vissa dagar kan ha radion på. Om någon säger något till mig då blir det helt kaos i huvudet. Jag kan inte tänka alls, och famlar efter avstängningsknappen i mobilens radio-app. Ofta fumlar jag, måste trycka in koden till telefonen, skriver fel kod och under tiden har den som försökt prata med mig fortsatt att prata och inte förrän jag TILL SLUT fått tyst på radioprataren kan jag säga att jag inte kan lyssna på två saker samtidigt! Puh. Stressnivån ligger på topp och jag undrar hur jag ska kunna laga färdigt maten. Det går oftast, men ibland måste jag vila innan jag kan äta.

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Lillsemester

Jag åkte till min goda vän T i Roslagen i ett par dagar, och kom hem igår eftermiddag. Det var oerhört skönt och vilsamt, och vi badade i havet flera gånger om dagen! Jag har inte badat så mycket som jag velat de senaste åren. Flera somrar har jag inte badat alls, och det beror på att jag skämts över min kropp i baddräkt. Visst är det dumt! Men på de resor till värmen som jag gjort med T på vintrarna har jag struntat helt i det och badat så mycket jag velat, i både pool och hav. Och nu struntade jag också i det och njöt i fulla drag av känslan av vatten kring hela kroppen och svalkan det gav i värmen!

När jag kom hem insåg jag att jag inte hade någon känning ALLS av WED/RLS när jag var där! Det är verkligen otroligt vad lugn och ro kan göra!

Växterna i trädgården hade växt lite i alla fall, och brokschersminen hade slagit ut! I år är den ju ganska blygsam i omfång – bara några grenar – men den kommer att bli både tätare och högre. Jag hade inte vågat hoppas på blommor i år men det finns flera knoppar!

Jag gick ut i den ljumma sommarkvällen och vattnade, klippte bort vissna blommor och stöttade upp rosorna som låg direkt på jorden. Jag är så nöjd och stolt över vår trädgård nu!

Det ska komma regn i veckan som kommer så jag passar på att njuta av pionen nu, för blommorna lär regna bort. Men de vackra djupgröna bladen finns kvar förstås.

Fin helg

Min syster och jag har varit hos vår pappa i Jämtland i helgen. Vi umgicks och hjälpte honom med en del saker, tittade på skidtävlingar på tv och led tillsammans av den, i vårt tycke, dåliga musiken framför Mello.

Jag var ganska trött och låg och vilade med öronproppar en hel del. Till slut kom jag på varför. Jag är inte van vid att umgås så mycket under en dag, utan brukar ha mycket mer tid I ensamhet. Ljudet från tv:n under dagen blev också tröttande. Vi gick och handlade några få saker i en liten mataffär, och då märkte jag hur liten marginal jag hade. Jag blev trög i skallen, lite yr och toktrött. Men jag har ju lärt mig nu att inte pressa mig utan går undan och vilar, så det gick bra. En skillnad mot hemma var ju att det inte fanns några förväntningar eller krav på mig!

Jag blev lite förkyld i helgen och har rejält ont i halsen nu. Sonen hade en dunderförkylning förra veckan och det kanske är den som huggit tag i mig nu. Förhoppningsvis blir jag inte sjuk utan bara förkyld.

Den här duken känner jag så starkt ihåg från min barndom. Jag antar att det är min farmor eller faster som broderat den. Visst är den fin!

Läser och inspireras

Jag fick en bilaga från tidningen Vi av min mamma och tog med den på resan. Den är så inspirerande och jag blir så himla glad när jag känner lusten till garnet och stygnen och allt! Den lusten har varit ganska svag under hösten, förmodligen en del av depressionen. Ett gott tecken att det börjar dra i broderiarmen!

Vi tog en sväng på strandpromenaden nedanför hotellet idag. Det är så underbart med det stora vida havet! Och en dramatiskt kust med svarta stenar, kanske lavastenar?

Jag har bara mycket svaga känningar av RLS/WED nu när jag verkligen kopplar av, och det är förstås skönt. Ett litet orosmoln på min himmel är ändå att vänta på besked från försäkringskassan om de godkänner sjukskrivning på 75 %. Jag loggar in på deras hemsida flera gånger om dagen och kollar om de lagt ut något besked, men ännu så länge ingenting.

 

Softar i solstol

Jag är på Gran Canarias sydkust på en veckas viloläger tillsammans med min goda vän T. Det är tredje året i rad som vi åker söderut strax efter jul- och nyårshelgerna. Det är ca 20 grader varmt och soligt med ett och annat välbehövligt moln. Vi gör i stort sett ingenting och det är liksom det som är meningen. Det är lågsäsong och inte så farligt mycket folk här heller.

Vi förundras över att så många sitter och äter inomhus i den bjärt upplysta och larmiga matsalen, när det går att sitta utomhus där det är mycket tystare och mysigare. Jag får nästan panik där inne av alla ljud. Det slamrar från diskplockningen och folk pratar högt i ett rum helt utan ljuddämpande material. Tur att vi slipper sitta där!

Ikväll har vi bokat bord i hotellets restaurang med inhemsk kanarisk mat. Det ska bli spännande!

 

Att stå emot

Nu ska jag skriva något pinsamt om min vikt igen. Jag gick alltså ner 10 kg i vikt under hösten, fram till julen. Jag hade bestämt att jag skulle tillåta mig att äta utan tanke på viktnedgång under själva julafton och nyårsafton, men annars hålla på min diet. Målet var att hålla vikten över julhelgerna, inte att gå ner. Visst låter det som en bra plan!

Nu kan jag berätta att det inte höll. Det började med att jag tog någon enstaka pepparkaka och smakade ett par bitar julgodis under veckan innan jul. Inte så farligt kanske, men jag hamnade snabbt på ett sluttande plan och under juldagarna blev det mycket julgodis.

Så var det dags för resan till Agadir. Här hade jag inte heller tänkt att jag skulle behöva tänka på mathållningen, men det får ju vara någon måtta i alla fall! Men nejdå, det fanns ingen måtta. De serverade en av mina stora favoriter till efterrrät både lunch och middag VARJE DAG: brylépudding. Åt jag det efter lunch och middag varje dag? JAJAMENSAN!

Och så slutligen var jag på konferens i Varberg under veckan som gick. Där fanns ett ganska överdådigt fika både för- och eftermiddag. Åt jag en liten kaka kanske? Eller höll jag mig till det stora utbud av god frukt som serverades? Nej, jag åt så mycket jag kunde utan att skämmas inför mina kollegor. Kanske lite mer än så. Jag smugglade också med mig några biscottiskorpor i en servett för att ha till mitt kvällste på rummet, och några kakor att ha med på tåget hem.

Det här är så pinsamt och skamligt att berätta! Vad är det med mig??

De tio kg jag gick ner under hösten är rejält knaprade på, men det är dags att glömma det och ta nya tag. Jag ångrar djupt att jag släppte det taget för ett år sedan, och tillät mig att gå upp allt jag gått ner under hösten 2017 och mer därtill.

Jag såg hibiskus blomma i Agadir, och vi har en hemma också. Så vackra med sina djupt gröna blanka blad och röda blommor!

På konferensen var det en deltagare som sa till mig att jag är så fin, och måste ha gått ner rejält sedan vi sågs senast i september. Jag blev lite överraskad över att jag blev så odelat glad för den kommentaren. Lite plumpt var det allt, jag skulle inte säga det själv till någon. Men jag tänker att den skulle kunna hjälpa mig lite nu, att jag ska kunna motiveras av den.

I mitt jobb formulerar vi ofta mål och syften med olika insatser och projekt. Syftet med min viktnedgång är att jag ska få en bättre hälsa och att jag vill se finare ut. Målet är att gå ner ca 3 kg i månaden fram till sommaren, och hålla vikten någorlunda under sommaren för att fortsätta viktnedgången under hösten. Det är inte orealistiskt, men jag måste vara tillräckligt motiverad för att det ska funka. Jag har lyckats med många saker genom att helt enkelt bestämma mig för det, så som att sluta röka och att bli av med starka rädslor.

Heja mig!

Broderi på resa

Jag är glad att jag tog med broderiet till konferensen i Varberg, Jag fick lite tid mellan möte och middag. Först tappade jag upp ett bad i badkaret! Jag har inte badat i badkar på årtionden, och jag måste säga att jag fick lite dåligt samvete när jag såg hur mycket vatten det gick åt. Varmt vatten. Det finns fyra värmeljus i rummet så jag tände alla dem och satte runt badkaret. Riktigt mysigt. Men inte så länge, och när jag hade talat om för mig själv att det inte spelar någon roll för miljön om jag badar länge eller kliver upp innan vattnet svalnat (och jag tröttnat) så klev jag upp och satte mig att brodera. Så här såg jag ut då.

Jag är fortfarande blöt i håret i nacken från badet.

Min man smsade att jag fått kallelse till både neurologen och psykiatern med posten idag. Det känns bra. Jag är omhändertagen. Det är en känsla jag tycker om och som är viktig för mig. Jag är stark men behöver andra.

Neurologen skulle kalla mig till besök när jag tagit den ökade dosen Gabapentin i tre månader, så det var väntat. Det var också kallelsen till psykiatern – vi kom överens om att han skulle kalla mig efter ett halvår sedan senaste besöket. Ett erbjudande han gav så att jag inte skulle bli utskriven från psykiatrin utan kunna komma tillbaka vid behov. Jag tror att det är bra att prata med honom igen. Om hur svajigt det är för mig, även om det på det stora hela är bra. Höra hur jag ska tänka om medicinerna jag tar mot depression och ångest, om jag kan öka dosen. Jag behöver inte det nu men de här medicinerna känns som en livlina och ibland är jag orolig att den är lite väl tunn. Jag för en kamp och den tröttar.

Ovant

Det var uppenbarligen ovant att arbeta för jag tog liksom slut på eftermiddagen. När jag gick till pendeltåget kändes det nästan oöverstigligt att ens åka hem. Men jag intalade mig själv att det var dags att plocka fram verktygslådan och snickra ihop en strategi baserad på det jag redan vet, och så här blev den:

1. Säga högt till mig själv: jag VET att det inte är farligt – det går över.

2. Vila.

3. Se över kalendern: behöver något skalas bort eller skjutas på framåt i tiden? Vad kan förenklas, till exempel strunta i att laga mat och köpa något färdigt till middag?

4. OM det blir för mycket även över tid så får jag ta tag i det då. Fundera på att gå ner i arbetstid till exempel.

På onsdag börjar Språk- och slöjdkaféet och jag hoppas verkligen att jag får ihop tillräckligt många volontärer. De har troppat av så jag ska nog försöka få ihop fler så det inte blir så sårbart. Jag har lovat dottern att inte vara där varje onsdag. Hon är orolig för mig, lilla gumman. ❤️

Här är bilder på keramik jag köpte i Agadir.

Tagine: ett kärl av keramik som används att laga mat i ugnen med. Vanligt i Nordafrika. Just den här är liten och passar till flingsalt till exempel.

Jag hade svårt att välja färg till en början, det fanns så många vackra. Men nu är jag väldigt nöjd med blått! Den minsta skålen fick jag på köpet.