Jag klarade det!

Jag reste till Paris med dottern söndag – tisdag och var lite orolig för hur väl jag skulle orka. Det skulle bli många intryck, många anspänningar och massor av häng i klädaffärer (något av det värsta jag vet!). Men jag kände mig väl rustad för att gå långt efter resan till Krakow, och försökte ställa in hjärnan på att stå ut med varuhus och butiker. Och jag lyckades!

Vid ett tillfälle när vi gick i ett köpcentrum tänkte jag att detta skulle kunna vara en av Dantes helveteskretsar: högljudd musik från 4-5 affärer samtidigt – givetvis olika låtar – och massor med folk som med olika påsar i händerna skyndar vidare på jakt efter fler inköp. Jag fick också en bild av vår civilisations undergång: det talas om att vi måste ställa om till en mer hållbar värld – socialt, miljömässigt och ekonomiskt – men samtidigt som vi återvinner mjölkpaketen och batterierna så köper vi helt galet mycket kläder och andra grejer. Vi beställer så mycket saker på nätet att de som arbetar vid paketutlämningen får arbetsskador! Är det fler än jag vars tankar går till dekadensen vid tiden för romarrikets fall?

Men åter till orken. Dottern var lite omtänksamt orolig ibland när hon märkte att jag dippade. Jag fick försäkra henne om att det gick bra, och lova att säga till innan jag brakade ihop helt. Vid ett tillfälle funderade jag på hur jag skulle orka ta mig tillbaka till hotellet för att hämta resväskan innan hemresan. Jag fantiserade om att jag redan satt i flygstolen men hade svårare att föreställa mig hur jag skulle ta mig dit! På något sätt lyckades vi i alla fall, och när vi äntligen satt på planet påminde jag mig om hur trött jag varit några timmar tidigare.

Och så hade jag ju varit så förutseende att jag tagit semester även idag, dagen efter att vi kommit hem. En dag av vila.

Här är några bilder från Paris:

 

Trötthet och energiboost

Den här veckan har varit tröttsam. Min veckovisa utvärdering i morgon klockan 16 kommer inte att vara nådig. Jag har inte varit riktigt försiktig med mig. Jag har gjort för mycket och för snabbt. Men det positiva är att kroppen och hjärnan talar om det för mig – direkt!

I tisdags hade jag kunnat ge mycket för att kunna hoppa över Språk- och slöjdkaféet. Jag var så trött när jag var på hemväg, och på grund av störningar i pendeltågstrafiken kom jag hem en halvtimme senare än jag tänkt. Det fick till följd att jag bara hann vara hemma i trekvart innan jag skulle iväg igen. Men vilken energiboost jag fick av kvällen! Vi tre volontärer hade fem besökare, två män och en kvinna med sina två barn. De stannade tills det var slut, och verkade mycket nöjda. Jag tog hand om barnen och vi sydde små väskor av filttyg som jag hade med mig. Så himla gulliga och roliga barn, 4 och 9 år gamla. Trött med väldigt nöjd tog jag bussen hem den kvällen.

Här är det barnen sydde, klippte och klistrade:

Idag avbröt jag i alla fall ett möte och åkte hem lite tidigare än jag tänkt. Hjärnan var på väg att bli proppfull och då fungerar jag inte något vidare. Nä, nästa vecka får jag se till att planera bättre. Jag ska göra en egen studieresa till Mölndal och Halmstad på måndag och tisdag. Det ska bli intressant och roligt, men jag ska också se till att vila. I Halmstad ska jag också passa på att träffa en barndomsvän, det ser jag fram emot!

Jag jobbade hemma igår (mycket bra idé – heja mig!) och tog en promenad i det varma höstvädret. Vilka färger! Jag går och bara njuter av hur solen lyser upp allt orange, rött och gult. Jag satt ute ett tag i solen och jobbläste, fantastiskt men samtidigt skrämmande att det är så varmt.


Språk- och slöjdkafé och en mycket speciell resa

Igår satt vi, sex förväntansfulla kvinnor med våra handarbeten, och hoppades att någon skulle hitta till vårt språk- och slöjdkafé. Och där kom han, en ung man som tvekande klev in i rummet. Till en början ville han inte sitta ner men han och jag stod länge och pratade. Efter en stund föreslog jag att vi skulle sitta ner, och han tog av sig ryggsäcken och satte sig, Han berättade om hans och hans unga familjs flykt, och det var en stark berättelse om stora faror och strapatser. Det yngsta barnet var bara tre månader gammal!

Jag frågade om han ville prova på att handarbeta. Jag hade med mig en låda med filt och broderigarner. Nej nej, log han, handarbete är för kvinnor! Men så berättade han att han jobbat med att sy herrkläder i en fabrik i sitt hemland, och att många män arbetar med det där. Det innebar en del maskinbroderi också, men ingenting för hand. Däremot kunde ett kvinnoplagg ta femton dagar att sy med mängder av handbroderi. Så intressant, och så tråkiga alla vi i rummet plötsligt tedde oss med våra färglösa tröjor!

Jag har också haft en annan stark upplevelse av utsatta människor den här veckan. När vi var i Krakow följde vi med på en guidad tur till Auschwitz och Birkenau. I sammanlagt 3,5 timme guidades vi runt, och det kändes nästan overkligt. Overkligt att se den kända skylten Arbeit macht frei, overkligt att se högarna av skor som tillhört människor. Människor som brutalt mördades: barn, kvinnor och män. Overkligt att se högarna av människohår, flätor och hårlänkar – obarmhärtigt avklippta.

Ohyggligt att se in i de minimala celler där familjer till en fånge som rymt från lägret stängdes in för att svälta ihjäl. Gården mellan två huskroppar där avrättningar ägde rum – där människor sköts ihjäl eller hängdes för små förseelser. Och att gå in i en betongbunker där själva gaskammaren låg. Att gå i det rummet där så många människor mördats, och att i nästa rum se ugnarna. Overkligt, ohyggligt.

Det var många människor där, många grupper med guider. Det känns lite absurt med en slags förintelseturism, men det är förstås bra att det bevaras och visas upp i all sin vämjelighet. Auschwitz är ett av UNESCOs världsarv, det är bra. I Birkenau finns ett värdigt minnesmonument där träd planterats, och texter på de olika språk som fångarna talade. Jag såg ingen som grät eller bröt ihop på något sätt, men det förekommer säkert. Det finns fortfarande människor kvar i livet som har egna minnen från dessa dödsläger, och många många anhöriga.

Det här låter kanske konstigt men jag känner ingenting, men däremot kan jag intellektuellt förstå, förfasas och ta till mig. Det är absolut ingen likgiltighet, mer som ett pansar som skyddar mig mot känslosvall. Jag har skrivit om detta tidigare. Den antidepressiva medicinen lägger sig som en rustning kring mig. Det är skönt men konstigt. Men det var ett ögonblick som kröp under det här skalet, och det var när guiden sa att Krakows judar minskat från över tre miljoner före kriget till 10-20.000 nu. Att de som inte mördades i lägren senare flydde den kommunistiska regimens pogromer. Därtill de nationalistiska tongångarna från dagens polska regim – ofattbart historielöst eller ännu värre: ren och skär rasism och antisemitism.



Smycken i Krakow

Vi gick en sväng på det stora torget i gamla stan efter vår långpromenad igår. Där fanns många marknadsstånd med smycken, antikviteter och hantverk. Vid ett av stånden fastnade jag. Jag blev så förtjust i några örhängen och halsband, och ännu mer förtjust när det var smyckesskaparen själv som stod och sålde dem! Jag köpte två par örhängen och ett halsband. Det svarta träet är svartek sa hon, och inte målat. Det ljusare träslaget är tall. 

Jag sa till henne att det är extra roligt att även få träffa henne och att jag också gör smycken. Då ville hon ha adressen till min hemsida så det fick hon. Hon heter Klaudia Kaczmarek och hennes företag Szlify – det finns på Facebook. 

Krakow

Jag är med min man i Krakow. Vi kom igår och åker hem på måndag. Första dagen var det högsommarvarmt och vi tog bara kortare promenader i omgivningarna. Vi bor centralt, strax utanför gamla stan.

Idag skulle det bli regn men det slutade regna redan i morse, och det har varit perfekt väder för att strosa i en stad. Svalt och mestadels molnigt.

Jag hade hoppats hinna få upp konditionen lite mer innan vi åkte hit, och jag har förvånat både mig själv och min man med att orka gå långt.

Vi har båda behov av att vila så det har blivit en hel del tid på hotellrummet med varsin bok också. Skönt!

Vi gick förbi en sybehörsaffär idag som hade stängt bara 20 minuter tidigare! Så förargligt – den såg mycket lovande ut genom skyltfönstren: massor med fina knappar och band. I morgon är den stängd.

Det finns mycket fin gatsten här, och det här mönstret ser jag för mig på ett tyg! Kanske svart botten och vita linjer?

 

Regnplask och hjärnspöken

Nu är jag och min syster tillbaka i hennes stuga i Söderhamns skärgård där vi var förra helgen. När vi kom fram igår eftermiddag var det varmt och soligt och bland det första vi gjorde var att bada – ljuvligt skönt!
Vi dukade upp vår middag vid bryggan: goda ostar, levainbröd och prosciutto. Förutom en och annan båt och vattenskoter var det nästan helt tyst. Lite sus från den stora fina aspen som darrade lite i brisen, en häger som skrek på hög höjd – annars skön tystnad.

Solen gick ner i säck, men strax innan speglades den i mina solglasögon!

Idag njuter vi av att sitta inomhus, kura med tända ljus och lyssna på regnet utanför.  Jag broderar på mina skröfslappar. Här är en som börjar bli klar:

Jag känner mig väldigt stolt och glad över att jag utmanat en del av mina rädslor i sommar. Jag har bestämt mig för att träna bort en del av rädslan för spindlar genom att tvinga mig att gå i närkamp med dem. När jag sett en spindel har jag försökt röra vid den, men oftast springer de iväg. Det har varit nästan märkligt enkelt, även om jag fortfarande inte gillar spindlar alls.

En annan rädsla som jag dragit på mig på senare år är att köra på motorväg. Det är något med den höga farten och att jag liksom inte riktigt litat på mig själv. Jag vet att det är orimligt och helt taget ur luften, men det har ändå hindrat mig. Förra året när jag körde upp hit till Söderhamn så valde vi att delar av sträckan ta den långsammare (och vackrare) kustvägen innanför E4:an, men i år kändes det helt lugnt att ta motorvägen. Jag bestämde mig bara. Intalade mig själv att det bara sitter i mitt huvud. Att jag kört åtskilliga år och åtskilliga mil utan incidenter. Då gick det finfint!

 

Nu åker jag till Sätergläntan!

Nåja, i morgon åker jag i alla fall. Jag kommer dit sent på eftermiddagen och kursen sätter igång på måndag morgon. Det ska bli så himla kul, det är jag säker på! Så spännande att se vilka de andra som ska gå kursen är också – den är fulltecknad vad jag förstår. Yvonne Habbe som är kursledare har jag bara hört gott om och jag älskar hennes tovade och broderade saker! Kolla gärna här https://www.habbe.nu

Vad sägs om den här kursbeskrivningen:

”Med lätt hand skapar du ett individuellt utgångsmaterial att bygga upp din egen bildvärld av. Ullen är grunden och med avvikande fibrer, trådar och tyger tecknar du linjerna. Bilderna växer fram efterhand och slumpen är en extra motor under arbetets gång. Du fördjupar dig på ett lekfullt sätt i såväl färg och form som i teknik och material. För dig som redan tovar ger kursen nya arbetssätt inom tekniken och för dig som broderar ett unikt underlag att arbeta vidare med.”

Jag blir alldeles pirrig när jag läser den!

Vi ska ta med färgpennor att skissa med,

knappnålar (den här asken med nålar var min mormors med hennes handstil),

trådar av olika slag,

och om vi har ska vi ta med glesvävt tyg att nunotova med. Jag hittade några bitar och tog även med det spetstyg jag hade i min bröllopsklänning!

Jag lyckades med min föresats att få ner all packning i min lilla resväska. Det ska ju vara fortsatt varmt och torrt så regnjackan och gympadojorna får stanna hemma.

Jag har höga förväntningar på det lilla härbret, på kursen och på hela Sätergläntan så Dalarna: dags att leverera!

Snart hemma igen!

Just nu sitter jag på ett tåg på väg söderut, jag tror att vi närmar oss Gävle och det är inte långt hem. Det ska bli väldigt skönt att komma hem, även om jag haft en jättefin resa. Det här med att leva i kappsäck hemma hos andra är både mysigt och lite jobbigt. Jag hade en fullproppad miniresväska med mig för olika väder och eventualiteter. Regnjacka, gympadojor, extrabyxor och en klänning. Jag använde nästan ingenting av det. Jämtland bjöd på nästan tropisk värme och inget regn.

Det är återigen en känsla av samhörighet som kommer över mig när jag vistats bland släktingar och tittat på bilder av gemensamma släktingar som inte lever längre. Att få veta lite mer om dem som levde innan mig men som betytt något för min pappa och hans kusin. Lägga dessa ledtrådar till dem jag fick när min pappa, dotter och jag reste runt i pappas fotspår häromåret.

Bilden jag tänkt lägga upp får vänta till ett annat inlägg. Tågets nätverk verkar inte orka med att ladda upp bilder.

Nu är det tre dagar tills jag åker till Sätergläntan på kurs!!

 

Att man kan få ha det så här bra!

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.

På hemväg

Jag sitter på tåget någonstans mellan Göteborg och Stockholm, på hemväg från en konferens i Trollhättan. Jag åkte redan igår och tillbringade kvällen tillsammans med min goda vän A (ännu en A!) och hennes man i deras ljuvliga gamla prästgård ute på landet. Jag sov som en prinsessa i totalt mörker och total tysthet. Jag vaknade av mig själv kl 5 och började genast leta efter hus på landet! Kanske inte riktigt på allvar, men nog hade jag blivit sugen av att strosa runt på deras ägor och lyssnat på fåglarna. Inget brus av motorväg. Inga flygplan. Bara fåglar.

Jag känner ibland en väldigt stark längtan till någon slags enkelt liv, med få intryck utifrån. Antagligen skulle jag inte vilja leva så i längden, men det känns frestande. Min romantiska sida!

Här är en fantastiskt underbar tapet som fanns i mitt sovrum:

När jag kom till Trollhättan igår hade jag fått tips om en butik med konsthantverk, och sett på deras hemsida att de hade en utställning med en favoritbrodös: Emma Ihl alias Stygnen Kolla gärna in henne på Instagram! Det var bara någon dag kvar på utställningen så jag hade tur som en tokig! Jättefina, egensinniga och roliga yllebroderier att njuta av. Och bli inspirerad av, inte minst.

Jag känner mig lite trött av alla intryck från de här två dagarna och av många känslor som bubblar omkring på utsidan. Jag såg till att dra mig undan i tysta vrår i pauserna på konferensen. Det blev väldigt surrigt av alla röster. Jag låg till och med och slumrade en stund på en soffa under en trappa!

Nu är jag snart i Hallsberg. Tåget är försenat så jag vet inte säkert när jag kommer hem, men jag lär somna gott.