Tänkte fel – igen

Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Nu har jag, åter igen, bokat in för mycket, med nöd och näppe klarat av det och fått betala priset. I onsdags skulle jag träffa en kär vän på kvällen, vilket jag sett fram emot länge. Jobbar jag då förmiddag och ser till att vila ordentligt innan? Ånej. Istället försköt jag min arbetstid en dryg timme, hade ingen koll på hur länge jag skulle jobba vilket fick till följd att jag jobbade en timme längre än jag ska. Trött som tusan åkte jag in till stan, till min mamma och hennes man där jag skulle sova över (i alla fall EN smart sak jag tänkt ut). Jag vilade lite hos dem, sov en stund till och med, och sen var det dags för en väldigt mysig kväll på restaurang med min vän. Ett inte alltför högljutt ställe men stundtals var alla olika ljud direkt plågsamma för min hjärna. Vid bordet intill satt till exempel en familj vars barn tittade på film med ljudet på!

Nåväl, kvällen var oerhört trevlig och jag kom tillbaka till mamma vid halv 10, så inte blev det så sent heller. Jag sov gott men nästa morgon kände jag av gårdagens äventyr. Jag var så himla trött i hela systemet. Som tur var hade jag redan bestämt att jobba eftermiddag så jag kunde vila på förmiddagen. Väl på jobbet la jag mig direkt i vilrummet i 40 minuter, och sedan hade jag ett möte med två kollegor. Jag skämdes inför dem när jag fick lov att säga att jag var så trött. Min plan är ju att prioritera att ha ork till jobbet, men det lyckades inte denna gång. Men lustigt nog så blev jag piggare under mötets gång – jag fick energi av mina fina kollegor!

Så blev det det dags att åka – hem? Nej då, jag hade ju så fiffigt bokat in klipptid hos frisören på eftermiddagen! Jag fick be henne stänga av radion för att få lite ro i hjärnan och sedan tog jag bussen hem trots att det är gångavstånd.

Att jag aldrig lär mig att inte boka in så mycket på en gång! Det som ser ut som en praktisk lösning när jag planerar, blir helt enkelt för mycket. Och sorgligt nog är det roligheterna som får stryka på foten. Eller rättare sagt så måste de planeras bättre, med vila före och efter.

Till råga på allt blev det en konfliktfylld kväll hemma, och jag försökte stänga av en del för att överhuvudtaget ta mig igenom kvällen.

Jag kan inte ha det så här, Det finns ingen enkel lösning men det här går inte. Jag går sönder.

Tredje dagen på kurs

Idag fanns inget materialpaket på bordet när vi kom, utan vi fortsatte med allt vi redan fått. Men allra först vecklade vi upp paketen med sidentyg som vi la i ångbad igår innan vi gick hem. De flesta av oss blev nog ganska snopna och besvikna för det blev inte mycket avtryck av bladen (från rosenbuske i mitt fall) på tyget.

IMG_3373

Men jag knölade ihop sidenet och la ner det i ett bad med skal av gul lök, och då fick det en fin brun färg med mönster efter alla vecken! Bilden återger inte riktigt lystern i färgen.

IMG_3379

Vi ägnade dagen åt att göra paket med tyg, papper, växter och skrot som vi sedan la i olika växtfärgningsbad. Vi hade björklöv i ett bad där vi inte la ner paket med skrot i, älggräs i ett bad där vi tog med skrot och skal av gul lök i ett tredje. Järnet från skrotet gör att färgen fäster bättre, det betar tyget. Det går även att göra efteråt.

På bilden nedan syns högar av älggräs, björklöv, hasselblad och ormbunkar som vi använde idag. I den lilla påsen finns johannesört vars gula knoppar ger röd färg på tyget.

IMG_3361

Här är några av paketen innan de hamnar i badet. Pinnarna är för stadga och för att hålla ihop paketen, liksom klämmorna, snörena och gummisnoddarna. Knapparna har vi för att skilja paketen åt, alla kursdeltagarna har olika knappar.
IMG_3375

Och så ner i vattenbadet! Här är det björklöv.

IMG_3374

Efter ungefär en timme tog vi upp paketen och la dem på marken utomhus för att svalna, innan vi kunde packa upp dem – ett spännande sanningens ögonblick: blev det nåt? Det gula paketet längst ner till höger är handgjort papper som jag försökte färga. Det blev väl så där, men jag får se i morgon när det torkat. Jag tror nog de kan fungera till att göra gratulationskort av.

IMG_3377

Här är detaljer från ett annat papper som jag fick till lite bättre. Här syns löven från ormbunke och hassel riktigt bra.

IMG_3384

IMG_3385

Vi färgade ullgarn också, men det hänger på tork nu.

Så här ser mina händer ut efter tre dagars färgning!

IMG_3387

Ikväll ska jag inte ge mig på några matlagningsexperiment, utan ska ut och äta tillsammans med en god vän som bor här i Eskilstuna. Det ska bli väldigt trevligt!

Lite uppåt

Vis av erfarenhet vet jag att måendet pendlar, men jag njuter ändå av ett par piggare dagar. Det är troligen tillfälligt, men desto viktigare att ta dem tillvara. Jag hade en fantastisk söndag! På förmiddagen hann jag göra en del saker hemma som jag skjutit på i brist på ork – hänga undan vinterkläder till exempel. Jag tvättade några maskiner och städade badrummet. Med jämna mellanrum la jag mig att vila.

På eftermiddagen träffade jag fyra av mina fina barndomsvänner på Ulriksdals slottsträdgård. Det var jag som tagit initiativ till träffen, men ju närmare söndagen kom, sig desto mer började jag ångra mig. Jag tänkte att jag inte kommer att orka. Det är för mycket att sitta och prata med så många och det kommer säkert att vara massor med folk där och jag måste köra bil dit och jag har kört fel varje gång jag åkt dit och … Men på söndag morgon kändes allt finfint och vi hade en jättefin eftermiddag tillsammans! En lycka att ha vänner sedan så många år!

IMG_3066Jag har tittat på komikern Mia Skäringer på youtube, och hon säger på ett ställe om sin egen psykiska ohälsa att ”Jag tänker försöka hålla ihop även när jag faller isär.” Det hon syftar på är det ansvar man har gentemot sina barn. Att det inte riktigt funkar att helt falla isär när man är förälder. Jag tror att det kan vara både bra och dåligt, om man ens lyckas. Bra att ha barnen att fokusera på och ta ansvar för så att man inte helt går sönder. Men å andra sidan kanske man behöver släppa allt och bli omhändertagen själv för att kunna bli frisk?

Jag tror att jag skrivit förut om att jag är väldigt bra på att pressa mig själv mot min gräns och även över gränsen. Det finns en mening som dyker upp här och var på Facebook, typ att den som gråter inte är svag utan har varit stark för länge. Jag är åtminstone distriktsmästare på att vara starkare än jag orkar! Och nyckelordet är LÄNGE. Som min psykolog säger, att jag konstant varit i det aktiva läget i åratal och inte pendlat till viloläget med jämna mellanrum. Jag försöker ta vara på tillfällen då jag enbart har mig själv att tänka på.

En ny hjälpsam tanke

Igår hade jag en underbar kväll med min goda vän M som jag inte träffat på länge. Vi pratade oavbrutet i nästan sex timmar, åt musselpasta och drack bubbel. Stunder jag sparar i en liten ask inom mig!

M gav mig också en ny hjälpsam tanke, även om det tog ett tag innan jag kom på att den var det. Jag berättade att jag förr ofta kände mig gråtfärdig när jag hämtade ut medicin på Apoteket, eller när jag en gång i veckan satt och sorterade upp dem i mina två dosetter. Det är så många mediciner jag behöver ta, och det kändes så sorgligt. Nu tänker jag inte lika mycket på det, det känns mest tradigt och inrutat att behöva passa fem tider varje dag för olika mediciner.

Det M sa var: ”vad skulle hända om du INTE tog dem?”

Jag skulle få högt blodtryck vilket troligen skulle orsaka hjärtproblem, kanske vara dödligt. Jag skulle ha för låg nivå av sköldkörtelhormon vilket leder till för låg ämnesomsättning med mängder av jobbiga symptom och som också kan vara livsfarligt. (Det upptäcktes genom att jag blev svullen i ansiktet, och fick hudförändringar främst kring ögonen, s k myxödem – inte kul.) Jag skulle också ha mycket mer ångest, sova mycket sämre, utmattningssymptomen skulle bli värre och jag kanske också skulle bli deprimerad. WED – ryckningarna och pirrandet i ben, armar och bål skulle bli fullkomligt outhärdliga.  Fullkomligt outhärdliga. Jag skulle definitivt inte kunna jobba. Frågan är vad som skulle ta död på mig först?

Det kanske låter drastiskt men det är så det är. Och med det perspektivet ska jag hädanefter gå med tacksamhet till Apoteket! Tack M för den hjälpsamma tanken! ❤️

Ikväll ska jag återvända till kära familjen igen. Ryktet går att jag blir bjuden på raggmunk med bacon och lingonsylt till middag!

image

 

Hopp om livet

Jag har inte orkat vara så social de senaste veckorna, men den här helgen har jag träffat två nära vänner över en kaffekopp, en på lördagen och en på söndagen. Det kändes väldigt bra att prata ikapp, och att jag orkade.

Just nu på söndagkvällen sitter jag i verkstan och skriver. Det tjuter i öronen och jag är spänd i axlarna. Ingen aning om varför, men jag ska lägga mig och göra andningsövningar alldeles strax.

I morgon bitti ska jag ringa doktorn och be att få bli sjukskriven på 25 %, och på onsdag ska jag börja jobba. Det känns väldigt väldigt bra! Nu är det ”bara”  att hålla in hästarna och skynda långsamt.

Min tanke med 2016 var att det var mitt år, dags för mig att sätta mig själv i främsta rummet för att bli frisk. Min föresats för 2017 är mer modest: jag ska försöka hålla mig på benen. Det innebär att leva och arbeta på ett hållbart sätt. Inte att jag ska bli frisk, men inte heller helt sjuk igen. Hur ser oddsen ut? Tja, det är lite svårt att sia om hur det ska gå, men jag tror att mina nya kunskaper om mig själv och de verktyg jag fått ska komma till nytta.

Här är mitt 2017-broderi så här långt!
IMG_1490

 

”Du börjar väl så smått hoppas jag”

Så skrev min goda vän M till mig ikväll. Jag hade hört av mig till henne och sagt att jag efter moget övervägande bestämt mig för att inte gå den broderikurs vi anmält oss till. Den är om bara ett par veckor och dessutom hela helgen, det är bara att inse att jag inte orkar. Extra tråkigt eftersom vi skulle gå kursen tillsammans. Jag skrev till henne att jag måste fokusera på att orka börja jobba, det måste komma först eftersom det också är en förutsättning för allting annat.

Det var då hon svarade att hon hoppas att jag börjar så smått. Och det var då jag bestämde mig för att ringa min husläkare och be honom ändra sjukskrivningen så att jag jobbar 25 % de första veckorna. Så som psykolog Siri sa och som ju faktiskt är brukligt. Tack M för din omtanke! Jag ska ju vara omtänksam med mig själv nu, men det höll jag på att glömma!

IMG_1468

IMG_1476Jag jobbar på med de positiva tankarna. Idag traskade jag omkring i vår lilla skog och tänkte på allt som är bra, och att jag mår mycket bättre än för bara ett par veckor sedan.

Jag har haft två medicinexperiment på gång: jag har tagit magnesium för att se om det skulle ge någon positiv effekt på RLS/WED. Det har det inte och det kanske helt enkelt beror på att jag inte har någon brist på magnesium. Järn ska man ligga högt på när man har RLS/WED så jag har perioder då jag tar järntabletter. Det andra experimentet var att öka dosen Sertralin lite och det tror jag gett effekt. Resultat av experimenten blir alltså att jag slutar med magnesium och fortsätter med den nya dosen Sertralin.

Men framför allt tror jag att samtalen med psykolog Siri var avgörande för att jag mår bättre! Jag fick förklaringar och verktyg.

IMG_1480

Inställt

För några veckor sedan bokade jag tågbiljetter för att hälsa på min barndomsbästis Anna (ja hon är fortfarande en bästis!) i Småland. Resan skulle blivit av nu i helgen som kommer, och jag har verkligen sett fram emot att ha en riktigt avkopplande helg tillsammans med henne. Men det är bara att inse att det blir till att skjuta på resan, jag orkar inte.

Igår var jag och min man på ett möte i kommunalhuset här i Upplands Väsby, och redan på väg in i centrum från parkeringen kände jag att det skulle bli tufft. Bara att ta mig igenom hela centrum tog sin rundliga stund, och att sitta i möte med fem personer är väldigt tröttande. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga efter vilrummet, men lyckades ta mig igenom mötet till slut. Här någonstans insåg jag att jag inte kommer att orka resa på fredag. Det kommer att kosta alldeles för mycket, och jag kommer inte att vara en rolig gäst heller.

Jag avvaktade till idag. Jag skulle till sjukgymnasten för att få akupunktur, och bestämde mig för att fatta beslut om resan när jag sett hur den utflykten gick. Jag var inte lika trött som igår men det stod helt klart att jag vackert får stanna hemma i helgen.

image

Många frågar vad som utlöst denna försämring, och jag försöker förklara för husläkaren, sjukgymnasten och alla nära och kära. Många tror, och det är inte så konstigt, att jag kokat för mycket knäck, köpt för många julklappar och lagt in för mycket sill – med andra ord julstressat. Men jag har verkligen inte det, inte sån stress i alla fall. Och så slår det mig med ens: det är inte mitt fel! Jag har inte gjort något för att bli sämre! Jag har överlåtit julgodistillverkningen till dottern, dragit ner på pyntet, dragit ner på julklappar, planerat i god tid och rent ut sagt struntat i en del saker. Dessutom har jag haft hjälp. På jobbet är inte julen en hektisk tid alls, och jag har varit extra noga med att inte stressa där. Jag tänker inte ta på mig den här försämringen! Den överföll mig, den slog först! Den enda förklaringen jag har är att kroppen och knoppen minns alla kaotiska jular, och stänger ner verksamheten. Det är också mitt hopp om snar bättring.

Tre goda ting, eller fyra

Sonen ringde i morse när jag nästan var framme vid jobbet och frågade var allt bröd tagit vägen. Igår låg en stor påse med rågkakor på köksbänken och nu var de borta. Jag svarade att jag fryst in bröden i flera påsar och ätit upp dem som jag lämnade framme. Han missförstod och utbrast ”Har du ätit upp allt jävla bröd?!” Det kanske inte låter så roligt, men för mig blev det en väldigt rolig situation och jag skrattade i flera minuter. Först tänkte jag att de som mötte mig förhoppningsvis trodde att att jag pratade med någon i telefon – jag hade ju lurar i öronen – men sen tänkte jag att det spelar ingen roll. Kanske det glädjer någon att jag går och skrattar högt för mig själv! En fin start på arbetsdagen blev det hursomhelst!


img_1231Vi kan boka massage till subventionerat pris på det kontor där jag jobbar. Jag har inte gjort det tidigare men till idag hade jag bokat ett dubbelpass på 50 minuter. Det var himmelskt! Jag är i stort behov av massage och hon var väldigt duktig. Dessutom fick jag mängder med råd om min hälsa, träning jag borde göra och en del annat på köpet. Hon var uppriktig och jag uppskattade det. Så nu ska jag prova spikmatta! Vi har en hemma men jag tyckte att den gjorde så ont när jag provade förut. Massören sa att man måste vänja sig, och att det skulle vara perfekt för min spända nacke och rygg.

Den tredje fina saken idag var att en god vän dök upp för en pratstund. Sånt man lever ett tag på!

img_1232Egentligen var det ännu en riktigt bra sak som hände. Det blev strömavbrott hemma och jag fjärrstyrde sonen att slå på jordfelsbrytaren som slagit ifrån. Det hjälpte bara till en del. Vissa delar av huset var fortfarande strömlösa. Jag gruvade mig för att åka hem och behöva ta itu med detta, vad det nu var som var fel, och mötas av upphetsade tonåringar. Men så kom jag på att jag kan be om hjälp. Jag smsade min man att jag inte riktigt pallar med ännu en utryckning (jag har fixat ett par andra grejer i veckan) och han cyklade hem och bytte proppen som gått så att allt var lugnt när jag kom hem. Det var snällt av honom och bra av mig att ha självmedkänsla som jag skrev om i somras. Jag mår bra av att ta hand om mig och känna att jag prioriterar mig själv.

Rut & Randi

Min goda vän Malin inspirerar mig mycket! Hon gör smycken och accessoarer i framför allt ull och silver, men har använt andra material också. Cykelslang och aluminiumtråd till exempel, och så fiskfjäll och fiskskinn! En del av fiskmaterialet har jag förmedlat. Mina barn drog upp en varsin gädda häromåret och det resulterade bland annat i örhängen! Fjällen blev som stora vackra paljetter.

Kolla in hennes blogg och webbshop! http://ruthochrandi.se

Här en bild på några av de smycken jag har som hon gjort. Gäddfjällsörhänget som jag tyvärr bara har ett kvar av, det andra har jag tappat någonstans. Det runda med pinnarna på tvären var en ögonblicklig förälskelse och det jag jag använt massor. Halsbandet med röda pärlan gjorde hon på hemligt uppdrag från min man!

image

 

Artikel om tillit

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Ännu ett fodral i ull med broderi på.