Att vara tillags

Jag ser en intervju med sångerskan Lisa Nilsson på tv och hon pratar om ”det osunda tillagsvarandet”. Ett sånt bra uttryck! Hon menar att många kvinnor är särskilt ”bra” på det, och det tror jag också. Det ligger i den traditionella kvinnorollen att vara tillags, att se andras behov och tillfredsställa dem före de egna.

Jag tänker ofta på hur skönt det är att bli äldre, och att 50-årsåldern är den bästa jag varit i. Att inte vara alla tillags är något jag blivit betydligt bättre på med åren. Att inte känna att alla måste tycka om mig hela tiden.

Jag tror att jag är bra på att bli omtyckt, och det hänger ihop med min högkänslighet. Min superkraft är att pejla in andras känslolägen och reaktioner på mig, och anpassa mig efter dem. Omedvetet och blixtsnabbt förstås, det är inget jag tänker igenom. Inom mig ältar jag saker jag sagt eller gjort som inte fallit väl ut. Som jag fått reaktioner på som jag i eftertankens kranka blekhet håller med om. En del hände för årtionden sedan! Jag skulle önska att jag kunde rycka på axlarna mer åt mig själv, men jag är i alla fall betydligt bättre på det numera.

Om personen i fråga gillar den jag är när jag tycker att jag ligger nära att vara mig själv, så trivs jag allra bäst. När jag inte är ängslig att inte vara omtyckt eller (hemska tanke!) vara ointressant.

För några månader sedan bestämde jag mig för att våga mer. Inse att det jag tycker och tänker är värt mer än jag tillåtit mig själv att tycka förut. Säkert känner många igen sig i känslan av att vara arg på sig själv för att man inte vågat säga något, som sedan någon annan säger och som mottas som intressant av andra. Jag kan verkligen bli galen på det! Det här gäller för mig oftast i jobbsammanhang. Jag har ju faktiskt snart 25 års erfarenhet av mitt yrke så någonting har jag nog att tillföra ett samtal!

I veckan som gick var jag på en stor bibliotekskonferens I två dagar. ”Alla” var där och många många kom fram till mig och uttryckte en stor glädje över att jag ska börja jobba heltid igen. Jag fick många kramar och lyckönskningar (och en och annan omtänksam förmaning om försiktighet) och det kändes härligt! Så många som är måna om mig – det värmer verkligen! Flera än jag trodde sa att de läser bloggen och det är ju roligt.

Som någon kanske anat har jag inte tillbringat så mycket tid i verkstan på sistone, därav alla bilder på blommor. I den mån jag gör något kreativt är det stickning just nu. Men i huvudet händer det saker, planer och funderingar – det är härligt!

Snart ska jag släppa en nyhet här också, håll utkik!

Många glädjekällor

Jag känner mig så uppfylld av små glada saker från helgen som var. Det var skönt och varmt väder, och jag ägnade mycket tid i vår lilla trädgård. Planterade och rensade. Fördelen med små trädgårdar är att det blir synliga resultat med liten arbetsinsats. Jag hade inte föresatt mig att göra något särskilt utan gick bara på lust. Vilade en stund emellanåt, kroppen är inte van vid den här typen av arbetsställningar!

Jag hade köpt sättpotatis men i våra odlingslådor rymdes bara några få. Vi har en Facebook-grupp för vår samfällighetsförening och jag skrev och frågade om någon ville ha dem. Efter tre minuter fick jag svar, och ytterligare ett par minuter senare stod tre sättpotatisspekulanter i vår hall! Jag blev allldeles uppfylld av vardagsglädje över att stå och småprata med grannar jag inte träffat förut, och följde med en granne hem för att få några plantor sockerärter. Jag levde på den känslan resten av helgen, ja fortfarande!

Lite senare på eftermiddagen när jag tömde tvättmaskinen tänkte jag att nu är det dags för mig att ta ett glas vin och slänga mig i utesoffan. Precis då ringde en nära vän och sa att hon var ute och gick i närheten med sina hundar, och hade jag inte lite vin att bjuda på? Så perfekt och ännu mer lycka!

Ja, så lite behöver jag för att bli glad. Samtidigt så är det ju så mycket. En känsla av sammanhang, av tillhörighet, av att vara omtyckt för den jag är. Tak över huvudet, kläder på kroppen, rent vatten och mat på bordet varje dag. Jag har till och med fast jobb, en underbar familj och en verkstad – ett eget rum!

Ännu en sak som jag tror har betydelse för att jag mår bättre än under svackan häromveckan är att jag fått en ny chef som verkar väldigt bra. Vi har levt med stor svajighet på chefssidan de senaste åren, och samtidigt varit med om stora förändringar såsom ändrad huvudman och två flyttar (!). Det är inte optimalt för någon, och ännu mindre för mig som varit sjukskriven och behöver stöd av en chef. Det är bara två veckor tills jag börjar jobba heltid och nu känns det görbart!

Idag damp ett paket ner i brevlådan. Där låg tre exemplar av den lättlästa boken om handarbete som jag är med i, och det var bokens författare Karolin Olsson som skickat böckerna som jag kan ha med på Språk- och Slöjdkaféet! Så himla snällt!


Här är bilderna på mina alster från boken:

Titta mamma – här broderar jag din blomma!

 

Medicin, intryck och skogspromenad

Jag tror att jag skrev förut om ökad känning av WED/RLS och tar nu mer av Gabapentin. Jag hoppas innerligt att det är tillfälligt, och att det lägger sig lite. Jag får hålla i mig allt vad jag kan för att inte gå igång och bli rädd att det ska bli lika illa som det var i höstas. Igår hade jag ryckningar i benen två gånger. Det har jag inte haft på flera månader! Ingenting idag som tur är, men jag känner ibland hur benen gör sig beredda på en ryckning. Det liksom drar ihop sig i dem eller hur jag ska uttrycka det. Samma känsla som strax innan en ryckning.



Idag gick jag på en lång skogspromenad tillsammans med min goda vän Å. Vi delar en hel del stressreaktioner på långvarig söndring och känner igen oss i varandras berättelser. Det betyder mycket för mig att göra just det. Det blir en bekräftelse på att det jag känner är rimligt eller giltigt. Hur knasigt det än är så är det viktigt.

Jag läste en artikel om en ganska ung man som drabbats av stroke, och som beskrev ett besök på en mataffär som om att det var jag som sagt det: ”Det tog mig 25 minuter att plocka ut tre varor. Mataffärer med alla färger kan vara väldigt jobbiga att gå igenom när jag är trött. Det blir pannkaka av allting, när jag ska planera det själv. Det är svårt för mig att lära mig att klara det här.” Sorgligt men det kändes samtidigt skönt att höra någon annan med hjärntrötthet beskriva denna vardagliga sak. Jag har tidigare beskrivit hur jag kan uppleva just mataffärer, och hur svårt jag kan ha att fokusera på vad jag ska göra, välja ut varor och bara röra mig omkring i butiken.

Rent allmänt tycker jag att det oftast är riktigt härligt att leva och jag kan verkligen njuta av våren och hur allt förändras i naturen från dag till dag. Jag köpte sättpotatis igår och ska nog plantera den i morgon. Katterna får tyvärr inse att odlingslådorna inte är utomhuskattlådor, även om gödningen förhoppningsvis inte skadar! En hel ledig dag till i morgon utan något inplanerat.

Tänkte fel – igen

Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Nu har jag, åter igen, bokat in för mycket, med nöd och näppe klarat av det och fått betala priset. I onsdags skulle jag träffa en kär vän på kvällen, vilket jag sett fram emot länge. Jobbar jag då förmiddag och ser till att vila ordentligt innan? Ånej. Istället försköt jag min arbetstid en dryg timme, hade ingen koll på hur länge jag skulle jobba vilket fick till följd att jag jobbade en timme längre än jag ska. Trött som tusan åkte jag in till stan, till min mamma och hennes man där jag skulle sova över (i alla fall EN smart sak jag tänkt ut). Jag vilade lite hos dem, sov en stund till och med, och sen var det dags för en väldigt mysig kväll på restaurang med min vän. Ett inte alltför högljutt ställe men stundtals var alla olika ljud direkt plågsamma för min hjärna. Vid bordet intill satt till exempel en familj vars barn tittade på film med ljudet på!

Nåväl, kvällen var oerhört trevlig och jag kom tillbaka till mamma vid halv 10, så inte blev det så sent heller. Jag sov gott men nästa morgon kände jag av gårdagens äventyr. Jag var så himla trött i hela systemet. Som tur var hade jag redan bestämt att jobba eftermiddag så jag kunde vila på förmiddagen. Väl på jobbet la jag mig direkt i vilrummet i 40 minuter, och sedan hade jag ett möte med två kollegor. Jag skämdes inför dem när jag fick lov att säga att jag var så trött. Min plan är ju att prioritera att ha ork till jobbet, men det lyckades inte denna gång. Men lustigt nog så blev jag piggare under mötets gång – jag fick energi av mina fina kollegor!

Så blev det det dags att åka – hem? Nej då, jag hade ju så fiffigt bokat in klipptid hos frisören på eftermiddagen! Jag fick be henne stänga av radion för att få lite ro i hjärnan och sedan tog jag bussen hem trots att det är gångavstånd.

Att jag aldrig lär mig att inte boka in så mycket på en gång! Det som ser ut som en praktisk lösning när jag planerar, blir helt enkelt för mycket. Och sorgligt nog är det roligheterna som får stryka på foten. Eller rättare sagt så måste de planeras bättre, med vila före och efter.

Till råga på allt blev det en konfliktfylld kväll hemma, och jag försökte stänga av en del för att överhuvudtaget ta mig igenom kvällen.

Jag kan inte ha det så här, Det finns ingen enkel lösning men det här går inte. Jag går sönder.

Tredje dagen på kurs

Idag fanns inget materialpaket på bordet när vi kom, utan vi fortsatte med allt vi redan fått. Men allra först vecklade vi upp paketen med sidentyg som vi la i ångbad igår innan vi gick hem. De flesta av oss blev nog ganska snopna och besvikna för det blev inte mycket avtryck av bladen (från rosenbuske i mitt fall) på tyget.

IMG_3373

Men jag knölade ihop sidenet och la ner det i ett bad med skal av gul lök, och då fick det en fin brun färg med mönster efter alla vecken! Bilden återger inte riktigt lystern i färgen.

IMG_3379

Vi ägnade dagen åt att göra paket med tyg, papper, växter och skrot som vi sedan la i olika växtfärgningsbad. Vi hade björklöv i ett bad där vi inte la ner paket med skrot i, älggräs i ett bad där vi tog med skrot och skal av gul lök i ett tredje. Järnet från skrotet gör att färgen fäster bättre, det betar tyget. Det går även att göra efteråt.

På bilden nedan syns högar av älggräs, björklöv, hasselblad och ormbunkar som vi använde idag. I den lilla påsen finns johannesört vars gula knoppar ger röd färg på tyget.

IMG_3361

Här är några av paketen innan de hamnar i badet. Pinnarna är för stadga och för att hålla ihop paketen, liksom klämmorna, snörena och gummisnoddarna. Knapparna har vi för att skilja paketen åt, alla kursdeltagarna har olika knappar.
IMG_3375

Och så ner i vattenbadet! Här är det björklöv.

IMG_3374

Efter ungefär en timme tog vi upp paketen och la dem på marken utomhus för att svalna, innan vi kunde packa upp dem – ett spännande sanningens ögonblick: blev det nåt? Det gula paketet längst ner till höger är handgjort papper som jag försökte färga. Det blev väl så där, men jag får se i morgon när det torkat. Jag tror nog de kan fungera till att göra gratulationskort av.

IMG_3377

Här är detaljer från ett annat papper som jag fick till lite bättre. Här syns löven från ormbunke och hassel riktigt bra.

IMG_3384

IMG_3385

Vi färgade ullgarn också, men det hänger på tork nu.

Så här ser mina händer ut efter tre dagars färgning!

IMG_3387

Ikväll ska jag inte ge mig på några matlagningsexperiment, utan ska ut och äta tillsammans med en god vän som bor här i Eskilstuna. Det ska bli väldigt trevligt!

Lite uppåt

Vis av erfarenhet vet jag att måendet pendlar, men jag njuter ändå av ett par piggare dagar. Det är troligen tillfälligt, men desto viktigare att ta dem tillvara. Jag hade en fantastisk söndag! På förmiddagen hann jag göra en del saker hemma som jag skjutit på i brist på ork – hänga undan vinterkläder till exempel. Jag tvättade några maskiner och städade badrummet. Med jämna mellanrum la jag mig att vila.

På eftermiddagen träffade jag fyra av mina fina barndomsvänner på Ulriksdals slottsträdgård. Det var jag som tagit initiativ till träffen, men ju närmare söndagen kom, sig desto mer började jag ångra mig. Jag tänkte att jag inte kommer att orka. Det är för mycket att sitta och prata med så många och det kommer säkert att vara massor med folk där och jag måste köra bil dit och jag har kört fel varje gång jag åkt dit och … Men på söndag morgon kändes allt finfint och vi hade en jättefin eftermiddag tillsammans! En lycka att ha vänner sedan så många år!

IMG_3066Jag har tittat på komikern Mia Skäringer på youtube, och hon säger på ett ställe om sin egen psykiska ohälsa att ”Jag tänker försöka hålla ihop även när jag faller isär.” Det hon syftar på är det ansvar man har gentemot sina barn. Att det inte riktigt funkar att helt falla isär när man är förälder. Jag tror att det kan vara både bra och dåligt, om man ens lyckas. Bra att ha barnen att fokusera på och ta ansvar för så att man inte helt går sönder. Men å andra sidan kanske man behöver släppa allt och bli omhändertagen själv för att kunna bli frisk?

Jag tror att jag skrivit förut om att jag är väldigt bra på att pressa mig själv mot min gräns och även över gränsen. Det finns en mening som dyker upp här och var på Facebook, typ att den som gråter inte är svag utan har varit stark för länge. Jag är åtminstone distriktsmästare på att vara starkare än jag orkar! Och nyckelordet är LÄNGE. Som min psykolog säger, att jag konstant varit i det aktiva läget i åratal och inte pendlat till viloläget med jämna mellanrum. Jag försöker ta vara på tillfällen då jag enbart har mig själv att tänka på.

En ny hjälpsam tanke

Igår hade jag en underbar kväll med min goda vän M som jag inte träffat på länge. Vi pratade oavbrutet i nästan sex timmar, åt musselpasta och drack bubbel. Stunder jag sparar i en liten ask inom mig!

M gav mig också en ny hjälpsam tanke, även om det tog ett tag innan jag kom på att den var det. Jag berättade att jag förr ofta kände mig gråtfärdig när jag hämtade ut medicin på Apoteket, eller när jag en gång i veckan satt och sorterade upp dem i mina två dosetter. Det är så många mediciner jag behöver ta, och det kändes så sorgligt. Nu tänker jag inte lika mycket på det, det känns mest tradigt och inrutat att behöva passa fem tider varje dag för olika mediciner.

Det M sa var: ”vad skulle hända om du INTE tog dem?”

Jag skulle få högt blodtryck vilket troligen skulle orsaka hjärtproblem, kanske vara dödligt. Jag skulle ha för låg nivå av sköldkörtelhormon vilket leder till för låg ämnesomsättning med mängder av jobbiga symptom och som också kan vara livsfarligt. (Det upptäcktes genom att jag blev svullen i ansiktet, och fick hudförändringar främst kring ögonen, s k myxödem – inte kul.) Jag skulle också ha mycket mer ångest, sova mycket sämre, utmattningssymptomen skulle bli värre och jag kanske också skulle bli deprimerad. WED – ryckningarna och pirrandet i ben, armar och bål skulle bli fullkomligt outhärdliga.  Fullkomligt outhärdliga. Jag skulle definitivt inte kunna jobba. Frågan är vad som skulle ta död på mig först?

Det kanske låter drastiskt men det är så det är. Och med det perspektivet ska jag hädanefter gå med tacksamhet till Apoteket! Tack M för den hjälpsamma tanken! ❤️

Ikväll ska jag återvända till kära familjen igen. Ryktet går att jag blir bjuden på raggmunk med bacon och lingonsylt till middag!

image

 

Hopp om livet

Jag har inte orkat vara så social de senaste veckorna, men den här helgen har jag träffat två nära vänner över en kaffekopp, en på lördagen och en på söndagen. Det kändes väldigt bra att prata ikapp, och att jag orkade.

Just nu på söndagkvällen sitter jag i verkstan och skriver. Det tjuter i öronen och jag är spänd i axlarna. Ingen aning om varför, men jag ska lägga mig och göra andningsövningar alldeles strax.

I morgon bitti ska jag ringa doktorn och be att få bli sjukskriven på 25 %, och på onsdag ska jag börja jobba. Det känns väldigt väldigt bra! Nu är det ”bara”  att hålla in hästarna och skynda långsamt.

Min tanke med 2016 var att det var mitt år, dags för mig att sätta mig själv i främsta rummet för att bli frisk. Min föresats för 2017 är mer modest: jag ska försöka hålla mig på benen. Det innebär att leva och arbeta på ett hållbart sätt. Inte att jag ska bli frisk, men inte heller helt sjuk igen. Hur ser oddsen ut? Tja, det är lite svårt att sia om hur det ska gå, men jag tror att mina nya kunskaper om mig själv och de verktyg jag fått ska komma till nytta.

Här är mitt 2017-broderi så här långt!
IMG_1490

 

”Du börjar väl så smått hoppas jag”

Så skrev min goda vän M till mig ikväll. Jag hade hört av mig till henne och sagt att jag efter moget övervägande bestämt mig för att inte gå den broderikurs vi anmält oss till. Den är om bara ett par veckor och dessutom hela helgen, det är bara att inse att jag inte orkar. Extra tråkigt eftersom vi skulle gå kursen tillsammans. Jag skrev till henne att jag måste fokusera på att orka börja jobba, det måste komma först eftersom det också är en förutsättning för allting annat.

Det var då hon svarade att hon hoppas att jag börjar så smått. Och det var då jag bestämde mig för att ringa min husläkare och be honom ändra sjukskrivningen så att jag jobbar 25 % de första veckorna. Så som psykolog Siri sa och som ju faktiskt är brukligt. Tack M för din omtanke! Jag ska ju vara omtänksam med mig själv nu, men det höll jag på att glömma!

IMG_1468

IMG_1476Jag jobbar på med de positiva tankarna. Idag traskade jag omkring i vår lilla skog och tänkte på allt som är bra, och att jag mår mycket bättre än för bara ett par veckor sedan.

Jag har haft två medicinexperiment på gång: jag har tagit magnesium för att se om det skulle ge någon positiv effekt på RLS/WED. Det har det inte och det kanske helt enkelt beror på att jag inte har någon brist på magnesium. Järn ska man ligga högt på när man har RLS/WED så jag har perioder då jag tar järntabletter. Det andra experimentet var att öka dosen Sertralin lite och det tror jag gett effekt. Resultat av experimenten blir alltså att jag slutar med magnesium och fortsätter med den nya dosen Sertralin.

Men framför allt tror jag att samtalen med psykolog Siri var avgörande för att jag mår bättre! Jag fick förklaringar och verktyg.

IMG_1480

Inställt

För några veckor sedan bokade jag tågbiljetter för att hälsa på min barndomsbästis Anna (ja hon är fortfarande en bästis!) i Småland. Resan skulle blivit av nu i helgen som kommer, och jag har verkligen sett fram emot att ha en riktigt avkopplande helg tillsammans med henne. Men det är bara att inse att det blir till att skjuta på resan, jag orkar inte.

Igår var jag och min man på ett möte i kommunalhuset här i Upplands Väsby, och redan på väg in i centrum från parkeringen kände jag att det skulle bli tufft. Bara att ta mig igenom hela centrum tog sin rundliga stund, och att sitta i möte med fem personer är väldigt tröttande. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga efter vilrummet, men lyckades ta mig igenom mötet till slut. Här någonstans insåg jag att jag inte kommer att orka resa på fredag. Det kommer att kosta alldeles för mycket, och jag kommer inte att vara en rolig gäst heller.

Jag avvaktade till idag. Jag skulle till sjukgymnasten för att få akupunktur, och bestämde mig för att fatta beslut om resan när jag sett hur den utflykten gick. Jag var inte lika trött som igår men det stod helt klart att jag vackert får stanna hemma i helgen.

image

Många frågar vad som utlöst denna försämring, och jag försöker förklara för husläkaren, sjukgymnasten och alla nära och kära. Många tror, och det är inte så konstigt, att jag kokat för mycket knäck, köpt för många julklappar och lagt in för mycket sill – med andra ord julstressat. Men jag har verkligen inte det, inte sån stress i alla fall. Och så slår det mig med ens: det är inte mitt fel! Jag har inte gjort något för att bli sämre! Jag har överlåtit julgodistillverkningen till dottern, dragit ner på pyntet, dragit ner på julklappar, planerat i god tid och rent ut sagt struntat i en del saker. Dessutom har jag haft hjälp. På jobbet är inte julen en hektisk tid alls, och jag har varit extra noga med att inte stressa där. Jag tänker inte ta på mig den här försämringen! Den överföll mig, den slog först! Den enda förklaringen jag har är att kroppen och knoppen minns alla kaotiska jular, och stänger ner verksamheten. Det är också mitt hopp om snar bättring.