Berg-och-dal-bane-vecka

I måndags tog jag tåget till Borås med en god lunchbaguette i bagaget. Väl framme gick jag genom den välbekanta staden med ett varmt leende inom mig. Solen sken, det var många människor i rörelse. På Stora torget stod alla riksdagspartierna och kampanjade. Rådhusvinet klädde rådhuset i vars källare finns en pub där min då blivande man och jag tillsammans med några andra nya klasskompisar tog en öl för trettio år sedan. Jag gick till mitt hotell och efter en stund i vågrät position, gick jag till stadsbiblioteket för att ta en titt på barnavdelningen. Kom i samspråk med en barnbibliotekarie och berömde deras nyss omgjorda ungdomsavdelning.

Promenerade tillbaka till hotellet med ett kort stopp för att köpa med mig lite middagsmat, och höll mig inne resten av kvällen. Vilade och förberedde mig för nästa dags föreläsning på högskolan.

Nästa dag träffade jag en god vän som flyttat till denna del av landet varför vi sällan ses numera. Det var fint att hinna prata och skratta, det finns nog ingen jag skrattar så mycket tillsammans med!

Föreläsningen gick bra och jag kände mig nöjd. När jag åkte hemåt med tåget — helt utan missöden — njöt jag av att ha haft en fantastisk dag! Jag insåg att jag skulle bli väldigt trött dagarna efter, men den påfyllning jag fått av både självförtroende och social samvaro var värd så mycket.

Och mycket riktigt har onsdag och torsdag varit tunga. På onsdag morgon var det dags att träffa min husläkare för förnyat läkarintyg samt diverse provtagningar. Han sjukskrev mig i tre månader till, och skriver att det är oklart om, och i så fall när,  jag kommer att kunna återgå till arbete på 100 %.

Jag har jobbat hemifrån onsdag och torsdag, och det har funkat men jag har varit väldigt trött och ångestfull. Tillsammans med vardagen i familjen har det dessutom resulterat i att spänningen i axlar och nacke kommit tillbaka. Jag har fått avstå en surströmmingsmiddag hos en jobbarkompis och en fortbildningsdag på universitetet nu i slutet av veckan, men sånt är jag van vid. Istället ska jag vila ut hos min goda vän i Roslagen hela helgen.

Nu när jag vaknade hade jag fått sms med beslut om fortsatt sjukskrivning i tre månader till. Skönt.

Semestern är slut

Jag var så trött på slutet av kursen att jag kollade om jag kunde åka hem en dag tidigare, men det fanns inga tågbiljetter som passade. Jag såg till att vila extra mycket istället, så det gick bra. Ovädret som orsakade stopp på rälsen inför hemresan orsakade mer stress hos mig än jag först förstod. Det är givetvis inte SJ:s fel att sånt händer, men de slog nog nytt rekord avseende informationen till resenärerna. Den kom för sent – det tog minst 12 timmar efter olyckan innan de meddelade mig att jag inte behöver göra något, utan att SJ kommer att meddela mig hur jag ska ta mig hem! Den information som kom var svår att begripa (!) och dessutom stod en sak i deras app och en annan i sms till mig! Nåväl, jag kom hem bara två timmar senare än jag skulle och det är verkligen ingenting att säga om. Tågpersonalen var både roliga och trevliga, och lunchen jag förbeställt var jättegod! Dessutom visade det sig att en vän till mig satt på samma tåg så vi fick en pratstund i bistron innan jag kände att jag hade fått nog av intryck.

Ett hängsmycke

Det är så skönt att jag kan fortsätta med silversmidet hemma, så att jag inte behövde stressa klart med sakerna jag höll på med. Jag tog det väldigt lugnt både fredag och lördag. Bilderna i inlägget är på de saker jag fick klart. Det är svårt att fotografera silver och ytan på de flesta sakerna ser sämre ut än de är.

Örhängen som är oxiderade inuti, så de är svarta

Hängsmycke med ett rör på baksidan att trä en kedja eller lädersnodd igenom.

Jag har säkert skrivit det tidigare men jag gör det igen – en så fantastiskt trevlig grupp har jag aldrig gått med tidigare! Vi var nio plus kursledare Anna Neudorf, och vi hade så kul och trevligt ihop.

Det blev en hel dag hemma innan det var dags att börja jobba igen. Det är ingenting jag gruvar mig för. Jag älskar mitt arbete! Men jag känner en oro att jag kommer att vara väldigt trött i början av terminen, som jag varit tidigare år. Å andra sidan blev jag glad när jag kom ihåg det, så att jag kan förbereda mig för det och framför allt inte få panik om eller när det inträffar.

Små ringar till min dotter

På söndag kväll kollade jag vilka som ska jobba denna vecka och insåg att det var många som fortfarande har semester. Då bestämde jag mig för att jobba hemma ett par dagar i början av veckan, och det var ett mycket bra beslut. Igår, måndag, kände jag mig ganska skakig. Jag hade lite ångest och fick känningar av utmattning i både hjärnan och kroppen. Men det gick bra ändå.

På kvällen mådde jag plötsligt illa när jag satt och åt, skyndade mig till badrummet och kräktes upp maten! Förvånad och förskräckt undrade jag vad som var på gång, men jag tror faktiskt att det var en stressreaktion. Jag brukar må illa ibland när jag är stressad, men så här långt brukar det inte gå.

Jag känner mig mycket bättre idag, men tar det väldigt lugnt. Pysslar lite i trädgården och lyssnar på min bok, och jobbar förstås.

Min främsta oro är hur det ska gå nu när alla i familjen är samlade hemma. Hur jag ska orka med, och att det känns svårt att göra något åt situationen. (Jag skriver medvetet otydligt eftersom jag inte vill hänga ut min familj.) Det är lättare sagt än gjort att prata om det, och få förändringar till stånd.


Tredje dagen

Dimman låg lätt över Mullsjön igår morse när jag badade. Mängder av svalor flyg snabbt över sjön, lågt i jakt på insekter som uppenbarligen visste att det skulle bli regn. Jag har inget minne av att ha sett så många svalor på en gång. Det var en sällsam syn och deras läte måtte ha varit upphovet till att vi skriver kvitt-kvitt om fågelläten, för precis så lät de!



Jag hade avslutat kvällen innan med att nästan förstöra örhängena som min svägerska ska få i present, så det första jag gjorde var att rådgöra med kursledaren om hur jag skulle lösa det. Vi redde ut det tillsammans och jag kunde andas ut och göra klart dem.

För länge sedan gjorde jag en ring i alldeles för tunn silverplåt, som jag nu satte igång att göra i rejälare plåt som skulle funka bättre. För att göra dygd av nödvändigheten sa jag mig att den första var en prototyp för att se så att den passade! Jag blev nöjd med den och så här såg den ut innan den sista slipningen och poleringen.

Vi har så himla fina samtal tillsammans vid måltiderna, det här är den trevligaste gruppen jag gått tillsammans med. Det har handlat om mammors död och jakten på den perfekta bh:n, och allt däremellan!

Efter middagen igår gick jag som vanligt till mitt rum för att vila. Hade tänkt gå till verkstan lite senare, men kände efter en stund att jag behövde ta det lugnt resten av kvällen.

Vikten

Nu kanske du undrar hur det gått med min viktnedgång? Det var en tid sedan jag skrev om den. Det kan bero på att den tagit en paus, men det är inget medvetet val från min sida. Det bara blev så, och det känner jag tyvärr igen från tidigare försök att gå ner i vikt. Då har det slutat med att jag gått upp allt igen och så lite till på det. Där är jag absolut inte nu, men jag har gått upp 6 kg på ett halvår. Strax före jul hade jag gått ner 31 kg, och nu ligger jag på 25. Det är ju bra ändå, men nu har jag tagit i med någorlunda hårda handskar. Under semestern är det inte realistiskt att tro att man ska gå ner i vikt – däremot att hålla vikten. Men då måste jag bestämma mig för det.

Igår åkte jag till Plantagen och köpte växter. Dels beroende på att mina älskade gråmalva gått hädan under vintern, men också för att fylla på här och där. Jag har lite svårt att låta bli att köpa vackra plantor! Tulpanerna är överblommade och det är dags att gömma deras blad och stjälkar under sommarväxterna. De måste vissna ner för att löken ska få näring till nästa års blomning.

Den här ljuvliga och överdådiga buketten fick jag av henne!

I fredags fick jag besök av en tidigare arbetskamrat (som jag verkligen hoppas ska bli det igen!). Vi satt och pratade på vår uteplats i nästan sex timmar! Så härligt! Vi har mycket gemensamt och jobbade så väldigt bra ihop. Du vet, när 1+1 blir 3. Vi har båda lång och gedigen bakgrund som barnbibliotekarier, och talar samma språk. Hoppas hoppas att hon kommer tillbaka! Jag ska besöka henne och gunga i hennes hammock i sommar, det ser jag fram emot!

Jag önskar att jag kunde

Ett mycket kärt återseende av en före detta kollega och vän i helgen fick mig att tänka på allt jag förut tog för givet men nu inte kan göra. Som att gå ut på stan efter jobbet; strosa omkring, kanske träffa en vän, ta en kaffe och prata en stund innan jag åker hem. Eller åka in till stan på helgen och gå på en utställning.

Min man och jag brukade minst en gång om året åka till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och höjdpunkten var att äta en god lunch med ett glas vin i trädgården på Blå porten i samma hus. Helst sitta vid ett litet bord uppe på avsatsen där vi kunde se hela den ljuvliga och lite charmigt skamfilade trädgården. Nu har den gamla konsthallen fått en stor och omtalad utbyggnad som jag så gärna vill se, men det känns långt borta.

Skulpturer i skogen, så vackert!

För det är längesedan jag kunde göra någonting sånt. Vid enstaka tillfällen har jag gjort undantag. Sett till att det är ett lugnt ställe som inte ligger för långt ifrån de pendeltågsstationer som ligger på min linje så att jag snabbt kan ta mig hem efteråt. Satt mig vid bord i ett hörn så att ljudet kommer från så få håll som möjligt. Och det har kostat på, det kommer alltid en fet räkning. Ibland räcker det att vila extra mycket efter ett sånt äventyr, och ibland går det dagar innan jag känner mig återställd.

Därför var det så skönt att vi kunde ses på min hemmaplan i söndags. Jag tar så för givet att jag ska åka in till stan när jag ska träffa någon, men de kan förstås lika gärna komma till mig! Det hade också min vän föreslagit, så jag hämtade henne vid pendeln och vi åkte till ett mysigt kafé och åt lunch. Efteråt tog vi en naturskön promenad och pratade ikapp. Det är ett par år sedan vi träffades.

Hon frågade omtänksamt om jag skulle behöva vila mycket när jag kom hem, och det behövde jag. Jag visste att det skulle bli så och vi åt rester till middag eftersom jag inte orkade laga mat, men samtidigt fanns allt detta med i beräkningen. För det är så jag får det att fungera – jag beräknar.

Det går till som så att jag ser över min almanacka ofta, så att det är tillräckligt många tomma helger. Om jag ska göra något vänder och vrider jag på hur jag ska få ihop det. Om jag till exempel har en hel helg uppbokad på grund av en resa, ser jag till att dagarna efteråt är så lugna jag kan få till dem, och att helgen därpå är tom i kalendern. Och det gäller inte bara helger. Jag ser över min kalender hela tiden för att få ihop det så att jag ska orka. Framför allt gäller det förstås arbetets kalender, för hur intensiv arbetsveckan är påverkar mig mycket givetvis. Men också resten av familjens planer för veckan ska tas med i beräkningen.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag VILL träffa en person och så kanske jag gör något så obetänksamt som att bestämma att vi ska ses en dag efter jobbet! Jag menar hur korkad får man bli! Lär jag mig aldrig? Jodå, det gör jag men det är bara så TRIST! Och jag vill inte vara den som alltid säger att det inte går (som jag skrivit förutom om att jag är rädd att bli tröttnad på). Så då bokar vi in och så får jag – när jag kommit till sans – avboka några dagar innan.

Tänk att inte behöva tänka så mycket utan bara göra!

Det går och ned

Jag mår ganska bra och känner mig pigg somliga dagar. Jag orkar göra saker här hemma utan att bli helt slut, det är roligt att fixa! Då ligger jag nog på en sexa på en tiogradig skala. Men dagen därpå kan jag vara både trött och håglös, och få kämpa för att göra det nödvändigaste – jag har halkat ner till en trea igen. Det är så tröttande när livet blir som en jojo!

Jag lärde mig mycket på Stressmottagningen och en av de sakerna var att när man känner sig energifylld så ska man ändå ta det lite försiktigt så att man inte gör av med all kraft. Man måste hushålla med den. Och det gör jag för det mesta tycker jag, även om det ska erkännas att jag tänjer lite på orken någon gång ibland. Det blir alltför tråkigt annars. Men kroppen säger ifrån så att det inte blir alldeles för roligt.

På sistone har jag ställt in och flyttat fram efterlängtade möten med fina vänner som jag längtar efter. Jag bokar in glad i hågen, men när det närmar sig inser jag att jag lurat mig själv igen. ”Hur tänkte du nu?” undrar mitt realistiska jag och skakar på huvudet åt mitt önsketänkande. ”Skulle du träffa x efter jobbet?! När funkade det senast? Nä just det!”  Sååå tråååkigt! Jag försöker trösta mig med att så länge jag överhuvudtaget försöker få till möten med vänner, och så länge jag är frustrerad över att det inte funkar så har inte depressionsjäveln dragit ner mig helt i alla fall.

 

Energipåfyllning

Jag har fortsatt att må bättre men har varit rejält förkyld med feber i några dagar. Tillbaka på jobbet fick jag en energi- och egoboost av att se hur en verksamhet som jag initierat och arbetat upp kommit igång på biblioteken i vårt län. Och torsdag till fredag var det dags för den årliga stora svenska bibliotekskonferensen. Vi var många som lyckligt gick omkring och kramade om kollegor som vi bara träffat digitalt i flera år!  Det var en sån lyckokänsla!

Men jag var duktig och körde min randiga strategi i den mån det gick. Jag hem till min syster – där jag också skulle sova över – på eftermiddagen och vilade. Tanken var att jag skulle tillbaka till konferensen på kvällen för att äta middag, men jag fattade ett moget beslut om att spara krafterna till nästa dag istället. Man kan ju som bekant inte få allt här i världen!

Det var härligt att känna all energi jag fylldes av under konferensen! Energi för att jobba. Jag fick en del pepp från kollegor men det var också många som uttryckte omsorg om min hälsa. Fint! Jag trodde jag skulle vara helt utschasad på fredagkvällen och nu under helgen, men det känns helt ok.

Det börjar verkligen hända saker i trädgården nu! En sorts tulpan har slagit ut och flera är på gång. Kungsängsliljorna som inte kom upp i fjol kommer i år istället, och blommar nu – ljuvliga!

Ett snäpp upp

Från en sekund till en annan, mitt i ett steg i hallen, känner jag hur depressionsbarometern tar ett hopp. Uppåt. Bara ett snäpp, men det räcker. Jag känner mig lättare, som att jag svävar. Bara lite, men så avgörande. En lycka i kroppen. Det finns en möjlig vändning.

Det hände för några dagar sedan och håller i sig. Ångesten är på en betydligt mer hanterlig nivå. Hopplöshetskänslan har inte somnat men är lagd till vila. Kanske gjorde den ovanligt vilsamma påsken sitt till?

Jag har bokat in massage varje vecka en tid framöver. Spänningarna sitter som parkerade i axlarna. Men värst är det på sidan av halsen och upp i huvudet. Där har hon mycket att jobba med.

Nu har jag tagit ledigt från vardagen och är hos min vän T i hennes stuga i Roslagen. Vi känner igen oss i varandra. Det är verkligen skönt att höra någon annan uttrycka det som är nästan obegripligt hos mig själv. Hur trött jag kan bli, och hur oöverstigliga vissa små ansträngningar kan vara. Att det är en särskild ork som måste till för det kreativa. Och hur vilsamt det är att fly in i en tv-serie eller en ljudbok.

Lite overkligt

I morgon åker jag med min syster, svåger och kompis till Edsåsdalen i Jämtlandsfjällen! Vi ska vara där i en hel vecka. Smaka på den – en hel vecka till fjälls! Ända sedan i höstas när jag försiktigt frågade om jag jag fick följa med har det känts overkligt bra, och nu är det dags.

Jag ser fram emot bra skidåkning, att förhoppningsvis tolka efter vessla ända upp på kalfjället, att vila, att umgås lagom mycket och att ha mitt eget rum att dra mig tillbaka till.

Jag mår helt ok, det är också det jag i regel svarar när någon frågar hur det är med mig. Helt ok. Vad det nu innebär. Näsan stabilt över vattenytan, att det inte känns som om att jag ska sjunka mer just nu i alla fall? Det är också ett svar för att avfärda fler frågor, och för att lugna den som frågar.

I höstas hörde en god vän av sig och föreslog att vi skulle ses. Jag fick bestämma när, var och hur – kanske det var enklast att ses hemma hos mig? Jag svarade att jag gärna ville träffas och skulle fundera på var. Det var strax innan jul och mycket annat kom i vägen, men jag har tänkt på henne mest varje vecka sedan dess. Och häromdagen kom jag på att det skulle kännas bra att ses inne i stan, efter jobbet på ett lugnt ställe. Bara jag kan planera dagen så ska det funka. Att jag först jobbar och därefter vilar hemma hos min mamma eller syster innan jag träffar min vän. Kanske är det vårljuset som får det att kännas mer görbart? (För övrigt ett bra ord från min vän!)

För så är det – jag måste planera allt för att se till att jag orkar. Om jag ska jobba på kontoret i stan vet jag att jag kommer att bli väldigt trött och till exempel inte orka laga mat på kvällen. Om det är min tur att laga mat får jag se till att byta matlagardag med min man. Jag brukar inte heller äta lunch med kollegorna på jobbet utan tar min mat och sätter mig i ett litet rum för att vila från sorlet. I alla fall när vi haft möte innan, och det har vi ofta de dagar jag är på kontoret. Strategierna är många och en del tänker jag knappt på att jag tar till.

En mycket medveten sådan är att jag undviker nyheter sedan en tid. Jag läser inte tidningen, ser inte nyhetssändningar på tv eller lyssnar Ekot på radion. Jag riktigt känner hur bulletinerna från omvärlden drar ner mig. Inte enbart det fasansfulla som händer i Ukraina utan allt det andra som händer. Solskenshistorierna lyser med sin frånvaro i nyheterna.

Nu är klockan strax över fem på morgonen. Jag har varit uppe sedan fyra och känner hur ögonlocken vill stänga sig. Det är dags att lägga mig på soffan och sova någon timme till. Snart kan jag ta den slummern på utesoffan!

Harmoni

Förra helgen var jag ovanligt social, och jag var lite fundersam innan hur jag skulle orka. Men det gick väldigt bra, och det kändes verkligen bra när jag kom på det. De jag träffade är de jag brukar träffa, de ingår i min lilla cirkel av personer. Det är också en anledning till att jag orkade bra förstås.

Jag är verkligen starkare. Behovet av randiga dagar finns fortfarande. Om jag slarvar med pauserna så märker jag det direkt. Hjärntröttheten slår till med tröghet i tankeverksamheten, ett tryck i huvudet och lätt yrsel. För många möten på en dag ger samma resultat. Men det är ett bra tag sedan som jag helt säckade ihop och fick lov att avsäga mig matlagningen på kvällen, eller laga middag men gå och lägga mig när de andra i familjen satte sig ner att äta.

Jag vet inte om harmoni är rätt ord för det jag känner egentligen, men i alla fall en relativ harmoni. I jämförelse med hur det ofta varit. Det är gott så.

I eftermiddag ska jag åka till min fina vän T och stanna över helgen. Inte göra många knop. Vi brukar prata en hel del men vi kan också försjunka i något i tystnad i varsin hörna av soffan. Vilsamt.

På måndag och tisdag i nästa vecka har min man och jag semester för att fira 30 år tillsammans. Han vet inte alls vad vi ska göra, det är en överraskning och ska bli så roligt! Nu är det bara att hoppas att vi håller oss friska …