Dessa mediciner!

Jag är så glad över att kunna sluta med Mirtazapin som vad jag förstår är en stor anledning till min viktuppgång, och även ett stort hinder för att gå ner i vikt. Men jag sover klart sämre sedan jag slutade med den. Jag tar Oxascand till natten som är lugnande, men frågan är om den ensam klarar av att ge mig en god natts sömn? Jag ska förstås ge det lite mer tid, kanske är det bara nu i början. Men att sova bra är nyckeln till allt välmående så det måste jag få ordning på.

Jag har haft några jävliga dygn med WED/RLS, och har haft svårt att få ro i kroppen på grund av de symptomen. Kanske att allt hänger ihop i en trist katten-på-råttan-cirkel? Jag är med i en väldigt bra grupp på Facebook om WED/RLS och där fick jag tipset att ta vanlig Panodil (paracetamol) som kan hjälpa lite på marginalen, så det ska jag testa.

Igår pratade jag med en gammal vän för första gången på flera år. Det var så himla kul! Jag ska försöka se till att det inte går lika lång tid tills näst gång vi hörs av. Vi har en gemenskap i det textila, i synnerhet ull, och det var fint att prata om, men även minnen från förr.

Nu ska jag jobba i en och en halv dag, sedan har jag semester så det blir fem och en halv dag ledigt. Då ska jag påbörja ett nytt broderi eller kanske smida något i silver?

Drömtydning

I oktober skrev jag om en dröm jag hade för en tid sedan. En vän till mig som har erfarenhet av att tyda drömmar skrev en försynt fråga om hon fick dela sina tankar om den med mig. Jag blev väldigt glad för det, och tackade ja. Det var väldigt intressant att ta del av hennes funderingar om det jag beskrivit, och det gav mig mycket att tänka på. Den lilla erfarenhet jag har av drömtydning är att man precis som min vän ställer frågor och föreslår olika tänkbara innebörder i drömmar, snarare än påstår vad drömmen står för. Det är ett ödmjukt och utforskande anslag, som jag tycker om.

Min vän undrade om det kan vara så att vargen i drömmen, som jag är rädd ska slita mig i stycken, är en symbol för den styrka jag har inom mig. Vargen som den vilda, starka med förmåga att försvara sig. Och att flyktingarna som jag släpper in och som inte hjälper till att städa utan sprider sig i lägenheten trots att jag försöker hindra dem – kan det vara mina rädslor som jag försöka mota undan men som tar över?

Både min styrka och mina rädslor är teman som jag återkommer till, och har arbetat mycket med. Jag VET att jag är starkt, och mina rädslor som varit så många är färre nu än för några år sedan. Den största rädslan numera är nog att min situation aldrig ska bli bättre än så här, eller – och hit orkar jag nästan inte gå – bli ännu värre. De andra rädslorna – köra bil eller åka buss på motorväg (att inte kunna stanna när jag vill), spindlar, övernaturliga fenomen, tankarna om vad andra tycker om mig, giljotiner mm – har jag bearbetat med hjälp av egen-KBT (exponering) men också kommit över med stigande ålder. De finns kvar men i hanterbar form, och det gör hela skillnaden.

Rädslorna och styrkan utgör en stor del av vem jag är. Känsligheten finns i det också. Jag är som ett läskpapper som suger upp det mesta omkring mig. Hur andra människor mår till exempel, och vilken stämning som finns i ett sammanhang. Jag har en ryggmärgsreflex att vilja lösa det mesta också, in i absurdum! Jag kommer inte på något bra exempel just nu men ofta är det helt knäppt! Som att jag bara vill att allt ska fixas, och gör ingen annan det så ska jag göra det! Den reflexen måste jag jobba på.

Ohållbart

I fredags skulle jag jobba till kl 14, och sedan åka till min vän T där jag skulle tillbringa helgen. Men stöket hemma och behovet av mig som medlare och som behållare för diverse invektiv, gjorde att jag åkte redan strax efter kl 10. Jag skulle egentligen spela in en film tillsammans med tre kollegor, där vi skulle presentera en digital konferens vi anordnat. Vi skulle alla fyra sitta hemma och spela in filmen i Teams, ett digitalt program för bland annat videosamtal. Men jag stod inte ut, och överlade snabbt med mig själv: de andra tre klarar detta utan mig och jag MÅSTE härifrån NU! Det kändes så bra att stå upp för mig själv! Jag är så plikttrogen i vanliga fall, men nu fick mitt välmående komma i första hand. Jag rafsade snabbt ihop min packning, sa hej då till de förvånade barnen och åkte iväg. Bra beslut!!

T:s hundar var som vanligt överlyckliga över att se mig, och det var så härligt att komma fram till tystnaden vid hennes stuga i Roslagen. Goda samtal, god mat, det obligatoriska bubbelvinet och så detta att ingen behöver mig. Jag kunde slappna av.

Det blev ett par sköna långa promenader ner till havet också, så härligt att tänka på de varma sommardagarna då vi badade där. Jag ser fram emot det igen, nästa sommar.


Väl hemma dröjde det inte länge innan konflikter blossade upp igen. Vi ska snabbt byta sovrum så att vårt hamnar mellan barnens. Det kommer att lösa en del av problemen i alla fall.

Axlarna hamnade lite väl snabbt uppe under öronen igen så det får jag jobba på nu.

 

Sliten

Turbulensen här hemma fortsätter och sliter hårt på oss alla. Igår tror och hoppas jag att kulmen nåddes och att det kan bli lite lugnare framöver. Men det kräver att vi orkar stå upp. Hålla i och hålla ut! (Känns det igen?)

Tanken var att jag skulle åka på lite ledighet hemifrån över helgen, till min goda vän T. Men så blev hon sjuk för en vecka sedan, och vi befarade att det var covid-19. Hon testade sig i måndags, och om hon inte fått negativt besked senast på fredag skulle jag inte kunna åka. Men hon fick besked redan igår kväll, och det var inte covid-19! Jätteskönt att veta, och nu kan jag åka. Jag behöver verkligen komma hemifrån litegrann.

Jag har broderat ännu en kudde i samma stil som den gula, men nu i blått. Jag älskar färgkombinationen blått, grått och brunt! Den gula är jag mer nöjd med men den här blev också bra tycker jag.

Jag har broderat med stoppgarn, som har en bra tjocklek för broderi. Många av dem har jag köpt på loppis eller fått av min mamma, men några är nyköpta. De gamla är virade runt så fina kort! När jag läser på dem är de gamla av ren ull medan de nyare är ull blandat med konstfiber. Det håller förmodligen bättre men känns lite tråkigt ändå.

Samlar ihop

Jag har börjat kopiera bloggen till ett worddokument. Inte allt men de inlägg som handlar om hur jag mår: om utmattningssyndrom, ångest, RLS/WED, depression och ångest. Anledningen är lite diffus för mig, men jag skulle vilja se om det skulle kunna resultera i en mer sammanhängande text, åtminstone för mig själv. Det är oerhört mycket text har jag insett – det är snart 1000 inlägg under 4,5 år! – så det lär ta tid att läsa igenom allt. Det får ta den tid det tar.

Jag har läst igenom det jag skrev de första månaderna och det var intressant. Mycket som jag glömt förstås, men blir påmind om. Mycket som hänt med mitt mående, men sorgligt mycket är sig likt.

Idag träffade jag en fin vän. Vi satt på en varsin sten i skogen, och pratade medan vi drack kaffe och åt mackor. Hon har liksom jag en historia av psykisk ohälsa och skulle varit sjukskriven för utmattningssyndrom, om det inte vore för att Försäkringskassan nekat henne sjukpenning. Hon jobbar 25 % ändå, det är vad hon orkar, och inkomsten blir därefter. Hur har jag haft sådan tur med FK?

 

En dröm till

För några månader sedan hade jag en dröm som jag skrev ner nästa morgon. Jag hade glömt bort den men hittade anteckningen nu. Som jag tolkar den hänger den ihop med när jag blev sjuk i 25-årsåldern, med så stark ångest att jag inte klarade av vare sig studier eller arbete, och knappt något annat heller.

Det började med att jag hade tagit ett studieuppehåll från universitetet, och jobbade som sekreterare på en liten advokatbyrå. Jag kände de två advokaterna genom mitt engagemang i flyktingrörelsen. De arbetade nästan uteslutande med asylärenden, och en av mina största arbetsuppgifter var att skriva ut de asylsökandes uppgifter om varför de sökte asyl i Sverige. Det var så fruktansvärda berättelser att det hände att jag bad att få slippa skriva, när de blev alltför vidriga. Då fick advokaterna skriva inlagorna till invandrarverket (som det hette då) själva, Till detta så ringde många av de asylsökande till advokatbyrån i olika tillstånd av oro. De ville höra om något hänt i deras ärenden och helst tala med advokaten. Det var min arbetsuppgift att vänligt men bestämt säga att det inte går att prata med advokaten, och att vi hör av oss så snart vi vet något mer. Agera grindvakt helt enkelt så att advokaterna hann jobba. En del lät sig nöjas med detta, och andra skrek ut sin rädsla och frustration i telefonen.

Det var svårt att hålla allt detta ifrån mig. Jag påverkades mer än jag förstod till en början. Och en dag tog det helt stopp. Jag har ganska dimmiga minnen av vad som hände, men jag minns att den ena advokaten började bläddra i sin kalender för att hitta en vecka då jag kunde vara ledig. Han fattade inte eller också kunde jag inte förklara att jag blivit sjuk. ”Men jag går nu” minns jag i alla fall tydligt att jag sa, och gick.

Jag ville plocka ljung och göra en krans, men hittade ingen fin. Däremot var ormbunkarna vackra och så plockade jag några kvistar med nypon.

Tillbaka till drömmen: Jag sitter på min terass i ett flerfamiljshus, ser ett stort djur och inser att det måste vara en varg. Jag sitter som på en avsats och tänker att om vargen kommer så måste jag hoppa ner. Men det är flera våningar högt och jag tänker att jag kommer att bryta alla ben (inte dö tyvärr) och sedan kommer vargen att slita mig i stycken.

Jag lyckas ta mig in in huset, men är plötsligt i någon annans stora lägenhet. Massor av flyktingar står på balkongen dit de räddat sig. Jag bjuder in dem i lägenheten och ber dem hjälpa mig att duka av de stora borden med massor av kladdig disk. Tänker först att de bara ska få vistas i vissa rum, men det funkar inte. De sprider ut sig i hela lägenheten.
Plötsligt ser jag två nära vänner, Z och A, som sitter vid ett stort bord. Jag känner hur ledsenheten väller över mig, jag gråter och kramar A.
När jag vaknade tänkte jag på att A och Z var två viktiga personer för mig under den här tiden (och är fortfarande). Drömmen är nästan övertydlig när jag tänker på den efteråt! Jag engagerade mig för flyktingars rätt till fristad (bjöd in dem från faran på balkongen), deras lidande letade sig in under skinnet på mig och tog överhanden (de spred ut sig i hela lägenheten), jag orkade inte med det till slut (ledsenheten som överföll mig) och så stödet jag hade av mina vänner.
Min psykiska ohälsa fanns med mig sedan tonåren, även om den oftast höll sig på en hyfsad nivå, men den här tiden på advokatbyrån fick min bägare att svämma över. Det var inte den som gjorde mig sjuk, utan den var mer som en katalysator. För att kunna vara så engagerad i en så tung fråga krävs en hårdare hud än min tror jag.
Jag slutade på advokatbyrån, blev sjukskriven i ett par veckor, påbörjade en psykoterapi och försökte sedan ta upp mina universitetsstudier igen. Jag skulle skriva c-uppsats men till slut blev jag sjukskriven från studierna. Jag orkade ingenting, men tack vare terapin kom jag ut på andra sidan igen. Ut till livet. Jag är min terapeut evigt tacksam.

Pia-dag mitt i veckan!

Jag skulle tillbaka till Stressmottagningen idag för att träffa psykologen Marie och arbetsterapeuten Theresa. Men i morse nös jag flera gånger och snorade lite, så jag stannade hemma och vi hade ett videosamtal istället. Det gick alldeles utmärkt, och skönt att slippa åka in till stan.

Den här gången hade jag mest behov av psykologen så större delen av samtalet var det bara vi två. Jag ska nog boka in ett sista samtal med arbetsterapeuten tillsammans med min chef i oktober.

Vi pratade mycket om att jag har en känsla av att jag aldrig kommer att bli frisk, och känner mig nedstämd över allt jag inte kan göra. Framför allt mitt sociala liv känns kringskuret och begränsat. Jag träffar visserligen några, och det betyder mycket. Men jag måste planera så noga, framför allt VAR vi ska ses:

  • Inte för långt att ta sig dit för att resor tröttar.
  • Inte för mycket folk i närheten för att det tröttar med alla intryck.
  • Inte för lång stund för det orkar jag inte.
  • Och så måste jag ta i beräknande all den tid jag kommer att behöva för återhämtningen efteråt, och även vila innan.

Jag sa också att jag verkligen försöker akta mig för att skapa ”sanningar” om att aldrig bli frisk, och att jag använt redskapet ”just nu har jag en tanke om att …” för att inse att det bara är en tanke. Det är faktiskt effektivt!

Marie tyckte att jag skulle kunna tänka på ett annat hjälpmedel vi lärt oss, att ta ut kursen mot värderad riktning och ta små små steg åt det hållet. Att se att även ett telefonsamtal eller kanske bara ett sms till en god vän ändå är en liten social kontakt, och att en annan gång kanske jag kan ta en fika med någon. Samla de saker jag gör i värderad riktning och njuta av det som är.

En annan bra sak som jag bestämde mig för var att ha en medicinsk återhämtningsdag på onsdagar. Det har de pratat om på Stressmottagningen  och min husläkare har skrivit in det i läkarintyget också. Men jag har inte anammat det och jobbat fem timmar fyra dagar i veckan, eftersom jag tyckt det känts oöverstigligt. Men jag ska verkligen testa det, nu när jag jobbar hemma är det möjligt på ett annat sätt. Det innebär att jag har en Pia-dag, som Marie sa, mitt i veckan då jag kan finna ork att göra något litet: kanske en liten utflykt eller – det första jag tänkte på – orka med att vara i verkstan mera!

Så med start i nästa vecka ska jag jobba fem timmar måndag, tisdag, torsdag och fredag. Bra!

Glasering och bra besked

Ikväll var det dags för glasering på keramikkursen. Det fanns sex fina färger att välja bland, och det var inte helt lätt att besluta vilka av mina elva alster som skulle få vilken färg.

Som tur var fanns exempel på muggar med de olika glasyrerna på, för själva färgbadet hade inte den färg som det färdiga resultatet kommer att få.

Till den här kvällen hade Helena skröjbränt allt vi gjort, och det var med blandade känslor jag granskade mina saker. De är ganska eller mycket klumpiga, men några har en hyfsad form. Den jag hoppas mest på är muggen med öra, och jag valde till slut att glasera den i svart. Det är en glasyr som skiftar i brunt och är väldigt snygg. De andra färgerna är mörkgrön, ärtgrön, koboltblå, vit och mintgrön. På torsdag får vi hämta våra alster, så spännande!

Mina två mintgröna skålar på bilden kommer att bli ärtgröna som skålen bakom dem.

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Både spänningshuvudvärk och vanlig huvudvärk koncentrerad till högra främre delen av huvudet. Ett tag blev jag orolig att det var migrän, för det gjorde så ont och jag blev lite illamående. Det kändes också som att värken blev värre under dagen. Men så kom jag på att ta värktabletter och då lättade det lite.

Helgen var intensiv med dotterns 18-årskalas. Inte många gäster men lite FÖR trevligt! Vi åt lunch utomhus och blev sittande länge. Jag gick ifrån ett tag för att vila hjärnan, men det var inte tillräckligt. Direkt när gästerna gått gick jag och la mig och sov ett tag. Jag kravlade mig upp lite senare, men sen la jag mig att sova för natten tidigare än vanligt.

Till detta hade jag ett gräsligt möte på eftermiddagen idag. Det var en så dålig kvalitet på ljud och bild att jag inte hörde allt som sades, och bilden frös då och då. Den ansträngning det kostade att försöka fatta vad som sades kostade nog på för alla inblandade, och för mig innebar det ett extremt behov av att sova en stund.

Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Försäkringskassan att de godkänt min sjukskrivning till och med sista november! Åh en sådan lättnad! Jag var nästan helt säker på att läkaren skulle få bakläxa och behöva komplettera intyget, men det gick vägen. Puh. Nu kan jag andas ut i några veckor till.

 

Samtal med min chef

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Vänner sedan ett halvt århundrade!

I lördags fick jag besök av två barndomsvänner. Ett par dagar innan hade jag funderingar på att ställa in och skjuta på vår träff, men jag kände mig pigg på lördagen som tur var.

Det går oftast ett par år mellan våra fysiska träffar, men vi har kontakt via Facebook och sms ibland. Det häftiga är att det inte spelar någon roll att det går lång tid – det är bara att haka i och fortsätta vårt samtal! Det blir förstås en del frågor om våra respektive familjer och inte minst våra gamla föräldrar. En del egna krämpor avhandlas också, vi börjar ju bli lite till åren komna även vi!

Jag känner mig så tacksam över att ha dem i mitt liv! Vi har så många gemensamma minnen. Med en av dem gick jag nio år i skola, och med den andra i tolv. De var bland de första jag lärde känna när min familj flyttade från Stockholm till Lit i Jämtland när jag var sex och ett halvt år. Vi bodde då i lägenheter på samma gata. Och nu när jag tänker efter så är det faktiskt 50 år sedan min familj flyttade dit, i januari 1971!

I slutet av vårt samtal kände jag tröttheten komma smygande, även om jag pressade mig ett tag till. Så snart de åkte lade jag mig med öronproppar i öronen och en kudde över huvudet för att stänga ute ljud och ljus. Det blev en dryg timme utan andra sinnesintryck än dem jag hade i huvudet, men sedan var jag ganska ok igen.

Igår hade jag mer ångest än på länge. Jag kände ett sug efter att äta något för att dämpa den, men avhöll mig från annat än frukt och lite flingor. När jag la mig att sova tog jag fram kedjetäcket som jag inte behövt de senaste månaderna. Det var riktigt skönt att krypa ner under det tio kilo tunga täcket och ge mig hän åt känslan av att vara omsluten av en öm kram.