Höstsol

Igår fick jag lite oväntad energi och den promenad som jag trodde skulle bli både kort och långsam, blev en förvisso inte helt rask men desto längre stund i höstsolen tillsammans med min goda vän E. Samtalet med henne har pågått i många år under miltals promenader, och är viktigt för mig.

Det är galet vackert nu och så många stora träd i alla nyanser av gult, orange och rött. 

I Upplands Väsby där jag bor finns rester av en park från slutet av 1600-talet som restaurerats av kommunen på senare år. Barockparken kallas den och hörde ursprungligen till godset Stora Wäsby men delades från byggnaderna när järnvägen drogs fram. Här är väldigt vackert, inte minst på hösten. Det var härikring vi promenerade.

Idag har jag varit desto tröttare, och en rekognosceringstur till Bauhaus gjorde det inte bättre. Det var hemskt med alla ljud och människor. När kom hem la jag mig att sova i ett par timmar, och resten av kvällen blev det soffan.

Och apropå ljud: när jag åkte hem från Södra station i fredags var jag väldigt trött, och oerhört ljudkänslig. En rullväska över golvet, metall mot metall, ett barnskrik. Jag fick nästan panik och försökte skynda därifrån.

Jag hade hoppats orka och hinna med tid i verkstan den här helgen, men det har bara blivit nån timme. Jag har inte varit riktigt sugen på sistone, och det hänger förstås ihop med att jag varit så trött och nere. Men igår kände jag lite lust och fick en idé om ett silverarmband som jag påbörjade i alla fall.

 

Sjukskrivningen och kurs

Jag fick ett meddelande idag att Försäkringskassan vill ha in kompletterande uppgifter från min läkare, men meddelar samtidigt att de fattat beslut om att godkänna sjukskrivningen. Lite dubbla budskap men ändå positivt. Oerhört skönt att veta att jag är sjukskriven på halvtid till årsskiftet!

I våras skrev jag ett inlägg om självmedkänsla och bloggen Bli mera du. Marie Bengtsson som driver bloggen har en kurs i självmedkänsla och jag ska nu gå den. Det känns jättebra, och jag ska lägga mig på en nivå som jag orkar. Jag kommer att ha tillgång till kursmaterialet även efter de tio veckorna, om jag vill gå tillbaka och fördjupa mig. Det handlar mycket om att hitta nya förhållningssätt och sätt att agera och tänka på. Läs gärna mitt inlägg från i maj, och kolla även in Bli mera du!

Den här bilden från lokaltidningen för två år sedan påminner mig om att ta en promenad i Barockparken här i Väsby! Det kanske blir målet för helgens promenad med min vän E.

Andra dagen – det lossnar

Dagen inleddes med en kort promenad i den närbelägna skogen. Det var betydligt svalare idag vilken var himmelskt! Dessutom regnade det en stor del av dagen och det var så välkommet.

Jag mådde inte alls bra på förmiddagen. Jag hade lite ångest och kände mig trög i både skallen och kroppen. Det var som att jag måste vänta in mina tankar hela tiden. Om någon sa något till mig så måste jag processa det i några sekunder innan jag förstod. Men jag tog det väldigt lugnt, och förklarade för kursledaren varför jag inte var med kvällen innan. Hon tyckte givetvis att det är helt ok att jag gör allt i min takt, men det känns ändå bra att berätta att jag är deltids sjukskriven och kanske inte är med hela tiden. Det är den femte sommarkursen som jag går då jag inte orkat fullt ut. Då jag gått till mitt rum eller ett vilrum emellanåt. Men det går ju det också, även om det skulle kännas kul att sitta uppe sent på kvällen med den andra kursdeltagarna för att hinna så mycket som möjligt.

Igår kväll kände jag mig ganska förvirrad. Jag hade inte förmått ta in all information och alla instruktioner. Det kändes inte så bra när jag märkte att de andra nybörjarna verkade ha hängt med. Men idag lossnade det lite. Jag behöver få veta varför jag ska göra på ett visst sätt eller i en viss ordning. Då är det mycket lättare att förstå och att komma ihåg.

Idag har jag hunnit med en hel del. Den stora ringen med den skålade ”parabolen” är nästan helt klar. Jag har gjort en ring till min tumme, och kämpat som en gnu med skålade örhängen med en silverkula i. Jag har fått göra om flera moment, och det ena örhänget råkade jag löda för länge så det krullade ihop sig till en kula! Suck – bara att börja om från början med att stansa ut en bit, skåla den och löda fast en ny silverkula.

Det syns inte riktigt men det är en guldgula och en silverkula i skålen. I de små skålarna är det en silverkula, de ska bli örhängen.

Så kom nästa svårighet: att löda fast den lilla pinnen som ska stickas in i örsnibben. På det ena örhänget lyckades jag nästan direkt men den andra har jag slitit med och gjort om säkert tio gånger! Jag gav upp klockan 9 i kväll och hoppas kunna få till det i morgon.

Nytt läkarintyg

Idag var jag hos min husläkare för att få ett nytt läkarintyg. Jag hade ju en hälsning från Försäkringskassan om att de vill se ett mer utförligt intyg som läkaren ska ändra från gång till gång, och inte bara lägga till nya saker i det gamla. Det var inte helt lätt att föra fram denna kritik, och jag fick verkligen stålsätta mig och intala mig att det är viktigt för Försäkringskassans bedömning av MITT intyg. Det är jag som drabbas om det inte blir bra. Han lyssnade och skrev ett nytt intyg, men hade lite svårt att förstå kritiken.

Jag hade skrivit ner allt jag kunde tänka på som han kunde ha användning för:
  • WED/RLS: lite sämre på grund av medicinändring, se nedan. Bättre under våren sedan Sifrol återinsatts.
  • Självskattningstester:
 MADRS – S = 20
 KEDS = 26
 HAD ångest = 18, depression = 9
 SMBQ = snitt 5,5
  • Mediciner

Provar sedan några veckor tillbaka ny stämningshöjande: Venlafaxin och tar fortfarande Mirtazapin till kvällen samt Oxascand.

Samtal med neurologen på DS i början av juli. Drog ner Gabapentin till 1 kapsel 3 ggr per dag, fortsätter med Sifrol till kvällen.

  • Sömnen
Sämre sedan ett par veckor tillbaka. Svårare att somna, vaknar på natten, viss svårighet att somna om. Sover middag på dagen liksom tidigare.
  • Läkarkontakter
Psykiatrin telefonkontakt under sommaren och återbesök i augusti.
Neurologen DS telefonkontakt under sommaren för ändring av medicindos. Ny kontakt efter sommaren.
  • Hur det påverkar mig
Jag är trött både mentalt och fysiskt. Svårt att koncentrera mig om jag inte har helt lugnt omkring mig. Simultankapaciteten påtagligt sämre än vanligt. Håglöshet, känsla av hopplöshet, trög och splittrad i tanken, försämrat arbetsminne, känner mig spänd i kroppen och slappnar sällan av. Har haft betydligt mer ångest den sista månaden.
  • Hur det gör att jag inte kan jobba heltid
Jag orkar göra enklare uppgifter i några timmar men efter ca 3,5 timme är det som att jag tar slut. På morgonen är jag som piggast och brukar passa på att göra sådant som kräver lite mer tankemöda. Jag känner tydligt när det inte funkar längre, och byter då till enklare arbetsuppgifter. Ibland behöver jag lägga mig i vilrummet ett tag, och somnar ofta där.
Fikarummet på jobbet upplever jag ofta som för stimmigt och ser till att sitta i ett hörn för minimalt med intryck. Vissa dagar går jag någonstans där det är tyst och fikar.
Jag jobbar fem dagar i veckan, ca 3,5 h på fm och en halvtimme hemma på em. En dag i veckan arbetar jag helt hemifrån.
  • Motionerar med promenader, ofta i skogen. Ägnar mig åt handarbete och trädgårdsarbete i liten skala som ger energi.
Jag föreslog att han skulle sjukskriva mig på halvtid under två månader, och det gjorde han. Förhoppningsvis kan jag jobba 75 % från oktober. Så nu är det bara att vänta och se vad Försäkringskassan beslutar.

Morgonpromenader

Två morgnar i rad har min man och jag gått ut på tidig morgonpromenad i drygt en timme. Det har varit svalt och skönt, men ändå soligt och fint. Och framför allt har det varit så skönt att jag orkat! Jag ska försöka hålla i den här vanan nu, även om det inte behöver bli så långa promenader varje dag. Det känns väldigt bra att komma hem innan klockan 9 och redan gjort något så välgörande! Idag gick vi och försökte artbestämma de träd vi såg, och kunde fler än vi trodde.

Nu är det två veckor tills jag ska åka på silversmideskurs och äntligen skarpt läge att fundera på vad jag vill göra på kursen. Jag har en anteckningsbok där jag gjort några skisser, så några idéer har jag. Jag börjar också inse att jag kanske är lite övermodig som tror att jag ska kunna göra saker hemma efter bara en veckas kurs! Vi får väl se. Det ska hur som helst bli fantastiskt roligt!

Nu har en av solrosorna börjat titta fram.

Och vår låda med tre sorters lavendel bågnar av blommor, och är välbesökt av bin och humlor. Jag såg en nässelfjäril där häromdagen och inser att jag för övrigt knappt sett en enda fjäril i år. Det känns inte så bra. (Förutom de rackarns malfjärilarna vars larver ätit av mitt yllegarn!)

Styrkeprov – stolleprov?

Igår promenerade jag i ungefär en halvtimme. Det var längesedan jag orkade gå så långt – det kändes fint. Idag gav jag mig iväg till kommunens köpcentrum med det enda målet att köpa strumpor till mig och sonen. Jag åkte hemifrån lite för tidigt och tänkte att då får jag väl gå in i den butik som redan var öppen, det vill säga mataffären. Sedan jag handlat några matvaror och lagt dem i bilen så hade resten av centrum öppnat. Jag hittade strumporna och kunde inte låta bli att ta rulltrappan upp till Stadsmissionen. Så förbaskad jag blev när jag såg att de ska flytta till grannkommunen! Det är för dyr hyra här. Jättejättetrist! Jag fyndade några garnhärvor och knappar och begav mig hemåt igen.

Jäkelen vad det tog på krafterna! Hade jag varit lite smartare hade jag åkte dit en kvart senare och skippat mataffären. Då hade jag orkat bättre. Men nu, ett par timmar senare, känns det helt ok. Jag får tänka smart och ekonomiskt om min ork nu helt enkelt. Enkelt – haha!

Jag har broderat ännu ett armband, lite smalare och i annan färgställning.

Broderat armband

Jag har gått förbi mitt blåsippställe ett par gånger och nu är de verkligen igång med blomningen!

Jag mår så himla bra av att det är varmare och att naturen vaknar! Igår kom jag på att jag faktiskt kan ett fågelläte till – bofinkens. Barnen hade en leksak med en inspelad bofinksdrill, det är därför jag minns och igår hörde jag det.

Idag har jag ägnat några timmar åt att brodera ett armband till mig. Jag är väldigt nöjd, även om dottern tyckte att det var lite väl brett för att kallas armband. 

 

I verkstan igen

Igår kände jag mig lite piggare, jag var igång mer än under de senaste veckorna. Jag har till och med suttit i verkstan idag, och igår kväll broderade jag halvliggandes i soffan. Jag vet bättre än att luras att hoppas för mycket, men det håller i sig idag också. Jag har ett så bra citat från Pia Dellsons bok Väggen:

”Jag är ständigt steget efter. Märker för sent att jag inte orkade. Hoppfullheten fäller mig om och om igen.”

Det är så tänkvärt, liksom resten av boken. Jag ska ta och läsa om den! Den är skriven på väldigt kort prosa så att även en utmattad person ska orka. Och det är en utmattad person som skrivit den, som dessutom är överläkare i psykiatri!

Igår fick jag ett kort besök av min kära vän E. Det var länge sedan vi sågs. Hon konstaterade att jag är arg och att det är bra. Mycket bättre än att vara uppgiven. Och det är förstås en bra tanke att ha med sig. Jag är skitförbannad på den här förbannade sjukdomen som aldrig låter mig bli frisk och leva mitt liv!!

När jag pratade med henne kom jag ihåg ett hjälpsamt redskap hon fått. Det var en trästicka som hon ständigt hade i fickan. Den symboliserar ens energidepåer. Var någonstans befinner jag mig: är jag någonstans i mitten av stickan långt från stupet, eller är jag nära att tippa över kanten? I det andra fallet är det dags att dra i bromsen riktigt ordentligt. Risken är att glädjen över en liten förbättring leder till ett beteende som ställer till det.

Idag lyser solen och det är riktigt varmt i luften. Jag ska komma ut på en liten promenad i alla fall.

Sämre igen

Istället för att bli bättre blev jag ännu sämre efter att jag skrivit förra inlägget. Så pass att jag inte orkade sticka – armarna var helt matta. Det har varit lite turbulent här hemma också, bland annat med anledning av oro för mig. Det har inte hjälpt precis.

Jag lovade dottern att jag skulle gå ut i solen idag, åtminstone en liten stund. Så på eftermiddagen gick jag ut. Jag ställde mig vid en lyktstolpe och lutade mig mot den, i brist på något att sitta på. Solen tittade fram bakom molnen och jag hängde där i nästan en halvtimme, medan jag pratade med min syster i telefon.

Mitt på dagen idag triggades mitt kroppsminne av en händelse och jag bad min dotter att hjälpa mig i säng. Jag la mig under kedjetäcket och sov en timme. Jag har inga marginaler.

Nu ikväll är jag lite piggare och lyckades till och med laga lite mat till mig, och äta tillsammans med familjen. Jag har tagit nya tag med vikten igen och känner mig motiverad. Jag hade tänkt påbörja ett enkelt motionsprogram denna vecka, och det känns lite ironiskt med tanke på hur helt urlakad jag varit! Men jag skjuter på programmet så får det börja när det funkar. Programmet går ut på att ta promenader och sakta men säkert utöka dem under veckorna. Inte omöjligt att lyckas med.


Det är ett grannlaga arbete att bli frisk från utmattningssyndrom. Ibland går det att få energi genom att göra roliga och stimulerande saker, men ibland är det bara att vila som gäller – ibland till och med att sova. Efter många års erfarenhet vet jag när det är dags för det ena och när det är dag för det andra. Att bara ligga i soffan kanske inte ser så aktivt ut men kan vara ett väl avvägt beslut. Det är bara så svårt att förklara.