Grönt ljus!

Jag fick tag på min handläggare på Försäkringskassan idag på eftermiddagen och fick då höra att min sjukskrivning inte varit i fara under den här tiden! De ville bara ha en del klargöranden från mina läkare, och det hade de fått in! Så synd att det inte syntes i mitt ärende  på deras hemsida, där står bara alla påminnelser till läkarna med.

Samtidigt som jag blev väldigt lättad så blir jag också riktigt arg. Hur svårt kan det vara att informera tydligt?? Jag passade på att säga till handläggaren att jag varit på bedömningssamtal på Stressmottagningen så de vet om det.

Efter samtalet började jag nästan gråta och blev matt i kroppen – en sån stress jag levt med den senaste veckan! Helt i onödan!

 

Krångligt

Jag ringde till psykiatrin igår och förklarade för den som svarade att jag måste få kontakt med min psykiater angående sjukskrivningen och att det var bråttom eftersom Försäkringskassan ville få in svar från henne senast idag. Hon som svarade började argumentera och kunde inte se att jag var sjukskriven hos dem, så jag försökte vara tålmodig och förklara att det inte handlade om det. Efter flera minuters krånglande sa hon till slut att hon skulle hälsa min psykiater att jag vill att hon ska ringa, ”så det kanske hon gör”. Grrr. Hon ringde inte igår och inte under hela dagen idag.

I morse var jag på plats på ett stort event som Region Stockholms kulturförvaltning, som jag jobbar inom, ordnade. Jag stod vid ett bord och pratade med de som kom förbi och var intresserade, men när programmet snart skulle börja i kongresshallen var sorlet och stimmet där jag stod för mycket för min arma hjärna och jag smet ifrån. Efter den första föreläsningen hade jag bestämt mig för att avvika, och det gjorde jag också. Jag formligen vacklade ut i regnet och den svala luften som kändes väldigt uppfriskande, och åkte till min syster och svågers lägenhet där jag jobbade lite och sov en stund,

På eftermiddagen åkte jag till Stressmottagningen för ett sista bedömningssamtal, den här gången med en fysioterapeut. Hon frågade mycket om arbetet, och jag sa att jag tidigare känt en sorg över att inte kunna göra mer än jag kan. ”Jag hade tänkt bli en stjärna, men blev bara en medelmåtta”. Good enough blev ofrivilligt mitt ledmotiv, och jag har accepterat att det blev så inser jag.

Jag fick också veta att vi ska träffas på måndag morgon för att prata om huruvida de kan hjälpa mig. Fysioterapeuten sa att i så fall handlar det om 1-3 träffar i veckan under ett halvår, och att det är i grupp. De planerar också tillsammans med arbetsgivaren så att det inte blir för mycket tillsammans med jobbet. Det låter så bra, men jag får höra vad de säger på måndag.

När jag kom hem idag gick jag direkt och la mig att sova under mitt älskade kedjetäcke. Jag visste i förväg att jag skulle bli väldigt trött idag, och hade förberett maten så det skulle gå snabbt.

På hemväg från yogan igår var det så stämningsfullt trots novembermörkret.


Läkarintygets vidare öde

Jag har fått flera meddelanden från Försäkringskassan. Först om att min husläkare behöver komplettera läkarintyget, och sedan flera meddelanden om att han inte ännu gjort det. Han fick ett sista datum för att skicka in kompletteringen den 31 oktober. Han ringde till mig någonstans mitt i, men jag såg inte att något hände i mitt ärende på Försäkringskassans hemsida. Jag tänkte precis ringa till honom när jag fick ytterligare ett meddelande att min psykiater ombeds lämna kompletterande uppgifter om min arbetsförmåga och om hur snart jag kan få komma till Stressmottagningen som hon remitterat mig till. Jag gissar att min husläkare hänvisat till henne, men jag vet ingenting. Alla de här meddelandena är ställda till mina läkare med kopior till mig. Det är väldigt stressande att få dem, eftersom det jag inte vet om någon gör något och eftersom min sjukpenning är avhängig att Försäkringskassan får in de uppgifter de vill ha!

Nu vet jag i alla fall när jag kan anmäla mig Mullsjö folkhögskolas silverkurs – den 3 december kl 8.00 kan man anmäla sig och jag ska se till att hänga på låset! Jag har några funderingar på smycken som jag vill göra och som jag behöver handledning till.

 

Trött men bra besked

Idag blev min hemfärd från jobbet försenad på grund av en olycka i pendeltågstrafiken. Förfärligt för den drabbade förstås – det är den första tanken. För min del innebar det att jag fick gå tillbaka till jobbet och vänta tills trafiken var igång igen. Det blev en försening på omkring en timme, och jag var helt slut när jag kom hem. Jag stängde av ljudet på mobilen och la mig under kedjetäcket.

När jag vilat och satte på mobilljudet igen visade det sig att Stressmottagningen hade hört av sig! Jag ringde dem och fick prata med en mycket trevlig man som bokade in mig på tre samtal. Med en psykolog redan nu på tisdag, med en läkare i veckan därpå liksom ett samtal med en fysioterapeut. Efter det blir det ett teamsamtal för att se vad de kan göra för mig. Det låter för bra för att vara sant att jag får komma så här snabbt, och jag vet ju varken om de kommer att ta sig an mig eller om det är väntetid. Men just nu ska jag njuta av ljuset i tunneln!

Jag fick en länk till ett frågeformulär som jag fyllde i. Det innehöll flera av de tester jag gjort tidigare, bland annat HAD om ångest och depression, och KEDS om utmattning. Intressant nog frågade de också om sådant som är symtom på WED/RLS – det verkar lovande! Min neurolog och jag är ju ense om att stress är en försvårande faktor, och jag har vissa förhoppningar om att även denna del av mitt helvete kan mildras.  Läs mer

Mer ork

Jag tror att remissen till Stressmottagningen betydde mycket för min känsla av hopp och framtidstro. Jag hade i alla fall mer ork igår än under hela resten av veckan! Vi påbörjade höststädningen av vår lilla trädgård, och fick en hel del gjort inomhus också. Nu på morgonen har jag suttit i verkstan och vid lödstationen för första gången på länge. Både lust och ork fanns plötsligen!

Min man träffade en vän häromdagen som berättade om en behandling han går på, där man bland annat omprogrammerar sina triggers så att de inte betyder fara längre. Det låter ju fantastiskt! Om det tar lång tid innan jag får komma till Stressmottagningen så ska jag kolla upp den här behandlingen. Ni som känner mig väl vet hur viktigt det här är för mig, och ni andra förstår säkert också. Att varken jag eller alla jag träffat inom vården tänkt på det här tidigare!

 

Remitterad

Jag gick på yogan igår kväll. Yogaläraren sa att vi skulle tänka på med vilken intention vi gick in i yogapasset, vad vi ville uppnå. Min första tanke var avslappning, men så tänkte jag också att det här gör jag för bara mig – för att må bra. Det känns fint att göra saker för mig själv, att jag tar hand om mig!

Idag var jag hos min psykiater. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne annat än att det känns hopplöst och att jag är så in i baljan trött. Jag är riktigt trött på att prata om det. Hon blev lite förvånad över att de blodprover jag tagit regelbundet inte inbegripit d-vitamin. Brist på d-vitamin kan ju ge trötthet. Så nu ska jag gå och ta ett blodprov för att kolla upp det.

Men hon frågade också om jag varit i kontakt med Stressmottagningen. Det har jag inte, men det är dem jag bett om tips på psykolog som kan utmattningssyndrom, och jag har läst böcker skrivna av Alexander Perski och Georgio Grossi som arbetar och forskar där. På deras hemsida står att de tar sig an svåra fall av utmattningssyndrom. ”Det innebär att de som remitteras till oss redan ska ha tagit emot primärvården eller företagshälsovårdens insatser för sin ohälsa, och att vi kan ta över i de fall där detta inte varit tillräckligt utan ohälsan kvarstår.” Det låter ju som jag det! Min psykiater skulle skicka remiss dit redan idag. Det är säkert lång kö dit, men det känns väldigt bra ändå. Det är så himla viktigt att se en liten ljusning i tunneln, och den ljusningen innebär HOPP!

Jag är lite tagen av höstens färger och undrar om de är extra intensiva i år? Rönnarna i vårt område är helt otroliga! Deras olika färger lyckas nästan skära sig mot varandra! Och så vildvinet. Och de mäktiga  björkarna. Och massor av buskar i alla nyanser av rött, orange, gult och grönt som jag ser genom bussfönstret på hemvägen.

 

 

Någorlunda utvilad

Helgen har bjudit på både stressande inslag och vila, men summa summarum så här på söndagskvällen känner jag mig ganska utvilad och redo för en ny arbetsvecka. Det är dags för en årlig jobbkonferens i tre dagar i slutet av veckan, men jag har rutin på att jobba halvtid på konferenser så det ska nog gå bra.

Jag har gjort färdigt ett halsband som jag påbörjade på kursen, och har också gjort ett med ringar. Jag trodde att det skulle vara svårare att löda ihop ringarna än det var, men det gick ganska bra. Och jag kunde löda fast silverkedjan också – det blev snyggt,

 

Jag har uppdaterat min hemsida piaborrman.se med silversmycken och broderier. Jag gjorde hemsidan när jag jobbade heltid, och vågar nästan inte ha den nu när jag är deltids sjukskriven. Men jag gör ju inte mer än jag orkar, och det är ett sätt för mig att stressa ner och må bra. Det lilla jag får in går till nytt material. Så jag vågade mig på att göra reklam för hemsidan idag – kika gärna in där!

Spänningar och ångest

Det är visst vanligt att människor kommer in akut till sjukhus med befarad hjärtinfarkt, och så visar det sig att det är ångest de känner. Symptomen kan vara liknande, i synnerhet trycket över bröstet. Igår kände jag som ett band som tryckte över bröstet, och en känsla av att det var svårt att andas fast det inte var det egentligen. Jag googlade och hamnade på sidor om kärlkramp och hjärtinfarkt, men det stod också om att det kunde vara utlöst av stress. Jag gick och la mig och till slut släppte det.

Det är inte så konstigt att det kom just igår. Det var en riktigt dålig dag med inslag av det som gjort mig sjuk från början. Inte av den digniteten men min kropp går i försvarsställning så snart hotet dyker upp. Jag blir spänd, i synnerhet i axlar och rygg, och får ont i kroppen.

Jag grät till och med en liten skvätt igår, och det är mycket länge sedan sist. Sedan jag börjat med antidepressiv medicin är det som om att medicinen täckt över gråten så att den inte kommer ut. Men igår brast den täckelsen, och det sipprade ut lite.

Jag känner mig rädd och orolig inför hela långa sommaren. Jag måste kunna känna mig trygg och avslappnad i mitt eget hem!

 

Om drömmen igen

Jag fick en intressant fortsättning på min drömtolkning av en vän. Hon tänkte att eftersom stenarnas pålagringar var så ljusa så kanske det betyder att det inte är så hotande. Och att min svåger kunde representera en aspekt av mig själv, en som åker på ytan vilket också är positivt. Hans specialitet som läkare, arbets- och miljömedicin, tänkte hon kunde innebära att allt handlar om mitt arbete.

Jag har försökt tänka lite mer på de här nya infallsvinklarna på drömmen. Jag har ju varit sjukskriven igen, och känner en viss oro inför att orka jobba mer än jag gör nu. Jag trivs så bra på jobbet och med arbetsuppgifterna men det innebär ändå en påfrestning. Kanske kan de ljusa pålagringarna vara just sådan stress, alltså av positiva saker? Jag tänker på hur jag försöker släppa ifrån mig en del av den roll jag haft på jobbet för att orka bättre. Det är varken särdeles lätt att göra eller roligt att inse att jag måste det.

Jag har kommit långt på min trädkudde nu. Jag tror att den behöver lite röda detaljer i hörnen. Jag testade att göra en rad med franska knutar i rött, men blev inte nöjd med resultatet. Jag får sova på saken. 

Efter arbetsveckan

Jag sov hos min syster igår. På väg hem till henne efter jobbet gick jag till butiken Fingerborg för att fylla på förrådet av vadmal. Jag fick lämna återbud till en kurs där när jag blev sjuk i vintras, och hade löfte om att få 10 % på ett köp. Nu kunde jag äntligen använda det! Det blev två större bitar och många små. De stora kommer nog att bli kuddar och de små använder jag till applikationer på kuddar och annat. Jag köpte några dockor broderigarn i ylle också. Det är lätt att det drar iväg – jag vill ju ha allt! Och det är så roligt att träffa Catrine i butiken. Jag gick en kurs i tovning hos henne en kväll förra vintern och berättade då att jag skulle gå kurs för Yvonne Habbe på Sätergläntan. Nu kom hon ihåg det och vi hängav oss åt tankar på hur underbart det är där!

Sedan gick jag alltså hem till min syster, och jäkelen så trött jag var när jag kom dit! Jag slängde mig i hennes säng och somnade.

Det var skönt att ha nära till jobbet i morse för en gångs skull, en promenad på fem minuter. Efter att ha jobbat halva dagen åkte jag hemåt, och det var dags att lägga sig igen. Ibland när jag är så där genomtrött och lägger mig att vila, så är det som att jag inte kan slappna av. Som om att kroppen fortfarande tror att den är i stressläge. Jag kan inte riktigt beskriva det men det är både frustrerande och obehagligt.

Utanför mitt jobb

Jag påbörjade en liten kudde som jag ska fylla med ris och lavendelblommor. Den är tänkt att ha över ögonen när jag vilar. Vi hade såna på yogan och det var väldigt behagligt.

Nu är klockan snart nio på kvällen och jag är fortfarande oerhört trött. Så trött att det inte känns som att helgen kommer att räcka till.