Smartstark

För en tid sedan skrev jag om ordet dumstark. Det var kloka Pia Dellson som i sin bok Väggen skrivit om hur lätt det är att dra iväg och göra en massa saker när man känner sig tillfälligt starkare. Jag blir ju så glad, så hoppfull – ja, lätt euforisk av en dag med ork. Men det är ju just det, EN dag med ork och styrka, kanske till och med några dagar i rad. Men då gäller det att vara smartstark. Att glädjas men ändå ta det lugnt och hushålla med krafterna. Jag vet ju precis hur det blir annars, så som det blivit så många gånger förut: ett bakslag som heter duga. Kanske behöva stanna hemma från jobbet några dagar.

Jag har haft några pigga dagar nu, en fantastisk känsla av att orka. Att inte knäa så snart någon ställer någon som helst krav på mig.

IMG_3161I lördags ordnade vi födelsedagslunch för min man här hemma. Vi hade förberett och planerat noggrant så det skulle kännas överkomligt. De här kalasen har många gånger fått mig i ett närmast hysteriskt stresstillstånd strax innan gästerna kommer, men inte den här gången.

Jag gjorde efterrräten på fredagkvällen, och märkte hur okoncentrerad jag var och hur lång tid det tog för att jag inte kunde fokusera riktigt. Men det gick alldeles utmärkt ändå! Och jag var LUGN! Jag bestämde mig ett par timmar innan gästerna skulle komma att jag skulle göra allting långsamt, inte rusa omkring som jag brukar. Det gick oväntat bra, och påverkade förstås min stressnivå till det bättre.

Igår var jag på konsert på Fasching med min syster och hennes man. Vi lyssnade på en av mina absoluta favoriter just nu, Iiris Viljanen. Det var trångt och väldigt varmt i lokalen och vi fick stå hela tiden. Jag blev allt tröttare både fysiskt och psykiskt, och gick i pausen. Men det gjorde ingenting, jag är glad att jag kunde fatta beslutet att gå innan det var slut. Att värna mig.

Jag sov över hos syster och vi gick på stan idag och köpte en del kläder. Vi hade gjort upp en rutt som vi skulle ta, och jag hade hela tiden i tankarna att avbryta och åka hem när jag fick nog. Men jag orkade även denna dag så mycket mer än jag trodde! Vi var visserligen i små lugna butiker med få andra kunder men ändå!

Nu är jag hemma och det känns bra att veta att jag är ledig i morgon. Då ska jag vara smartstark och göra saker långsamt – eller inte alls!

 

 

 

 

En jobbig dag

Idag var jag lätt att putta omkull. När jag åt frukost var det något som gjorde att jag rotade i den där jämrans pappershögen som har en förmåga att alltid ligga på köksbordet oavsett hur många system man uppfinner för att organisera sina Viktiga Papper Som Man Ska Ta Tag I – Snart. Där hittade jag ett brev från kommunen där det stod att någon skulle komma och byta vår vattenmätare idag mellan 7.30 och 11. Panik utbröt i min skalle och tankarna brottades runt. Jag ville verkligen åka och jobba. Jag hade dessutom massage inbokad på förmiddagen på jobbet, och på eftermiddagen skulle jag till sjukgymnasten här hemma. Problemet skulle alltså inte lösas av att jag åkte och jobbade på eftermiddagen istället. Min man skulle ta vår dotter till tandregleringen på förmiddagen, så allt sammanföll i en enda lösning: jag fick jobba hemma och skippa massagen. Medan jag tänkte skyndade jag mig att röja bort saker kring vattenmätare så att den som skulle komma skulle kunna komma fram.

Jag vet inte om du som läser hängde med i alla turer och det är inte det viktiga. Poängen är hur det påverkade mig. Jag blev helt slut: trött i kropp och knopp – jag fick gå och lägga mig och sova. Jag var trött hela dagen. Gjorde ansatser att jobba emellanåt, men fick gå och lägga mig igen. Hade ett långt telefonsamtal med min syster när vattenmätarbytarmannen hade gått och jag kunde till slut varva ner lite. På kvällen kunde jag jobba till slut.

Egentligen är det värsta med den här typen av reaktioner inte hur jag mår just då, utan att de överhuvudtaget kommer. Att jag var så lätt att putta omkull. Men jag försöker intala mig att det var en enstaka händelse. Något som säkert kommer att uppstå igen. Men det är inget bakslag, utan mer som en parentes. Tänker jag.

Nu när klockan närmar sig läggdags halvligger jag i soffan med jättehög tinnitus tjutande i öronen.

IMG_1511

Systemfel

Jag läser alltfler debattinlägg av läkare som dels beskriver hur de formligen brottas med Försäkringskassan som kräver kompletteringar av läkarintyg, och dels hur läkarna själva blir sjuka av arbetsbelastningen. Det finns politiska mål om att sjuktalen ska ned. Istället för att gå till problemets ursprung åläggs Förskringskassan att dra åt tumskruvarna på de sjukskrivna. Följden blir, som i höstas, att läkarna plötsligt får mängder av läkarintyg i retur som de ska komplettera. Detta tar massor av tid som tas från patientbesök. Och det skapar en enorm oro för oss sjukskrivna som blir osäkra på om läkarintyget ska godkännas. Kanske måste vi tillbaka till jobbet omedelbart. Eller bli anmodade att söka annat arbete, något som vi kan utföra trots sjukdom. Den oron och otryggheten verkar kontraproduktivt i tillfrisknandet kan jag intyga.

Det skrivs om att arbetsplatserna måste förändras, och att vi måste lära oss att leva på ett hållbart sätt trots alla mobiltelefoner och annat som pockar på och krånglar till det förbaskade livspusslet. Men har det hänt något? Vad jag vet byggs fortfarande aktivitetsbaserade kontorslandskap där ingen har en egen plats, trots att forskning visar på att de är ohälsosamma.

Det skrivs också spaltmeter om hur det bristande stödet för familjer med barn med funktionsnedsättning, inte minst i skolan. Hur både barn och föräldrar drabbas av stressrelaterad ohälsa.

Jag ser bara hur ansvaret läggs på oss som blir sjuka. Vi som kämpat med näbbar och klor i åratal för att få livet att fungera, men som till slut fått lov att kasta in handduken. Som inte fungerar längre. När hör vi ansvariga politiker säga att det är ett stort systemfel bakom alltihop?

En trött dag

Idag är jag helt ledig. Det enda som stod på dagordningen var att hämta en väns två hundar, som jag är hundvakt åt under eftermiddagen. Det är så märkligt att det lilla gör att jag känner mig uppbokad och lite stressad! Igår pratade jag med en annan vän på telefon. Vi hade pratat om att ses i helgen men hon ville inte boka in något. Det var viktigt för henne att känna att kalendern för helgen var helt tom, men att det är mycket möjligt att hon kommer att vilja ses och då hör hon av sig. Jag förstår detta resonemang precis! Bara tanken på att det finns saker inbokade, även om de är roliga och efterlängtade, kan stressa upp mig ibland. Jag vet att jag skrev om det förut en gång, om hur jag kan känna mig jagad av att tänka att det kanske står något i kalendern. Eftersom minnet är teflonartat måste jag kolla kalendern flera gånger för att kunna slappna av.

Jag är ganska spänd idag, tinnitusen är på hög volym och jag tar många djupa andetag för att lugna ner systemet. Varför är jag spänd och trött idag? Jag tror att det är en liten liten svacka av dåligt självförtroende inför jobbet, och en liten rädsla att inte klara det den här gången heller. Det första eftersom jag varit frånvarande så mycket, och känner att jag missat mycket och inte orkar hänga med. Det andra är väl en ganska naturlig oro eftersom det gått väldigt upp och ned de senaste åren. Det är snart två år sedan jag arbetade heltid senast.

Ok, då måste jag vända tankespiralen uppåt då. Vad gäller självförtroendet på jobbet så får jag dels inse att det inte är något att göra åt att jag inte kunnat hänga med i allt som skrivits och gjorts när jag varit sjukskriven. Men å andra sidan har jag en gedigen erfarenhet av mitt område som räcker ganska långt, något att luta mig på. Jag minns mycket väl känslan jag hade för ungefär två år sedan. En känsla av att jag är faktiskt riktigt bra på det här jobbet! Den känslan ska jag ta med mig nu!

Och så oron för hur det ska gå, om det blir ännu en i raden av perioder då jag jobbar men blir sämre efter några månader. För ett år sedan tänkte jag att mina nya insikter om hur jag ständigt är i beredskap och att träna på tillit skulle ge mig bra förutsättningar för att det skulle fungera. Nu är det faktiskt saker som hänt som talar för att det är bättre förutsättningar: det finns inte alls samma osäkerhet om tillvaron, och jag har ytterligare insikter och verktyg. Jag måste tro att det ska gå!

Jag minns inte hur det känns att vara pigg och åtminstone någorlunda stark i kroppen. Ibland när jag ser uppenbart energiska personer förstår jag inte hur de kan.

Nu känns det lite bättre sedan jag benat upp tankarna, det är dags för en tupplur!

IMG_1510

”Fåglar som är sorgsna odlar skägg” Cornelis Wreesvijk

IMG_1524 IMG_1505

 

Värsta natten på länge

Det började redan igår kväll när jag la mig. Jag kände hur benen började pirra (i brist på bättre beskrivning) och jag kunde inte ligga stilla. Jag låg och gungade fram och tillbaka i en jämförelsevis långsam takt, alltså jämförelsen gjordes med den takt i vilken jag rörde mina fötter och underben. Till slut gick jag upp och stretchade benen, och gjorde något jag aldrig gjort förut: jag gnagde av en pytteliten bit av en tablett Sifrol. Det är den medicin jag tar mot RLS/WED och som jag trappat ner ordentligt eftersom den mycket höga dos jag tog förut gjorde mig allt sämre. Av den anledningen är jag försiktig och vill inte öka dosen. Men hela kroppen skriker MERA! Nåväl, till slut somnade jag någon gång strax efter midnatt, för att vakna vid 6-tiden med nästan samma pirr i benen som när jag somnade. Då är det tur att jag kan sova på dagen, sömnen är viktig.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Dagens nyheter har en artikelserie just nu om stressen som gör oss sjuka. Idag intervjuas psykiatern Pia Dellson som skrivit den ytterst lättlästa boken Väggen som jag refererat till flera gånger här på bloggen. Jag tycker förstås att det är jättebra att detta uppmärksammas ordentligt, men synd att det enbart handlar om stress i arbetslivet. Stress som i mitt perspektiv går att göra någonting åt (jag säger inte att det är lätt!) och som de allra flesta borde kunna sjukskriva sig och säga upp sig ifrån. Det kan man inte på samma sätt om orsaken till sjukdomen finns i familjen – den kan (och vill) man inte sjukskriva sig ifrån lika lätt, och återhämtning och tillfrisknande blir en komplicerad historia fylld av skuld och tillkortakommanden.

Artiklar om den farliga stressen i arbetslivet brukar uppfordra ministrar och arbetsgivare att GÖRA NÅGOT! Nu har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uppmanat kommuner och landsting till handling. Det finns många offentliga instanser som med större resurser skulle kunna medverka till bättre psykisk hälsa hos föräldrar. På senaste tiden har mycket skrivits om den skamliga hanteringen av människor i behov av stöd och assistans enligt LSS. En annan skamfläck i Stockholms läns landsting är bristen på resurser och läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Nej, nu ska jag lägga försöka vila på ett sätt som fungerar bra för mig: tv-seriemaraton. Just nu House varvat med Broadchurch. Om bara benen kunde vara stilla.

Psykolog

Jag har fått mycket samtalsstöd av min vårdcentral. De har avtal med en KBT-terapeut och jag har fått remiss till henne vid tre tillfällen. Varje gång har vi träffats så många gånger som jag behövt, och det har varit många! Något jag önskar alla att få tillgång till. Förra sommaren kände jag ett allt större behov av att samtala med någon som var specialist på just utmattningssyndrom. Jag behövde prata om hur jag ska tänka på mig själv och mitt tillfrisknande. Känslan inom mig var att jag är skadad och aldrig blir hel igen, och hjärnan är ju skadad – det vet jag. Men jag ville inte att det blir en självuppfyllande profetia om mig själv, utan få en realistisk bild av hur jag ska tänka. Dessutom ville jag veta vad hon tror om mitt tillfrisknande, om tidsaspekten, om vad jag kan göra och inte.

Jag skriver hon för det var en hon jag fick kontakt med via tips från Stressmottagningen på Karolinska dit jag vände mig. Vi träffades tre gånger och det var oerhört viktiga samtal för mig. Hon förklarade så bra hur jag inte fått den återhämtning som alla behöver som lever med stress. Man kan klara mycket påfrestningar om man få vila emellan, men jag har levt med ett nästan konstant stresspåslag i flera år. Med beredskap inför vad som ska hända i nästa sekund. Det klarar inte kroppen.

Jag kände mig stärkt av samtalen, jag fick mycket med mig i hur jag ska tänka, om vad som krävs för att jag ska bli frisk, hur lång tid det kan ta och om mönster i mitt liv.

Nu har jag kontaktat henne igen och fick tid redan i morgon! Eftersom planen för tillfrisknandet inte blev som tänkt och jag inte ser hur jag kan påverka det, behöver jag nya råd. Hur ska jag tänka nu? Jag mår dessutom sämre nu än jag gjort tidigare i höst. Mina stressbarometrar signalerar full storm: RLS/WED är värre – så pass att jag inte kan sova middag eller ligga och vila för att det pirrar och rycker i benen. Spänningarna i kroppen är värre också -spänningshuvudvärk och ont i axlarna. Jag har till och med gråtit en gång, och varit nära gråten ett par gånger – mycket ovanligt nu när jag tar antidepressiv medicin.

Jag tror inte att det är julen jag stressar upp mig inför. Vi ligger lågt och har pratat om hur vi ska göra för att orka. Gästerna är hjälpsamma och bidrar med mycket av både mat och att hålla humöret uppe. Tyvärr tror jag att det är ett mer långsiktigt och svårlösligt dilemma som är orsaken.

Jag ser mycket fram emot samtalet i morgon, och hoppas på nya insikter.

img_1324

Här är ett halsband jag gjort i den osannolika kombinationen gummi, vadmal och agat!

Advent

Adventstiden är en lustig tid på flera sätt. Det är några veckor när vi inbillar oss att vi myser vid våra ljusstakar, går på julmarknader och sjunger med i julkonserter. Kanske går vi och lyssnar på våra barns körer eller konserter. Kliver upp tidigt för att rörda se våra små gå luciatåg på dagis. Hela familjen samlade kring pepparkaksbak och knäckkok. Skinkgriljering på kvällen dan före dan.

Det är den bilden som finns i snart sagt alla tidningar den här tiden på året. I hur många familjer ser det ut så? Vilka bilder visar svettiga människor i hetsen efter julklappar i överfyllda affärer? På trötta mammor och pappor som kanske till och med arbetar i julhandeln som också vill göra alla de där sakerna? Tillsammans med barnen. Och pengarna som inte räcker till.

Och det lurigaste av allt: det är bara några år sedan som jag kom på att tiden mellan första och fjärde advent bara är tre veckor! Inte konstigt att det blev stressigt! Vi har också ett barn som fyller år en dryg vecka innan julafton. Jag säger inte mer.

Advent har under stor del av mitt liv varit en riktig favorittid, kanske den bästa på året. Det är alla ljusen och känslan av värme oavsett hur kallt, blött eller snöigt det är utomhus som jag älskar. Julmusiken och så lite glögg tillsammans med dem jag tycker om. Men nu skulle jag gärna somna och vakna typ 15 januari. Och ändå drar vi ner på allt vi kan. Min man och jag kommer att skicka en rejäl slant till hjälparbetet i Haiti som julklapp till varandra. Sonen får en julklapp som också är en 17-årspresent så den är också avklarad. Återstår dottern, fler ger vi inte julklappar till. Julmaten har vi delat upp mellan oss, min mamma, syster och jag. De lagar den mest tidskrävande julmaten så det är inte heller någon stor sak. Vi brukar göra ganska mycket julgodis, men det kan också dras ned på. Pepparkaksbaket kan jag kanske dra mig ur (alla är entusiastiska men det slutar med att jag står och helt maniskt gör en massa hjärtan för att få slut på degen när alla andra tröttnat) eller åtminstone göra en mindre deg. Ja, jag vet att det går att köpa pepparkakor också!

Första julen som jag var sjukskriven för utmattningssyndrom, 2005, gjorde vi ingenting själva. Vi köpte pepparkakor, skinka, sill och så vidare. Det gick alldeles utmärkt det också. Förstås.

img_1315Igår satte dottern och jag upp adventsljusstakarna och julstjärnorna inomhus, och ljusslingor utomhus. Det vill jag inte vara utan, det är nästan det viktigaste. Och när jag klev upp tidigt i morse och möttes av det mjuka skenet  trots mörkret utanför, fick jag en känsla av det där jag tycker så mycket om med den här tiden. Kanske är det också en symbol för ljus i mörker? Det jag måste tro på.

Att inte kunna skynda

Jag följer en ny blogg av en psykiater som drabbats av utmattningssyndrom. (Kanske jag nämnt den förut?) Välskriven och intressant, http://niklasnygren.se

Han skriver i ett inlägg med rubriken Att inte kunna skynda om hur han inte längre kan gasa på i de lägen där det behövs: för att hinna med bussen eller fånga nåt som faller. Och inte enbart att det inte går rent fysiskt utan att också hjärnan blir trött av det.

Det här känner jag väldigt väl igen! Under en period när jag rörde mig väldigt långsamt försökte jag hinna med ett pendeltåg från Södra station. Jag hade ögonkontakt med föraren i tåget och trodde att han skulle vänta på mig där jag kom hasande. Men när jag var en meter från dörren stängdes den. Kanske såg jag slö och lat ut när jag inte sprang?

Ett annat minne: jag är med min syster och mamma på Yasuragi och vi ska ha en skön spa-dag tillsammans. När vi kommer dit får vi höra att introduktionen äger rum en trappa ner nu direkt, om vi skyndar dit så hinner vi. All ork fullkomligt rinner av mig, hjärnan strejkar, paniken rusar i kroppen och gråten kommer. Min syster ser och säger att vi struntar i introduktionen, vi tar det lugnt. Långsamt lugnar jag ner mig, och vi får en fin dag tillsammans. Jag minns också alla eksem jag hade över i stort sett hela kroppen vid det tillfället. Eksem som kom sig av stress sa hudläkaren. Eftersom jag hade eksem som barn är det naturligt för min kropp att reagera med eksem vid överbelastning. Det är en av de vidrigaste perioderna i mitt liv. Eksemen som började på insidan av höger arm fanns till slut nästan överallt. Bröstet och ansiktet var de enda ställen som var förskonade. Jag såg inte klok ut och gick med långbyxor hela sommaren. Eksemen på händerna blev inflammerade och varade så jag satte på mig tunna tygvantar när jag jobbade ute i biblioteket. En kväll började det klia i ansiktet också och jag fick panik – det FÅR inte sprida sig dit!

Ett tecken på stresspåslag är även numera att det börjar klia på insidan av höger arm, på samma ställe som det började den gången. Men nu smörjer jag med kortisonsalva direkt och det lägger sig.

imageDet blev en liten utvikning – att inte kunna skynda var ämnet.

På ett sätt kan det vara hälsosamt att ta det lite lugnare, men jag blir ofta ledsen när det händer. Jag ÄR snabb! Jag gillar att göra saker snabbt. (Ja, pappa, jag hör hur du förmanar mig!) Det viktiga är nog inte att inte kunna göra saker så fort som jag brukade, utan att jag känner att jag inte är jag. Och kommer jag att bli det igen? Att inte kunna skynda blir en symbol för allt som förändrats för mig och hos mig av utmattningen. Det gör mig ledsen och lite uppgiven ibland. Det är då jag ska plocka fram Tillit, Mod och Tålamod. Och så Acceptans förstås. Det låter sig sägas.