Jag mår fint

Månaden maj kan vara fylld av måsten och roligheter om vartannat. Många har avslutningspicknickar med brännboll på barnens alla aktiviteter, presenter till ledare och lärare ska skramlas till och köpas in, nya kläder till skolavslutningen ska inhandlas och dessutom ska trädgården krattas fram, växter köpas och planteras, båten i sjön och sommarstugan vädras.

Det är ju inte alla förunnat att ha det så här hektiskt, och det mesta drar vi på oss själva. Något att tänka på om man vill njuta av det sköna vårvädret.

Jag har återigen en långledig helg: fyra dagar! Jag har bara ett måste inbokat och det är att jag och en annan mamma ska bemanna kaféet på dotterns ridskola i morgon, men det ska bara bli roligt.

Jag är inne i en fin känsla av ork och sug på att fixa saker här hemma. Jag och dottern åkte till Ikea i morse för att komplettera lite till köket. Jag har oljat in nya bänkskivor i flera omgångar och försökt hänga om dörren på nya kylskåpet så att det öppnas från andra sidan, men skruven satt stenhårt så jag får be om hjälp. Handtaget kunde jag flytta i alla fall. Vi håller på att göra en arbetsbänk mitt i köket och jag kommer äntligen att få användning för mina gamla krokar som jag har efter min mormor och morfar! De, eller åtminstone de tvådelade, ska sitta på undersidan av bänkskivan så vi kan hänga kökshanddukar där.

Vi har så många fina handvävda linnehanddukar som jag inte nänns använda men jag har börjat tänka om. Vad de ska annars vara till – ligga i ett skåp? Jag har en hel del fina kökshanddukar med tryck från Frösö handtryck och Almedahls, men de blir så bleka och urtvättade fort. Lite trist. Och som framgår med önskvärd tydlighet så stryker jag dem inte!

Handduken med katterna från Frösö handtryck köpte jag när jag var på fabriksförsäljningen på Frösön häromåret. Eller rättare sagt så fick jag den av min pappa som var med. Jag har även ett förkläde i samma tyg som jag använder dagligen. Förklädet sydde de upp åt mig. Det är Karin Mannerstål som designat mönstret.

Den med rävar är så himla fin tycker jag! Surt sa räven heter mönstret och är designat av Kerstin Boulogner för Almedahls, och kanske jag skulle önska mig en bricka i det mönstret? En stor rund – det vore nåt det!

Nu har det gått några hektiska timmar till. Sonen och jag lyckades med konststycket att hänga om kylskåpsdörren, men det var svettigt! Vi fick ta ut all mat och lägga kylskåpet ner. Skruvarna satt otroligt hårt och det var på håret att vi klarade av det. Men nu är skåpet änterligen på plats.

Det var en himla bra sak som hände idag. Eller rättare sagt INTE hände! Det uppstod en situation här hemma som jag vanligtvis brukar gå i däck av. Jag brukar bli alldeles som gelé i hela kroppen, få stillestånd i hjärnan och behöva släppa allt jag har för händer och lägga mig under kedjetäcket och djupandas.

Min första tanke var faktiskt att nu kan jag inte laga middag idag. Jag orkar bara inte. Men det var en inlärd reaktion: jag har varit i liknande situationer så oerhört många gånger att det var vanans makt som talade – inte min verkliga känsla av stress just nu. Den låg kvar på en hanterbar nivå, och jag sa först tyst och sedan högt till mig själv: det här går finfint. Det kändes mycket bra. Lite overkligt och otroligt. Att jag kommit så här långt!

Nu har jag bara en arbetsvecka kvar innan jag börjar jobba heltid. Jag tror ta mig tusan att det ska gå bra!

 

 

 

Medicin, intryck och skogspromenad

Jag tror att jag skrev förut om ökad känning av WED/RLS och tar nu mer av Gabapentin. Jag hoppas innerligt att det är tillfälligt, och att det lägger sig lite. Jag får hålla i mig allt vad jag kan för att inte gå igång och bli rädd att det ska bli lika illa som det var i höstas. Igår hade jag ryckningar i benen två gånger. Det har jag inte haft på flera månader! Ingenting idag som tur är, men jag känner ibland hur benen gör sig beredda på en ryckning. Det liksom drar ihop sig i dem eller hur jag ska uttrycka det. Samma känsla som strax innan en ryckning.



Idag gick jag på en lång skogspromenad tillsammans med min goda vän Å. Vi delar en hel del stressreaktioner på långvarig söndring och känner igen oss i varandras berättelser. Det betyder mycket för mig att göra just det. Det blir en bekräftelse på att det jag känner är rimligt eller giltigt. Hur knasigt det än är så är det viktigt.

Jag läste en artikel om en ganska ung man som drabbats av stroke, och som beskrev ett besök på en mataffär som om att det var jag som sagt det: ”Det tog mig 25 minuter att plocka ut tre varor. Mataffärer med alla färger kan vara väldigt jobbiga att gå igenom när jag är trött. Det blir pannkaka av allting, när jag ska planera det själv. Det är svårt för mig att lära mig att klara det här.” Sorgligt men det kändes samtidigt skönt att höra någon annan med hjärntrötthet beskriva denna vardagliga sak. Jag har tidigare beskrivit hur jag kan uppleva just mataffärer, och hur svårt jag kan ha att fokusera på vad jag ska göra, välja ut varor och bara röra mig omkring i butiken.

Rent allmänt tycker jag att det oftast är riktigt härligt att leva och jag kan verkligen njuta av våren och hur allt förändras i naturen från dag till dag. Jag köpte sättpotatis igår och ska nog plantera den i morgon. Katterna får tyvärr inse att odlingslådorna inte är utomhuskattlådor, även om gödningen förhoppningsvis inte skadar! En hel ledig dag till i morgon utan något inplanerat.

Eksem

Jag upptäckte att jag fått rejält med eksem i knävecken – området är stort som ett tefat: rött och torrt men kliar bara lite. Jag hade födoämnesallergi med eksem som barn, och en hudläkare – som jag fick remiss till för en del år sedan då jag fått ett riktigt aggressivt eksemutbrott över i stort sett hela kroppen – sa att eksem är min kropps sätt att reagera på när det blir för mycket. Den gången var det stress, men nu vet jag inte varför jag fått det. För en vecka sedan fick jag lika stora partier med eksem på insidan av låren, men lyckades få bort det genom ihärdigt smörjande med kortisonsalva som jag har och använder vid behov. Jag gör samma sak nu så jag hoppas att det försvinner snabbt.

Jag har ett litet batteri med olika kortisonpreparat som jag tar till när eksem blossar upp någonstans. En mer försiktig variant till den ömtåliga huden runt ögonen där jag får eksem ibland, två starkare salvor till mer tåliga delar av kroppen samt en vätska till hårbotten när jag får anfall där. Tur att det finns!

Jag har broderat en del på ylle de senaste dagarna. Det är så himla kul och tillfredsställande att se hur det växer fram! Ett så tacksamt material att jobba med, både klädet som är bottentyget och garnerna. Jag repar ofta upp och gör om eftersom jag vill vara riktigt nöjd. Mönstret hittar jag på allt eftersom, det finns ofta ingen helt färdig plan från början. Stygnen gör jag efter eget huvud men de baseras förstås på befintliga stygn så som kråkspark, och så franska knutar förstås – de får alltid vara med! Jag har också sytt på en del pärlor. Så här är den nu: nåldynan jag påbörjade på workshop med Anna Wengdin på Syfestivalen. Bottentyget är ett annat och garnerna också. Men bakstycket i skinn och stoppningen fick jag med mig från workshopen. Och så inspirationen förstås! Jag är jättenöjd!

 

 

Stressreaktion

Idag skulle jag på årets sista BodyMind-pass, och ringde till och med i morse för att kolla att det inte var inställt igen. Jag var väldigt peppad och åkte iväg i god tid från jobbet så jag skulle hinna byta om utan stress. Men idag var första dagen som en del pendeltåg kör förbi vissa stationer, så jag märkte inte att vi passerat min station förrän vi stannade vid nästa! Bara att vända och åka tillbaka tänkte jag, men det visade sig vara 22 minuter till nästa tåg åt andra hållet.

Jag insåg att jag troligen inte skulle hinna till passet i tid, eller åtminstone inte hinna byta om. Det blev lite kaos i skallen och jag fick ett stresspåslag med medelstark ångest. Så pass att jag bestämde mig för att åka raka vägen hem. Ångesten la sig lite och jag kunde lugna ner mig. Lite väl stark reaktion tycker jag, men kanske hade det att göra med att jag skulle behöva skynda mig rejält och kanske ändå inte hinna. Jag var inte i form för att skynda mig idag helt enkelt, och det kändes ändå bra att jag löste det snabbt.

Ett tyg jag först målat på och därefter broderat.

Smartstark

För en tid sedan skrev jag om ordet dumstark. Det var kloka Pia Dellson som i sin bok Väggen skrivit om hur lätt det är att dra iväg och göra en massa saker när man känner sig tillfälligt starkare. Jag blir ju så glad, så hoppfull – ja, lätt euforisk av en dag med ork. Men det är ju just det, EN dag med ork och styrka, kanske till och med några dagar i rad. Men då gäller det att vara smartstark. Att glädjas men ändå ta det lugnt och hushålla med krafterna. Jag vet ju precis hur det blir annars, så som det blivit så många gånger förut: ett bakslag som heter duga. Kanske behöva stanna hemma från jobbet några dagar.

Jag har haft några pigga dagar nu, en fantastisk känsla av att orka. Att inte knäa så snart någon ställer någon som helst krav på mig.

IMG_3161I lördags ordnade vi födelsedagslunch för min man här hemma. Vi hade förberett och planerat noggrant så det skulle kännas överkomligt. De här kalasen har många gånger fått mig i ett närmast hysteriskt stresstillstånd strax innan gästerna kommer, men inte den här gången.

Jag gjorde efterrräten på fredagkvällen, och märkte hur okoncentrerad jag var och hur lång tid det tog för att jag inte kunde fokusera riktigt. Men det gick alldeles utmärkt ändå! Och jag var LUGN! Jag bestämde mig ett par timmar innan gästerna skulle komma att jag skulle göra allting långsamt, inte rusa omkring som jag brukar. Det gick oväntat bra, och påverkade förstås min stressnivå till det bättre.

Igår var jag på konsert på Fasching med min syster och hennes man. Vi lyssnade på en av mina absoluta favoriter just nu, Iiris Viljanen. Det var trångt och väldigt varmt i lokalen och vi fick stå hela tiden. Jag blev allt tröttare både fysiskt och psykiskt, och gick i pausen. Men det gjorde ingenting, jag är glad att jag kunde fatta beslutet att gå innan det var slut. Att värna mig.

Jag sov över hos syster och vi gick på stan idag och köpte en del kläder. Vi hade gjort upp en rutt som vi skulle ta, och jag hade hela tiden i tankarna att avbryta och åka hem när jag fick nog. Men jag orkade även denna dag så mycket mer än jag trodde! Vi var visserligen i små lugna butiker med få andra kunder men ändå!

Nu är jag hemma och det känns bra att veta att jag är ledig i morgon. Då ska jag vara smartstark och göra saker långsamt – eller inte alls!

 

 

 

 

En jobbig dag

Idag var jag lätt att putta omkull. När jag åt frukost var det något som gjorde att jag rotade i den där jämrans pappershögen som har en förmåga att alltid ligga på köksbordet oavsett hur många system man uppfinner för att organisera sina Viktiga Papper Som Man Ska Ta Tag I – Snart. Där hittade jag ett brev från kommunen där det stod att någon skulle komma och byta vår vattenmätare idag mellan 7.30 och 11. Panik utbröt i min skalle och tankarna brottades runt. Jag ville verkligen åka och jobba. Jag hade dessutom massage inbokad på förmiddagen på jobbet, och på eftermiddagen skulle jag till sjukgymnasten här hemma. Problemet skulle alltså inte lösas av att jag åkte och jobbade på eftermiddagen istället. Min man skulle ta vår dotter till tandregleringen på förmiddagen, så allt sammanföll i en enda lösning: jag fick jobba hemma och skippa massagen. Medan jag tänkte skyndade jag mig att röja bort saker kring vattenmätare så att den som skulle komma skulle kunna komma fram.

Jag vet inte om du som läser hängde med i alla turer och det är inte det viktiga. Poängen är hur det påverkade mig. Jag blev helt slut: trött i kropp och knopp – jag fick gå och lägga mig och sova. Jag var trött hela dagen. Gjorde ansatser att jobba emellanåt, men fick gå och lägga mig igen. Hade ett långt telefonsamtal med min syster när vattenmätarbytarmannen hade gått och jag kunde till slut varva ner lite. På kvällen kunde jag jobba till slut.

Egentligen är det värsta med den här typen av reaktioner inte hur jag mår just då, utan att de överhuvudtaget kommer. Att jag var så lätt att putta omkull. Men jag försöker intala mig att det var en enstaka händelse. Något som säkert kommer att uppstå igen. Men det är inget bakslag, utan mer som en parentes. Tänker jag.

Nu när klockan närmar sig läggdags halvligger jag i soffan med jättehög tinnitus tjutande i öronen.

IMG_1511

Systemfel

Jag läser alltfler debattinlägg av läkare som dels beskriver hur de formligen brottas med Försäkringskassan som kräver kompletteringar av läkarintyg, och dels hur läkarna själva blir sjuka av arbetsbelastningen. Det finns politiska mål om att sjuktalen ska ned. Istället för att gå till problemets ursprung åläggs Förskringskassan att dra åt tumskruvarna på de sjukskrivna. Följden blir, som i höstas, att läkarna plötsligt får mängder av läkarintyg i retur som de ska komplettera. Detta tar massor av tid som tas från patientbesök. Och det skapar en enorm oro för oss sjukskrivna som blir osäkra på om läkarintyget ska godkännas. Kanske måste vi tillbaka till jobbet omedelbart. Eller bli anmodade att söka annat arbete, något som vi kan utföra trots sjukdom. Den oron och otryggheten verkar kontraproduktivt i tillfrisknandet kan jag intyga.

Det skrivs om att arbetsplatserna måste förändras, och att vi måste lära oss att leva på ett hållbart sätt trots alla mobiltelefoner och annat som pockar på och krånglar till det förbaskade livspusslet. Men har det hänt något? Vad jag vet byggs fortfarande aktivitetsbaserade kontorslandskap där ingen har en egen plats, trots att forskning visar på att de är ohälsosamma.

Det skrivs också spaltmeter om hur det bristande stödet för familjer med barn med funktionsnedsättning, inte minst i skolan. Hur både barn och föräldrar drabbas av stressrelaterad ohälsa.

Jag ser bara hur ansvaret läggs på oss som blir sjuka. Vi som kämpat med näbbar och klor i åratal för att få livet att fungera, men som till slut fått lov att kasta in handduken. Som inte fungerar längre. När hör vi ansvariga politiker säga att det är ett stort systemfel bakom alltihop?

En trött dag

Idag är jag helt ledig. Det enda som stod på dagordningen var att hämta en väns två hundar, som jag är hundvakt åt under eftermiddagen. Det är så märkligt att det lilla gör att jag känner mig uppbokad och lite stressad! Igår pratade jag med en annan vän på telefon. Vi hade pratat om att ses i helgen men hon ville inte boka in något. Det var viktigt för henne att känna att kalendern för helgen var helt tom, men att det är mycket möjligt att hon kommer att vilja ses och då hör hon av sig. Jag förstår detta resonemang precis! Bara tanken på att det finns saker inbokade, även om de är roliga och efterlängtade, kan stressa upp mig ibland. Jag vet att jag skrev om det förut en gång, om hur jag kan känna mig jagad av att tänka att det kanske står något i kalendern. Eftersom minnet är teflonartat måste jag kolla kalendern flera gånger för att kunna slappna av.

Jag är ganska spänd idag, tinnitusen är på hög volym och jag tar många djupa andetag för att lugna ner systemet. Varför är jag spänd och trött idag? Jag tror att det är en liten liten svacka av dåligt självförtroende inför jobbet, och en liten rädsla att inte klara det den här gången heller. Det första eftersom jag varit frånvarande så mycket, och känner att jag missat mycket och inte orkar hänga med. Det andra är väl en ganska naturlig oro eftersom det gått väldigt upp och ned de senaste åren. Det är snart två år sedan jag arbetade heltid senast.

Ok, då måste jag vända tankespiralen uppåt då. Vad gäller självförtroendet på jobbet så får jag dels inse att det inte är något att göra åt att jag inte kunnat hänga med i allt som skrivits och gjorts när jag varit sjukskriven. Men å andra sidan har jag en gedigen erfarenhet av mitt område som räcker ganska långt, något att luta mig på. Jag minns mycket väl känslan jag hade för ungefär två år sedan. En känsla av att jag är faktiskt riktigt bra på det här jobbet! Den känslan ska jag ta med mig nu!

Och så oron för hur det ska gå, om det blir ännu en i raden av perioder då jag jobbar men blir sämre efter några månader. För ett år sedan tänkte jag att mina nya insikter om hur jag ständigt är i beredskap och att träna på tillit skulle ge mig bra förutsättningar för att det skulle fungera. Nu är det faktiskt saker som hänt som talar för att det är bättre förutsättningar: det finns inte alls samma osäkerhet om tillvaron, och jag har ytterligare insikter och verktyg. Jag måste tro att det ska gå!

Jag minns inte hur det känns att vara pigg och åtminstone någorlunda stark i kroppen. Ibland när jag ser uppenbart energiska personer förstår jag inte hur de kan.

Nu känns det lite bättre sedan jag benat upp tankarna, det är dags för en tupplur!

IMG_1510

”Fåglar som är sorgsna odlar skägg” Cornelis Wreesvijk

IMG_1524 IMG_1505

 

Värsta natten på länge

Det började redan igår kväll när jag la mig. Jag kände hur benen började pirra (i brist på bättre beskrivning) och jag kunde inte ligga stilla. Jag låg och gungade fram och tillbaka i en jämförelsevis långsam takt, alltså jämförelsen gjordes med den takt i vilken jag rörde mina fötter och underben. Till slut gick jag upp och stretchade benen, och gjorde något jag aldrig gjort förut: jag gnagde av en pytteliten bit av en tablett Sifrol. Det är den medicin jag tar mot RLS/WED och som jag trappat ner ordentligt eftersom den mycket höga dos jag tog förut gjorde mig allt sämre. Av den anledningen är jag försiktig och vill inte öka dosen. Men hela kroppen skriker MERA! Nåväl, till slut somnade jag någon gång strax efter midnatt, för att vakna vid 6-tiden med nästan samma pirr i benen som när jag somnade. Då är det tur att jag kan sova på dagen, sömnen är viktig.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Dagens nyheter har en artikelserie just nu om stressen som gör oss sjuka. Idag intervjuas psykiatern Pia Dellson som skrivit den ytterst lättlästa boken Väggen som jag refererat till flera gånger här på bloggen. Jag tycker förstås att det är jättebra att detta uppmärksammas ordentligt, men synd att det enbart handlar om stress i arbetslivet. Stress som i mitt perspektiv går att göra någonting åt (jag säger inte att det är lätt!) och som de allra flesta borde kunna sjukskriva sig och säga upp sig ifrån. Det kan man inte på samma sätt om orsaken till sjukdomen finns i familjen – den kan (och vill) man inte sjukskriva sig ifrån lika lätt, och återhämtning och tillfrisknande blir en komplicerad historia fylld av skuld och tillkortakommanden.

Artiklar om den farliga stressen i arbetslivet brukar uppfordra ministrar och arbetsgivare att GÖRA NÅGOT! Nu har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uppmanat kommuner och landsting till handling. Det finns många offentliga instanser som med större resurser skulle kunna medverka till bättre psykisk hälsa hos föräldrar. På senaste tiden har mycket skrivits om den skamliga hanteringen av människor i behov av stöd och assistans enligt LSS. En annan skamfläck i Stockholms läns landsting är bristen på resurser och läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Nej, nu ska jag lägga försöka vila på ett sätt som fungerar bra för mig: tv-seriemaraton. Just nu House varvat med Broadchurch. Om bara benen kunde vara stilla.