Mer ork

Jag tror att remissen till Stressmottagningen betydde mycket för min känsla av hopp och framtidstro. Jag hade i alla fall mer ork igår än under hela resten av veckan! Vi påbörjade höststädningen av vår lilla trädgård, och fick en hel del gjort inomhus också. Nu på morgonen har jag suttit i verkstan och vid lödstationen för första gången på länge. Både lust och ork fanns plötsligen!

Min man träffade en vän häromdagen som berättade om en behandling han går på, där man bland annat omprogrammerar sina triggers så att de inte betyder fara längre. Det låter ju fantastiskt! Om det tar lång tid innan jag får komma till Stressmottagningen så ska jag kolla upp den här behandlingen. Ni som känner mig väl vet hur viktigt det här är för mig, och ni andra förstår säkert också. Att varken jag eller alla jag träffat inom vården tänkt på det här tidigare!

 

Puttas lätt omkull


Jag var så trött i söndagskväll att jag knappt kunde röra mig. Det var med en ansträngning som jag ens orkade prata, och jag insåg att jag måste vara hemma någon dag i alla fall. Måndagen kändes lite bättre och på tisdagen åkte jag till jobbet för ett kort möte, och tog sedan med mig datorn hem. Idag har jag jobbat hemma och det har funkat bra.

Så fort det blir det minsta lilla motstånd så blir jag som fylld med bly. Kroppen orkar knappt bära sig själv, och tankarna blir en klibbig gröt. Mina värsta triggers är på tå och uppfattar varje oförsiktigt stängd dörr eller höjt röstläge som fara.

Jag har ingen ork för vardagliga sysslor, och att ha saker inbokade känns som ytterligare en blytyngd. Idag skulle jag laga tidig middag eftersom barnen skulle iväg på aktiviteter, jag ska hämta dottern lite senare ikväll och jag ska på yoga. På grund av tidigare nämnda trigger gick jag och la mig med en kudde över huvudet och somnade. Min man var snäll och lät mig sova. Han gjorde middagen och jag vaknade inte förrän de redan satt och åt. Jag får se om jag orkar med yogan ikväll, men jag ska verkligen försöka komma iväg.

Jag har inte hört något från min husläkare angående kompletteringen av läkarintyget. Det har gått två veckor nu så jag hoppas att jag hör något snart. I morgon ska jag till psykiatern och får höra vad hon tänker om medicinering och mående.

Jobbar halvtid på konferens – igen

För vilken gång i ordningen är jag på konferens och är sjukskriven på halvtid? Jag har verkligen rutin på det. Den här gången har jag bett om ett rum i anslutning till konferensen så att jag enkelt kan gå undan kortare och längre stunder.

Måltiderna är tuffa. Det är så högljutt omkring mig att hjärnan blir överkokt! Jag äter upp och går sedan och vilar. Kvällsaktiviteterna är bara att glömma. Men jag är glad att det funkar att göra så här. Annars hade jag inte kunnat följa med alls.

Jag skulle egentligen gå på en 50-årsfest på lördag som jag verkligen sett fram emot. Men jag inser att det är helt orealistiskt. Det finns inte på kartan att jag skulle orka med en fest, i synnerhet efter den här konferensen. Så trist.

Det är så vackert här, och vädret kunde inte vara bättre. Vi är på Högbo bruk i närheten av Sandviken i Gästrikland. Hit skulle jag gärna komma tillbaka någon gång.

Tröttheten tröttheten

Jag har jobbat hemma idag och ska göra det i morgon också. Som tur är har jag arbete som lämpar sig bra för det. Jag är så trött.

Igår gick jag hem som vanligt mitt på dagen, men var ovanligt trött. Jag funderade på att gå hem till min mamma och vila innan jag åkte hem. Det kändes nästan oöverstigligt att sätta mig på pendeln. Men jag åkte hem i alla fall och gick direkt och la mig att sova. Vår katt Frasse satt bredvid sängen och jamade en stund. Han tittade uppfordrande på mig: ”jag är hungrig!” Men till slut gav han upp och la sig bredvid mig och så somnade vi.

Resten av kvällen tillbringade jag liggandes i soffan, och jag bestämde mig alltså för att jobba hemma idag. När jag äntligen satt mig i verkstan en stund blev det ”brandkårsutryckning” i familjen och ändrade planer. Nu när allt lagt sig är orken helt borta.

Äntligen!

Igår kom äntligen den hett efterlängtade leveransen från Sargenta med grejer för silversmide! Jag packade mest bara upp allt igår men idag har jag hunnit med mycket. Jag jobbade hemma vilket sparar mig två timmars resa – och ork förstås.

Jag har inrättat en lödstation i tvättstugan och resten gör jag i verkstan. Det funkar jättebra och jag har lyckats med flera knepiga lödningar. Jag håller på med flera saker samtidigt så att jag kan samla ihop saker till vissa moment. Den här ringen är nästan klar, och jag är nöjd. Modellen funkar hyfsat, men den ska slipas och putsas mer. Det var lite knepigt att beräkna den delen som är runt fingret och den är kanske lite för stor. 

Lugn dag med mer ork

Jag har mått betydligt bättre idag. Även om jag sett till att vila mycket så har jag kunnat vara igång lite också – kört ett par tvättmaskiner och röjt lite i verkstan. Det är obeskrivligt skönt att det förhoppningsvis bara var en kortvarig svacka i form av en störtdykning.

I morgon ska jag jobba efter fem veckors semester. Jag funderade först på om jag bara skulle ta fyra veckor, men är glad att jag tog fem. Det känns som evigheter sedan jag jobbade, och det ska bli rolig att träffa arbetskamraterna igen!

Jag trodde att jag de silversmidesgrejer jag beställde från Sargenta förra helgen skulle komma under veckan som var, men det gjorde de inte. Jag börjar bli väldigt otålig! Om jag orkar ska jag gå till Silververket efter jobbet i morgon där jag beställt några saker också.

Jag tror att jag ska hålla till med lödningen i tvättstugan där det är lite mer oömma material – diskbänk och så kakel på väggen. Där finns närhet till vatten också. Resten kan jag göra i verkstan.

Ja, som ni hör så har jag inte tid att vara trött, men jag lovar – jag prioriterar hälsan, jag kommer att lyssna på kroppen och vara tålmodig.

 

 

Morgonpromenader

Två morgnar i rad har min man och jag gått ut på tidig morgonpromenad i drygt en timme. Det har varit svalt och skönt, men ändå soligt och fint. Och framför allt har det varit så skönt att jag orkat! Jag ska försöka hålla i den här vanan nu, även om det inte behöver bli så långa promenader varje dag. Det känns väldigt bra att komma hem innan klockan 9 och redan gjort något så välgörande! Idag gick vi och försökte artbestämma de träd vi såg, och kunde fler än vi trodde.

Nu är det två veckor tills jag ska åka på silversmideskurs och äntligen skarpt läge att fundera på vad jag vill göra på kursen. Jag har en anteckningsbok där jag gjort några skisser, så några idéer har jag. Jag börjar också inse att jag kanske är lite övermodig som tror att jag ska kunna göra saker hemma efter bara en veckas kurs! Vi får väl se. Det ska hur som helst bli fantastiskt roligt!

Nu har en av solrosorna börjat titta fram.

Och vår låda med tre sorters lavendel bågnar av blommor, och är välbesökt av bin och humlor. Jag såg en nässelfjäril där häromdagen och inser att jag för övrigt knappt sett en enda fjäril i år. Det känns inte så bra. (Förutom de rackarns malfjärilarna vars larver ätit av mitt yllegarn!)

Faller, faller

I morse skulle min man och jag åka och köpa jord och lite annat, för att sedan handla mat. Innan vi åkte loggade jag in på Försäkringskassans hemsida för att se om beslut fattats om min sjukpenning. Då såg jag att jag fått ett meddelande om att min läkare ombeds komplettera läkarintyget innan beslut kan fattas och pengar betalas ut. Jag sjönk, men sa till min man att nu gäller det att inte gräva ner sig över det.

Vi åkte iväg på vårt första ärende, men till slut kom allt ifatt mig och jag blev helt matt och långsam i hela kroppen. Min man skjutsade hem mig och åkte och handlade mat ensam. Själv la jag mig under kedjetäcket och sov av och till i nästan två timmar. Jag blev nästan tröttare ju längre dagen led. På eftermiddagen skulle jag träffa min kära vän T, och fick be henne komma och hämta mig med bil. Hon bor bara några minuters promenad bort men jag hade ingen ork att gå. Vi hade en väldigt vilsam och fin kväll tillsammans, och jag fick skjuts hem av hennes dotter.

Hösten 2017 började Försäkringskassan ifrågasätta mina läkarintyg och om jag minns rätt fick alla intyg kompletteras fram tills dess att jag med blåslampan i häcken började jobba heltid i maj 2018. Det är oerhört nedbrytande att aldrig vara säker på om man ska få några pengar. Aldrig vara säker på att bli trodd. Som om att jag VILL vara sjukskriven! Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om hur mycket jag fått försaka yrkesmässigt på grund av min ohälsa. Så mycket jag velat göra och åstadkomma men inte orkat eller förmått. Då känns det rent ut sagt förjävligt att bli ifrågasatt, för det är så det känns. Det var inte det jag behövde när jag skulle kraftsamla inför att jobba halvtid.

Nu har jag en dag på mig att göra ingenting, att försöka få ro i kroppen.

Styrkeprov – stolleprov?

Igår promenerade jag i ungefär en halvtimme. Det var längesedan jag orkade gå så långt – det kändes fint. Idag gav jag mig iväg till kommunens köpcentrum med det enda målet att köpa strumpor till mig och sonen. Jag åkte hemifrån lite för tidigt och tänkte att då får jag väl gå in i den butik som redan var öppen, det vill säga mataffären. Sedan jag handlat några matvaror och lagt dem i bilen så hade resten av centrum öppnat. Jag hittade strumporna och kunde inte låta bli att ta rulltrappan upp till Stadsmissionen. Så förbaskad jag blev när jag såg att de ska flytta till grannkommunen! Det är för dyr hyra här. Jättejättetrist! Jag fyndade några garnhärvor och knappar och begav mig hemåt igen.

Jäkelen vad det tog på krafterna! Hade jag varit lite smartare hade jag åkte dit en kvart senare och skippat mataffären. Då hade jag orkat bättre. Men nu, ett par timmar senare, känns det helt ok. Jag får tänka smart och ekonomiskt om min ork nu helt enkelt. Enkelt – haha!

Jag har broderat ännu ett armband, lite smalare och i annan färgställning.

Sämre igen

Istället för att bli bättre blev jag ännu sämre efter att jag skrivit förra inlägget. Så pass att jag inte orkade sticka – armarna var helt matta. Det har varit lite turbulent här hemma också, bland annat med anledning av oro för mig. Det har inte hjälpt precis.

Jag lovade dottern att jag skulle gå ut i solen idag, åtminstone en liten stund. Så på eftermiddagen gick jag ut. Jag ställde mig vid en lyktstolpe och lutade mig mot den, i brist på något att sitta på. Solen tittade fram bakom molnen och jag hängde där i nästan en halvtimme, medan jag pratade med min syster i telefon.

Mitt på dagen idag triggades mitt kroppsminne av en händelse och jag bad min dotter att hjälpa mig i säng. Jag la mig under kedjetäcket och sov en timme. Jag har inga marginaler.

Nu ikväll är jag lite piggare och lyckades till och med laga lite mat till mig, och äta tillsammans med familjen. Jag har tagit nya tag med vikten igen och känner mig motiverad. Jag hade tänkt påbörja ett enkelt motionsprogram denna vecka, och det känns lite ironiskt med tanke på hur helt urlakad jag varit! Men jag skjuter på programmet så får det börja när det funkar. Programmet går ut på att ta promenader och sakta men säkert utöka dem under veckorna. Inte omöjligt att lyckas med.


Det är ett grannlaga arbete att bli frisk från utmattningssyndrom. Ibland går det att få energi genom att göra roliga och stimulerande saker, men ibland är det bara att vila som gäller – ibland till och med att sova. Efter många års erfarenhet vet jag när det är dags för det ena och när det är dag för det andra. Att bara ligga i soffan kanske inte ser så aktivt ut men kan vara ett väl avvägt beslut. Det är bara så svårt att förklara.