Min syster och jag gick igenom pappas lägenhet för att dels hitta de saker vi ville spara, och dels slänga privata papper innan auktionsfirman skulle tömma lägenheten. Vi hann inte titta så noggrant utan ska gå igenom en del saker senare, exempelvis gamla foton och intyg från utbildningar.

Vi hade gruvat oss lite för ögonblicket då vi skulle gå in i lägenheten, nu när han inte längre finns där. Men det gick bra, och de tre dagar vi var där blev så pass inriktade på det vi hade att göra, att vi sköt sorgen åt sidan. Inte medvetet tror jag, men det blev så.

Vi jobbar så bra ihop. Vi har varit helt ense om allting kring pappa, och har samma fokuserade sätt att arbeta oss igenom det som ska göras. De första veckorna var det telefonsamtal och pappersgöra. Den här veckan gällde det det praktiska kring hans saker, men också flera inbokade möten: två mäklare, auktionsfirman, hemtjänsten och distriktssköterskan.

Så blev allt klart och vi varvade ner för att ställa in oss på begravningen. Vi hade plockat ihop en del bilder som vi ville ha på ett bord vid minnesstunden. Hans älskade keps ville vi också ha där, samt ett standar från hans tid som polis.

Begravningen blev precis så fin som vi trodde att den skulle bli. Kanske bättre. Eftersom det var en borgerlig begravning hade vi utformat den helt på egen hand. Mycket musik! Min man sjöng och spelade två sånger av Dan Andersson som pappa var mycket förtjust i och gärna nynnade på. Alla sjöng Violer till mor som han brukade sjunga nu på slutet. Jag läste dikten Arioso av Erik Lindegren, som inleds med orden Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Varken pappa, min syster eller jag tror på något liv efter detta, utan känner mer att denna strof stämmer väl in hur vi tänker. Vi bär varandra med oss, inom oss.

Jag hade undrat om jag skulle klara av att läsa den, och plan B var att officianten skulle ta över om jag inte orkade. Men det gick bra. Det var vid avskedet som det brast, och alla känslor vällde fram. Jag grät så att jag kved, men det var så frigörande och skönt samtidigt. Äntligen kom det ut! Till tonerna av Jämtlandssången, eller Jämtländsk brudmarsch som den egentligen heter, gick vi fram och la röda rosor på kistan.

Det var flera av pappas vänner som sa att de tyckte att ceremonin stämde väl överens med deras bild av vår pappa. Det kändes bra. Alla pappas syskonbarn var där, och det tror jag att han tyckt mycket om. Kvällen innan träffade vi nästan alla kusinerna och hade det väldigt trevligt tillsammans. Synd att det oftast krävs en begravning för att det ska hända.

På kvällen efter begravningen gjorde vi absolut ingenting, det var så skönt! Jag hade lite huvudvärk, och somnade tidigt. Nästa morgon flög min man och jag hem.

Jag har orkat betydligt mer än jag trodde den här veckan, men jag har knappt hunnit reflektera över det! På måndag ska jag börja jobba 75 % igen, och jag ska ta det sååå lugnt. Men jag vågar tro att det kommer att funka.