Det vänder

Någon gång i helgen vände det. Jag kände mig lättare, gladare, mer mig själv. Den blöta filten och Hopplösheten hade kanske inte riktigt gått upp i rök, men åtminstone lättat på förlåten så pass att jag fick hopp om livet.

Den Stora Tröttheten i kroppen har också dragit sin färde, och jag har ork att laga mat och städade till och med badrummen i helgen.

Igår lyste solen från en klarblå himmel och jag gjorde något jag inte gjort på många dagar: jag tog en liten promenad. Jag gick till den lilla skogsplätten alldeles nära vårt hus, traskade omkring och fotograferade. Solen värmde så pass att jag fick gå in i skuggan på hemvägen – i oktober!

Idag ska jag på återbesök till doktorn som vill följa upp hur jag mår och hur medicineringen fungerat. Jag känner mig i trygga händer.

Broderikursen startar

Igår kväll startade broderikursen på distans med Renée Rudebrandt. Vi träffades i Zoom och fick kursens upplägg förklarat för oss. Vi ska utgå från en och samma bild i fyra kursmoment då vi får nya uppgifter varje gång. Vi ska välja en bild, egen eller hennes förslag, och sedan skissa den med olika tekniker, som blyerts, kol, collage, kritor. Därefter ska vi brodera bilden. Jag tänkte på akvarellmålning när hon beskrev det. Att tänka på det vita som sparas ut. Om olika lager av djup i bilden som skildras med olika sorters tråd.

Jag hinner inte påbörja något förrän jag kommer hem från den konferens i Norrköping som jag ska åka på idag. Jag kommer hem på torsdag kväll. Kanske jag blir sugen på att börja skissa i mina vilopauser på hotellet! Men först ska jag välja bild. Jag tror jag ska ta en av mina egna bilder. Kanske en som jag tog i Paris för en del år sedan? Den har jag förstorat och ramat in. Eller en som jag tog i Visby och som också hänger på väggen? Fast jag hade egentligen tänkt mig en naturbild. Jag för se.

Jag har känt mig låg på sistone, mer än vanligt. Jag har tänkt kontakta min husläkare om det, för att öka på den antidepressiva medicinen eller lägga till någon annan. Så här orkar jag inte må i längden. Det är förlamande, och trots att jag har tid så kan jag inte uppbåda kraften till det kreativa arbetet i verkstan som jag längtar efter, utan städar köket och rensar en garderob i stället. Eller så sitter jag bara. Går in i ännu en bok.

Det är så skönt att jag hittat ljudböcker som avkoppling! Egentligen borde det vara krävande med all den koncentration som krävs. Men kanske är det för att jag är en så van läsare och framför allt podradio-lyssnare som det känns vilsamt. Och det lustiga är att just i och med att någon annan läser så hör jag varje ord på ett annat sätt än när jag läser själv – jag läser fort och missar säkert en del av den anledningen. Själva litteraturupplevelsen får jag mig till livs, till trots mot den diskussion om ljudböcker som lättsamt och utan tuggmotstånd. Jag är så extra glad åt det eftersom jag inte orkar läsa så mycket själv.

Klockan är 5.53 och det är dags att sova en stund till i soffan!

Så skönt att orka

Jag har fortsatt att vara en del i verkstan. Ibland ordnar jag bara med alla verktyg och de olika material jag har. Funderar på vad som ska ligga var, vad jag kan lägga undan och vad jag rent av ska göra mig av med. En stor och tung kasse till Skopan blev resultatet av en genomgång av alla tyger. Så lätt jag känner mig när jag rensat! Jag har köpt en del tyg på Tradera och allt ser inte riktigt ut som på bild. Eller så undrar jag helt enkelt varför jag alls köpte det. Ett stort gult tyg med en massa kycklingar i vitt! Men nu kanske någon hittar det och tycker att det blir perfekta gardiner till barnrummet.

Några smycken har jag gjort sedan jag kom hem. Framför allt örhängen i den modell jag hittat på själv. Jag värmer en en mm tjock silvertråd i ena änden tills silvret bildar en lite kula, trär på hänget och bockar resten av tråden i önskad modell. Jag gillar när tråden är lång på andra sidan örat. Här är två exempel, båda med hängen i trä som ursprungligen kommer från halsband jag köpt på Skopan (snacka om kretslopp!). 
Jag har också gjort ett par liknande örhängen av stenar jag köpte av den så kallade Stenmannen som dykt upp på silversmideskurserna. Stenarna är gröna aventuriner med bara ett hål, varför jag limmat fast dem på silvertråden. Det är nya favoriter!

I torsdags hade vi en kick off för hela förvaltningen, 122 personer, i Landstingshuset på Kungsholmen. Jag hade gruvat mig för det, undrat hur jag skulle orka med dagen. Kvällen innan mådde jag inte bra alls, med ångest och oro i kroppen. Men det blev en mycket bra dag, som inleddes med en promenad i mina gamla hemtrakter. Den del av Kungsholmen där jag bodde på 1980-talet. Såg hur det förändrats – med nya hus och restauranger – men också var sig precis likt sedan då.

Väl framme njöt jag av Landstingshusets lilla park med höstanemoner i massor och två stora träd som bildade ett rum med lövverket som tak när jag klev in mellan dem. En kort stund av stillhet innan det var dags.
Själva kick offen gick bra och jag drog mig hemöver med en lyckokänsla i kroppen. Jag hade orkat!

Ser fram emot helgen

Det är lite väl intensivt nu, men helgen framför mig är helt utan åtaganden. På söndag ska jag eventuellt promenera med en vän, men det känns bara bra att tänka på.

För tre veckor sedan kom jag hem från silversmideskursen på lördagskvällen, helgen därpå var vi på min svägerskas 75-årskalas och i helgen som var besökte min man, dotter och jag pappa i Jämtland. Vi åkte tidigt fredagsmorgon och kom hem på söndagskvällen. Även om det är trevligt så blir det väldigt intensivt. Jag skulle behöva en dags vila efter en sådan helg. Eftersom det inte funkar för mig att göra göra göra och sedan vila, så får jag se till att få stunder för mig själv där de uppenbaras. Små mellanrum så att dagarna ändå blir randiga även om mönstret blir mer präglat av breda ränder jämte smala, istället för de ränder jag väljer själv efter hur jag mår. Men tanken om aktivitet — vila — aktivitet — vila är med mig hela tiden.

En annan anledning till att livet är extra intensivt nu är välfyllda jobbveckor nu i höststarten. På måndag åker jag till Borås där jag ska föreläsa på Bibliotekshögskolan. Det ska bli väldigt roligt och jag känner mig hedrad som blivit inbjuden, men det är klart att det blir en ansträngning. Ett par veckor senare ska hela arbetsgruppen på konferens i Norrköping, men då har jag min vanliga konferensstrategi. Jag väljer ut vilka programpunkter jag måste stryka, och går till hotellrummet och vilar. Däremellan letar jag upp stilla platser där jag kan få kortare pauser.

Jag har tackat nej till en inbjudan att föreläsa på en konferens i Göteborg, och till en middag på en fin restaurang som avslutning på ett uppdrag som sakkunnig på Kulturrådet. Båda sakerna hade jag gärna varit med på, men jag inser mina begränsningar.

Jag går och tänker på silversmide väldigt mycket nu. Tänker på tekniska lösningar och idéer jag har. Det känns väldigt roligt även om jag inte kommer att orka så mycket som jag vill. Det blir vad det blir och jag mår bra, även av det som bara är i tankarna.

Jag fick plats på den broderikurs på distans som jag sökte till i somras! Det är Renée Rudebrandt som håller i kursen, en vars broderier jag är väldigt förtjust i. Det ska bli väldigt spännande! Det är i stillsam takt, med träffar i Zoom och en facebookgrupp.
Kursstart om några veckor.

Semestern är slut

Jag var så trött på slutet av kursen att jag kollade om jag kunde åka hem en dag tidigare, men det fanns inga tågbiljetter som passade. Jag såg till att vila extra mycket istället, så det gick bra. Ovädret som orsakade stopp på rälsen inför hemresan orsakade mer stress hos mig än jag först förstod. Det är givetvis inte SJ:s fel att sånt händer, men de slog nog nytt rekord avseende informationen till resenärerna. Den kom för sent – det tog minst 12 timmar efter olyckan innan de meddelade mig att jag inte behöver göra något, utan att SJ kommer att meddela mig hur jag ska ta mig hem! Den information som kom var svår att begripa (!) och dessutom stod en sak i deras app och en annan i sms till mig! Nåväl, jag kom hem bara två timmar senare än jag skulle och det är verkligen ingenting att säga om. Tågpersonalen var både roliga och trevliga, och lunchen jag förbeställt var jättegod! Dessutom visade det sig att en vän till mig satt på samma tåg så vi fick en pratstund i bistron innan jag kände att jag hade fått nog av intryck.

Ett hängsmycke

Det är så skönt att jag kan fortsätta med silversmidet hemma, så att jag inte behövde stressa klart med sakerna jag höll på med. Jag tog det väldigt lugnt både fredag och lördag. Bilderna i inlägget är på de saker jag fick klart. Det är svårt att fotografera silver och ytan på de flesta sakerna ser sämre ut än de är.

Örhängen som är oxiderade inuti, så de är svarta

Hängsmycke med ett rör på baksidan att trä en kedja eller lädersnodd igenom.

Jag har säkert skrivit det tidigare men jag gör det igen – en så fantastiskt trevlig grupp har jag aldrig gått med tidigare! Vi var nio plus kursledare Anna Neudorf, och vi hade så kul och trevligt ihop.

Det blev en hel dag hemma innan det var dags att börja jobba igen. Det är ingenting jag gruvar mig för. Jag älskar mitt arbete! Men jag känner en oro att jag kommer att vara väldigt trött i början av terminen, som jag varit tidigare år. Å andra sidan blev jag glad när jag kom ihåg det, så att jag kan förbereda mig för det och framför allt inte få panik om eller när det inträffar.

Små ringar till min dotter

På söndag kväll kollade jag vilka som ska jobba denna vecka och insåg att det var många som fortfarande har semester. Då bestämde jag mig för att jobba hemma ett par dagar i början av veckan, och det var ett mycket bra beslut. Igår, måndag, kände jag mig ganska skakig. Jag hade lite ångest och fick känningar av utmattning i både hjärnan och kroppen. Men det gick bra ändå.

På kvällen mådde jag plötsligt illa när jag satt och åt, skyndade mig till badrummet och kräktes upp maten! Förvånad och förskräckt undrade jag vad som var på gång, men jag tror faktiskt att det var en stressreaktion. Jag brukar må illa ibland när jag är stressad, men så här långt brukar det inte gå.

Jag känner mig mycket bättre idag, men tar det väldigt lugnt. Pysslar lite i trädgården och lyssnar på min bok, och jobbar förstås.

Min främsta oro är hur det ska gå nu när alla i familjen är samlade hemma. Hur jag ska orka med, och att det känns svårt att göra något åt situationen. (Jag skriver medvetet otydligt eftersom jag inte vill hänga ut min familj.) Det är lättare sagt än gjort att prata om det, och få förändringar till stånd.


Sommarkurs!

Idag åker jag iväg på sommarkurs i silversmide på Mullsjö folkhögskola i Västergötland. Det är tredje gången jag går den kursen och det ska bli kul! Baddräkten och badrocken är packade förstås, och min plan är att ta ett morgondopp varje dag som jag gjorde förra året. Det finns en liten badplats med brygga alldeles intill skolan.

En bild på min 58:e födelsedag

De fyra veckor som gått av semestern har varit helt fantastiska och avkopplande, som jag skrev i förra inlägget. Riktig återhämtning. Jag har till och med varit på museum! I torsdags var vi på den fina utställningen Swedish grace på Nationalmuseum. Så fint att se museet som jag inte besökt sedan den stora renoveringen. Vi åt lunch där också, och jag frågade hovmästaren om den lugnaste delen av restaurangen. Han gick runt och visade de olika delarna och vad han rekommenderade – så fint och omtänksamt! Efter lunchen hade jag planerat att åka hem direkt när de andra fortsatte mot nya mål. Och jag var verkligen väldigt trött då, med huvudet fullt av intryck. Skönt att komma hem till ett tyst hus!
Jag har fortsatt mitt röjande i förrådet och hittat en stor bunt brev som nästan alla är från 1992-3 då jag flyttade till Borås för att plugga till bibliotekarie och dessutom träffade min man! Så roligt att läsa dem, och så bra att det var dyrt att ringa! Den som skrivit överlägset flest brev var min mamma, men även min pappa hade till min överraskning skrivit några långa och roliga brev. Jag ska ta med dem till honom när vi åker upp och besöker honom om tre veckor.
Nu börjar den ljuvliga höstanemonen att slå ut!

Kanske lust-orken kommer tillbaka?

Jag har väntat så länge på att lust-orken för broderi, silversmide, och allt annat roligt jag gör med mina händer, ska komma tillbaka. Det är länge sedan jag hade den, annat än i små skvättar som slutat tvärt. Jag skriver lust-orken för det är en slags kombination av de två. Det är svårt att beskriva hur det känns, men när jag gått in i verkstan har jag känt en fysisk olust och en matthet i kroppen som jag funderat över. Hänger det ihop med prestation? Men jag har ju gjort många saker i verkstan som då verkligen inte är något att visa upp, experimenterande och testande som jag hållit på med bara för att det är roligt att se om det kan bli något av koppartrådarna inuti en sladd eller några små bitar tyg i kombination med en gummitråd. Vad det är så är det bara att vänta ut har jag tänkt.

Nu har pionen slagit ut!

Själva lusten att skapa ligger som en liten slumrande figur inuti mig, det känner jag. Det känns betryggande. Jag tänker att den kan blomma upp någongång, när orken också finns där. När motståndet tynat. Och jag tänker på framför allt broderi mest varje dag.

Nu är det bara en månad tills sommarkursen i silversmide börjar, och det känns riktigt roligt. Förra sommaren var det samma sak: ork-lusten fanns inte där, men jag trodde på att kursen skulle locka fram den om så bara för en vecka. Och så blev det. I några dagar efter kursen gjorde jag färdigt några påbörjade alster, men sedan var jag tillbaka i oorken och olusten igen.

Så hände något igår kväll. Jag följer Renée Rudebrandt som broderar helt fantastiskt. Jag har tänkt att jag någon gång skulle vilja gå en av hennes kurser i Stockholms skärgård. Jag läste hennes nyhetsbrev igår kväll och där såg jag att hon har en distanskurs i höst, där man broderar i olika tekniker efter ett fotografi. Det lät så kul och lagom utmanande och jag anmälde mig! Det är digitala träffar en kväll i veckan under en begränsad period, till det facila priset av 1595kr. Jag hoppas att jag får en plats, det känns så överkomligt att ro i land, så möjligt att genomföra och så lustfyllt!

I förra veckan på en sommarutflykt med jobbet, kom jag att sitta mitt emot en slöjdare vid lunchen. Så länge sedan jag pratade med någon som också har den där lusten och suget efter materialen och skapandet! Han höll mest på med trä, men var väl insatt i broderi eftersom hans fru broderar. Bara att få den frågan ”vilken slags broderi är det du håller på med?” De flesta jag pratar med verkar koppla ihop broderi med korsstygnstavlor de fått i doppresent av en äldre släkting, men det är ju en hel värld av stygn, garn, färger och tekniker. Det är en hel rörelse av motstånd, av uppkäftiga budskap och gerillaaktivism, samtidigt som det är mer stillsamt bundet broderi. Du hör – nog börjar lusten att vakna på allvar nu!

Jag önskar att jag kunde

Ett mycket kärt återseende av en före detta kollega och vän i helgen fick mig att tänka på allt jag förut tog för givet men nu inte kan göra. Som att gå ut på stan efter jobbet; strosa omkring, kanske träffa en vän, ta en kaffe och prata en stund innan jag åker hem. Eller åka in till stan på helgen och gå på en utställning.

Min man och jag brukade minst en gång om året åka till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och höjdpunkten var att äta en god lunch med ett glas vin i trädgården på Blå porten i samma hus. Helst sitta vid ett litet bord uppe på avsatsen där vi kunde se hela den ljuvliga och lite charmigt skamfilade trädgården. Nu har den gamla konsthallen fått en stor och omtalad utbyggnad som jag så gärna vill se, men det känns långt borta.

Skulpturer i skogen, så vackert!

För det är längesedan jag kunde göra någonting sånt. Vid enstaka tillfällen har jag gjort undantag. Sett till att det är ett lugnt ställe som inte ligger för långt ifrån de pendeltågsstationer som ligger på min linje så att jag snabbt kan ta mig hem efteråt. Satt mig vid bord i ett hörn så att ljudet kommer från så få håll som möjligt. Och det har kostat på, det kommer alltid en fet räkning. Ibland räcker det att vila extra mycket efter ett sånt äventyr, och ibland går det dagar innan jag känner mig återställd.

Därför var det så skönt att vi kunde ses på min hemmaplan i söndags. Jag tar så för givet att jag ska åka in till stan när jag ska träffa någon, men de kan förstås lika gärna komma till mig! Det hade också min vän föreslagit, så jag hämtade henne vid pendeln och vi åkte till ett mysigt kafé och åt lunch. Efteråt tog vi en naturskön promenad och pratade ikapp. Det är ett par år sedan vi träffades.

Hon frågade omtänksamt om jag skulle behöva vila mycket när jag kom hem, och det behövde jag. Jag visste att det skulle bli så och vi åt rester till middag eftersom jag inte orkade laga mat, men samtidigt fanns allt detta med i beräkningen. För det är så jag får det att fungera – jag beräknar.

Det går till som så att jag ser över min almanacka ofta, så att det är tillräckligt många tomma helger. Om jag ska göra något vänder och vrider jag på hur jag ska få ihop det. Om jag till exempel har en hel helg uppbokad på grund av en resa, ser jag till att dagarna efteråt är så lugna jag kan få till dem, och att helgen därpå är tom i kalendern. Och det gäller inte bara helger. Jag ser över min kalender hela tiden för att få ihop det så att jag ska orka. Framför allt gäller det förstås arbetets kalender, för hur intensiv arbetsveckan är påverkar mig mycket givetvis. Men också resten av familjens planer för veckan ska tas med i beräkningen.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag VILL träffa en person och så kanske jag gör något så obetänksamt som att bestämma att vi ska ses en dag efter jobbet! Jag menar hur korkad får man bli! Lär jag mig aldrig? Jodå, det gör jag men det är bara så TRIST! Och jag vill inte vara den som alltid säger att det inte går (som jag skrivit förutom om att jag är rädd att bli tröttnad på). Så då bokar vi in och så får jag – när jag kommit till sans – avboka några dagar innan.

Tänk att inte behöva tänka så mycket utan bara göra!

Så skön helg!

Jag hade en hel del förhoppningar på påskhelgen – att den skulle bli händelselös och stillsam. Vilsam. Det infriades med råge. Med det ena barnet bortrest och det andra knappt hemma heller, ingenting inbokat och inga att-göra-listor fick jag små ryck av energi och lust att göra länge försummade saker, som att rengöra tvättmaskinen och klippa bort allt visset i trädgården. En långpromenad i solen med en god vän jag inte träffat på länge blev det också, och ett långt telefonsamtal med en annan kär gammal vän. Men framför allt läste jag, det vill säga jag lyssnade på ljudböcker. Passade på att laga mat till mig och mannen som inte barnen gillar, och att inte laga mat alls när ”fågelungarna” inte var hemma! ☺️

Påskhelgen avslutades med att min syster och jag tog med vår mamma till spastället  Yasuragi för att fira att hon fyller 80 år. Det blev en väldigt fin dag som inleddes med finfrukost, och fortsatte med varma bad inom- och utomhus, saltbastu och god lunch med tårtljus på efterrätten. En fin dag med samvaro och samtal om fina minnen.

Det jag inte hade med i beräkningen var hur mycket en sådan anläggning låter! Allt vatten, alla system för att få vattnet varmt och roterande – allt lät och jag fick nästan panik. Hur skulle jag orka med en hel dag här! Så kom jag på att jag som alltid hade öronpropparna i handväskan, och hämtade dem. Den underlättade och jag hittade också platser med lite mindre ljud. Men jag hade hela tiden en oro om hur jag skulle orka med morgondagen med möte på kontoret. Jag hade helst sett att jag skulle arbeta hemifrån. Och personalfesten på onsdag blev också till en hård knut i magen. Men jag försökte nyttja min nya elefantätarmetod: en liten bit i taget. Jag bestämde mig för att se hur jag skulle må nästa morgon, och bestämma då hur jag skulle göra, och samma sak med festen. En sak i taget. Nu ska jag bara njuta av att jag haft en oväntat bra påskhelg!

Med risk för att vara tjatig: jag mår inte bra. Det kanske mest beror på att fjällresan blev för intensiv för mig. Jag var nog för dålig på att ta hand om mig, och tillbringade för mycket tid med de andra. Det var ju så trevligt! Även om jag drog mig undan till mitt rum så blev det för lite. Resan gav mycket energi och glädje, men dränerade ännu mer tyvärr.

Den här veckan har jag varit väldigt trött, haft mer känningar av RLS (fått lov att bita mig i läppen för att häva känningar där!) och haft mer ångest och känsla av uppgivenhet än vanligt. Det är tungt tungt tungt. Det går bra att jobba men det blev bara en dag på kontoret istället för två som jag tänkt. Det fanns ingen ork. Jag tänkte på att psykiatern på öppenpsykiatrin sa, när han återremitterade mig till husläkaren, att jag alltid är välkommen tillbaka om jag behöver. Det känns bra.

Jag lyssnar på en ljudbok där uttrycket att kunna andas under vattnet stod. Det tänker jag är snäppet under att ha näsan över vattenytan. Ibland känns det så.

Ljudböcker är mitt trygga rum, mitt safe haven, dit jag går för lugn och ro. Jag har lyssnat på fyra fem böcker i veckan de senaste månaderna. Det ger mig mycket av den litterära upplevelsen också. Jag tar in varje ord mer när jag lyssnar inser jag. Men då måste det vara ett bra språk och en bra uppläsare.

Jag hämtade keramiken jag gjorde på kursen för ett par helger sedan. Det blev inte mer än fem grejer eftersom jag inte orkade mer än halva kursen. Kursledaren Helena fick glasera mina saker. Jag är riktigt nöjd även om den breda skålen sprack i ugnen.

Nu ser jag fram emot en helg utan någonting planerat, och en kort arbetsvecka och så den långa kravlösa påskhelgen.