Semestern är slut

Jag var så trött på slutet av kursen att jag kollade om jag kunde åka hem en dag tidigare, men det fanns inga tågbiljetter som passade. Jag såg till att vila extra mycket istället, så det gick bra. Ovädret som orsakade stopp på rälsen inför hemresan orsakade mer stress hos mig än jag först förstod. Det är givetvis inte SJ:s fel att sånt händer, men de slog nog nytt rekord avseende informationen till resenärerna. Den kom för sent – det tog minst 12 timmar efter olyckan innan de meddelade mig att jag inte behöver göra något, utan att SJ kommer att meddela mig hur jag ska ta mig hem! Den information som kom var svår att begripa (!) och dessutom stod en sak i deras app och en annan i sms till mig! Nåväl, jag kom hem bara två timmar senare än jag skulle och det är verkligen ingenting att säga om. Tågpersonalen var både roliga och trevliga, och lunchen jag förbeställt var jättegod! Dessutom visade det sig att en vän till mig satt på samma tåg så vi fick en pratstund i bistron innan jag kände att jag hade fått nog av intryck.

Ett hängsmycke

Det är så skönt att jag kan fortsätta med silversmidet hemma, så att jag inte behövde stressa klart med sakerna jag höll på med. Jag tog det väldigt lugnt både fredag och lördag. Bilderna i inlägget är på de saker jag fick klart. Det är svårt att fotografera silver och ytan på de flesta sakerna ser sämre ut än de är.

Örhängen som är oxiderade inuti, så de är svarta

Hängsmycke med ett rör på baksidan att trä en kedja eller lädersnodd igenom.

Jag har säkert skrivit det tidigare men jag gör det igen – en så fantastiskt trevlig grupp har jag aldrig gått med tidigare! Vi var nio plus kursledare Anna Neudorf, och vi hade så kul och trevligt ihop.

Det blev en hel dag hemma innan det var dags att börja jobba igen. Det är ingenting jag gruvar mig för. Jag älskar mitt arbete! Men jag känner en oro att jag kommer att vara väldigt trött i början av terminen, som jag varit tidigare år. Å andra sidan blev jag glad när jag kom ihåg det, så att jag kan förbereda mig för det och framför allt inte få panik om eller när det inträffar.

Små ringar till min dotter

På söndag kväll kollade jag vilka som ska jobba denna vecka och insåg att det var många som fortfarande har semester. Då bestämde jag mig för att jobba hemma ett par dagar i början av veckan, och det var ett mycket bra beslut. Igår, måndag, kände jag mig ganska skakig. Jag hade lite ångest och fick känningar av utmattning i både hjärnan och kroppen. Men det gick bra ändå.

På kvällen mådde jag plötsligt illa när jag satt och åt, skyndade mig till badrummet och kräktes upp maten! Förvånad och förskräckt undrade jag vad som var på gång, men jag tror faktiskt att det var en stressreaktion. Jag brukar må illa ibland när jag är stressad, men så här långt brukar det inte gå.

Jag känner mig mycket bättre idag, men tar det väldigt lugnt. Pysslar lite i trädgården och lyssnar på min bok, och jobbar förstås.

Min främsta oro är hur det ska gå nu när alla i familjen är samlade hemma. Hur jag ska orka med, och att det känns svårt att göra något åt situationen. (Jag skriver medvetet otydligt eftersom jag inte vill hänga ut min familj.) Det är lättare sagt än gjort att prata om det, och få förändringar till stånd.


Sommarkurs!

Idag åker jag iväg på sommarkurs i silversmide på Mullsjö folkhögskola i Västergötland. Det är tredje gången jag går den kursen och det ska bli kul! Baddräkten och badrocken är packade förstås, och min plan är att ta ett morgondopp varje dag som jag gjorde förra året. Det finns en liten badplats med brygga alldeles intill skolan.

En bild på min 58:e födelsedag

De fyra veckor som gått av semestern har varit helt fantastiska och avkopplande, som jag skrev i förra inlägget. Riktig återhämtning. Jag har till och med varit på museum! I torsdags var vi på den fina utställningen Swedish grace på Nationalmuseum. Så fint att se museet som jag inte besökt sedan den stora renoveringen. Vi åt lunch där också, och jag frågade hovmästaren om den lugnaste delen av restaurangen. Han gick runt och visade de olika delarna och vad han rekommenderade – så fint och omtänksamt! Efter lunchen hade jag planerat att åka hem direkt när de andra fortsatte mot nya mål. Och jag var verkligen väldigt trött då, med huvudet fullt av intryck. Skönt att komma hem till ett tyst hus!
Jag har fortsatt mitt röjande i förrådet och hittat en stor bunt brev som nästan alla är från 1992-3 då jag flyttade till Borås för att plugga till bibliotekarie och dessutom träffade min man! Så roligt att läsa dem, och så bra att det var dyrt att ringa! Den som skrivit överlägset flest brev var min mamma, men även min pappa hade till min överraskning skrivit några långa och roliga brev. Jag ska ta med dem till honom när vi åker upp och besöker honom om tre veckor.
Nu börjar den ljuvliga höstanemonen att slå ut!

Kanske lust-orken kommer tillbaka?

Jag har väntat så länge på att lust-orken för broderi, silversmide, och allt annat roligt jag gör med mina händer, ska komma tillbaka. Det är länge sedan jag hade den, annat än i små skvättar som slutat tvärt. Jag skriver lust-orken för det är en slags kombination av de två. Det är svårt att beskriva hur det känns, men när jag gått in i verkstan har jag känt en fysisk olust och en matthet i kroppen som jag funderat över. Hänger det ihop med prestation? Men jag har ju gjort många saker i verkstan som då verkligen inte är något att visa upp, experimenterande och testande som jag hållit på med bara för att det är roligt att se om det kan bli något av koppartrådarna inuti en sladd eller några små bitar tyg i kombination med en gummitråd. Vad det är så är det bara att vänta ut har jag tänkt.

Nu har pionen slagit ut!

Själva lusten att skapa ligger som en liten slumrande figur inuti mig, det känner jag. Det känns betryggande. Jag tänker att den kan blomma upp någongång, när orken också finns där. När motståndet tynat. Och jag tänker på framför allt broderi mest varje dag.

Nu är det bara en månad tills sommarkursen i silversmide börjar, och det känns riktigt roligt. Förra sommaren var det samma sak: ork-lusten fanns inte där, men jag trodde på att kursen skulle locka fram den om så bara för en vecka. Och så blev det. I några dagar efter kursen gjorde jag färdigt några påbörjade alster, men sedan var jag tillbaka i oorken och olusten igen.

Så hände något igår kväll. Jag följer Renée Rudebrandt som broderar helt fantastiskt. Jag har tänkt att jag någon gång skulle vilja gå en av hennes kurser i Stockholms skärgård. Jag läste hennes nyhetsbrev igår kväll och där såg jag att hon har en distanskurs i höst, där man broderar i olika tekniker efter ett fotografi. Det lät så kul och lagom utmanande och jag anmälde mig! Det är digitala träffar en kväll i veckan under en begränsad period, till det facila priset av 1595kr. Jag hoppas att jag får en plats, det känns så överkomligt att ro i land, så möjligt att genomföra och så lustfyllt!

I förra veckan på en sommarutflykt med jobbet, kom jag att sitta mitt emot en slöjdare vid lunchen. Så länge sedan jag pratade med någon som också har den där lusten och suget efter materialen och skapandet! Han höll mest på med trä, men var väl insatt i broderi eftersom hans fru broderar. Bara att få den frågan ”vilken slags broderi är det du håller på med?” De flesta jag pratar med verkar koppla ihop broderi med korsstygnstavlor de fått i doppresent av en äldre släkting, men det är ju en hel värld av stygn, garn, färger och tekniker. Det är en hel rörelse av motstånd, av uppkäftiga budskap och gerillaaktivism, samtidigt som det är mer stillsamt bundet broderi. Du hör – nog börjar lusten att vakna på allvar nu!

Jag önskar att jag kunde

Ett mycket kärt återseende av en före detta kollega och vän i helgen fick mig att tänka på allt jag förut tog för givet men nu inte kan göra. Som att gå ut på stan efter jobbet; strosa omkring, kanske träffa en vän, ta en kaffe och prata en stund innan jag åker hem. Eller åka in till stan på helgen och gå på en utställning.

Min man och jag brukade minst en gång om året åka till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och höjdpunkten var att äta en god lunch med ett glas vin i trädgården på Blå porten i samma hus. Helst sitta vid ett litet bord uppe på avsatsen där vi kunde se hela den ljuvliga och lite charmigt skamfilade trädgården. Nu har den gamla konsthallen fått en stor och omtalad utbyggnad som jag så gärna vill se, men det känns långt borta.

Skulpturer i skogen, så vackert!

För det är längesedan jag kunde göra någonting sånt. Vid enstaka tillfällen har jag gjort undantag. Sett till att det är ett lugnt ställe som inte ligger för långt ifrån de pendeltågsstationer som ligger på min linje så att jag snabbt kan ta mig hem efteråt. Satt mig vid bord i ett hörn så att ljudet kommer från så få håll som möjligt. Och det har kostat på, det kommer alltid en fet räkning. Ibland räcker det att vila extra mycket efter ett sånt äventyr, och ibland går det dagar innan jag känner mig återställd.

Därför var det så skönt att vi kunde ses på min hemmaplan i söndags. Jag tar så för givet att jag ska åka in till stan när jag ska träffa någon, men de kan förstås lika gärna komma till mig! Det hade också min vän föreslagit, så jag hämtade henne vid pendeln och vi åkte till ett mysigt kafé och åt lunch. Efteråt tog vi en naturskön promenad och pratade ikapp. Det är ett par år sedan vi träffades.

Hon frågade omtänksamt om jag skulle behöva vila mycket när jag kom hem, och det behövde jag. Jag visste att det skulle bli så och vi åt rester till middag eftersom jag inte orkade laga mat, men samtidigt fanns allt detta med i beräkningen. För det är så jag får det att fungera – jag beräknar.

Det går till som så att jag ser över min almanacka ofta, så att det är tillräckligt många tomma helger. Om jag ska göra något vänder och vrider jag på hur jag ska få ihop det. Om jag till exempel har en hel helg uppbokad på grund av en resa, ser jag till att dagarna efteråt är så lugna jag kan få till dem, och att helgen därpå är tom i kalendern. Och det gäller inte bara helger. Jag ser över min kalender hela tiden för att få ihop det så att jag ska orka. Framför allt gäller det förstås arbetets kalender, för hur intensiv arbetsveckan är påverkar mig mycket givetvis. Men också resten av familjens planer för veckan ska tas med i beräkningen.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag VILL träffa en person och så kanske jag gör något så obetänksamt som att bestämma att vi ska ses en dag efter jobbet! Jag menar hur korkad får man bli! Lär jag mig aldrig? Jodå, det gör jag men det är bara så TRIST! Och jag vill inte vara den som alltid säger att det inte går (som jag skrivit förutom om att jag är rädd att bli tröttnad på). Så då bokar vi in och så får jag – när jag kommit till sans – avboka några dagar innan.

Tänk att inte behöva tänka så mycket utan bara göra!

Så skön helg!

Jag hade en hel del förhoppningar på påskhelgen – att den skulle bli händelselös och stillsam. Vilsam. Det infriades med råge. Med det ena barnet bortrest och det andra knappt hemma heller, ingenting inbokat och inga att-göra-listor fick jag små ryck av energi och lust att göra länge försummade saker, som att rengöra tvättmaskinen och klippa bort allt visset i trädgården. En långpromenad i solen med en god vän jag inte träffat på länge blev det också, och ett långt telefonsamtal med en annan kär gammal vän. Men framför allt läste jag, det vill säga jag lyssnade på ljudböcker. Passade på att laga mat till mig och mannen som inte barnen gillar, och att inte laga mat alls när ”fågelungarna” inte var hemma! ☺️

Påskhelgen avslutades med att min syster och jag tog med vår mamma till spastället  Yasuragi för att fira att hon fyller 80 år. Det blev en väldigt fin dag som inleddes med finfrukost, och fortsatte med varma bad inom- och utomhus, saltbastu och god lunch med tårtljus på efterrätten. En fin dag med samvaro och samtal om fina minnen.

Det jag inte hade med i beräkningen var hur mycket en sådan anläggning låter! Allt vatten, alla system för att få vattnet varmt och roterande – allt lät och jag fick nästan panik. Hur skulle jag orka med en hel dag här! Så kom jag på att jag som alltid hade öronpropparna i handväskan, och hämtade dem. Den underlättade och jag hittade också platser med lite mindre ljud. Men jag hade hela tiden en oro om hur jag skulle orka med morgondagen med möte på kontoret. Jag hade helst sett att jag skulle arbeta hemifrån. Och personalfesten på onsdag blev också till en hård knut i magen. Men jag försökte nyttja min nya elefantätarmetod: en liten bit i taget. Jag bestämde mig för att se hur jag skulle må nästa morgon, och bestämma då hur jag skulle göra, och samma sak med festen. En sak i taget. Nu ska jag bara njuta av att jag haft en oväntat bra påskhelg!

Med risk för att vara tjatig: jag mår inte bra. Det kanske mest beror på att fjällresan blev för intensiv för mig. Jag var nog för dålig på att ta hand om mig, och tillbringade för mycket tid med de andra. Det var ju så trevligt! Även om jag drog mig undan till mitt rum så blev det för lite. Resan gav mycket energi och glädje, men dränerade ännu mer tyvärr.

Den här veckan har jag varit väldigt trött, haft mer känningar av RLS (fått lov att bita mig i läppen för att häva känningar där!) och haft mer ångest och känsla av uppgivenhet än vanligt. Det är tungt tungt tungt. Det går bra att jobba men det blev bara en dag på kontoret istället för två som jag tänkt. Det fanns ingen ork. Jag tänkte på att psykiatern på öppenpsykiatrin sa, när han återremitterade mig till husläkaren, att jag alltid är välkommen tillbaka om jag behöver. Det känns bra.

Jag lyssnar på en ljudbok där uttrycket att kunna andas under vattnet stod. Det tänker jag är snäppet under att ha näsan över vattenytan. Ibland känns det så.

Ljudböcker är mitt trygga rum, mitt safe haven, dit jag går för lugn och ro. Jag har lyssnat på fyra fem böcker i veckan de senaste månaderna. Det ger mig mycket av den litterära upplevelsen också. Jag tar in varje ord mer när jag lyssnar inser jag. Men då måste det vara ett bra språk och en bra uppläsare.

Jag hämtade keramiken jag gjorde på kursen för ett par helger sedan. Det blev inte mer än fem grejer eftersom jag inte orkade mer än halva kursen. Kursledaren Helena fick glasera mina saker. Jag är riktigt nöjd även om den breda skålen sprack i ugnen.

Nu ser jag fram emot en helg utan någonting planerat, och en kort arbetsvecka och så den långa kravlösa påskhelgen.

Sämre

Jag mår inget vidare nu. Har svårt att sätta fingret på vad det beror på, men jag gissar att det inte är något särskilt utan flera mindre saker som samverkar. Kanske att kriget i Ukraina också bidrar. Förutom att krig alltid är fruktansvärt så har det skapat en oro för hur det ska påverka oss själva också. Inte så mycket att vi ska dras med i kriget utan hur det påverkar vår egen ekonomi. Om räntan skjuter i höjden, om allt blir mycket dyrare, om jag inte orkar jobba – såna saker.

Jag har haft mer ångest än på länge på sista tiden. Inte mer än jag kan hantera, men det påverkar förstås. I förrgår lagade jag middag till familjen men orkade inte äta själv, utan gick och la mig att vila. Igår orkade jag inte ens laga mat. Det går ganska bra under dagen då jag jobbar, men det är som att all energi går åt till det, för att helt ta slut senare på eftermiddagen. Bara tanken på att åka in till stan och jobba på kontoret känns oöverstiglig.

Nu är klockan snart 4 på morgonen, och jag har haft en urkass sömn. Glömde förstås att ta min nattmedicin, oxascand, och det straffar sig direkt. Jag har vaknat många gånger och vid 3-tiden gav jag till slut upp. Med starka känningar av RLS i främst låren, var det ingen idé att ligga kvar i sängen. 

Jag ska till min husläkare idag eftersom min sjukskrivning tar slut i och med den här veckan. Det är inte riktigt samma oro för det som det varit tidvis förut. Inte för att min läkare ska fortsätta att sjukskriva mig, det vet jag att han kommer att göra. Men det finns förstås alltid en osäkerhet om huruvida försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen. På sistone har de fattat beslut snabbt, inom ett par dagar, men jag vet inte när de kommer att sätta ner foten igen.

Jag kommer på mig själv då och då med tanken att jag skulle behöva vila länge. Från allt. Inte behöva bry mig eller ta hand om någon annan än mig själv. Men hur skulle det gå till?

Tackar nej, igen

För ett par veckor sedan var mina kollegor och jag bjudna hem till en före detta arbetskamrat. Jag såg verkligen fram emot kvällen, i synnerhet att träffa henne och en annan tidigare arbetskamrat som gått i pension för ett par år sedan.

Men jag kom aldrig iväg. Jag insåg ett par dagar innan att jag inte skulle orka. Om jag varit frisk skulle dagen sett ut så här: jobba på kontoret, gå till min mamma som bor nära jobbet och vila en stund, åka till min före detta kollega och ha trevligt och sedan åka hem för att gå upp och jobba nästa dag. Sånt finns inte längre. Jag kan knappt föreställa mig det. Så jag tackade nej.

Denna helg händer det igen. Idag skulle jag träffa sex kvinnor som jag gick en kurs tillsammans med för över tjugo år sedan. Kursen innebar en del grupparbete och vi var en grupp som jobbade tillsammans. Vi fortsatte att träffas en lång tid efter kursens slut, men nu är det många år sedan. Det skulle vara så kul att träffa dem igen!  Men – jag lämnade återbud igår. Även om det denna gång var på en helg så är jag alldeles för trött – både att åka dit och att umgås med flera personer. Det roliga är inte sällan det mest tröttande.

Utmattningens skuld

Att drabbas av utmattningssyndrom innebär mycket skuldkänslor.

Skuld över att inte orka vara den mamma jag skulle vilja, och som jag tycker att barnen borde ha.
Skuld över att barnen har en mamma att oroas över.
Skuld över att inte vara den livskamrat jag vill vara, och att behöva lämna över saker jag borde göra.
Skuld över att inte kunna göra den arbetsinsats på jobbet jag vill, och som förväntades av mig en gång, men inte längre.

All denna skuld blir till en stor sorg över Det som inte blev och Det som blev istället.

Det blir en vana också. Nu blev det så här. Barnen kommer att minnas sin barndoms mamma som satt och grät, som var Trött, som inte Orkade. De begränsningar det innebar. Men de kommer också att minnas roliga saker vi gjort tillsammans, det måste jag komma ihåg. Jag var inte trött jämt.

Jag ser människor prata och skratta i högljudda miljöer. Människor som springer. Människor med flera barn på pendeltåget. Hur orkar dom? Jag minns inte hur det var att orka så mycket. Hur går det ens? Jag kan inte föreställa mig det.

Eller som förra veckan när jag jobbade flera dagar på kontoret. Trots att det knappt var någon annan där och det var lugnt och tyst, så vacklade jag hem med öronpropparna i för att stänga larmet ute. Hur orkar människor jobba hela dagar i ända i mer röriga kontorsmiljöer, med möte efter möte, övertid och sen rusa hem för att hämta barn, laga mat, läsa läxor …? Obegripligt.

 

I normala gängor igen

Jag jobbar bara en dag på kontoret i stan denna vecka, och det känns väldigt bra. Så underbart skönt att jobba hemma vid skrivbordet i sovrummet igen! I jämförelse med att jobba på kontoret är det som att vara ledig. Nåja, men betydligt vilsammare i alla fall. Jag kom på ännu en skillnad med att jobba hemma, och det är att när arbetstiden är slut så har jag inte en timmes resa med pendeltåg och buss innan jag är hemma och kan vila. Jag kan bara resa mig från stolen, ta ett steg till sängen och lägga mig och blunda. För trött blir jag, även när jag jobbar hemma.

Jag har bokat tid hos min husläkare för förnyat läkarintyg. Nu kan han skriva att jag provat att jobba tre dagar på kontoret, och att det blev för ansträngande. Ett tecken på hur pass sjuk jag fortfarande är.

Älskade höstanemon!

Det blev en liten stund i verkstan igår kväll. Jag skrev ner alla tips jag fått på silversmideskursen, och tittade över vad jag ska göra färdigt av påbörjade saker. Om inte förr så ska jag nog kunna jobba lite med silvret i helgen.