Dagen idag

”Dagen idag är en märkvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak.”

Det är Alf Henrikssons ord som kan kännas rent av provocerande när man inte mår bra och undrar hur man ska orka leva. Men när det vänder, när det vänt för mig nu vill jag bara rabbla allt ur alla tänkeböcker, visdomsantologier och ordspråkssamlingar som jag kan hitta!

Idag fick jag lov att sova i vilrummet på jobbet eftersom jag av okänd anledning låg vaken mellan kl 4 och 5 i morse. Jag skulle egentligen lyssna på en föreläsning på förmiddagen, men det var helt omöjligt. Jag låg på plus den här veckan tidsmässigt så det var bara bra att jag sov bort en del tid!

Så var det dags för dagens stora händelse: Sy- och hantverksfestivalen på Älvsjömässan! Jag såg till att vara där i god tid innan den workshop jag allra helst ville delta i skulle äga rum: yllebroderi med Anna Wengdin. Om ni undrar vem det är så finns fantastiska bilder på hennes broderier att googla fram! Jag tänkte att det skulle vara fullbokat redan, men det fanns en plats åt mig!! Så där satt vi, åtta kvinnor i våra bästa år, med varsin materialsats till en nåldyna. Anna Wengdin berättade lite kort om sig själv, om hur hon fastnat för det traditionella yllebroderiet och gjort det till sitt eget. Sedan fick vi komma igång med våra nåldynor och hann sy i en hel timme. Det är ändå mycket kvar innan den är klar! Jag trodde att det skulle vara mer av en dropin-workshop, att var och en skulle få prova på en stund, men det här var ju så mycket bättre. Vilken tur jag hade!


Det här var precis vad jag behövde nu för att komma igång med yllebroderi! Jag har precis köpt en bok som Anna W varit med och gjort, och material har jag redan. Jag köpte en del yllebroderigarn idag också. Så pepp!

Jag köpte också lingarn och mönster till en helt fantastisk tröja – jag blev alltså sugen på att sticka för första gången på väldigt länge. En stickning är enklare att ha när jag tittar på tv också. Jag försöker hitta en bild på mönstret men det finns inte på Karin Öbergs hemsida, så det får bli en lite sämre bild från mönsterarket. Hennes fantastiska garn i lin och i ull/lin-blandning finns i alla fall att se där. Den tröja jag tänkt sticka är grön med rutmönster i svart och grått längst ner både på ärmarna och själva tröjan. 

Några vävda band kunde jag inte låta bli att köpa, det är sällan jag ser fina band så jag passade på.

Jag stannade inte alls länge på mässan, och gick inte runt till alla montrar. Jag begav mig hemåt med en överväldigande känsla av välmående!

 

 

 

Den snabba vändningen

Att det gick så pass snabbt ändå – vändningen till det bättre, betydligt bättre. Jag sa för några månader sedan att om jag fick välja bort en av mina åkommor och besvär så skulle jag tveklöst välja RLS/WED. Det har påverkat mitt liv så oerhört negativt. Det går inte riktigt att beskriva för någon annan. Hur psykiskt nedbrytande det är att aldrig riktigt kunna slappna av. Det känns nästan konstigt att inte ha den extremt obehagliga känslan i kroppen hela tiden, men det känns också fantastiskt! Jag känner av det lite men det är en ENORM skillnad. Jag har inte haft ryckningar i benen på flera veckor och behöver inte konstant spänna musklerna och röra på ben och andra kroppsdelar för att häva känslan av obehag. Alltså, jag kan inte fatta det. Jag försöker att inte tänka på att jag kanske får det tillbaka, att även denna medicin upphör att verka. Jag måste kunna njuta av stunden!

Att jag gått från känslor av att aldrig bli frisk, att aldrig kunna jobba mer än 50 %, att kanske bli utförsäkrad från Försäkringskassan och klara mig på halva lönen – att ha gått från den stämningen till att vara så pepp att jag känner mig radioaktiv, och på så kort tid – det är inte klokt egentligen!

Mina fiender nu är ångesten och hjärntröttheten. Ångesten gör mer sällan besök nu, men kommer i kortare attacker och drar ner mig djupt. Men det varar bara korta stunder, och jag försöker att inte fastna i rädslan för ångesten. Rädslan att den ska förstärkas, bli mer dominant i mitt liv. Ofta är rädslan värst.

Hjärntröttheten får jag nog leva med ett bra tag. Här gäller det att acceptera den och vara strategisk: inte för många och långa möten inbokade, se till att vila, inte för många roligheter inplanerade, se till att vila och att lyssna på hjärnans signaler om hur mycket den orkar och rätta mig efter det.

Idag ska jag på Syfestivalen och det ska bli superkul! Återkommer med rapport. Jag brukar göra kortare räder på mässan eftersom det är ganska tröttande att gå där med alla människor och intryck. Förhoppningsvis får jag delta i någon workshop också.

Utredning

Jag har nu vistats på jobbet mer än 50 % under några dagar. Inte jobbat men ätit lunch med kollegorna och skrotat runt lite. Det har känts alldeles utmärkt och jag har gått omkring och tänkt att ”här går jag och trivs!” En fantastisk känsla, varken mer eller mindre! Min sjukskrivning räcker i två veckor till, och jag tänkte lite fegt att jag kan väl vänta ut den innan jag går upp i tid.

Men så idag ringde min handläggare på Försäkringskassan och sa att hon tänker skicka mig på en Aktivitetsförmågeutredning, AFU. Jag sa då att jag tänkt gå upp i arbetstid till 75 %, och det tyckte hon förstås var bra men att utredningen bör göras ändå. Det är i första hand en läkare på Danderyds sjukhus som kommer att göra utredningen, och läkaren kan i sin tur ta hjälp av psykolog, arbetsterapeut och fysioterapeut vid behov. Det blir flera besök på sjukhuset och ”det går bara att lämna återbud om du blir akut sjuk, det är så svårt att få tider” fick jag veta.

Det är nog väldigt bra att få en sådan utredning gjord tror jag (utan att direkt veta). Eftersom det med största sannolikhet kommer att dröja länge innan jag jobbar heltid, så kan ju en sådan utredning ligga till grund för Försäkringskassans bedömning på lite längre sikt kanske? Alltså, kanske kan sjukskrivningen sträcka sig över lite längre tid?

Så när som på några veckor är det tre år sedan jag arbetade mer än 50 %. Under de tre åren har korta perioder varit helt sjukskriven vid två tillfällen och jobbat 25 % under ett par veckor för att trappa upp. Om jag klarar att jobba 75 % så vore det himmelskt! Men jag måste vara smart och strategisk! Förutsättningarna är desamma som nu: att jag får avväga deltagande i möten så att jag orkar, att jag använder vilrummet vid behov, att jag är försiktig med att planera in saker på fritiden och att familjen är hänsynstagande.

Jag har nu bestämt mig för att jag ska börja jobba 75 % på måndag! Bra att börja i sportlovsveckan, när det inte är så mycket inbokat. Så spännande! Så kul! Så läskigt!

 

Växt- och skrotfärgat tyg som jag lagt en bit transparent grön chiffong på och sytt stygn för att förstärka uttrycket.

Skidhelg med mera ork!

Svar: JA! Vi hade en jättefin helg i Romme. Igår kväll kom dottern och jag hem, trötta och nöjda. Jag har åkt utför i årtionden – vi bodde nära en backe när jag växte upp. De senaste åren har jag dock känt mig stel och lite feg, vilket visat sig i åkningen förstås. Nu inser jag att måendet även påverkar utförsåkning, för nu var jag en bättre skidåkare än jag varit på flera år! Det var riktigt riktigt härligt och jag kom att tänka på den gamle skidlegenden från min tonårstid, Piero Gros. Han åkte liksom våldsamt och vilt, attackerande. Jag kände mig lite så, även om det säkert såg ganska städat ut när jag åkte! 🙂 Nu funderar jag faktiskt på att ta en bussresa till Romme över dagen på egen hand. Även om det var jättemysigt att åka med dottern så skulle jag vilja åka utan att tänka på någon annan. Fatta lite snabba beslut och spontant följa en pil mot en ny backe, utan hänsyn till vad någon annan vill eller vågar sig på för backar. Jag kan ju avvakta tills jag vet hur vädret blir och boka i sista stund.

Innan jag åkte sydde jag en liten necessär eller stort pennfodral. Eller som jag ska använda det: att ha på jobbet och samla alla telefoner, pennor och läsglasögon som jag bär omkring på väg till möten. Jag balanserar dessa pryttlar med varierande framgång – alltid med risk att tappa något. Jag är väldigt nöjd med att tyget blev bra på båda sidor, och att jag sydde i dragkedjan på ett snyggt sätt. Tyget har jag ropat in på Tradera och är ett stadigt Ikea-tyg av Ann-Cathrine Ståhlberg.

 

Fortfarande pigg

Jag är fortsatt pigg, och har inte haft någon riktig svacka på länge nu. Känslan av att vara övertaggad poppar upp ibland, och den är härlig och lite frustrerande. Härlig av förklarliga skäl och frustrationen tror jag mest beror på att jag har så mycket att ta igen. Jag vill göra allt samtidigt och mycket och jämt! Men jag får också korta glimtar av ångest som håller mig tillbaka.

I helgen ska dottern och jag åka skidor i Romme tillsammans för sjunde året i rad! Det ser jag mycket fram emot, även om jag egentligen tänkt träna lårmusklerna så att jag skulle orka bättre. Det är roligare att åka då också. Men nu är det som det är, och det blir mysigt att bara vara tillsammans, utomhus hela helgen, gulaschsoppa till lunch, bo på hotell och kolla på Mello på kvällen.

Helgen därpå är det Syfestivalen igen. För en gångs skull har jag kollat in programmet i god tid. Och det var bra för två av mina favoriter har workshops: Anna Wengdin med yllebroderi och Britt-Marie Christoffersson med broderi på stickat. Jag ska åka dit på fredagen, och kanske delta i någon workshop.

En nära vän föreslog att jag skulle brodera en pippi som flyger, och nu var det dags – nu flyger jag!

En dag med många känslor

Jag har nyss kommit hem från veterinären där vår fina katt Marina fick somna in efter en tids sjukdom, som det brukar heta. Hon har sedan en tid medicinerats morgon och kväll mot epilepsi, men de senaste veckorna har sjukdomen eskalerat. Flera anfall om dagen till slut, och trots höjning av medicindosen blev hon inte bättre. Det var så uppenbart att hon led, och att detta var det enda rätta.

De hade gjort så fint i rummet hos veterinären, med tända ljuslyktor. Hon fick en lugnande spruta och sedan själva avlivningsdosen. Jag blev lite överrumplad av min gråt, och stannade kvar en stund i rummet. Jag pratade med henne: om att hon hittades, kom till katthemmet, att vi förälskade oss i henne på katthemmets hemsida och åkte ända till Norrtälje i halv snöstorm för att hämta henne, att hon varit en mysig knäkatt, en pratig katt som svarat när vi mjauat, matglad och snäll. Sedan sa jag hejdå och åkte hem med tom kattbur. Sorgligt, men ett vuxet beslut som måste fattas.

Den andra starka känslan idag var av motsatt art. Jag hittade MIN KURS: Textila bilder – filt och fibrer med Yvonne Habbe som jag beundrar för hennes vackra bilder! Det angränsar det jag brukar göra när jag broderar på nålfiltad bakgrund. Så otroligt roligt att få gå kurs för henne, och på Sätergläntan i Insjön!

Nu tänker du att har hon inte redan anmält sig till en kurs, den i yllebroderi på Eskilstuna folkhögskola? Ja, jo, det är sant. Jag vill ju gå båda, men man kan inte få allt här i världen har jag hört. Anmälan till den kursen är inte bindande förrän jag tackar ja till platsen när jag får ett definitivt besked om att kursen blir av. Och fram tills dess har jag kanske bearbetat min omgivning så pass att jag kan gå båda … Nej, vad säger jag!! Det blir nog bra med en kurs. Och yllebroderi har jag tänkt göra ändå, och kanske gå en kurs en annan gång.

Det är lite tröttande med såna känslo-berg-och-dal-banor. Livet.

 

 

Utställning i höst


Nu är det äntligen dags att börja förbereda utställningen jag ska ha på Blackebergs bibliotek i september! Det känns fantastiskt roligt och spännande! Jag har fått bilder på hur det ser ut så jag kan börja tänka, men jag ska åka dit också så jag ser ordentligt hur utrymmet är.

Jag kommer att bjuda in till vernissage så vi kanske ses där!

Jag har inte helt säkert bestämt ännu vad jag ska ha med, men funderar på flera teman på olika ställen. Jag håller på att brodera på växt- och skrotfärgat tyg nu, och ramar in dem. Jag tycker väldigt mycket om gamla slitna ramar, och har hittat många på loppis. Men det ska vara en viss sort, de flesta går bort.

Det här med inramning är ett kapitel för sig. Många bilder träder fram bättre med en ram som stramar upp. Eller som ramar in flera bilder som hör ihop, som en kära vän gjorde med tre av mina nålfiltade broderier

Jag har också satt bilder på en baksida, för att hålla ihop och inramning. Här åtta nålfiltade broderier som är delar av en helhet, uppsatta på svart linnetyg uppspänt på en pappskiva.

Men det kan också vara fint utan ram.

Eller så här, broderiet fastsatt på en bit wellpapp.

Provar mig fram

Idag var första dagen jag stannade kvar på jobbet lite längre. I måndags hade vi långt möte på förmiddagen, lite väl långt för mig. Jag fick avbryta på slutet och åkte hem i vanlig tid. Eftersom jag skulle följa med dottern till stallet igår åkte jag hem vanlig tid då, så jag skulle hinna vila innan. Jag måste ju vara lite smart också!

Men idag stannade jag alltså kvar och åt medhavd lunch. Så himla trevligt att delta i det där småpratet som jag missar när jag inte äter lunch på jobbet! Jag kom hem en timme senare än jag brukar. Det kändes bra.

Jag trivs så himla bra på den nya arbetsplatsen! Det är lite enklare att resa och går snabbare för mig att åka dit. Jag är fortsatt pigg och pendlar mellan att vara frustrerad över hur lite jag hinner göra på mina 50 %, och att vara lycklig över att jag orkar mer. Men jag tar det lugnt ändå, det vill säga att jag ser till att inte ta ut mig för mycket. Jag lovar mamma och pappa!

 

Radioprogram

Jag är en hängiven P1-lyssnare som jag tidigare beskrivit, och lyssnar oftast via SR-appen i telefonen. Då kan jag välja precis när det passar mig – till exempel på väg till jobbet eller när jag sitter i verkstan. Som jag skrivit förut har jag de senaste månaderna inte orkat med så mycket ljud från radioprogram eller ens musik ibland. Det är hjärnan som är för trött och känns överfylld.

Men igår satt jag i verkstan och broderade samtidigt som jag lyssnade på ett avsnitt av Kropp och själ. Det handlade om utmattningssyndrom, och ofta tycker jag inte att det är så mycket nytt som framkommer i den här typen av inslag, att jag hört det mesta redan. Men här var en del intressant.

Att det finns så lite forskningsresultat om diagnosen utmattningssyndrom gör att det blir svårt för sjukvården att behandla patienterna. En medverkande i programmet sa att det finns visst stöd för att TID är viktig i sammanhanget. Hon menade att det är ingen (kanske inte ens Försäkringskassan!) som ifrågasätter att ett benbrott tar ett visst antal veckor att läka. Men om en patient slitits ned under lång tid är det inte konstigt om det tar lång tid att rehabiliteras. Problemet är väl just att det inte finns någon vetenskapligt belagd behandling. Det framkom också i programmet att själva interventionen, att patienten får något slags omhändertagande – kanske får gå stresshanteringskurs eller erbjuds terapeutiska samtal – kan betyda mycket för tillfrisknandet. Att patienten känner att någon GÖR något, att man tas på allvar.

Kanske är det så att tid i sig är läkande, och att det viktigaste är att lära sig att inte hamna i samma beteendemönster som gjort en sjuk. Att lära sig att inte bli sjuk igen.

Som vanligt handlade programmet enbart om patienter som blivit sjuka av sitt arbete, men vi är ju väldigt många med en helt annan bakgrund till insjuknande. Det som däremot gäller oss alla är det 24/7-samhälle vi måste lära oss att hantera. Att vi är nåbara varje vaken timme alla dagar i veckan, och nås av nyheter och intryck hela tiden. Saker som vi är oroliga att missa, och känner att vi måste ta ställning till. Det kan upplevas vådligt stressande i sig. Vi måste hantera gränser på ett nytt sätt sa någon i programmet. Just detta tänker jag ofta på, och ibland känns det som ett stort problem att jag inte orkar hänga med. En stor nackdel för mitt jobb-jag. Men det är bara så det är, kan jag tänka andra gånger – det är inte mycket att göra åt. Det viktigaste är att försöka släppa det, men det är lättare sagt än gjort!

 

Äntligen är kudden klar

Nu har äntligen min syster fått sin 50-årspresent: en kudde i svart kläde med en bred remsa ylletyg som jag växt- och skrotfärgade på kursen i somras. Jag tänkte direkt att det skulle bli en kudde, men insåg nästan lika snabbt att den i vårt hem skulle bli alldeles full i katthår. Det fick bli en present alltså, och väl på plats i systerns och svågerns soffa är den ju klockren, eller hur?

Jag har sytt ihop bitarna med skarvsöm som jag lärde mig på kursen, och är riktigt nöjd.