Bättre närminne

Idag insåg jag att mitt närminne blivit betydligt bättre. Förut fick jag ständigt uppdatera minnet när jag till exempel lagade mat. Jag fick kolla receptet flera gånger per ingrediens för att minnas vad jag skulle hämta ur skafferiet och hur mycket jag skulle hälla i maten. Det som hände idag var att jag skulle hämta vinäger men hade hunnit glömma vad det var jag skulle hämta på den korta vägen väg till skåpet. Det hände mig flera gånger om dagen förut, men nu är det inte mer vanligt än det alltid varit för en tankspridd person som jag. Det var en starkt positiv känsla att se att min hjärna hämtat igen sig lite!

Nu är jag inne på min femte och sista semestervecka, och jag känner mig rejält utvilad. De senaste par veckorna har jag bara sovit middag någon enstaka gång, jag har inte behövt det. Kanske det blir annorlunda när jag börjar jobba igen, det får jag se då.

Jag har gjort mycket intressanta saker under ledigheten också: fått fatt i mer av min historia på pappas sida och gått kurs på Sätergläntan. Apropå den kursen så har jag tovat en hel hög bilder nu och även broderat på dem. Här är några:

Den här har jag nu ändrat lite på och den är nu färdig:

Igår gjorde jag några fler förfiltar som jag klippte isär idag och la ihop till nya bilder. De är lite större i storlek än många av de bilder jag gjort hittills. De har legat ute på tork i solen under eftermiddagen, och i morgon ska jag sätta igång att brodera på dem.

Slappar och tänker

De två första veckorna på min semester blev ganska intensiva då jag var på resande fot. Nu känns det väldigt skönt att inte ha så mycket inplanerat utan hinna slappa ordentligt.

Rätt som jag slappar så tänker jag lite också. Till exempel på min kommande utställning på Blackebergs bibliotek, det är inte långt kvar nu! Bara fem veckor tills jag ska hänga den, och söndag 2 september kl 13 är det vernissage! Jag ska ta med de två filtade bilderna jag gjorde på kursen som liksom hänger ihop, men jag har inte bestämt mig ännu om de ska sitta tillsammans eller om jag ska montera dem var för sig. Kanske jag hinner göra något nytt i den här tekniken också.

Jag har också tänkt en del på betydelsen av händerna. När jag jobbar med handarbete av olika slag så är det ju händerna som utför arbetet som hjärnan tänker ut. Men mycket av det kommer till i händerna, eller åtminstone i kroppen snarare än i hjärnan. Att arbeta med våt ull är så sinnligt – det både doftar gott, ser vackert ut och känns underbart under händerna! Det finns också en långsamhet i arbetet som är vilsam.

Det finns forskning som visar att vi minns bättre det vi skrivit för hand än det vi skrivit på tangentbord. Det är inte alls överraskande tycker jag, och även om jag känner mig lockad av att ha alla dokument i datorn på jobbet så antecknar jag det mesta för hand ändå. Jag har ibland tänkt att enbart använda till exempel min iPad för anteckningar men nu ska jag hålla fast vid anteckningar på papper. Jag tror till och med att jag ska återvända till papperskalender. Jag har sparat alla mina papperskalendrar eftersom de är en slags dagbok. Sedan några år tillbaka har jag kalendern i datorn och telefonen, men allt det försvann vid en verksamhetsövergång! Jag har en så fin filofax-pärm så kanske det blir en sån kalender igen!

Lustigt nog, men inte så förvånande egentligen, har den ett mönster som jag återkommit till i broderierna!

Nej, nu ska jag ta och vila mig i form för att laga middag. Den består bland annat av den första skörden egen potatis – upptagen med HÄNDERNA förstås!

Den eviga kampen för acceptans

Jag har skrivit flera gånger tidigare om acceptans. Om att se att så här blev det för mig. Så här har jag det nu, och med små små steg åt rätt håll kan det bli lite bättre. Också att se att det blev ok. Att jag var tillräckligt bra. ÄR tillräckligt bra.

Tidigare har det mest handlat om föräldraskapet, men nu är det jobbet jag går och tänker på. För att vara i min bransch har jag ett prestigejobb, och mitt drömjobb. Men det ställer krav också, även om de hårdaste kraven kommer från mig själv. För några år sedan sa jag till min dåvarande chef att jag kanske inte kan ha ett sånt här krävande jobb, jag kanske borde söka jobb på Ica. Mycket väl medveten om att det är ett slitsamt jobb med dåliga arbetstider och låg lön – det var mer en desperat känsla av att jag inte kunde tänka och fungera som mitt jobb krävde. Min chef sa bara stilla att ”det skulle inte vara du”.

Jag har haft jättefin stöttning av både de (flesta) chefer jag haft på den här tjänsten, och av mina fina och generösa arbetskamrater. Jag pratade en stund med vår nya chef idag, han som tidigare sa åt mig att vara generös emot mig själv nu när jag börjar jobba heltid. Jag sa att det betydde mycket att han sagt så, eftersom jag känner mig väldigt trött på eftermiddagarna. Han sa att om jag jobbar typ 80 % nu ett tag så är det helt ok. Det viktiga är att se att det håller på sikt. Det var väldigt bra för mig att höra! Han sa också att om jag skulle behöva gå ner i arbetstid så är det självklart ok. Det skulle kanske räcka att jobba deltid under en period. Så himla skönt att höra att han fattar och gör vad han kan för att det ska funka!

Jag har gått och luktat på en smultronschersminbuske varje dag under den tid den blommade. Nu har kronbladen fallit av men kvar är en liten och mer oansenlig stjärna. Men den är också fin, och jag fick en tanke att det kan vara jag: även om jag inte är den jag varit en gång eller framför allt skulle kunna vara, så duger jag ändå.

Snart semestervila

Nu ska jag bara jobba två dagar till och sedan har jag semester i fem veckor, eller rättare sagt i 38 dagar eftersom jag tar ledigt redan på fredag. 38 dagar! Så härligt och så lägligt. Jag är trött och börjar få tankar om att jag nog inte orkar jobba heltid. Men jag föser de tankarna åt sidan nu. Kanske jag känner mig piggare efter semestern?

Samtidigt har jag lovat mig själv att inte köra slut på mig igen. Det kan vara så att jag inte orkar jobba 8 timmar och pendla 2 timmar varje dag. Att jag kanske måste gå ner i arbetstid. Min hälsa är viktigare än allt annat just nu. Det vore förstås ett rejält ekonomiskt avbräck att jobba färre timmar, men vi är ju vana vid att leva på min sjukpenning och deltidsjobb sedan länge, så det går naturligtvis. Och det kanske inte är för alltid.

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Trött och spänd

Idag jobbade jag på ganska friskt på förmiddagen vid mitt skrivbord. Jag kände mig effektiv och fick mycket gjort. Strax före lunch började jag krokna, och blev snabbt riktigt grötig i huvudet. Det var bara en sak att göra, så jag gick till vilrummet och sov innan jag åt min lunchyoghurt.

Jag var inte mycket piggare efter lunch men jag försökte behålla lugnet, och jobbade långsamt. Hade uppenbara koncentrationssvårigheter och fick anstränga mig ordentligt – låta saker ta tid. Ett tag funderade jag på att åka hem, men vi var bjudna på fika i parken av en arbetskamrat som slutar i morgon, och det ville jag helst inte missa.

På väg till fikat, ett par kvarter från jobbet, gick jag långsamt och försökte låtsas som ingenting. Kroppen var trött och tung, och jag kände mig lite desperat. Kan nån bääära mig?!

Väl där kändes det skönt att sitta ute och dricka kaffe och äta hembakta kakor, och efter en stund orkade jag delta i samtalet mer. Hemresan gick bra och när jag kom hem la jag mig att sova igen. Drygt en timmes sömn blev det, och det var oerhört skönt att ligga i min egen säng och inte behöva göra NÅGONTING! Jag kunde släppa allt och bara vila.

Ett par timmar senare känner jag mig fortfarande väldigt trött i kroppen och hjärnan. Jag upptäckte en känsla jag inte haft på några månader: jag spänner mig i axlarna och försöker komma ihåg att slappna av. En ständigt molande värk, om än lätt, påminner om hur det var förut.

Nu ska jag inte drabbas av panik, utan se det för vad det är: jag är inte helt frisk men betydligt bättre än för bara några månader sedan. Det är ingenting konstigt med att jag känner mig dålig en dag, utan helt naturligt. Dessutom ska jag plocka fram en gammal goding ur mitt strategi-skafferi: jag ska lyssna på kroppen och backa lite. Ta ett steg tillbaka, se vad som utlöste bakslaget och framför allt vila. Det har ALDRIG varit en framkomlig väg att köra på som vanligt. Det rådet fick av den terapeut jag fick hjälp av första gången jag var sjukskriven för utmattningssyndrom för sisådär 12 år sedan. Jag hade då kommit tillbaka och börjat jobba, men kände mig ganska plötsligt sjuk igen. I panik ringde jag och bad att få träffa terapeuten igen, och det var då hon sa att jag kunde betrakta mig som allergisk mot stress. Det innebär att jag kommer att få bakslag, och då är det bara backa som gäller. Kanske vara hemma i några dagar, beroende på hur det känns. Det är ett råd jag tagit fasta på, och även gett till andra. Jag tycker att det är det viktigaste man måste få veta när man är på väg tillbaka igen, så att man slipper att bli skräckslagen när symptomen kommer tassande igen.

Jag ska känna mig fram i morgon, kanske jobba lite stillsamt på förmiddagen och åka hem tidigt. Allt beror på hur det känns i morgon bitti.

Man ska inte alltid känna efter så himla mycket, men ibland är det just det man måste.

 

Nummer 599

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Snart har ännu en vecka gått

Veckorna går så fort nu tycker jag – i morgon är det fredag igen och en hel vecka sedan mannens 60-årsfest! Och jag har jobbat heltid i sju arbetsdagar! Det går riktigt bra, men det gäller att jag vilar lite på jobbet efter lunch. Det känns fortfarande lite overkligt och ovant att vara så här pigg!

Igår var terminens sista yogapass, vilket känns tråkigt. Yogan har blivit mer och mer betydelsefull för mig, och jag har fått övningar så jag kan göra hemma. Det ska bara bli av … Men djupandningen jag lärt mig på yogan använder jag mer eller mindre dagligen, i synnerhet när jag blir stressad och får utmattningssymptom.

Det enda riktigt ordentliga bakslag jag fått sedan jag började jobba heltid inträffade i tisdags. Jag och tre kollegor var på väg till Sandviken på studieresa, och missade anknytningen i Gävle på grund av tågförseningar. Vi hade redan insett att det nog skulle vara på håret att vi skulle hinna byta tåg, men jag konstaterade att ”det är ingen fara, det löser sig”. När vi klev av i Gävle försökte vi orientera oss för att först se om vi ändå skulle hinna med nästa tåg, och därefter hitta biljettförsäljningen för att få hjälp att komma till Sandviken på annat sätt. Alla pratade samtidigt och alla försökte ordna upp situationen (vi är ju inte utvecklingsledare för intet!). Två personer hjälpte oss att reda ut vilket som var den snabbaste vägen till vår destination, och jag gick i baklås. Alla muskler tog semester, jag var helt urlakad. Med gröt i skallen och bly i benen la jag ner, och litade på att de andra skulle lösa problemet. Det blev till slut en taxi och jag satt i baksätet, djupandades och blundade för att hämta igen mig. Resten av dagen gick bra, men jag var lite skakad samtidig som jag intalade mig själv att det varken är konstigt eller oväntat. Jag vet också att jag klarat ut situationen om jag varit ensam.

Jag tittar tillbaka på veckan som gått och inser att jag kanske pressat mig lite väl nära gränsen för vad jag mår bra av. I morgon har jag något så unikt som en helt blank dag i kalendern. Då ska jag bena upp lite. Planera. Vara smart.

Känslan av sammanhang

I fredags hade vi 60-årsfest för min man. Han var länge osäker på om och i så fall hur han ville fira sig, men beslöt sig till slut för att bjuda syskonen och en begränsad skara vänner. Mitt emellan ett vanlig födelsedagskalas och större fest. Vi har 26 personer hemma hos oss och tack vare öppen planlösning rymdes vi bra. Vi kunde ta välkomstbubblet utomhus i den sköna försommarkvällen, riktigt härligt.

Vi var några som höll mer eller mindre improviserade tal till födelsedagsbarnet, som även han höll ett tal. Han pratade om att befinna sig i ett sammanhang och om hur viktigt det är. Den yttre cirkeln av arbetskamrater som man träffar nästan varje dag, och en del andra bekanta. Den lite snävare cirkeln av syskon och gamla (och för all del även nya) vänner. Personer man kanske inte träffar så ofta men som alltid finns kvar. Som man alltid kan ta upp den tappade tråden med. Och så den inre cirkeln av den närmaste familjen. Att vi haft en bitvis ganska krokig och guppig väg i vår familj,men att vi trots allt finns där tillsammans med mycket, mycket kärlek.

Alla människorna i dessa cirklar betyder något och tillsammans är de De Viktiga Andra i ens liv. Talet blev en fin påminnelse om det, och gjorde att åtminstone jag kände en ännu starkare och varmare känsla av sammanhang, av samhörighet. Det kändes bra. Jag skrev om det när jag var på min kusins bröllop i höstas.

Jag hade förberett festen på bästa sätt. Förberett det som gick och tagit semester i två dagar för att laga mat, men också för att hinna vila. Jag orkade med festen allldeles utmärkt och var uppe tills de sista gästerna gick klockan ett på natten (jag väntade med att ta mina kvällsmediciner så att jag inte skulle slockna mitt i alltihop!). Däremot var jag väldigt trött dagen efter, men det vore ju underligt annars! Jag sov middag tre gånger under dagen, så skönt så skönt, och så välbehövligt.

Jag tittar på arbetsveckan jag har framför mig, den första hela veckan med heltidsarbete, och den ser bra ut. Lagom mycket inplanerat tror jag.

Min man fick en underbar bukett långskaftade pioner och lejongap! 

Första dagen

Första dagen med heltidsjobb gick över förväntan. Jag hade underskattat mig själv, och tyckte att jag gjorde bra ifrån mig på mötet på eftermiddagen som jag gruvat mig lite för.

Dagen började rent ljuvligt. Det var en fantastisk morgon: skön temperatur, många dofter i luften, vackra blommande rönnar och syrener och så en herrans massa fågelsång! Jag kände mig lugn och harmonisk, och njöt verkligen av väntan på busshållplatsen.

Jag fick en lycka-till-present i form av några långa rabarberstjälkar av en fin arbetskamrat och många glada tillrop. Jag känner en djup tacksamhet över mina fina kollegor – utan dem vore det inte möjligt att jobba heltid just nu. Det är ju inte som att jag känner mig stark och pigg precis. Men redo. Redo att börja accelerera under kontrollerade former.

På kvällen var jag trött bortom trött. Jag la mig men kunde inte somna. Hjärnan var överfull och jag ville bara plocka ut den en stund så att jag skulle kunna komma till ro. Men senare på kvällen kändes det bättre.

En stor anledning till att jag hade svårt att bara slappna av är att vi ska fira min mans 60-årsdag på fredag. Jag har semester den dagen och har planerat allt minutiöst – en av mina starka sidor. Men även om jag inser att jag kommer att hinna så känns det ändå lite pressat. När jag beslutade mig för att flytta ett par möten på torsdagen så att jag kan ta semester även den dagen, kände jag hur det verkligen lyftes en tyngd ifrån mig! Det avgjorde att veckan kändes hanterbar igen. Jag ska också be att få slippa gå på en konferens på onsdag.

Ikväll är det informationsträff för dem som vill vara med på språk- och slöjdkaféet i höst. Det ska bli jättekul att träffa alla de som kunde komma ikväll!