Två toppensaker idag!

Idag fick jag äntligen ta bort gipset på min högerhand! Jätteskönt att vara av med tyngden och klumpigheten, men nu återstår att få full styrka och smidighet. Jag får ta det försiktigt men ska använda handen om det inte gör ont. Jag ska träna 5 gånger om dagen – vicka på handleden fram och tillbaka samt åt sidorna, och så vridning av underarmen. Så skönt!

Den andra finfina saken som hände var att jag loggade in på Försäkringskassans hemsida och såg att de godkänt mitt nya läkarintyg! Det gick det undan minsann. Det känns förstås väldigt bra att slippa tjafsa med dem den här gången. Nu blir det till att vänta på att jag ska få en tid hos en läkare på psykiatrin för fortsatt kontakt, behandling och sjukskrivning. Puh.

Här är några smycken jag gjort tidigare. De första gjorde jag till en fin arbetskamrat som gärna ville ha feministisk stil på örhängena. Lite skruttiga bilder ser jag nu, men de får duga.



Nytt läkarintyg

Då var det nya läkarintyget skrivet och inskickat till Försäkringskassan. Jag är medveten om vilken tur jag har som har en sån lyssnande husläkare som känner till hela min sjukdomshistoria. Jag slipper dra allt på nytt. Han minns att jag fick stressrelaterat eksem över hela kroppen utom i ansiktet för några år sedan. (Det var fasansfullt.) Han minns behandlingar vi provat som inte funkat och konsultationer han gjort med andra läkare och så vidare. Han är bekymrad och bryr sig, och tycker att psykiatrin betett sig mycket besynnerligt. Jag bad honom skriva i intyget att jag ska åka till Kanarieöarna, allt enligt Försäkringskassans regler. Han skrev att han bedömer att det gynnar tillfrisknandet.

För övrigt har dagen fortsatt på samma sätt som gårdagen, med svåra känningar av RLS/WED och ångest. Jag sitter sällan helt stilla, men idag var det extra mycket fart på kroppen. Vi hade planeringsdag på jobbet, och jag blev ledsen över Sakernas Tillstånd. Jag tycker så himla mycket om mitt jobb och ser fram emot allt vi planerar. Samtidigt kommer ledsenheten äver mig när jag inser hur begränsad jag är. Jag vill bli frisk! Jag vill orka! Jag känner mig som en skiva som hakat upp sig, men det här är något jag alltid kommer tillbaka till. En stor sorg och frustration.

Här ett broderi på organza. Skulle kunna sitt mot ett fönster kanske?

En härva inombords

Förutom en långpromenad samtalandes med en god vän har dagen varit ovanligt jobbig. Redan tidigt i morse hade jag såna obehagliga krypningar i benen att jag tog den medicin jag brukar ta kl 12 redan före kl 9. Jag stretchade benen, det lindrar lite i alla fall. Jag har också haft ovanligt mycket ångest de senaste dagarna, och idag var inget undantag. Härom morgonen på bussen till jobbet var jag nära att kliva av och vända hemåt. Ångesten överföll mig från ingenstans och jag fick verkligen fokusera alla krafter på att andas och hålla ihop. Jag märkte hur vitt uppspärrade mina ögon var, och hur varje muskel i kroppen spändes. Det klingade av så småningom till hanterbar storlek.

Idag har det tidvis känts som ett trassel av stickigt garn eller krulliga julklappssnören som rasat omkring i kroppen. Ett virrvarr av WED och ångest i ständig rörelse. Det tar så på krafterna, dagen blir en kamp!

Jag har haft extra mycket känningar av WED i fötterna på sista tiden, och försöker lindra genom att gnugga fötterna mot varandra samtidigt som jag spänner dem för att häva känslan lite. Det har fått till följd att jag gnuggat upp ett sår på ena fotens ovansida, så nu försöker jag ta det lite lugnare.

I morgon ska jag till min käre husläkare, och hoppas att vi kan knåpa ihop ett läkarintyg som passerar nålsögat (Försäkringskassans granskning).

På onsdag ska jag ÄNTLIGEN! ta bort gipset på handen hos en arbetsterapeut som ska visa hur jag ska träna handen. Jag har använt den en del de sista dagarna, och det gör lite ont ibland men det är nog för att hela handen stukades ganska rejält samtidigt som ett litet ben bröts. Jag tror inte att jag är helt utan kraft, utan hoppas kunna skriva och brodera ganska snart.

Här är några broderade fodral. Den första gjorde jag till min mamma som älskar linblommor. Den andra använder jag själv till läsglasögonen i väskan. Den tredje har jag gett bort till en kär vän.

 

Min husläkare är bäst!

Idag ringde jag min kära husläkare och han förbarmade sig över mig, som jag visste att han skulle göra – en riktig stjärna! Han tyckte förstås också att det var märkligt att de bara släppt mig på psykiatrin, och knödde in mig i sitt fullspikade schema på måndag redan. Första delen avklarad, nu ska ”bara” Försäkringskassan godkänna nästa intyg …

Här är två tyllbroderier jag gjorde en gång. Färgåtergivningen är  fel på den översta, den ska vara som på den nedersta bilden. Det är en kul teknik som jag lärde mig på en helgkurs i föreningen Skapande broderis regi. 

Läkarintyget gick igenom!!

I morse ringde min handläggare på Försäkringskassan och sa att de betalat ut min innestående sjukpenning! Det betyder att de godkänt läkarintyget med kompletteringarna. Lättnaden var fysiskt påtaglig – jag blev helt matt i kroppen. Då vet jag att det är ok fram till i slutet av november i alla fall. Jag vet inte hur alternativet skulle se ut, men sättet det går till på är rent kontraproduktivt. Vilken oro som skapas av allting kring läkarintyget!

Tänka om

Oron över sjukpenningen har tidvis hängt över mig, även om jag tänkt att det ju MÅSTE ordna sig – jag är ju sjuk! Men jag har alltmer insett att det kanske inte räcker. Om Försäkringskassan anser att jag ska jobba mer än 50 % eller prova annat jobb så får jag inga pengar. Tanken blev än mer tydlig efter mitt samtal med doktorn i måndags, och jag började tänka mig in i vad som händer då.

Det var bra att släppa fram den tanken, och jag kom fram till att då får vi klara oss på halva min lön helt enkelt. Det får gå. Det går att se över kostnader och vi har en del sparade pengar också. Inte så stort huslån och inga dyra vanor. Jag pratade med min man om det och vi var överens. Vi är vana att spara pengar sedan förr då vi sparade till husköp. Tur att vi är två med inkomst!

Men jag har inte gett upp om sjukpenningen än, jag kämpar på! Igår skulle jag ringa till FK för att höra om de verkligen inte fått kompletteringen av läkarintyget, men de hann ringa först. Kompletteringen hade de fått, men doktorn hade inte svarat på alla frågor så han kommer att få tillbaka intyget igen för komplettering!

Min handläggare var på semester så en kollega ringde för att veta mer om anpassningar av arbetet och vad jag jobbar med. Detta är ju uppgifter de fått förut både av mig, min läkare och min chef så jag förstår inte hur det ska göra någon skillnad. Jag fick en obehaglig känsla av att de letar efter något hål i min berättelse som de kan slå ned på. Men det är säkert inte så, och det finns inget hål heller.

Nu tror jag i alla fall att en del av oron för sjukpenningen kan släppa lite.

Tvära kast idag

Jag hade tid hos min läkare idag på förmiddagen och det var ett omtumlande samtal. Han skulle ju komplettera läkarintyget till Försäkringskassan, men det har inte kommit in till FK. När jag sa det försökte han ringa min handläggare som visade sig vara på semester. Jag ska ringa dit i morgon och se vad som hänt.

Doktorn sa också att enligt Socialstyrelsens riktlinjer ska det räcka med tre månaders sjukskrivning vid utmattningssyndrom, och jag förstod att han menade att det finns risk att det tar slut snart för mig. ”Då är det socialtjänsten som återstår men då måste man ju sälja allt man äger och har innan man får hjälp” konstaterade han, och menade att han försöker anpassa sig efter verkligheten istället för att ”försöka ändra världen” som en del läkare försöker göra enligt honom. Jag sa att det är ju helt ovetenskapligt att säga att utmattningssyndrom går över på tre månader, men han sa att det inte bekymrar de som bestämmer. ”Röd eller blå regering spelar ingen roll” sa han, men jag sa att den bortre parentesen i sjukförsäkringen togs bort när den nuvarande regeringen tillträdde i alla fall. Annars hade jag varit utförsäkrad för länge sedan. Han svarade att han numera räknar med att hans patienter bara kan vara sjukskrivna i ungefär ett år innan FK säger stopp.

Min lyckokänsla från helgen var som bortblåst och med långsamma steg gick jag därifrån, nära gråten.

Bomullsband som jag virat runt armeringsjärn. Visst blev dom vackra!

Ett par timmar senare träffade jag fysioterapeuten för första gången och det var ingenting mindre än fantastiskt! Vi pratade och hon testade att minska spänningarna jag har med hjälp av hur jag höll kroppen. Hon erbjöd mig att få testa ett kedjetäcke att sova med. Det är ett tungt täcke som kan fungera lugnande och förbättra sömnen. Jag har funderat på hur jag skulle kunna testa ett sådant för min RLS/WED, och blev överlycklig! När hon dessutom erbjöd mig en plats i hennes grupp med BodyMind – yoga, pilates, tai chi och avslappning – började jag nästan gråta igen! På måndag börjar jag med det, och efter passet ska jag få prova vilket kedjetäcke som passar mig bäst! Och som om det inte vore nog skulle hon säga till sin kollega att jag gärna är med i hennes medicinsk yoga-grupp också! Änglar finns! Eftersom jag sa att jag blir avslappnad efter min yoga på onsdagskvällar så tyckte hon att det vore bra med fler tillfällen i veckan med rejäl avslappning.

Hon var så bra och pratade om hur det kan bli ännu en sak man ska presentera, detta med avslappning. Precis så kan det kännas – att jag inte klarar av att fokusera på enbart andningen och sätta alla virvlande tankar åt sidan under meditationen. Det blir ett misslyckande.

Upp och ner idag alltså, ganska tröttande!

 

Doktorn ringde

Igår morse ringde doktorn – Ä N T L I G E N! Han sa att mottagningen fått en stor bunt läkarintyg tillbaka från Försäkringskassan för kompletteringar, och att de jobbat stenhårt med dem. Jag sa stramt att jag hade velat att han hört av sig på något sätt, och berättat att han jobbar på. Att jag varit orolig. Jag vet inte om det gick fram riktigt men han lät ovanligt ödmjuk i alla fall. Nåväl, skönt att det är fixat. Nu väntar jag bara på att intyget ska synas när jag loggar in på 1177. Det verkar ta ett tag, ännu har jag inte sett något. Och viktigast av allt – att se om FK godkänner intyget …

På småtimmarna

Jag vaknade för en timme sedan, vid 3. Försökte somna om, vilket försvårades av en kelsjuk katt som jag mot bättre vetande låtit sovit hos mig. I vanliga fall stänger vi sovrumsdörren på natten så att inte katterna kommer in och stör, men igår lät jag mig falla för tanken på den ljuvliga gosekatten Semlan bredvid mig.

Nu var det inte bara kattskrället som höll mig vaken, och jag har nu lagt mig i soffan och hoppas på att sömnen ska infinna sig.

Jag kom att tänka på när jag som 17-18-åring började må dåligt psykiskt. Jag kunde inte sätta fingret på det, det bara fanns där och kom över mig starkare i min ensamhet. Det var en spännande tid i mitt liv. Jag hade träffat min första pojkvän som jag planerade att flytta till i Stockholm efter gymnasiet. Men det var också ett jobbigt år, trean i gymnasiet. Jag fick halsfluss tre gånger. Första gången blev jag inlagd på sjukhus, och andra gången fick jag nästan medvetslös åka in akut till Södersjukhuset (på besök hos pojkvännen). Jag blev väldigt trött av alla infektioner och ville bara sova när jag kom hem från skolan. Jag pratade med kuratorn på skolan som fick mig att inse att det var fullkomligt naturligt att vara trött, och sanktionerade en timmes sömn på eftermiddagen innan läxläsning.

Jag läste Ulf Lundell under denna tid och i hans diktsamling Fruset guld hittade jag raden ”ett öppet sår gående i natten” och det träffade mitt i prick! Nu så här i efterhand känns det en smula överspänt men jag känner också en ömhet för 18-åringa Pia som plötsligt fick ord för känslan av ledsenhet, hudlöshet och oro.

Jag berättade till slut för pojkvännen som i sin tur pratade med min mamma, som ordnade en tid hos psykolog. Men jag fattade inte vad han pratade om och slutade att gå dit efter ett par gånger.

När jag gallrade bland våra böcker i helgen hittade jag Lundells diktsamling, och blev påmind om det öppna såret jag upplevde mig som för så många år sedan. Idag, med en del psykologistudier på universitetet samt åtskilliga terapitimmar bakom mig vet jag vad de talar om, psykologerna och terapeuterna, och är djupt tacksam att jag kunnat få deras hjälp genom åren när jag behövt. Som ett plåster på det där såret, även om det inte läkt än.

PS. ”Jag hoppas att han ringer nu” sa mottagningssköterskan när jag igår lämnade det andra meddelandet om att jag vill att min läkare ska ringa upp mig. Det har nu gått en vecka sedan jag ringde sist, och 12 dagar sedan Försäkringskassan bad om komplettering av läkarintyget.

Ingen kontakt med läkaren

Fredagen den 22 september, för 10 dagar sedan, fick jag brev från Försäkringskassan om att läkarintyget måste kompletteras på ett antal punkter. Brevet var en kopia för kännedom till mig, och det var riktat till min läkare. Jag väntade mig att han skulle höra av sig på något sätt, alternativt bara komplettera intyget och skicka till FK. Inget av detta har hänt. Jag ringde mottagningen i onsdags och bad att han skulle ringa mig, och mottagningssköterskan skulle framföra det. Idag försökte jag ringa igen, men en telefonsvarare sa att det var många som ringer just nu så jag får återkomma.

Ibland blir jag illamående när jag är uppstressad, ibland så pass att jag tror att jag ska kräkas. De senaste dagarna har jag känt mig väldigt illamående av och till. På vägen hem i torsdags på tog jag fram en väska jag hade med mig, och höll den öppen i knät – jag trodde att jag skulle kräkas när som helst.

Jag tror att det hänger ihop med oron för detta med intyget och att jag inte känner att jag riktigt litar på läkaren. Hur tänker han? Han vet vad det innebär för mig: jag mår sämre och rent praktiskt så betyder det att jag inte får sjukpenning.