Ökad dos

Jag ringde vårdcentralen i fredags och sa att jag ville öka min dos antidepressiv medicin. Sjuksköterskan jag pratade med fick genast en varm och omtänksam röst och sa att jag kunde få ett videosamtal med min husläkare samma dag! Kanske var det just för att det handlade om depression som det gick snabbt, men det var hursomhelst skönt. Läkaren skrev ut en högre dos av samma medicin som jag har nu, Venlafaxin. Det tar ett tag innan det ger verkan sa han, och under tiden kan man få ökad ångest tyvärr. Men han sa att jag kan ta en extra Oxascand om det blir för tungt.

Jag återhämtade mig från konferensen fredag till måndag, och jobbade helt stillsamt på tisdagen. La in kortare arbetspass än vanligt och längre pauser. Det gick bra. Det finns alltid en oro att jag knäckt mig och är på väg in i en hel sjukskrivning igen. Då är det helt fantastiskt att kunna få jobba hemifrån! Det underlättar enormt. Jag skulle visserligen kunna åka in till jobbet och jobba stillsamt med många pauser, men då har jag den tröttande resan, och vilrummet är inte alltid ledigt.

Ikväll ska vi träffas i broderikursen och prata om den första uppgiften. Jag har inte orkat göra så mycket, men en del skisser har jag åtminstone åstadkommit och jag ska brodera den också. Meningen är att hitta några linjer som vi vill få med, inte att teckna av exakt. Det ska bli väldigt intressant att se vad de andra gjort! På tisdag får vi en ny uppgift utifrån samma bild.

Ursprungsbilden

Broderikursen startar

Igår kväll startade broderikursen på distans med Renée Rudebrandt. Vi träffades i Zoom och fick kursens upplägg förklarat för oss. Vi ska utgå från en och samma bild i fyra kursmoment då vi får nya uppgifter varje gång. Vi ska välja en bild, egen eller hennes förslag, och sedan skissa den med olika tekniker, som blyerts, kol, collage, kritor. Därefter ska vi brodera bilden. Jag tänkte på akvarellmålning när hon beskrev det. Att tänka på det vita som sparas ut. Om olika lager av djup i bilden som skildras med olika sorters tråd.

Jag hinner inte påbörja något förrän jag kommer hem från den konferens i Norrköping som jag ska åka på idag. Jag kommer hem på torsdag kväll. Kanske jag blir sugen på att börja skissa i mina vilopauser på hotellet! Men först ska jag välja bild. Jag tror jag ska ta en av mina egna bilder. Kanske en som jag tog i Paris för en del år sedan? Den har jag förstorat och ramat in. Eller en som jag tog i Visby och som också hänger på väggen? Fast jag hade egentligen tänkt mig en naturbild. Jag för se.

Jag har känt mig låg på sistone, mer än vanligt. Jag har tänkt kontakta min husläkare om det, för att öka på den antidepressiva medicinen eller lägga till någon annan. Så här orkar jag inte må i längden. Det är förlamande, och trots att jag har tid så kan jag inte uppbåda kraften till det kreativa arbetet i verkstan som jag längtar efter, utan städar köket och rensar en garderob i stället. Eller så sitter jag bara. Går in i ännu en bok.

Det är så skönt att jag hittat ljudböcker som avkoppling! Egentligen borde det vara krävande med all den koncentration som krävs. Men kanske är det för att jag är en så van läsare och framför allt podradio-lyssnare som det känns vilsamt. Och det lustiga är att just i och med att någon annan läser så hör jag varje ord på ett annat sätt än när jag läser själv – jag läser fort och missar säkert en del av den anledningen. Själva litteraturupplevelsen får jag mig till livs, till trots mot den diskussion om ljudböcker som lättsamt och utan tuggmotstånd. Jag är så extra glad åt det eftersom jag inte orkar läsa så mycket själv.

Klockan är 5.53 och det är dags att sova en stund till i soffan!

Kanske lust-orken kommer tillbaka?

Jag har väntat så länge på att lust-orken för broderi, silversmide, och allt annat roligt jag gör med mina händer, ska komma tillbaka. Det är länge sedan jag hade den, annat än i små skvättar som slutat tvärt. Jag skriver lust-orken för det är en slags kombination av de två. Det är svårt att beskriva hur det känns, men när jag gått in i verkstan har jag känt en fysisk olust och en matthet i kroppen som jag funderat över. Hänger det ihop med prestation? Men jag har ju gjort många saker i verkstan som då verkligen inte är något att visa upp, experimenterande och testande som jag hållit på med bara för att det är roligt att se om det kan bli något av koppartrådarna inuti en sladd eller några små bitar tyg i kombination med en gummitråd. Vad det är så är det bara att vänta ut har jag tänkt.

Nu har pionen slagit ut!

Själva lusten att skapa ligger som en liten slumrande figur inuti mig, det känner jag. Det känns betryggande. Jag tänker att den kan blomma upp någongång, när orken också finns där. När motståndet tynat. Och jag tänker på framför allt broderi mest varje dag.

Nu är det bara en månad tills sommarkursen i silversmide börjar, och det känns riktigt roligt. Förra sommaren var det samma sak: ork-lusten fanns inte där, men jag trodde på att kursen skulle locka fram den om så bara för en vecka. Och så blev det. I några dagar efter kursen gjorde jag färdigt några påbörjade alster, men sedan var jag tillbaka i oorken och olusten igen.

Så hände något igår kväll. Jag följer Renée Rudebrandt som broderar helt fantastiskt. Jag har tänkt att jag någon gång skulle vilja gå en av hennes kurser i Stockholms skärgård. Jag läste hennes nyhetsbrev igår kväll och där såg jag att hon har en distanskurs i höst, där man broderar i olika tekniker efter ett fotografi. Det lät så kul och lagom utmanande och jag anmälde mig! Det är digitala träffar en kväll i veckan under en begränsad period, till det facila priset av 1595kr. Jag hoppas att jag får en plats, det känns så överkomligt att ro i land, så möjligt att genomföra och så lustfyllt!

I förra veckan på en sommarutflykt med jobbet, kom jag att sitta mitt emot en slöjdare vid lunchen. Så länge sedan jag pratade med någon som också har den där lusten och suget efter materialen och skapandet! Han höll mest på med trä, men var väl insatt i broderi eftersom hans fru broderar. Bara att få den frågan ”vilken slags broderi är det du håller på med?” De flesta jag pratar med verkar koppla ihop broderi med korsstygnstavlor de fått i doppresent av en äldre släkting, men det är ju en hel värld av stygn, garn, färger och tekniker. Det är en hel rörelse av motstånd, av uppkäftiga budskap och gerillaaktivism, samtidigt som det är mer stillsamt bundet broderi. Du hör – nog börjar lusten att vakna på allvar nu!

Med risk för att vara tjatig: jag mår inte bra. Det kanske mest beror på att fjällresan blev för intensiv för mig. Jag var nog för dålig på att ta hand om mig, och tillbringade för mycket tid med de andra. Det var ju så trevligt! Även om jag drog mig undan till mitt rum så blev det för lite. Resan gav mycket energi och glädje, men dränerade ännu mer tyvärr.

Den här veckan har jag varit väldigt trött, haft mer känningar av RLS (fått lov att bita mig i läppen för att häva känningar där!) och haft mer ångest och känsla av uppgivenhet än vanligt. Det är tungt tungt tungt. Det går bra att jobba men det blev bara en dag på kontoret istället för två som jag tänkt. Det fanns ingen ork. Jag tänkte på att psykiatern på öppenpsykiatrin sa, när han återremitterade mig till husläkaren, att jag alltid är välkommen tillbaka om jag behöver. Det känns bra.

Jag lyssnar på en ljudbok där uttrycket att kunna andas under vattnet stod. Det tänker jag är snäppet under att ha näsan över vattenytan. Ibland känns det så.

Ljudböcker är mitt trygga rum, mitt safe haven, dit jag går för lugn och ro. Jag har lyssnat på fyra fem böcker i veckan de senaste månaderna. Det ger mig mycket av den litterära upplevelsen också. Jag tar in varje ord mer när jag lyssnar inser jag. Men då måste det vara ett bra språk och en bra uppläsare.

Jag hämtade keramiken jag gjorde på kursen för ett par helger sedan. Det blev inte mer än fem grejer eftersom jag inte orkade mer än halva kursen. Kursledaren Helena fick glasera mina saker. Jag är riktigt nöjd även om den breda skålen sprack i ugnen.

Nu ser jag fram emot en helg utan någonting planerat, och en kort arbetsvecka och så den långa kravlösa påskhelgen.

Ville för mycket

Min mamma brukar säga med ömhet i rösten att jag måste hejda mig ibland. ”Du tycker att så mycket är så roligt.” Hon gläds med mig över allt det roliga men ser också riskerna för min hälsa. Och tro mig, jag ser dem också. Det är bara så tråkigt att hejda sig, men med åren har jag blivit allt bättre på det. Redan när jag ser en möjlighet att gå en hantverkskurs, åka på en konferens eller bara följa med på en AW med före detta arbetskamrater så inser jag att det inte kommer att funka. Jag kommer inte att orka.

Det är klart att jag sörjer det, vissa gånger mer än andra. Det som förut varit självklart och bara hindrats av att jag hade en familj med små barn, hindras nu av att jag inte kommer att orka genomföra det eller kommer att få betala ett alltför högt pris efteråt. På kort sikt i form av Den Totala Tröttheten och på lång sikt av en försämrad psykisk hälsa som i värsta fall leder till hel sjukskrivning. Och det är ofta den första spontana reaktionen jag känner inom mig när jag får frågan om det roliga.

I helgen var det äntligen dags för drejkurs igen hos Helena Hodell Form. Lördag och söndag kl 10-16 och måndag kl 18-21. En sak jag älskar med att sitta vid drejskivan med en lerklump i mina händer är att jag inte kan tänka på något annat än det jag håller på med. En mindfullnessövning om man så vill. Vilsamt.

På lördagseftermiddagen kände jag hur jag började närma mig gränsen för vad jag skulle orka med, och gick mot pendeltåget med en känsla av att ”bara jag tar mig hem”. Jag var helt urlakad hela kvällen, och jag funderade på hur jag skulle göra med resten av kursen. Den trista slutsatsen var att jag skulle åka dit på söndagen och efterbearbeta det jag drejat på lördagen, men sedan skulle jag åka hem och dessutom avstå kursen på måndagskvällen.

Helt rätt beslut visade det sig enär jag hade oförtjänt mycken ork kvar på söndagskvällen. Mamma måste vara stolt över mig, att jag lyckades sätta P för mig själv och min iver över allt roligt.

 

Tredje dosen

I förrgår fick jag den tredje dosen av  covidvaccinet. Konstigt nog finns inga vaccinationsställen i någorlunda närhet av där jag bor den här gången, men det gick bra ändå. Jag har inte känt av andra biverkningar än ömhet i armen tidigare, men den här gången slog det till.

Igår, dagen efter vaccinationen, blev jag allt tröttare under dagen. Jag tänkte att det var min vanliga utmattningströtthet, men till slut insåg jag att det var något annat. Sjukdomskänslan i kroppen kändes illavarslande, tills jag kom på att jag nog inte alls höll på att bli sjuk, utan att det handlade om vaccinet. Jag sov en del på eftermiddagen, och la mig tidigt på kvällen. Idag när jag vaknade kände jag mig precis som vanligt! Så skönt!

Jag har tänkt så mycket på att dreja på sistone, tänkt på den sköna känslan av leran i händerna. Det har gått ett tv-program om drejning också som ytterligare spädde på längtan. Nu har jag i alla fall anmält mig till en helgkurs i mars i drejning hos Helena Hodell där jag gått tidigare. Det ska bli så roligt! Den här gången ska ska jag våga testa gränser mer. Det gör ju inget om det havererar och jag får slänga alltihop! Hellre det än att komma hem med tio små skålar till. Jag hoppas lära mycket av det.

 

Japanskt bokbinderi

I lördags gick jag en kort kurs i japanskt bokbinderi. Det var Världskulturmuseerna som arrangerade och det var på Teams, så jag satt hemma vid mitt skrivbord. Materialet hade skickats hem i förväg. Kursen var bara två timmar, så jag tyckte att det var riskfritt att anmäla mig i somras.

Det var Miro Burman som var kursledare och vi fick göra en konstfull liten bok med ett papperssnöre runt dekorerad med en mizuhiki.

Det var roligt att göra och jag tänker att jag kan göra fina gratulationskort med samma teknik fast kanske inte fullt så långa. Jag har ju så mycket vackra papper som jag köpt på mig, bland annat i Sydkorea.

Tackar nej, igen

För ett par veckor sedan var mina kollegor och jag bjudna hem till en före detta arbetskamrat. Jag såg verkligen fram emot kvällen, i synnerhet att träffa henne och en annan tidigare arbetskamrat som gått i pension för ett par år sedan.

Men jag kom aldrig iväg. Jag insåg ett par dagar innan att jag inte skulle orka. Om jag varit frisk skulle dagen sett ut så här: jobba på kontoret, gå till min mamma som bor nära jobbet och vila en stund, åka till min före detta kollega och ha trevligt och sedan åka hem för att gå upp och jobba nästa dag. Sånt finns inte längre. Jag kan knappt föreställa mig det. Så jag tackade nej.

Denna helg händer det igen. Idag skulle jag träffa sex kvinnor som jag gick en kurs tillsammans med för över tjugo år sedan. Kursen innebar en del grupparbete och vi var en grupp som jobbade tillsammans. Vi fortsatte att träffas en lång tid efter kursens slut, men nu är det många år sedan. Det skulle vara så kul att träffa dem igen!  Men – jag lämnade återbud igår. Även om det denna gång var på en helg så är jag alldeles för trött – både att åka dit och att umgås med flera personer. Det roliga är inte sällan det mest tröttande.

Keramikkurs

Igår var det dags för keramikkurs hos Helena Hodell Form. Jag har sett fram emot det länge, ändå sedan förra kursen i september, men på sistone har det varit så mycket som dragit ner nivån på livsglädjen, att jag inte riktigt känt den där lusten. Igår morse när det var dags att åka dit kände jag ändå att oj vad kul det ska bli!

Min ambition för helgen är att lära mig mer, att försöka få till tunnare objekt. Jag förstår ju att det tar massor av tid att lära sig, och det är väl närmast en förolämpning mot de som är keramiker att tro att man ska kunna göra fantastiska saker på en gång. Och mycket riktigt misslyckades jag med de två första cylindrarna, och de kollapsade. Så jag gick ner i storlek och tog hjälp av vår pedagogiska kursledare Helena så blev det lite bättre.

Jag hade tänkt att inte producera så mycket som förra kursen, utan mer satsa på kvalitet. Förvåningen var därför stor när jag i slutet av dagen insåg att jag redan gjort åtta skålar!

Jag var orolig för hur jag skulle orka sitta vid drejskivan med tanke på muskelspänningarna i övre delen av ryggen, men det gick bättre än väntat. Jag hade ont mest hela tiden, men det var uthärdligt. Jag Läs mer

Upp och ner – en sån dag

En dag då viktiga saker gick fel och jag blev en trasa. Kämpade mig igenom ett jobbmöte, avstod ett annat. Låg mycket, andades, sov en stund. Slapp att ge mig ut på grund av snöyran. Tillät mig att ha en mellandag utan mycken produktion.

Solen bestod i att jag var på massage. En mycket duktig och trevlig massageterapeut som knådade mina stackars stenhårda muskler i övre delen av ryggen och halsen. ”Jag ser att du har ont” sa hon när när jag kom in i rummet. Jag ska tillbaka i nästa vecka och har bokat ytterligare besök. Så bra beslut!

Läste ut en stark bok av en lettisk författare, Nina Ikstenas Modersmjölken. Lettlands historia från 1940-tal till murens fall som en bakgrund till en mors och dotters växelvisa berättelse om att leva under den sovjetiska stöveln.

I morgon börjar helgen jag sett fram emot under hela vintern: jag ska på keramikkurs igen! Igår kunde jag inte ens glädja mig åt den, utan skulle helst byta den mot nästa helg då jag ska till min goda vän T och vila upp mig. Sällan har jag haft ett sådant behov! Men jag tror nog att kursen blir vilsam och stimulerande så att den fyller det behovet också.