Tackar nej, igen

För ett par veckor sedan var mina kollegor och jag bjudna hem till en före detta arbetskamrat. Jag såg verkligen fram emot kvällen, i synnerhet att träffa henne och en annan tidigare arbetskamrat som gått i pension för ett par år sedan.

Men jag kom aldrig iväg. Jag insåg ett par dagar innan att jag inte skulle orka. Om jag varit frisk skulle dagen sett ut så här: jobba på kontoret, gå till min mamma som bor nära jobbet och vila en stund, åka till min före detta kollega och ha trevligt och sedan åka hem för att gå upp och jobba nästa dag. Sånt finns inte längre. Jag kan knappt föreställa mig det. Så jag tackade nej.

Denna helg händer det igen. Idag skulle jag träffa sex kvinnor som jag gick en kurs tillsammans med för över tjugo år sedan. Kursen innebar en del grupparbete och vi var en grupp som jobbade tillsammans. Vi fortsatte att träffas en lång tid efter kursens slut, men nu är det många år sedan. Det skulle vara så kul att träffa dem igen!  Men – jag lämnade återbud igår. Även om det denna gång var på en helg så är jag alldeles för trött – både att åka dit och att umgås med flera personer. Det roliga är inte sällan det mest tröttande.

Keramikkurs

Igår var det dags för keramikkurs hos Helena Hodell Form. Jag har sett fram emot det länge, ändå sedan förra kursen i september, men på sistone har det varit så mycket som dragit ner nivån på livsglädjen, att jag inte riktigt känt den där lusten. Igår morse när det var dags att åka dit kände jag ändå att oj vad kul det ska bli!

Min ambition för helgen är att lära mig mer, att försöka få till tunnare objekt. Jag förstår ju att det tar massor av tid att lära sig, och det är väl närmast en förolämpning mot de som är keramiker att tro att man ska kunna göra fantastiska saker på en gång. Och mycket riktigt misslyckades jag med de två första cylindrarna, och de kollapsade. Så jag gick ner i storlek och tog hjälp av vår pedagogiska kursledare Helena så blev det lite bättre.

Jag hade tänkt att inte producera så mycket som förra kursen, utan mer satsa på kvalitet. Förvåningen var därför stor när jag i slutet av dagen insåg att jag redan gjort åtta skålar!

Jag var orolig för hur jag skulle orka sitta vid drejskivan med tanke på muskelspänningarna i övre delen av ryggen, men det gick bättre än väntat. Jag hade ont mest hela tiden, men det var uthärdligt. Jag Läs mer

Upp och ner – en sån dag

En dag då viktiga saker gick fel och jag blev en trasa. Kämpade mig igenom ett jobbmöte, avstod ett annat. Låg mycket, andades, sov en stund. Slapp att ge mig ut på grund av snöyran. Tillät mig att ha en mellandag utan mycken produktion.

Solen bestod i att jag var på massage. En mycket duktig och trevlig massageterapeut som knådade mina stackars stenhårda muskler i övre delen av ryggen och halsen. ”Jag ser att du har ont” sa hon när när jag kom in i rummet. Jag ska tillbaka i nästa vecka och har bokat ytterligare besök. Så bra beslut!

Läste ut en stark bok av en lettisk författare, Nina Ikstenas Modersmjölken. Lettlands historia från 1940-tal till murens fall som en bakgrund till en mors och dotters växelvisa berättelse om att leva under den sovjetiska stöveln.

I morgon börjar helgen jag sett fram emot under hela vintern: jag ska på keramikkurs igen! Igår kunde jag inte ens glädja mig åt den, utan skulle helst byta den mot nästa helg då jag ska till min goda vän T och vila upp mig. Sällan har jag haft ett sådant behov! Men jag tror nog att kursen blir vilsam och stimulerande så att den fyller det behovet också.

Keramikkurs!

Jag har väntat länge på att Helena Hodell ska annonsera om keramikkurserna för vårterminen, och häromdagen kom äntligen mejlet. Jag skyndade att svara att jag vill gå i februari eller mars, och det var tur att jag var snabb för platserna tog i princip slut direkt! Jag fick i alla fall en plats i mars, och det ska bli så himla kul! Även den här gången är det en helg plus två måndagkvällar. Jag har ansökt om semester i anslutning till helgen så att jag ska orka.

Idag har jag suttit i flera timmar i verkstan och broderat, det var länge sedan det var så intensivt senast. Härligt faktiskt!

Här ser ni en del av arbetsprocessen. På första bilden är applikationerna fastnålade på bottentyget. Först skissade jag upp stjälkarna med en blyertspenna, och broderade dem sedan. Sedan testade jag löv och blommor på lite olika sätt innan jag nålade fast dem, för att sedan sy fast dem med sytråd i samma färg som applikationen. Stygnen ska knappt synas. Jag har oftast broderat fast applikationerna på bottentyget, men då är det svårare att få dem exakt där jag vill. Därför syr jag fast dem innan broderiet.

På den andra bilden har jag sytt fast allt och nu börjar jag kunna se hur kudden kommer att se ut.

På tredje bilden ser ni en detalj av en blomma som jag precis börjat brodera på. Fortsättning följer!

Zen xian bao

Jag älskar vackra papper och brukar köpa när jag hittar. Jag har främst använt dem till att göra gratulationskort, men nu har jag ett nytt användningsområde för dem! För igår var jag på en kurs i att vika ett kinesiskt syetui zen xian bao. Det var pilligt och svårt men till slut fick jag kläm på det. Vi var åtta deltagare som spred ut oss i lokalen. Kursledaren Tomas Robefelt berättade om bakgrunden, att etuierna använts i Kina för att ha just sybehör i de olika askarna. Sedan visade han hur vi skulle vika de minsta askarna och vi fick träna på vanligt kopieringspapper, innan det var dags att vika av loktapapper. Det är ett grovt papper med tydliga fibrer av loktaträdets yttre bark.

Vi gjorde fyra av de minsta och mest intrikata askarna. Därefter fyra enklare kvadratiska lådor, två rektangulära och till slut en stor låda. När detta var klart skulle vi limma fast det tyg vi tagit med på ett tunnare papper. Det skulle bli omslaget till etuiet. Jag hade letat fram ett tyg som jag växt- och skrotfärgat, så roligt att få användning för det! Vi skulle också ha en snodd med oss att vira runt etuiet, och även detta är från växt- och skrotfärgningen.

Man öppnar askarna den ena efter andra, de ligger liksom under varandra. Man får en känsla av att de aldrig tar slut! Det går att göra detta i fler lager och även fler på bredden och längden, men detta var vad vi hann på sju timmars kurs.

När alla delar var klara var det dags att limma ihop allting. Jag hann klart med fem minuters marginal till kurstidens slut, och till min buss gick! Nu ska etuiet ligga i press hemma så att det plattas till, och sedan ska jag göra en liten film för att visa lite tydligare hur det ser ut.

En sak som är roligt med såna här kurser är att träffa de andra kursdeltagarna, som de flesta höll på med olika sorters slöjd och handarbete. Vi pratade inte så mycket, just i det rum som jag satt i arbetade vi mestadels tyst och det var väldigt skönt för mig. Men i samband med lunchpausen presenterade vi oss för varandra. Jag pratade lite med en kvinna från Estland som kommer ifrån en ort som ligger två mil från där mina svärföräldrar växte upp! Hon arbetar nu som trädgårdsmästare i Botaniska trädgården i Stockholm, dit jag tänkt att jag skulle vilja ta mig någon av mina lediga onsdagar.

Glasering och bra besked

Ikväll var det dags för glasering på keramikkursen. Det fanns sex fina färger att välja bland, och det var inte helt lätt att besluta vilka av mina elva alster som skulle få vilken färg.

Som tur var fanns exempel på muggar med de olika glasyrerna på, för själva färgbadet hade inte den färg som det färdiga resultatet kommer att få.

Till den här kvällen hade Helena skröjbränt allt vi gjort, och det var med blandade känslor jag granskade mina saker. De är ganska eller mycket klumpiga, men några har en hyfsad form. Den jag hoppas mest på är muggen med öra, och jag valde till slut att glasera den i svart. Det är en glasyr som skiftar i brunt och är väldigt snygg. De andra färgerna är mörkgrön, ärtgrön, koboltblå, vit och mintgrön. På torsdag får vi hämta våra alster, så spännande!

Mina två mintgröna skålar på bilden kommer att bli ärtgröna som skålen bakom dem.

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Både spänningshuvudvärk och vanlig huvudvärk koncentrerad till högra främre delen av huvudet. Ett tag blev jag orolig att det var migrän, för det gjorde så ont och jag blev lite illamående. Det kändes också som att värken blev värre under dagen. Men så kom jag på att ta värktabletter och då lättade det lite.

Helgen var intensiv med dotterns 18-årskalas. Inte många gäster men lite FÖR trevligt! Vi åt lunch utomhus och blev sittande länge. Jag gick ifrån ett tag för att vila hjärnan, men det var inte tillräckligt. Direkt när gästerna gått gick jag och la mig och sov ett tag. Jag kravlade mig upp lite senare, men sen la jag mig att sova för natten tidigare än vanligt.

Till detta hade jag ett gräsligt möte på eftermiddagen idag. Det var en så dålig kvalitet på ljud och bild att jag inte hörde allt som sades, och bilden frös då och då. Den ansträngning det kostade att försöka fatta vad som sades kostade nog på för alla inblandade, och för mig innebar det ett extremt behov av att sova en stund.

Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Försäkringskassan att de godkänt min sjukskrivning till och med sista november! Åh en sådan lättnad! Jag var nästan helt säker på att läkaren skulle få bakläxa och behöva komplettera intyget, men det gick vägen. Puh. Nu kan jag andas ut i några veckor till.

 

Tredje kursdagen

Igår kväll var det dags att svarva det vi drejat. Det är precis som det låter – alstren snurrar på drejskivan medan vi med olika verktyg svarvar av kanter och formar botten. Om det är en tjock botten finns mer möjligheter att göra kanter och fotringar. Om botten är tunn blir det mer finputsning. Genom svarvningen blir alla tunga skålar och muggar lättare i formen, så härligt att se!

(Mobilkameran gör skålarna bredare än vad de är i verkligheten.)

Därefter signerade vi botten i den fortfarande lite mjuka leran och under veckan ska Helena skröjbränna alltihop inför glaseringen som vi ska göra nästa måndag.

Det blev ganska stressigt att hinna med, och om (när!) jag går kursen igen ska jag dreja färre men mer omsorgsfullt arbetade alster, och ha tid att svarva med mer finess än jag hann nu. Givetvis berodde det mycket på att jag är nybörjare också, men pressen att hinna med alla elva (11!) skålarna gjorde mig lite slarvig. Den första skålen gick sönder lite i botten, men Helena räddade den så att den håller ihop hyfsat i alla fall. På samma sätt som det gäller att veta att sluta i tid när man drejar, så att inte allt faller ihop eller går sönder, gäller det att veta att svarva innan man har sönder alltihop!

Helena tog fram förslag på färger till glasyren och alla är jätteläckra, och det ska bli så otroligt spännande att se hur allt blir när det är klart!

Och givetvis var pressen jag nämnde ovan helt min egen – jag ville bli klar och jag visste att jag inte skulle orka att sitta så mycket längre än de tre timmar som kurstiden varade, även om vi kunde sitta kvar ett tag.

Första drejkursdagen

Oj så kul och svårt att dreja! Egentligen var det så jag föreställde mig det, som både något jag skulle tycka om och att det inte skulle vara helt lätt i början.

Vi är fyra kursdeltagare, jag och en till är nybörjare och de andra två har drejat  lite tidigare. Kursledare Helena gick igenom grunderna i drejning och demonstrerade, och sen var det dags att sätta sig vid sin egen drejskiva. Helena fick springa emellan oss och hjälpa till med att få rätta greppen, och vilket som var nästa moment. Leran känns underbar i händerna, len, mjuk och hård på samma gång! Jag hann göra tre skålar i olika storlek och en mugg med ett öra. Eller rättare sagt så hann jag dreja allt detta. Sedan återstår svarvning och finfix innan bränning och glasering.

Så här ser mina grejer ut nu, men det är som sagt mycket kvar att göra.

Den som står upp och ner på övre bilden är den mugg som är på sista bilden, men innan jag svarvade den. Örat var ren nybörjartur visade det sig. Jag skulle göra flera så att jag hade i reserv ifall det skulle gå sönder vid fastsättandes, men det var bara det första som blev bra!

Jag satte mig vid en vägg för att bara ha ljud från ett håll, och gick ut ett tag för att vila hjärnan. Jag satte mig i solen på en sten och hälsoandades. När jag kom hem hade sonen gjort kaffe till mig, min man skulle göra middag och jag kunde glida ner under kedjetäcket och vila ett tag. Men jag var faktiskt inte riktigt lika slut som jag befarat.

Jag fick en känsla av annalkande förkylning i näsan när jag gick och la mig, och tänkte att ok det kanske bara blev en kursdag men då får det vara bra så – underbart är kort. Men när jag vaknade i morse kände jag inte av det alls så det var falskt alarm. Skönt, nu ska jag strax åka dit igen!

Hjärntröttheten låter sig beskrivas

Jag vill försöka beskriva vad det är som händer när hjärntröttheten slår till. Då menar jag alltså när hjärnan kör sitt rullgardinstrick, och fullständigt stänger ner. Innan dess är jag lite trög och långsam, tappar enstaka ord och har ett arbetsminne som en guldfisk. Men när det liksom tar stopp så upplever jag det som ett starkt inre tryck i huvudet rent fysiskt. Tankarna klibbar omkring i något trögflytande, som sirap ungefär. Jag fattar inte riktigt allt som sägs omkring mig, och har bara en klar tanke eller kanske snarare instinkt: bort – jag måste bort härifrån och lägga mig. Nu.

Jag är med i en grupp om hjärntrötthet på Facebook där andra medlemmar beskrivit det som ”betongmössa med dimglasögon”, ”som ett filter mellan mig och omvärlden”, ”tankarna går långsamt och jag känner mig många steg dummare”, bomull i hjärnan”, ”betongmössa med seg kola inuti, hela kroppen blir matt och rör sig långsamt”, ”som zombie i sirap”, ”känns som att nu stängs den (hjärnan) ner”, att dö trötthetsdöden, ett icke-liv, att vara en zombie”, bilbatteriet är slut, laddaren har gått och gömt sig och kontakten är trasig”, ”yr, trött, glömsk, svårt att hitta ord”.

Betongmössa och zombie i sirap – så talande och mitt i prick!

Den här helgen ska jag gå en drejningskurs för en god vän som är keramiker. Jag anmälde mig till den eftersom min sommarkurs i silversmide blev inställd. Det känns så oerhört spännande! Jag har aldrig provat drejning och det närmaste jag kommit lera är nog modellera och play-doh! Jag älskar keramik och hoppas att jag ska kunna åstadkomma något hyfsat snyggt i alla fall!

Jag har tagit semester på måndag för att orka, men det känns också vilsamt att hålla på med händerna och att vara iväg hemifrån så det kommer nog att gå bra. Jag har förvarnat om att jag kan behöva gå undan och vila, tagit med öronproppar och är beredd att behöva åka hem tidigare.

 

Omstart på kursen om självmedkänsla

Jag har skrivit om självmedkänsla några gånger här på bloggen, bland annat i det här inlägget. I höstas påbörjade jag kursen Bli mera du – självmedkänsla 1,2,3, men gjorde inte klart den eftersom jag hade turen att komma med på behandlingen på Stressmottagningen. Men när man betalat för kursen så har man möjlighet att gå den igen när som helst. Materialet finns tillgängligt hela tiden, men om man vill ha möjlighet att kommunicera med de andra kursdeltagarna via diskussionsforumet eller med kursledaren Marie Bengtsson så kan man hoppa på vid tre tillfällen under året då kursen körs.

Timjan blommor till binas och humlornas glädje

Nu har jag precis börjat en ny omgång av kursen, och när jag läser mina nedskrivna reflektioner från i höstas så ser jag att jag ändå kommit lite längre! Jag är inte alls lika trött eller påverkad av allt elände som pågår i världen. Min weltschmerz var tung i höstas.

Hortensian ändrar färg

Kursupplägget är lite annorlunda nu, åtminstone här i början. En reflektionsövning gick ut på att färdas tio år framåt i tiden, knacka på dörren till mitt hus och möta mig själv. Vem mötte jag? Jag ser för mig en glad och harmonisk Pia, i hyfsad fysisk form och med tid, lust och utrymme för kreativa saker och för fina relationer med vänner och familj. Jag slås av den varma känslan i hemmet, med mycket färg, form och glädje. Jag är kanske pensionär eller åtminstone på väg bort från arbetslivet (förhoppningsvis!).

Axveronika framför rosen’The fairy’

I morgon bitti tar jag tåget norröver …