Psykolog

Jag har fått mycket samtalsstöd av min vårdcentral. De har avtal med en KBT-terapeut och jag har fått remiss till henne vid tre tillfällen. Varje gång har vi träffats så många gånger som jag behövt, och det har varit många! Något jag önskar alla att få tillgång till. Förra sommaren kände jag ett allt större behov av att samtala med någon som var specialist på just utmattningssyndrom. Jag behövde prata om hur jag ska tänka på mig själv och mitt tillfrisknande. Känslan inom mig var att jag är skadad och aldrig blir hel igen, och hjärnan är ju skadad – det vet jag. Men jag ville inte att det blir en självuppfyllande profetia om mig själv, utan få en realistisk bild av hur jag ska tänka. Dessutom ville jag veta vad hon tror om mitt tillfrisknande, om tidsaspekten, om vad jag kan göra och inte.

Jag skriver hon för det var en hon jag fick kontakt med via tips från Stressmottagningen på Karolinska dit jag vände mig. Vi träffades tre gånger och det var oerhört viktiga samtal för mig. Hon förklarade så bra hur jag inte fått den återhämtning som alla behöver som lever med stress. Man kan klara mycket påfrestningar om man få vila emellan, men jag har levt med ett nästan konstant stresspåslag i flera år. Med beredskap inför vad som ska hända i nästa sekund. Det klarar inte kroppen.

Jag kände mig stärkt av samtalen, jag fick mycket med mig i hur jag ska tänka, om vad som krävs för att jag ska bli frisk, hur lång tid det kan ta och om mönster i mitt liv.

Nu har jag kontaktat henne igen och fick tid redan i morgon! Eftersom planen för tillfrisknandet inte blev som tänkt och jag inte ser hur jag kan påverka det, behöver jag nya råd. Hur ska jag tänka nu? Jag mår dessutom sämre nu än jag gjort tidigare i höst. Mina stressbarometrar signalerar full storm: RLS/WED är värre – så pass att jag inte kan sova middag eller ligga och vila för att det pirrar och rycker i benen. Spänningarna i kroppen är värre också -spänningshuvudvärk och ont i axlarna. Jag har till och med gråtit en gång, och varit nära gråten ett par gånger – mycket ovanligt nu när jag tar antidepressiv medicin.

Jag tror inte att det är julen jag stressar upp mig inför. Vi ligger lågt och har pratat om hur vi ska göra för att orka. Gästerna är hjälpsamma och bidrar med mycket av både mat och att hålla humöret uppe. Tyvärr tror jag att det är ett mer långsiktigt och svårlösligt dilemma som är orsaken.

Jag ser mycket fram emot samtalet i morgon, och hoppas på nya insikter.

img_1324

Här är ett halsband jag gjort i den osannolika kombinationen gummi, vadmal och agat!

Nu finns bloggen på Facebook!

Nu har jag gjort en Facebook-sida för bloggen, gå in och gilla den vetja! Där kommer jag att lägga upp blogginläggen och även reprisera äldre inlägg.

Varför? Tja, fåfänga kanske. Så att bloggen sprids. Jag vet själv att det är svårt att komma ihåg att följa bloggar, och då kan det vara en hjälp att se på Facebook att ett nytt inlägg postats.

I morse gjorde jag ett mobilfodral i vackert röd vadmal. Jag är väldigt nöjd med det! Man stänger med hjälp av snodden som man lägger ett varv eller två runt den fina knappen. Moderna smarta telefoner kan sluta fungera om det är för varmt eller kallt. Då är det bra att ha ett fodral!

img_1326

 

 

Måla och brodera

I somras målade jag med textilfärg på linnetyg och sedan dess har tyget legat i lådan för Påbörjade saker. Idag började lite planlöst att brodera i en del av cirklarna, men nu vet jag inte vad det ska bli. Det kanske inte måste bli någonting, kanske det hamnar tillbaka i lådan tills jag hittar det nästa gång.

img_1317

De små tulpanerna är väl för söta? Jag hittad stygnet i min norska stygnbok och det heter förstås tulipansting! 

Advent

Adventstiden är en lustig tid på flera sätt. Det är några veckor när vi inbillar oss att vi myser vid våra ljusstakar, går på julmarknader och sjunger med i julkonserter. Kanske går vi och lyssnar på våra barns körer eller konserter. Kliver upp tidigt för att rörda se våra små gå luciatåg på dagis. Hela familjen samlade kring pepparkaksbak och knäckkok. Skinkgriljering på kvällen dan före dan.

Det är den bilden som finns i snart sagt alla tidningar den här tiden på året. I hur många familjer ser det ut så? Vilka bilder visar svettiga människor i hetsen efter julklappar i överfyllda affärer? På trötta mammor och pappor som kanske till och med arbetar i julhandeln som också vill göra alla de där sakerna? Tillsammans med barnen. Och pengarna som inte räcker till.

Och det lurigaste av allt: det är bara några år sedan som jag kom på att tiden mellan första och fjärde advent bara är tre veckor! Inte konstigt att det blev stressigt! Vi har också ett barn som fyller år en dryg vecka innan julafton. Jag säger inte mer.

Advent har under stor del av mitt liv varit en riktig favorittid, kanske den bästa på året. Det är alla ljusen och känslan av värme oavsett hur kallt, blött eller snöigt det är utomhus som jag älskar. Julmusiken och så lite glögg tillsammans med dem jag tycker om. Men nu skulle jag gärna somna och vakna typ 15 januari. Och ändå drar vi ner på allt vi kan. Min man och jag kommer att skicka en rejäl slant till hjälparbetet i Haiti som julklapp till varandra. Sonen får en julklapp som också är en 17-årspresent så den är också avklarad. Återstår dottern, fler ger vi inte julklappar till. Julmaten har vi delat upp mellan oss, min mamma, syster och jag. De lagar den mest tidskrävande julmaten så det är inte heller någon stor sak. Vi brukar göra ganska mycket julgodis, men det kan också dras ned på. Pepparkaksbaket kan jag kanske dra mig ur (alla är entusiastiska men det slutar med att jag står och helt maniskt gör en massa hjärtan för att få slut på degen när alla andra tröttnat) eller åtminstone göra en mindre deg. Ja, jag vet att det går att köpa pepparkakor också!

Första julen som jag var sjukskriven för utmattningssyndrom, 2005, gjorde vi ingenting själva. Vi köpte pepparkakor, skinka, sill och så vidare. Det gick alldeles utmärkt det också. Förstås.

img_1315Igår satte dottern och jag upp adventsljusstakarna och julstjärnorna inomhus, och ljusslingor utomhus. Det vill jag inte vara utan, det är nästan det viktigaste. Och när jag klev upp tidigt i morse och möttes av det mjuka skenet  trots mörkret utanför, fick jag en känsla av det där jag tycker så mycket om med den här tiden. Kanske är det också en symbol för ljus i mörker? Det jag måste tro på.

Förändringar

Igår var det dags igen. Jag hade tagit ut mig för mycket och var arg och ledsen över sakernas tillstånd. Över att ha så svårt att säga nej, be om hjälp och sätta gränser för mig själv. Och låta principen om good enough – tillräckligt bra – ta över.

Den här gången var det att handla mat det gällde. Jag skulle ändå skjutsa sonen till pendeltåget så jag kunde ju handla lite också. Det var ju bara några få saker på inköpslistan. Hade jag tänkt på att det både var lönefredag och Black Friday (detta bisarra och köpgalna påhitt!) så skulle jag hållit mig hemma. Att hitta parkeringsplats visade sig vara ett företag i sig. Och när jag väl var på mataffären kunde jag inte motstå att köpa lite mer saker än jag tänkt. Det var ju någon slags Black Friday även på grönsaker, och kostar gurkorna 5:-, snackspaprikorna  och pyttetomaterna 10:- så kan jag inte gå förbi. Och en sån stor trälåda med 2 kg clementiner för 20:-/kg!

På väg från bilen blir dottern sur över att jag är så trött att jag inte pratar. Hon tycker att jag bara tycker synd om mig själv, att jag tar på mig offerrollen. (Det där ordet offer, var har hon hört det? Används det någonsin om män?)

Väl hemma har min man kommit hem, han som erbjöd sig att handla. Men jag var ju ändå ute och åkte tyckte jag. Och han skulle iväg senare för att gå ut och äta med arbetskamrater, det blir så stressigt för honom om han ska handla också. Tänkte jag.

Jag har inte de där reserverna nu. En av mina nära vänner fick en spatel av sin terapeut, en sån som läkare använder när de tittar patienterna i halsen. Hon visade på hur hon måste tänka på var på spateln hon befinner sig. Är det på mitten någonstans – i balans – eller är hon på väg mot kanten? Det är en bra bild att ha med sig. Min vän har spateln i fickan, och kan känna den rent fysiskt varje dag. Jag balanserar nära kanten för tillfället. Jag känner min kropp så väl efter många års träning. Jag vet när det är dags att stoppa. Säga nej, lämna återbud, lägga en kudde över huvudet och vila. Men jag har också ett väldigt tydligt kroppsminne av hur jag kan forcera den stoppspärren, köra på ett tag till på ren vilja och lust, och sedan krascha så mycket hårdare. Jag tänker inte göra det igen. Jag tänker inte göra det igen. Jag tänker inte göra det igen.

Men då måste jag ta tag i den övertygelsen och göra förändringar. Jag måste sätta upp gränserna för mig själv en gång till. Och en mycket praktisk sak jag ska göra är att prata med familjen om maten. Det är främst jag som lagar mat i familjen, och jag har i många år planerat långt i förväg med veckomenyer eller till och med tvåveckorsmenyer. Beställt mat på nätet i åratal och bara kompletterat med köp i affär. Sparat både tid och ork. Men jag orkar inte planera så bra nu. Det blir ofta från dag till dag, och det är en stress och en press. Barnen börjar få allt mer synpunkter på maten, och jag har också att ta med in i kalkylen att jag försöker gå ner i vikt utan att direkt banta. Det ställer en mängd olika krav på maten som inte alltid går ihop.

Återigen har jag skrivit fram en lösning! Vi får helt enkelt prata om det här tillsammans i familjen! Alla får ta mer ansvar och hjälpa till. Häpp! Lätt sagt men jag behöver det. När nu inte den stora förutsättningen för mitt tillfrisknande kommer till stånd kan jag i alla fall se till att flera små förändringar stöttar upp.

 

Början till en utställning

Ja det låter ju hur förmätet som helst, men jag har ju faktiskt blivit inbjuden att ställa ut broderier på biblioteket i Blackeberg i Stockholm. Det är populärt att ställa ut där och min plats i kön är i september nästa år, och då blev jag ändå tillfrågad för ett halvår sedan. Det var förstås väldigt roligt att bli tillfrågad, och det är så himla kul att ha ett mål för det jag gör – att tänka att det ska kunna ingå i en utställning!

Det kanske blir lite spretigt i uttrycket men det får vara det. Här är i alla fall de två tyllbroderier jag gjort samt ett broderi jag nog lagt ut här tidigare men som jag nu monterat.

img_1314

img_1272

img_1313

Många tankar som trängs

Idag var jag hos massören på jobbet igen. I en timme bearbetande hon armar, rygg, nacke och axlar med sina starka händer, och min hjärna med sina tankar om min fysiska och psykiska hälsa. Avslutningsvis masserade hon mitt ansikte, det var riktigt skönt.

Jag måste sortera i de tankar och känslor jag fick. På samma sätt som förra gången sa hon saker om mig som om hon visste. Kanske var det därför som det hon sa gick rätt in. Jag började nästan gråta vilket är mycket sällsynt numera när jag tar antidepressiv medicin. Hon pratade om att jag inte bara behöver samtalsterapi utan att kroppen behöver göra sig av med alla spänningar som jag byggt upp under alla år. Hon föreslog flera saker att prova, som att träffa en homeopat som kan titta in i mitt iris och därefter bedöma behandling. Eller hypnos och akupunktur. Hon förstod om jag inte var riktigt mottaglig för det alternativa men att det kunde vara värt att prova.

Nu när jag skriver detta kommer jag på att anledningen till att jag nästan grät var när hon pratade om att jag måste ta hand om mig själv. Att hon kände en sorg i mig. Utan att jag berättat speciellt mycket. Jag tänkte på hur jag utropade detta år till mitt år. Hur det var tid för mig, men att det inte blev så. Att jag får kämpa på med tilliten, tålamodet och modet. Tron och hoppet att min tid kommer. Att jag kommer att bli frisk. Men att det är skitsvårt.

Här är en brosch jag broderade igår. Vitt linnetyg med vit lintråd.

img_1310

Fler börser

Jag köper fina tovade börser som redan är färdiga med foder och dragkedja. Sån sömnad är jag nog inget vidare på. Det finns två storlekar och i två färgskalor, en röd och en blå. Här är de senaste jag gjort.

img_1301

Blågrå lång börs med kråkspark och franska knutar i grått lingarn.

img_1300

Rosa liten börs med knypplad spets fastsydd med franska knutar och en slinga kråkspark under.

img_1299

En lång börs med koltrast som applikation i vadmal.

img_1297

Lång röd börs med applikation i vadmal i flera lager med olika stygn: mest kråkspark och franska knutar. (De är nog mina favorittygn!)

Saker från förr

Jag har hållit på med broderi och smycken i ett år nu, men ju mer jag tänker på det desto fler saker kommer jag på att jag gjort längre tillbaka. Jag har stickat ganska mycket under perioder, och när jag var långtidssjukskriven i 25-årsåldern stickade jag konstant. Många tröjor blev det – mjuka paket under granen för många det året! Jag hade inte råd med något fint garn så kvaliteten var det väl lite si och så med. Jag beställde hos Garntjänst, billigt och praktiskt. Jag stickade också flera tröjor och tunikor till mig själv som jag använde väldigt mycket, mönstren hittade jag på själv.

Jag stickade en del barnkläder innan jag fick barn själv – sedan hade jag inte tid! Bland annat denna rara stass i gult ullgarn till en väns lille son, nu 22 år och nästan 2 meter lång! Det var så roligt att göra barnkläder eftersom det gick så förhållandevis snabbt, och jag kunde krångla till det med i iintrikata flätningar utan att det tog en evighet!

img_1298

Ännu längre tillbaka gick jag en vävkurs hos Vuxenskolan. Det började med att jag läste Hans Petersons tre romaner om Elise som vävde. Dessutom såg jag en solgul trasmatta i ett skyltfönster, blev förälskad och bestämde mig för att göra en sån. Jag tror att jag gick 2-3 terminer där. Jag var drygt 20 år och alla andra var mer eller mindre pensionärer, jag blev deras maskot. Häromdagen la jag upp en bild på en blå duk i rips som jag gjorde där. En ripsväv är väldigt tidskrävande att sätta upp så det hjälptes vi åt med, och sedan vävde var och en på en del av varpen.

Jag gjorde också mycket riktigt en gul trasmatta som jag för tillfället inte har liggandes framme, men när jag letat fram den ska jag lägga upp en bild. Till den letade jag tyg till trasor och färgade också lakansväv för att få rätt nyanser av gult. När jag gjorde en trasmatta i blått och grått köpte jag färdigklippta trasor, men den mattan blev mer själlös.

I en tidning hittade jag mönstret till denna sjal som jag vävde. Visst är den fin!

img_1292

Den var egentligen för svår för mig, oj vad jag slet för att få den bra!

När jag pluggade på Bibliotekshögskolan i Borås hade jag mycket fritid och gick en kurs i lapptäcksteknik. Planen var att göra ett dubbeltäcke till vår säng, men någonstans på vägen tröttnade jag på både täcket och på allt jobb så det blev ett litet överkast som barnen låg på när de kravlade omkring på golvet. Jag påbörjade ett nytt större överkast men som tur är gjorde jag aldrig klart det för idag tycker jag att färgerna är hemska och präglade av tidigt 90-tal på ett urtråkigt vis.

Här är i alla fall det täcke jag gjorde, samt ett mindre enklare täcke. Det täcke den lille pojken ovan ligger på är gjort i en annan teknik av resterna av de gula tygerna.

img_1294

img_1293

Vem vet, jag kanske kommer på fler saker jag gjort!

Måndag

Det är mörkt och blött när jag går till bussen. Smutsiga snöhögar är det enda som minner om förra veckans överflöd av snö. Inget av detta är något att hoppa jämfota över, men jag är så glad över att orka jobba! Sedan i torsdags har jag tagit det väldigt lugnt, legat i soffan och tittat på film och broderat lite i den mån jag orkat. Den enda utflykten var ett besök på vernissagen på konsthallen.

Igår trodde jag inte att jag skulle kunna jobba idag och mina tankar gick i negativa spiraler. Jag måste ha läkarintyg från första dagen när jag redan är sjukskriven, vi har en situation under uppsegling i familjen och jag har stort behov av att vara ensam hemma. Allt kändes oöverstigligt. Men efter en kort promenad med min dotter igår eftermiddag och att ha bistått henne i potatissoppslagning kände jag mig hyfsat pigg.

Förra hösten fick jag mig en rejält läxa. Jag körde på av ren arbetsglädje och blev allt sämre. Var hemma helt i ett par veckor, jobbade 25 % i ytterligare en kort tid men fick till slut inse att det var kört. Jag blev sjukskriven helt i tre månader. Dit ska jag inte nu! Jag ska vara smart och lyssna på min kropp, den kommunicerar tydligt om jag är villig att lyssna.

Men idag är jag glad! Det är måndag och mörkt och snön är smutsig och jag ska få träffa fina kollegorna igen. Jag har en plan för veckan så att jag ska orka. Lite har jag lärt mig under resans gång!

image