Etikettarkiv: psykolog

Ett nytt kapitel

Publicerat av
2

För ett par veckor sedan kom det till mig: det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är inte helt säker på vad ”det här” är, men jag vet att min nya psykolog är en stor del av det. Jag tänkte först lägga till ett frågetecken i rubriken, men så tänkte jag om. Det är något som hänt och som händer. Någonting bra, och som kan innebära mycket för mig, i synnerhet för min psykiska hälsa.

Jag frågade psykologen (som härmed kommer att kallas J) om det här att hon säger PTSD. Hon svarade att det finns en skala av PTSD från enklare till mer komplex, och utan att ställa en mer definitiv diagnos så befinner jag mig inom den. Det är märkligt hur fyra bokstäver kan vara viktiga, men det är en bekräftelse på vad jag varit med om och hur jag mår. Kanske för att det är svårt att få andra att förstå. Då är en diagnos och något att vifta med. Kolla! Jag ÄR sjuk!

Jag har träffat J fyra gånger, och idag ska jag dit igen. Det är dags för exponering, det vill säga att jag ska exponeras för de situationer och händelser som är jobbigast att tänka tillbaka på. Syftet är att göra dem mer ofarliga genom att koppla ihop dem med en känsla av att jag är trygg nu, och att jag gjorde allt jag kunde. Det känns både helt rätt och oerhört skrämmande, vilket tagit sig uttryck i att jag är superspänd i kroppen, och att andningen kommit av sig igen.

En tjuvtitt på min nya kudde

Jag har haft så ont i framför allt höger axel och nacke i veckan att jag fått ta smärtstillande. Som tur är hade min massör tid så jag var där på en riktig omgång. Hon kände också att jag var mer spänd än vanligt, och hittade en ny knuta att ge sig på.

Beslut om sjukskrivningen den här omgången tog tid. Min husläkare fick bakläxa och fick skriva en komplettering, men jag fick lov att påminna honom om det. När det dessutom tog flera dagar innan jag fick besked från försäkringskassan, så ringde jag min handläggare igår och påminde även henne, och i morse såg jag att jag har fått beslut! Och på onsdag ska jag till läkaren igen för ny sjukskrivning. Jag kommer att be om ännu en månad på 75 %. Även om jag åtminstone ibland känner mig lite piggare, så är det långt kvar till att jobba mer än två timmar om dagen hemifrån. Behandlingen hos psykologen lär också ta på krafterna. Men jag känner förtröstan — ett skakigt men nytt kapitel börjar skrivas nu!

För bra för att vara sant?

Publicerat av
2

Jag har noterat något konstigt med min andning de senaste veckorna, och när jag var hos min husläkare för ett par veckor sedan sa jag det. Han lyssnade extra noga på lungor och hjärta, men kunde inte höra någonting konstigt.

Någon dag senare kom jag på att det som hände var att jag plötsligt, och utan att jag medvetet bestämt det, tog ett djupt andetag. Jag insåg att min andning vanligtvis är så grund, att kroppen automatiskt rättar till det som blir fel och tar det där djupa andetaget. Jag frågade psykologen, och hon bekräftade det. Många som lever med mycket stress andas bara med den övre delen av bröstkorgen, och då får hjärnan fel balans av koldioxid och syre, och tar tag i det själv i form av suckar eller gäspningar. Eller med ett djupt andetag — visst är kroppen fantastisk!

Jag började andas i fyrkant många gånger om dagen, med början i tisdags. Man drar in ett andetag ett visst antal sekunder, håller andan lika länge, släpper ut luft lika länge, och håller ute andan under samma tid. Så enkelt, och effektivt!

Och nu kommer det i sanning magiska: jag kände mindre av RLS! Det var stor skillnad! Jag vet ju att stress triggar RLS. Dels har jag märkt det tydligt själv, dels har den neurolog jag går till när jag inte står ut längre har också sagt det. Det påverkar inte det neurologiska, men spänningarna som blir i kroppen. Neurologen tyckte att jag borde testa med avslappningsövningar, men det är hopplöst när man har RLS! Han borde ha föreslagit ANDNINGSövningar, för det verkar funka. Kanske inte alltid, men om det gör så här stor skillnad ibland i alla fall så är jag mer än nöjd!

I morse hörde psykologen av sig och hade fått ett återbud, ville jag komma? Ja! Jag har arbetat med en tidslinje med mer eller mindre traumatiska händelser som jag skrivit på post-it-lappar. Vi hann gå igenom några och försökte hitta teman. Vi ska fortsätta på måndag. Det här känns superviktigt och helt rätt just nu. Det kommer att bli jobbigt, men det är så det blir skillnad.

Så tänkte jag när jag hade så stark ångest i 25-årsåldern men vägrade att ta medicin. Jag kände instinktivt att jag måste ta mig igenom detta på egen hand (med hjälp av terapeuten) för att det skulle hjälpa. Det var tidvis helt fruktansvärt, jag hade overklighetskänslor ibland och det hände några gånger att jag fick något liknande hallucinationer om att jag svävade strax under taket. Men jag kom igenom den där elden, eller vad jag ska likna det vid, och kom ut på andra sidan med den fasta övertygelsen att jag är råstark mitt i det sköra. Jag minns att jag tänkte att klarade jag det här kan jag klara nästan vad som helst. Det har varit hjälpsamt i tider av ångest och depression.

Here we go again

Publicerat av
Svara

Jag brukar oftast få be besked huruvida försäkringskassan godkänt mitt nya läkarintyg inom två dagar. Sålunda har jag blivit allt mer orolig i takt med att dagarna gått utan besked. (Eller BESLUT som det heter på försäkringskassiska. Det innebär GODKÄNT, men det begriper enbart de insatta, det vill säga handläggare på sagda myndighet, samt så småningom även vi långtidssjukskrivna. Vem kom på det?) På den sjätte dagen ringde min handläggare och sa att hon vill få in en komplettering av intyget av min läkare. Det är inte första gången, och jag måste säga att jag förstår dem. Han skriver som en kratta som tappat pinnarna. Bygger på föregående intyg som han byggt på intyget före det. Blandar egenpåhittade med vedertagna förkortningar. Missar att ta bort gamla uppgifter som inte är relevanta längre.

Jag satte några frön blomsterkrasse vid vildvinet

Samtalet med handläggaren var mycket trevligt. Det är lätt att glömma att försäkringskassan inte enbart är en myndighet som får i uppdrag i det årliga regleringsbrevet från regeringen att sänka antalet sjukskrivna, utan att handläggarna är tämligen vanliga människor med funderingar över vad sjutton de ska laga till middag och oro för räntehöjningar och inflation. Hon ville förvarna om att de bett min läkare om kompletterande uppgifter, men att hon godkänt intyget preliminärt så att det inte blir stopp i utbetalningen av sjukpenning. Det måste ju innebära att hon redan vet att jag ska få BESLUT men att läkaren måste formulera bakgrunden.

Jag har ju varit med om detta några gånger under alla år som sjukskriven, så jag känner mig lugn nu. Handläggaren sa att läkaren kryssat för att det är osäkert om jag kommer tillbaka till heltidsarbete, och hon frågade hur jag själv tänker om det, och hur jag vill göra. Att få sjukersättning på deltid vore ju det bästa, att inte behöva ansöka om sjukskrivning var tredje månad, det höll hon med om. Men det är oerhört svårt att få innan man är 61 eller 62 år, och dit är det ett par år kvar. Jag sa att jag inte heller kan se att jag kommer tillbaka på heltid, men att jag hoppas kunna jobba 75 % i alla fall, och få sjukpenning för resten. Jag sa att jag lovat mig själv att inte krascha helt igen, för det är så jobbigt att kravla sig upp igen. Det var nära nu och därför tar jag ett rejält steg bakåt, och tar det långsamt. Jag är sjukskriven på 75 % hela oktober och jobbar enbart hemifrån, och sedan ska jag (OM JAG KÄNNER ATT JAG ORKAR!) jobba 50 % en tid. Summa summarum så kände jag att hon stod på min sida, för att jag ska må bra. Det är lätt att tänka att det är tvärtom.

Jag träffade psykologen JB i måndags och vi fick jättebra kontakt direkt! Hon var mycket lyhörd, ställde bra frågor och föreslog hur vi ska jobba tillsammans. Det kändes klockrent! Jag har en tid hos henne nu på måndag igen, men hoppas få komma lite mer ofta. Det här känns så rätt och bra! Tur att jag har råd, för det kostar en del att gå privat.

De senaste dagarna har jag blivit sämre. Jag är så oerhört trött, och hela kroppen går som i ultra rapid och RLS är och värre. Jag hade tänkt hälsa på min syster och mamma igår, men jag ställde in det. Jag orkar inte med några sociala kontakter. Inte ens ett kortare samtal i fredags med en arbetskamrat som jag hade bokat in. Jag hoppas att jag känner mig bättre i tid till nästa helg då jag tänkt tillbringa helgen uppe i Roslagen hos min kära vän T. Det är nästan ett halvår sedan vi sågs senast, eftersom jag haft fullt upp med allt fix med pappas dödsbo och mammas flytt. Vi kanske får skjuta på det, men snart kommer jag ett par dagar med (lagom mycket) samtal, mys med hundarna, skogen, vattnet och tystnaden!

Ny psykologkontakt

Publicerat av
Svara

Jag har tänkt en del på att jag nog borde söka hjälp för det PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) jag lider av, eftersom jag påverkas av det i vardagen och gör att jag får problem med återhämtningen. Jag är inte diagnostiserad med PTSD, men två psykologer som jag talat med säger att de tror att jag har det. Den senaste var den psykolog som jag pratade med två gånger häromveckan, angående den studie och behandling som jag beskrev i mitt förra inlägg. Hon ansåg att jag inte skulle passa i studien eftersom hon inte trodde att jag skulle orka. Precis som jag misstänkte. Men däremot rådde hon mig att söka en KBT-behandling.

Jag hittade en psykolog som har sin praktik här i Upplands Väsby, och bokade tid. Igår träffades vi för första gången, och klickade direkt. Jag tror mycket på det här. Det kommer att bli jobbigt men det är dags att plocka fram de minnen som jag undviker, och snabbt viftar bort när de kommer och knackar på.

Humlorna är fortfarande i full gång i vår trädgård, i synnerhet på isopen!

Min husläkare har sjukskrivit mig på 75 % september ut, och min chef har sagt att jag får jobba hemifrån hela månaden. Två timmar om dagen känns alldeles lagom just nu, så det känns väldigt bra. Hoppas att försäkringskassan håller med, jag har ännu inget hört från dem.

Kämpar på

Publicerat av
Svara

Visst låter det käckt! Men det är vad som står till buds. En dag i taget. Känner mig så less på att alltid behöva planera och budgetera mina krafter och min ork. Se över dagarna i almanackan och se om det finns utrymme för något annat än att jobba. Känna en glädje blandad med lika delar oro för hur det ska gå och framför allt vad det ska kosta att göra något utanför mina vanliga rutiner.

Tanken är att jag ska jobba två dagar på kontoret i veckan och tre hemma. Jag börjar alltid med måndagen då vi har enhetsmöte, och därefter ska jag välja en dag då det passar bäst. Det är en delikat avvägning: ska jag ta en dag då det är flera möten inbokade så att jag kan ta dem på plats, eller ska jag hellre delta i dem digitalt? Det första alternativet är både roligare och bättre om jag utgår från mötets kvalitet. Å andra sidan har jag betydligt svårare att få den återhämtning jag behöver —i synnerhet om det är flera möten — på jobbet. Jag kan inte ockupera vilrummet jämt och samt, och dessutom är det ibland upptaget när jag tänkt mig dit. Men om jag väljer att arbeta på kontoret en dag utan möten så skulle jag lika gärna kunna stanna hemma. Jag väljer ett skrivbord i den tysta avdelningen, och varken fikar eller äter lunch i lunchrummet. Det är för stimmigt så jag sätter mig för mig själv i ett litet mötesrum med sköna fåtöljer. Vad är det då för vits med att jag lägger en timme enkel resa på att åka till kontoret?

De första tulpanerna i trädgården har slagit ut!

Jag har träffat psykolog Siri en gång nu. Efter att ha fått en snabb redogörelse för ursprunget till min utmattning, och mina år som sjuk gick hon rakt på pudelns kärna och vi samtalade om hur jag ska kunna åstadkomma de förändringar som behövs. Hon ställde bra frågor och kom med en del råd. Hon är mycket bra att samtala med, och jag kanske bokar in fler samtal så småningom. Jag känner att det är det här jag behöver nu.

Veckans glädje: jag har återigen blivit tillfrågad om att komma till Bibliotekshögskolan för att föreläsa i slutet av augusti!

Veckans frustration: jag längtar så mycket efter mina arbetskamrater! Att orka vara tillsammans mycket mer. Planera roliga saker att jobba tillsammans med. Samtala! I början av veckan ordnade kollegor ett tre dagars internat för bibliotekarier, och tanken var att jag skulle vara med en dag. Det slutade med att jag inte var med alls. Det var min chefs ”förslag” (beslut) men jag hade nog kommit till samma insikt ändå. Jag måste jobba hållbart nu, det är vårt gemensamma mål och han håller reda på mig, månar om mig. Det är jag tacksam för.

Bokat tid

Publicerat av
Svara

Jag har under en tid känt ett allt större behov av att prata med en psykolog eller terapeut. För några år sedan gick jag några gånger och samtalade med psykolog Siri, och det var väldigt bra samtal. Jag hade sökt mig till henne eftersom hon var väl förtrogen med utmattningssyndrom, och det var det jag framför allt ville samtala om. Nu har jag försökt få tag på henne igen, men jag misstänker att hon gått i pension för hon har inte svarat på mitt mejl.

Nu har jag till slut hittat en psykolog som jag tror passar. Han ska ha erfarenhet kring både utmattningssyndrom och föräldraskap vid NPF. Det fanns tid redan i morgon, men jag är inte i skick att sätta mig på pendeltåget i morgon, så jag bokade en tid på måndag. Förhoppningsvis får jag förtroende för honom och kan fortsätta med några samtal.

Anledningen till att behovet känns starkare nu är att jag dippar och känner mig så uppgiven.

jag orkar verkligen ingenting

jag spelar friskare än jag är

jag gaskar upp mig inför kollegor

jag griper tag i de sköra halmstrån som finns och försöker glädjas

jag fattar inte hur jag ska stå ut med RLS hela livet

jag orkar inte ens ordna saker som skulle kunna bidra till att jag skulle må bättre

jag har gått upp nästan alla de tretti kilo som jag kämpade med att gå ner

jag orkar inte hålla i må-bra-faktorerna

det känns som skit

Pia-dag mitt i veckan!

Publicerat av
Svara

Jag skulle tillbaka till Stressmottagningen idag för att träffa psykologen Marie och arbetsterapeuten Theresa. Men i morse nös jag flera gånger och snorade lite, så jag stannade hemma och vi hade ett videosamtal istället. Det gick alldeles utmärkt, och skönt att slippa åka in till stan.

Den här gången hade jag mest behov av psykologen så större delen av samtalet var det bara vi två. Jag ska nog boka in ett sista samtal med arbetsterapeuten tillsammans med min chef i oktober.

Vi pratade mycket om att jag har en känsla av att jag aldrig kommer att bli frisk, och känner mig nedstämd över allt jag inte kan göra. Framför allt mitt sociala liv känns kringskuret och begränsat. Jag träffar visserligen några, och det betyder mycket. Men jag måste planera så noga, framför allt VAR vi ska ses:

  • Inte för långt att ta sig dit för att resor tröttar.
  • Inte för mycket folk i närheten för att det tröttar med alla intryck.
  • Inte för lång stund för det orkar jag inte.
  • Och så måste jag ta i beräknande all den tid jag kommer att behöva för återhämtningen efteråt, och även vila innan.

Jag sa också att jag verkligen försöker akta mig för att skapa ”sanningar” om att aldrig bli frisk, och att jag använt redskapet ”just nu har jag en tanke om att …” för att inse att det bara är en tanke. Det är faktiskt effektivt!

Marie tyckte att jag skulle kunna tänka på ett annat hjälpmedel vi lärt oss, att ta ut kursen mot värderad riktning och ta små små steg åt det hållet. Att se att även ett telefonsamtal eller kanske bara ett sms till en god vän ändå är en liten social kontakt, och att en annan gång kanske jag kan ta en fika med någon. Samla de saker jag gör i värderad riktning och njuta av det som är.

En annan bra sak som jag bestämde mig för var att ha en medicinsk återhämtningsdag på onsdagar. Det har de pratat om på Stressmottagningen  och min husläkare har skrivit in det i läkarintyget också. Men jag har inte anammat det och jobbat fem timmar fyra dagar i veckan, eftersom jag tyckt det känts oöverstigligt. Men jag ska verkligen testa det, nu när jag jobbar hemma är det möjligt på ett annat sätt. Det innebär att jag har en Pia-dag, som Marie sa, mitt i veckan då jag kan finna ork att göra något litet: kanske en liten utflykt eller – det första jag tänkte på – orka med att vara i verkstan mera!

Så med start i nästa vecka ska jag jobba fem timmar måndag, tisdag, torsdag och fredag. Bra!

Stärkande samtal

Publicerat av
Svara

Jag hade avstämning med min chef häromdagen då vi bestämde att jag skulle ta bort två arbetsuppgifter som annars skulle kräva en hel del av mig. Något jag inte har just nu. Han var redo att ta bort ännu mer, men jag tyckte att det här räckte. Jag sa också till honom att jag är orolig att bli omplacerad, och han visste inget om det kunde bli aktuellt. Det är nog inte hans beslut att fatta heller.

Idag var jag på Stressmottagningen och träffade psykologen och arbetsterapeuten. Fantastiskt lyxigt att få tillgång till deras kloka tankar! Jag beskrev vilka redskap jag använder för att orka: morgonpromenader, dela in arbetsdagen så den blir randig, vila, Asahi, andningsövningar och framför allt att jag inte kör slut på mig innan jag vilar. Jag berättade också om hur min chef och jag dragit ner på arbetsuppgifterna. Och så sa jag att jag inte alls mår bra, att jag är toktrött och framför allt är mentalt trött – hjärntrött.

De sa att det är helt naturligt att jag reagerar så här, och vanligt. Att man efter semestern när allt drar igång på jobbet så kan det bli alltför intensivt och för mycket helt enkelt. Det lät just enkelt när de sa det! De sa också att jag är på helt rätt spår med alla verktyg och strategier, och berömde min chef och mig för hur vi tänkt med mina åtagande på jobbet.

Arbetsterapeuten tyckte att jag skulle jobba lite kortare pass mellan pauserna så att jag fortfarande är lite pigg när jag ska vila. På så sätt fylls energidepån på. Det var en bra tanke som jag ska ta med mig till nästa arbetsvecka!

Hon pratade också om den tredimensionella graf som vi pratat om förut, med Kontroll och Stöd på två axlar och Krav på en tredje. Det ska vara balans mellan dem, men nu har Krav dragit iväg sa hon. Dags att backa lite alltså!

Summa summarum så känns det betydligt bättre nu efter dagens samtal, och jag ska försöka känna den tillförsikt som de tyckte att jag skulle försöka få fatt i.

Hjärntröttheten slår omkull mig

Publicerat av
3

Det blir allt tydligare att det som är min största tillgång i arbetet – hjärnans kapacitet att tillgodogöra sig information och processa den – inte fungerar mer än hjälpligt. Vad värre är: tiden för återhämtning har blivit längre och kräver allt mer av tystnad och utestängande av intryck. Närminnets haltande hade nästan kunnat bli komiskt igår när jag skulle laga mat. Men bara nästan, för det kändes så sorgligt. Och senare på kvällen fick jag använda öronproppar för att få tyst omkring mig. Då var det bara pipet inne i öronen som hördes; jag låg och blundade och kunde stänga ute alla intryck.

I helgen hittade jag testet jag skrev om i förra inlägget om hjärntrötthet i form av en app som Sahlgrenska universitetssjukhuset tagit fram. Appen heter Mental Fatigue. Jag fick återigen resultatet 20,5 vilket innebär allvarlig hjärntrötthet, den högsta nivån på skalan (om än på lägsta möjliga poäng för högsta nivån). Sorgligt förstås, men också en bra känsla av bekräftelse, och någonting att ha med mig till läkarbesöket inför nästa sjukskrivningsperiod.

Det är verkligen frustrerande att hjärntrötthet inte syns utanpå mer! Så här kan jag känna mig:

Jag skrev till psykologen på Stressmottagningen igår och bad om ett samtal. Jag behöver någon att fundera tillsammans med, någon som kan problematiken. Förmodligen kommer jag att boka samtal med arbetsterapeuten på Stressmottagningen, då också min chef är med. Jag har möjlighet att få tre samtal där innan mitten av oktober, då det gått sex månader sedan jag avslutade behandlingen där.

Katt-terapi!

Jag skrev också till min chef om att jag mår sämre, och att han kan räkna med att jag inte kommer att arbeta mer än högst 50 % resten av året. Han beklagade förstås det och frågade vad jag skulle vilja ändra för att orka mer. Jag ska fundera på det och försöka tänka bort att jag känner att jag sviker arbetskamraterna. Det är inte lätt!

Tur ändå

Publicerat av
2

Vilken tur att jag hann med nästan hela behandlingen på Stressmottagningen innan coronaviruset gjorde det svårare att träffas! Igår hade jag möte i Teams (typ som Skype) med min psykolog på Stressmottagningen. Det var det tredje samtalet som jag har med henne på egen hand. Vi konstaterade att jag använt en del strategier och verktyg som jag fått hos dem. Bland annat att bestämma när jag är På och när jag är Av. När jag är På, vilket jag helst ska bestämma själv, är jag redo att ge av mig själv till andra. När jag är Av så gör jag det inte. För en som varit På konstant under många år så var det något av en uppenbarelse att få denna tanke! Det är så mycket enklare och roligare att finnas tillgänglig för andra om jag inte är det hela tiden, och att det är jag som bestämmer när jag är det.

Efter det samtalet hade jag ett möte i Teams med mina kollegor. Vi var åtta personer i mötet och det gick riktigt bra. Vi har precis börjat använda Teams och nu får vi verkligen testa det i skarpt läge när vi alla jobbar hemifrån!

På eftermiddagen gick jag en promenad i skogen. Det är så härligt att vi har en liten skog alldeles där vi bor som är tillgänglig att gå omkring i, och som är tillräckligt stor för att jag ska kunna vara mitt i den utan att se vad som finns utanför men ändå inte gå vilse.

Sent på eftermiddagen hade jag ett tredje Teamsmöte, den här gången med fysioterapeuten på Stressmottagningen. Hon undrade om jag har några frågor eller funderingar, och vi pratade om allt jag fått med mig från de gånger vi träffat henne. För min del är det hälsoandning, Asahi, På och Av, och att göra saker närvarande med mer långsamma mjuka rörelser som betytt mest. Och så stavgången som jag inte börjat med ännu, men som jag ser fram emot. ”Du fick ju verkligen till det, det syntes att det passar dig” sa hon.