På småtimmarna

Jag vaknade för en timme sedan, vid 3. Försökte somna om, vilket försvårades av en kelsjuk katt som jag mot bättre vetande låtit sovit hos mig. I vanliga fall stänger vi sovrumsdörren på natten så att inte katterna kommer in och stör, men igår lät jag mig falla för tanken på den ljuvliga gosekatten Semlan bredvid mig.

Nu var det inte bara kattskrället som höll mig vaken, och jag har nu lagt mig i soffan och hoppas på att sömnen ska infinna sig.

Jag kom att tänka på när jag som 17-18-åring började må dåligt psykiskt. Jag kunde inte sätta fingret på det, det bara fanns där och kom över mig starkare i min ensamhet. Det var en spännande tid i mitt liv. Jag hade träffat min första pojkvän som jag planerade att flytta till i Stockholm efter gymnasiet. Men det var också ett jobbigt år, trean i gymnasiet. Jag fick halsfluss tre gånger. Första gången blev jag inlagd på sjukhus, och andra gången fick jag nästan medvetslös åka in akut till Södersjukhuset (på besök hos pojkvännen). Jag blev väldigt trött av alla infektioner och ville bara sova när jag kom hem från skolan. Jag pratade med kuratorn på skolan som fick mig att inse att det var fullkomligt naturligt att vara trött, och sanktionerade en timmes sömn på eftermiddagen innan läxläsning.

Jag läste Ulf Lundell under denna tid och i hans diktsamling Fruset guld hittade jag raden ”ett öppet sår gående i natten” och det träffade mitt i prick! Nu så här i efterhand känns det en smula överspänt men jag känner också en ömhet för 18-åringa Pia som plötsligt fick ord för känslan av ledsenhet, hudlöshet och oro.

Jag berättade till slut för pojkvännen som i sin tur pratade med min mamma, som ordnade en tid hos psykolog. Men jag fattade inte vad han pratade om och slutade att gå dit efter ett par gånger.

När jag gallrade bland våra böcker i helgen hittade jag Lundells diktsamling, och blev påmind om det öppna såret jag upplevde mig som för så många år sedan. Idag, med en del psykologistudier på universitetet samt åtskilliga terapitimmar bakom mig vet jag vad de talar om, psykologerna och terapeuterna, och är djupt tacksam att jag kunnat få deras hjälp genom åren när jag behövt. Som ett plåster på det där såret, även om det inte läkt än.

PS. ”Jag hoppas att han ringer nu” sa mottagningssköterskan när jag igår lämnade det andra meddelandet om att jag vill att min läkare ska ringa upp mig. Det har nu gått en vecka sedan jag ringde sist, och 12 dagar sedan Försäkringskassan bad om komplettering av läkarintyget.

Läkarbesöket

Jag var alltså hos min nya läkare i onsdags, en psykiater inom öppenpsykiatrin här i kommunen. Jag var väldigt spänd innan, och kände mig  nervös när jag satt i väntrummet. Lite svårt att veta varför, men jag tror att det var för att det är så viktigt att det blir rätt. Att han förstår hur jag mår. Jag skickade ett snabbt sms till min syster, och hon svarade att det kommer att gå bra och att jag är bra på att beskriva hur jag mår och känner.

Jag har ett par vänner som har sagt att de har svårt att uttrycka hur de mår inför läkare. Att de är lite käcka och duktiga, och bagatelliserar sina problem. Jag har också gjort så men har blivit uppmärksam på det, och försöker säga som det är.

Han ska skriva ett helt nytt läkarintyg och fokusera på det som Försäkringskassan vill veta, det vill säga på vilket sätt jag inte kan jobba och vad som görs åt det. ”Din husläkare har skrivit för mycket om VARFÖR du blivit sjuk, och det är inte FK intresserade av. De kan rent av avslå intyget och mena att det är ett socialt problem, och såna ger de ingen ersättning för.” Han sa också att han ska trycka extra på min svåra WED eftersom den försämrar utmattningen så pass mycket. Han bytte också den antidepressiva medicinen till en som möjligen påverkat vikten mindre, och dosen ska successivt dubbleras.

På måndag ska jag påbörja en utredning av psykologer på samma mottagning. Det känns bra och försiktigt hoppfullt att det händer något!

Ett ljuvligt Ikea-tyg jag ropat in på Tradera!

 

Se till mina behov

Igår var jag hos psykolog Siri för tredje och sista samtalet för den här gången.  Det var några veckor sedan sist, och det var bra eftersom det hänt mycket med mig sedan då. Den gången arbetade jag igenom ett oerhört svår händelse i mitt liv tillsammans med henne. Jag kunde gråta och sätta ord på det. Jag VET att det som hände för tre år sedan var ett nödvändigt steg, men KÄNSLAN av skuld har ändå varit svår att hantera. Kanske hjälpte samtalet med Siri till att förändra även känslan, åtminstone en aning åt rätt håll. Gott så.

Om jag backar ytterligare ett steg till samtalet innan det, så var det en känsla av hopplöshet som gjorde att jag kontaktat psykolog Siri igen. Jag var på väg ner i en negativ spiral av känslor av att jag aldrig kommer att bli frisk, att jag aldrig kommer att vara symptomfri från WED och att jag inte orkar ha det så här. Hur ska jag kunna leva med detta? Vi tog upp en del trådar vi pratade om i vintras, och jag fick som alltid ut mycket av samtalet – insikter och saker som föll på plats.

IMG_3110Nu var det med en helt annan känsla jag kom till det sista samtalet. Jag har känt mig pigg och försiktigt positiv i ett par veckor nu! Jag tror att det började strax innan jag följde med min syster med man till deras sommarparadis över Kristi Himmelsfärdshelgen. Den helgen av total avslappning och kravlöshet var viktig! Jag har tänkt på att försöka hålla kvar känslan men också av långsamheten från den helgen.

Jag berättade för psykolog Siri att jag till och med lagt ut ett par förfrågningar om att långtidshyra en liten stuga på kort avstånd hemifrån. Hon sa att hon tycker att det är en strålande idé om jag tror att det skulle vara bra för mig. Hon menade att det är det som är nyckelordet här: det som är bra för MIG, att utgå från MINA behov.

I vintras pratade vi lite i liknande termer, att jag skulle satsa på att göra saker jag mår bra av. Då tänkte jag på massage och olika behandlingar, men jag inser nu att det inte är de små insatserna som gör det. Jag behöver hitta ett sätt att se till mina behov HELA TIDEN! Att finna ro, avslappning, roligheter och långsamhet i vardagen. Då finns också större chans att orka med bakslag i måendet. För det kommer såna också, det vet jag ju även om jag försöker njuta av hur jag mår just nu utan att tänka så mycket på det.

Jag fick ett 13-veckorsprogram av Siri med dagliga övningar. Några exempel: använd ingen klocka idag, när du går tillsammans med någon så gå långsammare än hen, ta en långsam promenad och var uppmärksam på allt omkring dig, lyssna på musik i minst 30 min och gör ingenting annat samtidigt, ät långsamt – vad smakar maten?

De här övningarna passar väldigt bra för mig just nu när jag försöker vara lite långsam! Hon sa att oftast hittar man någon eller några övningar som passar en själv bäst, och då är det de man använder.

Min rastlösa WED-kropp är lugnare också. Jag vet inte om det beror på att testet med Citrulline och rödbetspulver fallit väl ut, eller om det enbart beror på att jag mår bättre psykiskt. De är ju avhängiga varandra, så det är svårt att veta vad som är vad ibland. Men huvudsaken är ju att det känns riktigt hyfsat, med mina mått mätt!

Hos doktorn

Jag träffade min husläkare igår och han förlängde sjukskrivningen till sista augusti. Han skulle ha skickat iväg en remiss till öppenpsykiatrin i mars men den hade inte gått iväg, oklart vem som brustit. Jag har försökt ringa till dem några gånger för att höra hur lång väntetid de har. En enda gång har jag kommit fram på telefon, och den jag pratade med då kunde inte hitta min remiss men skulle ringa till mig påföljande dag. Det gjorde hon inte, och jag har gjort några fåfänga försök att ringa dit igen, men hamnat i en märklig loop. ”Du är placerad i kö, ditt könummer är 4, 3, 2 – ditt samtal är nu först i kön – ditt samtal kopplas fram (några signaler går fram) – personen du söker är upptagen – du är placerad i kö, ditt könummer är …” och så vidare. Jag ska göra ett nytt försök och ringa till växelnumret istället!

Anledningen till att jag fått en remiss dit är att få en psykiaters bedömning av min medicinering i första hand. Kanske finns annat att prova istället för de antidepressiva jag tar nu?

IMG_3094 Doktorn sa att han tyckte att jag gav ett lite piggare intryck än sist. Den gången pratade vi länge om min historia av psykisk ohälsa, och om min känsla av hopplöshet. Att jag kände mig utan hopp om bättring. Sedan dess har jag pratat med psykolog Siri om det och än mer förstått hur lång tid det troligen kommer att ta innan jag blir frisk, men att den dagen kommer. Det känns bra att tänka på att hopplöshetskänslan är lite mindre påtaglig nu, än för två månader sedan.

Jag har också tagit nya blodprover för att bland annat kolla ferritinhalten (järn). Den ska ligga betydligt högre på oss som har WED än det rekommenderade värdet. Jag hoppas att det ligger lågt så det finns något att göra! Jag tar redan Folsyra och B12 varje dag, och järntabletter då och då. Kanske behöver dosen ökas? De senaste månaderna har inte varit roliga för min kropp, med ökad obehagskänsla och pirrningar. Jag försöker tänka att det är en period, för så här kan jag inte ha det hela livet!

En god gråt

Igår var det äntligen dags att träffa psykolog Siri igen. Vi hade bestämt att vi skulle prata om det som hände för tre år sedan som jag skrivit om tidigare. En händelse jag inte lämnar ut här men som vuxit inom mig till en stor svart klump. Tidigare bytte jag snabbt tankespår när den dök upp i huvudet, men på sistone har jag alltmer känt att jag behöver gå dit. Arbeta igenom händelsen och känslorna.

Jag grät. Som jag skrivit förut så har jag väldigt långt till gråten nu när jag tar antidepressiv medicin, men jag grät ordentligt. Det kändes bra, som att känslan nådde mig och berörde den där svarta klumpen. Psykolog Siri tyckte att jag var duktig som arbetade igenom känslorna.

Jag fick en bild i huvudet nu. Att de jobbiga händelserna och känslorna är som en eld, och att det är enklast att gå runt elden men att det på sikt är bäst att våga sig igenom lågorna. På samma sätt som jag instinktivt kände att jag måste göra när jag var i 25-årsåldern och blev erbjuden medicin, men vägrade. Det jobbiga arbetet lönar sig i längden.

Vi hann prata lite om min känsla av hopplöshet, att jag har svårt att se att jag någonsin kommer att återhämta mig och bli frisk igen. Hon sa att eftersom jag levt med det som ligger bakom utmattningen i så många år, så får man räkna med att det tar lång tid att komma tillbaka. Hoppas att Försäkringskassan är med på det …

Min omtänksamma syster frågade om jag ville att hon skulle möta mig efteråt, om jag skulle vara ledsen och uppriven så kunde det vara skönt. Det kändes bra att hon stod utanför och väntade på mig! ❤️

IMG_2998På pendeltåget hem på eftermiddagen insåg jag att jag glömt att ta WED-medicinen klockan 12. Vi hade gått en hel del och då känns inte krypningarna. Påminnelsen jag har i telefonen hade jag inte heller hört plinga till. Och som jag fick betala för det! När jag kom hem var jag helt urlakad och höll på att somna stående i hallen. Jag la mig på sängen med en filt över mig och försökte somna, men benen ville annat. Det kröp och ryckte i benen så jag somnade bara i några sekrunder i taget. Allt detta för att jag tog medicinen två timmar för sent!

Bra dag

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.

Skörheten

Jag fick tips om en film på SVT play, Skörheten av filmskaparen Ahang Bashi. Den skildrar henne själv och hennes ångest. Hur hon försöker förstå och stå ut med den. Hon kom som 2,5-åring med sin familj från Iran. Hon förstod ingenting av vad som hände, men hon minns den stora omställningen. I filmen får hon hjälp av sin psykolog som säger att det är inget konstigt att hon reagerar med ångest så här långt efteråt. Jag ser hur Arang pustar ut av lättnad. Så tänker jag i alla fall, och förstår henne precis. Eller det är vad jag ser och läser in i alla fall. Den där lättnaden över att det är ok. Att någon yrkeskunnig person kan säga att det är helt naturligt att känna så här, att bli så dålig men också att det kommer att bli bättre.

Hon är känslig menar föräldrarna. ”Du har ett jättebra liv. Vad mer kan du begära?” säger pappan. Han visar henne på den vackra rosablå kvällshimlen. Han säger att han inte tittar på de mörka molnen, utan väljer att se det vackra. ”Det är underbart!”

Arang säger till psykologen att ”När jag tänker tillbaka på de här åren. Jag bli så himla trött i själen på nåt sätt. Jag har slitit så mycket med mig själv.” Så mitt i prick! Jag känner mig också trött ända in i märgen på att ha det så här. Att det inte kan vara enkelt någon gång!

IMG_1620

Jag har inte haft energi till broderi på sistone men igår blev det en stund i verkstan i alla fall.

Men hon säger också att ”Samtidig känner jag att jag inte hade velat vara utan det heller. Jag känner en slags bitterljuv känsla.” Jag tror jag vet vad hon menar. Efter min djupa ångestperiod i 25-årsåldern, med lite perspektiv på den och när de starka känslorna klingat av, kunde jag känna att jag vuxit mycket som människa av den. Att jag lärt känna mig själv och min inre styrka, och att det fanns något positivt i det som jag inte velat vara utan. Men det är många år sedan jag tyckte att det räcker nu tack! Jag hade gärna sett lite tjockare skinn växa utanpå den ömma och rådbråkade själen, och i en bemärkelse gör det det. Men det handlar om att jag vet allt bättre vad jag klarar och var gränsen går. Egentligen blir sårbarheten och skörheten allt värre, i och med en slags nedbrytning av försvaret. Som att ha ett försvagat immunförsvar, och det är flera terapeuter och psykologen som jag träffat som uttrycker det i termer av överkänslighet och allergi. Har man en gång blivit skadad av stress är man överkänslig i fortsättningen.

Ja visst har jag lärt mig massor om utmattningssyndrom, ångest och om mig själv genom alla dessa år, men det är en kunskap jag kunnat vara utan.

Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna

Jag ska försöka beskriva det jag lärt mig de senaste dagarna – om mig själv och om strategier för att bli frisk. Det är stora saker, livsviktiga, men också enkla. Jag har funderat på detta inlägg i ett par dagar. Jag vill gärna att det ska bli personligt utan att vara alltför utlämnande, men också allmängiltigt. Jag gör ett försök!

För några veckor sedan fick jag ett boktips av en nära vän. Hon trodde jag skulle känna igen mig i Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Eftersom jag är bekant med Doris genom jobbet blev jag extra intresserad.

Författarna har myntat begreppet starkskör: om att vara stark men samtidigt ha en extra känslighet för intryck utifrån och inifrån. Det finns ett vedertaget begrepp inom psykologin för högsensitiva – HSP High Sensitive Persons. I boken beskrivs fenomenet utifrån författarnas ovetenskapliga iakttagelser och egna erfarenheter, men hänvisar till forskning om HSP. De radar upp mängder av kännetecken och flera av dem känner jag igen mig i. En av dem som är starkast är att jag har en stark radar för andra människors sinnesstämning, pejlar in den och ofta anpassar mig efter den. Säkert något som de flesta kan känna igen sig i, men det är när det blir för mycket som det blir ett problem. En annan sak är starka känslovågor, i boken kallade ”emotionella störtskurar”. Jag känner mig plötsligt oerhört lycklig eller överfalls av en starkt känsla av total hopplöshet – från 0 till 100 på ett ögonblick. Känslan varar ofta bara några sekunder, och det är enbart den negativa som frestar på. Himlastormande lycka kan jag leva med! När jag träffade psykolog Siri för 1,5 år sedan pratade hon om att jag utvecklat denna radar genom att leva med oförutsägbarhet under flera år. ”Ett hyperkänsligt avläsningssystem för andras signaler” som författarna skriver.

img_1231

Hur blir man sån då? I boken beskrivs flera bakomliggande orsaker och jag stämmer in på flera. Man kan helst enkelt födas med extra känslighet. Min mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling när jag började i förskolan (det blev jag inte!) eftersom jag var så känslig och försiktig. Att leva i en familj med känslan av att det när-som-helst kan hända vad-som-helst, där man ständigt är beredd på att rycka ut eller ducka. Då är radarn en viktig utrustning att utveckla för att utöva skadekontroll. Tragedier och sorger av olika slag finslipar känslosystemet ytterligare.

Jag har inte slappnat av på flera år. Inte släppt vaksamheten. Psykolog Siri säger att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det förklarar varför jag blev så mycket sämre strax innan julen. Min kropp kommer ihåg hur kaotisk denna tid på året har tett sig under flera år, och gör inte skillnad på de tankar jag har och det jag faktiskt upplever. De tänkta och fysiska hoten blir desamma.

Nu räcker det för idag. Jag ska återkomma till de hjälpsamma tankar jag fick med mig och som jag redan fått användning för i skarpt läge!

Piggare!

Jag känner mig betydligt piggare – en underbar känsla! Jag åkte in till stan till psykologen, mellanlandade hos mamma i ett par timmar, och åkte hem igen. Trodde jag skulle vara helt slut när jag kom hem men det var jag inte!

Besöket hos psykologen har säkert en hel del med påpiggningen att göra, jag ska dit på fredag igen för ett sista samtal för den här gången. Hon får mig att förstå att det inte är något konstigt alls med att jag mår som jag mår, utan en följd av hur jag haft det. Hon peppar mig också att satsa på att göra sånt jag får energi av och som gör att jag slappnar av eftersom jag är så spänd. En spändhet  jag levt med i många år.

För att fira att jag piggat på mig (i alla fall idag!) broderade jag en glammig och flirtig festpippi med silvrig boa runt halsen!

IMG_1458

Dags för psykologbesök

I morgon bitti ska jag till psykolog Siri inne i stan. Jag ser mycket fram emot besöket och har förberett mig en del genom att skriva sånt jag vill prata om. Samtidigt är jag lite nervös inför att åka in till stan. Även om jag blivit snäppet piggare varje dag de senaste dagarna så har jag inte varit ute bland folk på ett tag. Men jag vet att det kommer att gå bra, egentligen! Jag ska åka till min mamma efteråt och vila där innan jag åker hem.

Jag testade ju att gå upp i dos av Sertralin, men funderar på att trappa ner igen. Jag märker ingen positiv effekt, men har däremot ökad ångest och muntorrhet – båda vanliga biverkningar. Jag ska ge det några dagar till, det tar lite tid innan effekten kommer.

Mina pippifåglar är populära på Instagram! Här är dagens partypingla och gårdagens Mycket Viktiga Fågel.

IMG_1455

IMG_1449