Etikettarkiv: skidåkning

Med snö under skidorna

Publicerat av
Svara

Jag har precis haft en nära nog magisk långhelg. Tillsammans med tre barndomsvänner som jag känt i bra precis 55 år ägnade jag fyra dagar åt skidåkning, god mat, champagne och fina samtal i Romme Alpin. Det kunde inte ha varit bättre om jag så fått önska helt fritt. Vi bodde precis vid backen och jag kunde enkelt gå till rummet och vila när jag behövde. Själva skidåkningen var inte tröttande, men alla ljud och andra intryck vid pauserna på matställena fick min hjärna att ladda ur mellan varven.

Skidåkningen ja, dottern och jag åkte till Romme i två dagar strax innan nyår. Underlaget i backarna var tyvärr enbart konstsnö som låg i drivor, vilket gjorde det svåråkt för mig som inte åkt på så länge. Jag blev både förvånad och knäckt av att det gick så dåligt. Men nu hade det kommit massor med natursnö som pistats hårt, och den var ljuvlig att åka på! Efter nyår har M och jag gått till gymmet var och varannan dag, och det har också gett resultat förstås. En underbar känsla att känna mig starkare!

Men framför allt var det förstås sällskapet som var allra bäst! Vi har känt varandra så länge, och även om jag inte träffat dem så ofta de senaste åren, så finns vi där och det är hur lätt som helst att återta samtalet. Jag har ju längtat så mycket efter att orka vara social, och även om jag fick gå undan och vila då och då, så orkade jag betydligt mer än för ett par år sedan. Jag sov mer än vanligt, även på dagarna, så kroppen tog igen sig ordentligt på egen hand. Jag hade också bett om ett undanskymt bord i matsalen, och det hade de hörsammat vilket gjorde det betydligt lättare för mig att vistas där.

Det var så vackert med alla granar med snö på, här speglade i mina skidglasögon.

Vad gäller vikten så har jag nu hamnat inom normalspannet på BMI. Även om det är ett trubbigt mått så säger det mig mycket, och det känns riktigt riktigt bra! Det är knappt tre veckor kvar till årsdagen för operationen och ett återbesök på Ersta sjukhus för uppföljning. Inför det ska jag ta en del prover för att se hur mina värden ser ut, och jag har svårt att tänka mig att de är dåliga med tanke på hur bra jag mår. Vi får se.

Vilket år!

Publicerat av
4

När det bara är en vecka kvar av 2025 summerar jag året och konstaterar att jag har haft ett fantastiskt år! I februari är det tio år sedan jag startade bloggen och utropade 2016 till mitt år. Jag kallade den Tid för mig eftersom jag tänkte att det var just det. Att kaoset jag levt i skulle vara över, och att jag skulle påbörja tillfrisknandet och bli starkare. Så blev det inte, vilket läsare av bloggen känner till.

Men tillbaka till 2025. I februari gjorde jag en gastric bypass-operation som visade sig vara ett mycket bra beslut. Jag mår toppen, och har orkat ta itu med att träna. Under hösten har jag och min man till och med börjat gå på gym ett par gånger i veckan. Jag märker att jag är starkare, och det är en enorm tillfredsställelse! Målet på kort sikt är att öka på benstyrkan så att det blir roligare att åka slalom, vilket jag tänkt göra så mycket som möjligt denna vinter. Och till helgen ska dottern och jag till Romme för två dagars skidåkning! Senast jag åkte var 2022. Jag har till och med köpt egna pjäxor och hjälm, vilket jag annars brukat hyra. I slutet av januari ska jag till Romme igen, denna gång tillsammans med fyra barndomsvänner som ska åka skidor och prata prata prata i fyra dagar!

Som om allt detta inte vore nog så kröntes mitt arbetsliv med den finaste utmärkelse jag kan tänka mig: Bengt Hjelmqvists pris! Det är så oerhört stort för mig, och nu sitter diplomet inom glas och ram ovanför min arbetsplats i sovrummet. Jag tittar på det varje dag och är oerhört stolt. Prisutdelningen ägde rum i november, och jag är extra glad att det var i år jag fick det. Förra året och året innan det hade jag inte orkat delta. Det var en ljuvlig känsla att under minglet efteråt glida omkring och motta gratulationer från höger och vänster!

Den största förtjänsten till att jag mår så bra är ändå den psykoterapi jag gått i under två år, och som avslutades i juni. Den har gett mig så många saker, bland annat en behandling mot PTSD. Genom den har jag äntligen kommit till ro med hur mitt liv blivit, och en lugn känsla av att acceptera att jag bara kan jobba 25 procent under resten av mitt arbetsliv. Att jag måste se till att orka med HELA mitt liv, inte enbart den tid jag arbetar. Tidigare har detta varit en intellektuell process, men nu både VET och KÄNNER jag att det är helt rätt för mig. Jag är oändligt tacksam över att jag hittade psykolog-J!

Häromdagen skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare befordran till flickvännen i Haag, och hämtade dottern vid pendeln, på väg till oss för julfirande. Tänk att Normalt kan kännas så alldeles alldeles underbart – som en bal på slottet!

God jul och Gott nytt år! ❤️

Fjällsemester

Publicerat av
Svara

Igår kväll kom jag hem efter en vecka i Edsåsdalen, en mindre skidort ett par mil från Åre i Jämtland. Jag hade hakat på när min syster, hennes man och en gemensam vän bokat en stuga där. En jättefin stuga alldeles vid skidbacken så vi kunde sätta på oss skidorna och åka direkt ut. Jag hade ett eget rum dit jag kunde dra mig undan när jag behövde – så skönt.

För det är ju så med trevliga sällskap att jag blir så trött av att umgås, prata och skratta tillsammans med andra. Men det var inte så många tillfällen då jag gick så där i baklås som jag gör ibland. Då jag ”tappar allt” och drabbas av Den Totala Tröttheten. Det var främst en gång: jag skulle laga lammragu med pasta till middag, och resten av sällskapet satt i samma rum och pratade. Jag deltog inte i samtalet men kunde ändå inte undgå att lyssna. Ingredienserna var förberedda och låg upphackade i olika skålar, precis som tv-kockarna gör. Allt för att underlätta när jag skulle laga maten, väl medveten om att jag annars inte skulle orka.

Jag tappade räkningen på hur många gånger jag tittade på receptet. Arbetsminnet hade också tagit semester, liksom simultankapaciteten. Jag fick ihop maten till slut, men det kostade på. Jag fick lägga mig att vila när den puttrade klart på spisen. Det tog tid innan jag hämtat mig ordentligt, och jag förklarade vad som hänt mig för de andra runt bordet. Det är till och med smått plågsamt att skriva om det nu, så jag tar en paus.
Två dagar senare:
Vi hade fantastiska skiddagar med perfekt snö (jag hade varit lite orolig för att det varit för varmt så att snön blivit mjuk och trög att åka i), och vi var ofta helt ensamma i backarna! Vi tolkade efter skoter högst upp på kalfjället, där vi åkte i en superfin lång backe. Högst upp i backen såg vi ut över fjällvärlden – en fantastisk syn av toppar som visade sig vara svåra att fånga på bild med mobilkameran.

Jag hade oturen att fastna med en skida och göra en praktvurpa. Jag flög genom luften och landade på höften och kindbenet. Jag låg en stund och försökte känna efter om jag var hel, men kände mig framför allt väldigt konstig. Jag förstod efteråt att jag på grund av blodtrycksfall och chock var yr och mådde illa. Jag hade svårt att prata, det var som att tungan inte lydde. Att det gjorde ont här och där kände jag inte förrän senare. Liftkillen kom fram med liggunderlag och filt, och efter en stund kunde jag ta mig upp. Jag fick åka i vagn efter skotern på vägen ner från fjället den dagen, och dagen därpå höll jag mig till backen vid vårt hus där jag fick åka utan stavar eftersom jag hade stukat vänster tumme så att jag inte kunde hålla i något. Men på det stora hela klarade jag mig bra ändå! Några rejäla blåmärken och ont här och där, men ingenting brutet. Den sista skiddagen åkte jag upp på fjället igen, och liftkillen blev så glad att se mig!

Svar på tal

Publicerat av
Svara

Bara för att jag skrev om avsaknaden av mjuka värden på slalomskidor – jag nämnde just fjärilar – så såg jag vid två tillfällen rosa skidor med just fjärilar på! En hel svärm av fjärilar i ljusblått och vitt som bredde ut sig över hela skidan. Jag såg också skidor med regnbågen på, och rosa skidor med ljusare rosa organiskt mönster. Där fick jag så att jag teg. Men fortfarande är denna typ av färger och mönster högst ovanliga.

En härlig sak med skidåkning är att det verkar vara en sysselsättning som lockar fram mäns glammiga sida. Kombinationer som knalligt orange jacka till lysande gröna byxor, turkos jacka till limegröna byxor och tomatröd jacka med orangea detaljer till gula byxor är plötsligt helt enligt normen. På män. (När vi var på hotellet i Agadir konstaterade vi att om vi fått en tia för varje man i rosa shorts eller skjorta som vi såg så hade vi kunnat köpa en väldans massa keramik! Det är något med golfande män och rosa.)

Hur som helst njuter jag av alla dessa förgkombinationer och bestämde mig raskt för att sy på gula detaljer på min röda skidjacka.

Skidåkningen fick en baksmälla inte bara i form av onda knän och stela benmuskler, utan även ett rejält skov av WED/RLS idag. Många olycksbröder och -systrar vittnar om att hårdare träning inverkar triggande, medan lättare motion bara är bra. Jag gissar att mina nerver fick lite mer än de tålde i helgen.

Till mina jobbiga nerver kom som ett brev på posten en hel del ångest under senare delen av dagen, när jag var på hemväg. Kvällen blev ganska jobbig men jag försökte döva allting med att brodera vidare på min Litskudde. Det är inte mycket kvar på själva framsidan, tror jag i alla fall. Jag har inte tittat så mycket på helheten ännu, det ska bli så spännande att se hur den blir!

I morgon ska jag jobba hemifrån, och det känns bra.

Skidor

Publicerat av
Svara

Jag är med dottern på vår årliga skidhelg i Romme. Vi har haft en jättefin första skiddag och ligger nu mosiga, trötta och nöjda i vår hotellsäng och väntar på Melodifestivalen. Vi har som vanligt köpt sushi och ätit på rummet. En fin tradition och jag är så glad att min sextonåring fortfarande vill åka med sin mamma!

Jag har ägnat mycket tid i liftkön åt att designa slalomskidor. Många skidor är ganska tråkiga och fantasilöst färgsatta och mönstrade. Här finns massor att göra! Det är i alla fall helt klart vad det är skidtillverkarna vill förmedla. Ord som Pro, Team, Speed och olika bokstavskombinationer ihop med X på skidorna signalerar tuffhet och snabbhet. Jag funderade på om det skulle kunna finnas  skidor med en annan typ av ord, till exempel Soft, Cute och Heart? Med hjärtan och fjärilar på? Jag har i alla fall massor med idéer till snygga skidor så det är bara att ringa Salomon, Head, Blizzard, Atomic och Rossignol!

”Vi fick rävtyget!” utbrast dottern när vi öppnade dörren till hotellrummet. Det var tyget Surt sa räven av Kerstin Boulogner hon menade, och våra gardiner var i det tyget – så härligt!

Jag är ganska säker på att jag skrev om det här tyget när jag var här sist, men det är värt en upprepning! Jag tycker bara att det är så synd att dessa tryckta tyger blir så urtvättade. Jag har flera tryckta kökshanddukar från Almedahls och Frösö handtryck och de är alla ganska blekta vid det här laget.

Och om någon undrar så kan jag meddela att broderiet är med på resan, jag är så himla sugen på det hela tiden!

Jag har jobbat sex timmar idag!

Publicerat av
2

Idag var första dagen som jag verkligen jobbade sex timmar. Förutom ett 45-minutersmöte i personalgruppen arbetade jag vid mitt skrivbord. Det kändes jättebra förstås! När jag gick hemåt strax efter klockan 2 var jag lite mosig i hjärnan, men inte så farligt. Däremot sov jag en hel del när jag kom hem, så det tog nog lite på krafterna ändå!

Igår åkte jag med skidbussen till Romme utan annat sällskap än mig själv och mitt alter ego Piero Gros! En helt fantastisk dag med sol, 10-12 minusgrader och hårt packad snö! Jag var i backen redan kl 10 och det kändes så himla bra att jag kom iväg! Det hade varit lätt att fantisera om att åka på egen hand men att lättjan tagit överhanden och jag stannat hemma. Det här gav mer energi än det tog! Jag ska nog göra om det nästa vinter. I år är jag nöjd.

Trots en del missöden i liften klarade jag mig oskadd med skidorna på, men när jag gick ut från en fikastuga halkade jag och for med fötterna i vädret rätt ner på ryggen. Och handen – känns det igen? Denna gång vänster hand, tack och lov, och den är inte bruten. Ett tag idag trodde jag nästan det. Den var så svullen, orörlig och gjorde ont. Men jag kan röra fingrar och hand på ett sätt som jag inte kunde när den var bruten i höstas, och det gjorde mycket ondare då också. Tur i oturen!

Det som gjorde att jag fick lov att ta det lite lugnare på eftermiddagen var att benmusklerna fått nog. Jag valde då mindre branta nedfarter och vilade ett par gånger. Eftersom jag som ensamåkare hade gräddfil i liftkön och fyllde på liftkorgarna när det var luckor, så fick jag inte så lång vila mellan åken. Skönt men slitsamt! Och eftersom jag inte hade någon att prata med så blev lunch- och kaffepauserna korta.

Jag kom hem halv 9 på kvällen, 15 timmar efter det att jag åkte hemifrån, trött och mosig som man bara blir av vinterdagar utomhus – härligt var ordet!