När man pratar om autism pratar man om ett spektrum, till exempel så heter diagnosen Asperger numera AST – autismspektrumtillstånd. Det innebär att det finns ett spektrum, en skala, där olika individer befinner sig. Jag tycker det är väldigt tilltalande. Många av oss neurotypiska eller ”normalstörda” kan känna igen oss i en del diagnoskriterier. Eller också känner vi igen andra i vår omgivning. Men det betyder inte att alla har diagnosen! För att få en diagnos måste besvären innebära stora problem i individens vardag.

Häromdagen kom jag att tänka på att det kanske är fler saker som ligger på en skala? Om en vän beskriver ett problem som hen upplever som stort och hindrande i livet, så kanske vi känner igen oss i beskrivningen av problemet. Kanske vi till och med säger att ”ja Gud, det där tycker jag också är jobbigt!” med tanken att vännen ska känna sig bekräftad (eller kanske att vännen minsann inte ska tro att hen är så märkvärdig …). Men för hen är det ett problem som hämmar eller hindrar vardagen från att fungera. Något som ständigt ställer sig i vägen för hen, medan det för oss mer är en frustration vi sällan ägnar en tanke. Kanske finns en skala, att vi kan känna igen problemet men samtidigt inse att på just det sätt jag upplever det så är det inget egentligt hinder i vardagen. Däremot kan det hjälpa oss att vara empatiska och känna med vår vän. Vi vet vad det handlar om men kan också inse att vår vän upplever en kanske livsavgörande svårighet. Då förminskar vi inte hens upplevelse av problemet.

Visst är det en intressant tanke att vi ligger på en massa skalor! 

Doftschersmin – så underbar att både titta och dofta på!

Denna uppmaning – uppfordrande och livsviktig. Lika enkel i uttrycket som svårt i handling. Jag vet inte så mycket om Sara Lidman, jag har inget större intresse av författarna som personer. Men jag tänker att eftersom detta Lev! får så stort utrymme måste det betytt något. Just att uppmaningen behövs och är så stark innebär att det finns något annat – att inte leva. Var det något hon brottades med?

Att välja livet.

Jag är väldigt svag för Sara Lidmans vackra prosa, hennes egensinniga och knivskarpa stil. När jag var i Umeå förra året gick jag en guidad visning av Sara Lidman-tunneln, och vi besökte tunneln även den här gången. Jag blir så upprymd av citaten på väggen, vilken författare hon var! Rolig och sträng på samma gång.

Jag blir nyfiken. Menar hon att det är svårt att leva, så svårt att det nästan inte går? Men så kan detta hon kallar tur komma i ens liv och då går det. På samma sätt som kärleken nästlar sig in utan vår egen vilja.

Å detta språk! Samtidigt bibliskt högtidlighet och dialektalt bondförnuft. Varje stavelse och bokstav ska uttalas, med emfas.

Har vi inte träffat på sådana människor? Som är för mycket av allting. Föröder där de drar fram. Kanske mest i berättelserna i böcker och filmer, men ingen beskriver dem som Sara.

Idag köpte jag kalligrafi-tusch och en kilram (att spänna upp broderi i, tips från min blivande kurs på Capellagården) på konstnärsaffären Kreatima. De hade en låda med små bitar av tapeter för 10 kronor. Den här kunde jag inte motstå, även om jag inte riktigt vet vad jag ska använda den till.

Hur jag än bär mig åt blir den antingen för gul eller för ljusblå, bakgrunden är mer benvit.