Jag vet flera av mina vänner som läser min blogg regelbundet. Min syster har installerat Google Analytics på bloggen och jag får en rapport varje vecka om hur många som läser och en del annat. Bland annat får jag veta hur läsarna hittat till bloggen. Denna vecka var det en som kom från en blogg på alltforforaldrar.se. Så otroligt nyfiken jag blir! Jag har ägnat en lång stund åt att leta runt i bloggarna där men inte sett någonting.
Berätta gärna hur ni hittat hit!
Jag är så gränslöst trött på min hosta! Den har gått upp och ner i två veckors tid nu. Ett tag hostade jag så att jag fick träningsvärk i musklerna strax under lungorna! Jag trodde den var på tillbakagång men ikväll hostade jag först så att jag kräktes, och lite senare hostade jag så att jag kissade på mig! Jag är så andfådd också, mer än vanligt. Jag ringde Vårdguiden ikväll och den första sjuksköterskan jag pratade med tyckte att jag borde söka akut redan ikväll. Hon tänkte det kunde vara något med hjärtat eftersom jag är så andfådd. Under tiden det tog att komma fram på telefon till närakuten på Löwenströmska hann jag bli lite orolig. Jag kände hur det liksom tryckte lite över bröstet. Mitt blodtryck är ju högt men medicinerat till bra nivå.
Men när jag väl fick tag på sjuksköterskan på Löwet så tyckte hon att det räcker om jag åker till vårdcentralen i morgon bitti. Då kändes det genast bättre! Och det känns skönt att en läkare kollar upp så det inte är något annat än en ovanligt envis förkylning.
När jag kom hem hade en kopia av det nya läkarintyget kommit från husläkaren. Det förklarade bättre varför jag inte kan arbeta mer än 50 % och varför det inte spelar någon roll att prova annat arbete. Nu hoppas jag att Försäkringskassan förstår och godkänner ansökan om sjukpenning. Läkarintyget sträcker sig fram till sista oktober.
Jag är så in i baljan sugen på att jobba mer! Och den tiden måste ju komma någon gång, eller hur?
Äntligen har jag fått bort skräppostmeddelandena som översvämmat bloggen! Många av dem hamnade där jag måste godkänna dem innan de kunde hamna i kommentarsfältet, men måste ändå tas bort för att se att ingen riktig kommentar hamnat där. Och en hel del av skräpet slank förbi och publicerades. Mycket jobb, så trist!
Men nu har jag äntligen fattat att jag måste aktivera spamfiltret Akismet jag redan trodde att jag hade installerat. En sån lättnad – nu har det inte kommit något skräp på flera dagar. Förut kunde det komma 50-100 på en dag!
Keramik på Capellagården
Den 2 februari skrev jag det första blogginlägget här. Det är drygt ett halvår sedan och måste väl firas på nåt sätt, eller åtminstone uppmärksammas!
Under de sex månaderna har jag publicerat 205 inlägg vilket betyder mer än ett inlägg per dag i snitt. Jag har främst skrivit om två teman: hur jag mår och om det jag gör med mina händer. Om utmattningssyndrom och RLS/WED, om hopp och förtvivlan, om sorg och ångest, om tillit och vänskap. Om smycken i allt från plast till silver, om nålfiltning och fritt broderi, om linoleumtryck och kort, om kalligrafi och fotografering.
Målat på lintyg och broderat.
Jag har fått många uppmuntrande kommentarer, ännu fler än jag gjort inlägg. Det är jag väldigt glad över, även om det inte är mitt syfte med att skriva.
Syftet har varit att sätta ord på hur jag mår, hur jag kommer framåt och så småningom blir frisk. Att formulera mig publikt innebär att jag måste tänka till, och många insikter har kommit just i den stund jag skrivit dem. Många saker har fallit på plats och jag är helt övertygad om att skrivandet och hantverkandet gjort att jag mår bättre. Det har betytt massor för mig, och är en sån glädje! Jag har ett eget rum, både i bokstavlig och bildlig mening. Jag drömmer om att båda ska bli större. En större verkstad: jag vet precis! Två skrivbord mitt emot varandra där projekt kan ligga framme. Flera bokhyllor för material. Stort utrymme på väggen för inspirerande tyger och bilder, och då där hållare med en massa piggar för trådrullar. Och en fåtölj i ett hörn. Radion och musiken har jag i telefonen. Sist och slutligen en dörr att stänga.
Men också större utrymme i mer existentiell bemärkelse. Utrymme som innebär att jag känner att jag har kontroll och bestämmer över mitt liv. Att jag inte ständigt måste ha plan B, C, D och hela alfabetet för oförutsedda händelser. Att jag kan säga att något ska bli på ett visst sätt och så blir det så. Det här är lite svårt att förklara. Det är ju självklart att ingen kan vara stensäker på att saker blir som man tänkt eller bestämt. Det här är en del i mitt dilemma med beredskapen. Jag är liksom alltid redo att sätta plan J, K, L i verket! Tillit Pia, tillit!
Vackra renfana!
Apropå förra inlägget så vill jag bara få fört till protokollet att jag tog en 35 minuters morgonpromenad direkt efter att jag publicerat texten, det ni – rivstart!
Jag kom igång riktigt med linoleumtrycket och har gjort fler:
Sedan drygt en vecka tar jag hälften av medicinen kl 15 och hälften kl 19. Det har visat sig vara riktigt bra! Inte perfekt och det varierar lite olika dagar. Men vilken skillnad! Fantastiskt! Jag vågar inte tro på hållbarhet riktigt än, men nu vet jag att jag kan prova att ändra tidpunkt och dos om det skulle bli värre. Möjligen att jag provar att gnaga av en bit av tabletten redan mitt på dagen. Det brukar vara då det sätter igång. På hemväg från jobbet idag hade jag en väldigt obehaglig känsla i höger ben. Det var som att det var i själva skelettet det kröp och kvillrande. Jag kunde inte sitta stilla och försökte se oberörd ut inför medpassagerarna. Som om att jag lyssnade på experimentell jazz i lurarna och försökte hålla takten med foten!
Alltså: 0,09 mg Sifrol kl 15 och 0,09 mg kl 19. Men jag vill inte ta Oxascand redan kl 19. Då somnar jag för tidigt. Den tar jag kl 20. Med andra ord har jag nu fyra (4!) tider att ta medicin på varje dag om jag räknar in alla piller jag tar på morgonen också. Det plingar rejält i telefonen av alla påminnelser!
Idag blir det en bild på det vackra myrtenträd jag köpte häromdagen. Jag fick en blomstercheck av min mamma i julas. Vår katt Semlan var kattunge och tuggade på allt så vi vågade inte ha julblommor hemma eftersom de är giftiga. Men nu löste jag in checken!
I måndags var det dags att jobba igen efter tre veckors semester. Jag hade en vecka i juni också då jag gick fotokursen. Jag brukar alltid ta fyra veckors sammanhängande semester, tycker att jag behöver det för att varva ner. Men i år tyckte jag att det inte behövdes. Jag jobbar bara halvtid och har mycket tid på eftermiddagar och kvällar då jag kan vila eller gör något om jag orkar. Jag har också bokat in några enstaka semesterdagar i samband med helger.
Varva ner förresten – det har inte varit aktuellt i vår familj på många år! Skollov och långledigt frestar på! Jag gillar vardagen bäst. När det lunkar på. Det är många gånger jag hälsat hösten och mitten av januari som en befriare! Åter till det vanliga!
Det känns finfint att jobba igen! Vi få som är på plats hinner samtala och reflektera, tänka långa vindlande tankar. I mitt jobb ingår det men tiden finns inte alltid. Jag måste bara påminna mig om att begränsa mig, att jag bara jobbar halvtid och troligen kommer att göra det under en längre period. Lite av ett lyxproblem är det, att trivas så bra att jag måste hejda mig! Jag får också hjälp med det. Fina kollegor som är rädda om mig och värnar min hälsa. Ifrågasätter lite stillsamt när jag far iväg, och tar på sig arbetsuppgifter. Det känns bra!
På Månses design i Söderhamn köpte jag två fina krukor. De hade så fina pelargoner i dem i butiken och idag köpte jag vita pelargoner (när jag ändå måste vänta på bussen i 40 minuter eftersom den går så sällan mitt på dagen! Grr …) och planterade. 
I förrgår tog jag första steget i steg 2 av experimentet med RLS/WED-medicineringen. Jag trappade ned från 0,54 mg till 0,35 för några veckor sedan. Nu var det alltså dags att ta ett nytt kliv: jag delade tabletten så det blev 0,27 mg. Det verkade ok så idag tog jag helt enkelt bara 0,18 mg! Känns lite läskigt men jag måste testa. Om det varken blir bättre eller sämre ska jag testa att dela upp tabletten och ta dem vid två eller tre tillfällen under eftermiddag/kväll. Men det är nästa steg i experimentet. Håll tummarna för mig nu!
Jag lyssnade på Dagens dikt i P1 igår och hann uppfatta de sista raderna som fångade mig. Jag letade upp hela dikten som är skriven av Anna Greta Wide på 1940-talet:
Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.
_
Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket skall det inte tjäna till.
_
Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.
Jag blir nyfiken på vad hon menar, vad hon tänker. Jag hittar ett stycke om hennes författarskap som skapar än större nyfikenhet:
”Poesihistorien har rymt många utlevande, självhävdande bohemnaturer, bildligt eller konkret utstyrda i slängkappa. Motsatsen är inte mindre vanlig: poeter som i skygg bortvändhet hållit världslarmet på avstånd för att i sitt sökande sträva mot de allt större djupen. Till de senare hör Anna-Greta Wide (1920-1965). I sin vilja till oberoende avstod hon från att delta i tidens debatter, och hon stod också utanför alla ismer. Inget kunde eller fick vara svart eller vitt i hennes värld. I stället drogs hon till gränslandskap och gråzoner: mellan tro och tvivel, sökande och tillit, individens utsatta ensamhet och strävan efter en möjlig tillhörighet till något; mellan dagens argument och nattens musik.” (Thomas Nydahl på bloggen Nydahls occident)
Den där sista raden, att livet är mycket starkare än jag, handlar det om att man orkar mer än man tror? Att man kan duka under men ändå leva kvar rent fysiskt?
Jag är inte mycket till posesiläsare, men jag ska nog ta och leta upp hennes diktsamlingar och se om de kan vara något för mig. Det är något som tilltalar mig, något jag dras till. Anna Greta Wide drogs själv mer mot en tro senare i hennes korta liv. Det gör inte jag alls; min förtvivlan, mina behov av att känna tillit och tillhörighet handlar mer om mitt inre och samvaron med andra människor. Men det behöver inte innebära att jag inte skulle kunna uppskatta hennes poesi. Och den finns nära, på mitt närmaste bibliotek!
