Ledsen


Att det är en stor skillnad på fysisk och psykisk ork fick jag återigen prov på den här veckan, men även att de hänger intimt samman. Jag har känt mig betydligt starkare den sista tiden, och hyst gott hopp om att orka gå tillbaka till att jobba 75 %. Givetvis var jag medveten om att det förmodligen inte skulle gå smärtfritt, men VILLE tro. Det var i slutet av november som jag senast arbetade så pass mycket. Å andra sidan har jag inte enbart suttit i min fåtölj och broderat sedan dess. Jag har framför allt haft ett känslomässigt hårt arbete, men även tröttande på andra sätt.

När vi var hemma hos pappa under hans sista tid var det tidvis fullt upp. Personal från hemtjänsten och hemsjukvården kom och gick, vi gjorde en hel del omvårdnad själva, beslut skulle fattas och samtal skulle ringas. Jag kunde inte alltid välja hur mycket tid för återhämtning jag kunde ta mig eller när den blev av. Det var ingen optimal situation, men inget att heller välja bort.

En underbar bild på vår son och hans morfar för över tjugo år sedan.

I måndags åkte jag till jobbet för att ha det sedvanliga enhetsmötet. Så glad att träffa arbetskamraterna igen, och ett väldigt stimulerande möte med bra samtal. Jag var med under nästan hela mötet, men åkte hem när jag kände att jag fått nog. Tog några timmars paus, och jobbade klart senare på eftermiddagen. Jag var väldigt trött på kvällen, men det är jag ofta så det var inget speciellt med det. Tisdagen förflöt hyfsat väl, men nedförsbacken blev tydligare igår då jag började känna av hjärntröttheten mer redan under förmiddagen. Jag försökte ta det lugnt, men hade svårt att inte stressas av allt som jag vill komma ikapp med.

På morgonen igår kom jag att tänka på att röjningen av pappas lägenhet skulle påbörjas den här dagen. Jag sköt snabbt tanken åt sidan eftersom jag insåg att den skulle kunna sänka hela dagen. Men den kom ikapp under eftermiddagen då min syster smsade att hon var ledsen av precis samma anledning. Då gick det inte att hålla tillbaka längre. När vi lämnade hans lägenhet för en vecka sedan var de allra flesta av hans saker och möbler kvar. Hans tandborste låg i badrummet, hörapparaten i köket och hans skjortor hängde i garderoben. Men nu ska allting tas bort och skingras. Somt ska slängas och somt säljas av den firma som vi uppdragit att ta hand om allt som är kvar. Det blev så definitivt, även om det redan är det förstås. Vi har ju haft begravning redan!

En av mina arbetskamrater sa att det går att förstå att de är döda men inte att de inte finns mer. Det stämmer så väl in med hur jag känner. En liten distinktion men så betydelsefull.