Andra kursdagen blev rostig!

Publicerat 27 juni, 2017 av Pia Borrman

Så här såg det ut när vi kom i morse – alla hade fått ett fint paket med vita tyger i olika material: bomull, linne och siden av olika slag.

Men först tittade vi på hur de papper och ylleremsor vi färgade igår hade blivit när de torkat. Det var blandade resultat, och bäst blev det när man tittade på en del i taget.

Här är en bit papper. Det rutiga mönstret är av en bit galler från en engångsgrill! Den högra delen är en bit lökskal med en järnpinne från en trasig vävsked (från en vävstol). Det vita partiet kommer sig av att där trängde ingen färg in, som en ofrivillig utsparning.

Här syns bladet tydligt, och järnbitarna i bakgrunden.

Här är de två remsorna av ylle som jag lindrade in pappret i innan de gick ner i färgbaden. De blev väldigt olika, delvis beroende på att de legat i olika färgbad men också på hur hårt jag lindat och vilka växter och skrot jag lagt närmast dem.

Här är en detalj från den nedre:

Resten av förmiddagen ägnade vi åt att färga vitt bomullstyg med skrot. Vi doppade tygbitarna i en lösning av ättika och vatten, och kastade oss sedan över alla rostiga grejer kursledaren hade med sig. Allt från små spikar till stora delar av en gammal grill! Vi lindade tyget runt skrotet, la det ovanpå med en tyngd över eller försökte på andra sätt få tyg och rost att ligga tätt intill så att skrotet skulle färga av sig på tyget. Vi höll till ute på en innergård och det var skönt att få frisk luft – kurslokalen är varm och lite kvav.

Efter lunchen gick de som inte hade blad kvar ut och plockade igen. Jag hade inte kunnat låta bli att plocka på morgonen, på väg till bussen, och hade så jag klarade mig. Nu skulle vi ta ett av sidentygerna och lägga blad på halva tyget, därefter vika över så det blev dubbelt, och så rulla tyget runt en rundstav och knyta fast. Hela härligheten skulle sedan ligga i vattenångan från en jättekastrull med kokande vatten. Resultatet får vi se i morgon! Jag gissar att det blir svaga gulgröna skuggor av bladen och att tyget fortfarande är vitt. Det var ingen färg i vattnet den här gången.

Efter kursen var jag inte lika trött idag som igår. Jag hade vilat ordentligt två gånger under dagen och fått tillgång till ett fint vilrum. Jag och en kurskamrat hade pratat om att åka till ReTuna som är en återbruksgalleria lite utanför Eskilstuna. Vi hade tur och fick skjuts både dit och tillbaka till stan av en annan kurskamrat. Det var roligt att se. ReTuna ligger strax intill återvinningsanläggningen, och de prylar som anses kunna få ett nytt liv tas om hand. Lagas, målas, fixas och säljs igen. Genialt! Jag hittade några enstaka smågrejer bara. Bland annat två ljuslyktor att hänga på vår uteplats.

Jag hade sett fram emot att äta fiskgratäng och köpte med mig en till hotellet. Men mina matöventyr var inte över: gratängen låg i en aluminiumform och skulle värmas i vanlig ugn! Jag överlade med mig själv: skulle jag orka gå till en mataffär och köpa något annat eller skulle jag testa att värma den i mikron? Jag valde det senare men frågan var hur – jag hade ju ingen tallrik och aluminiumformen kunde jag inte ha i mikron. Smått desperat tänkte jag att jag skulle lägga fiskgratängen direkt på den snurrande glastallriken i mikron, men den tanken övergav jag snabbt. Jag hittade en hög assietter och nu fick det bära eller brista. Åtta minuter senare öppnade jag mikron och fann potatismos som runnit över kanten och även smetat ner plastkåpan man har över maten. Under hela härligheten låg ett iskallt fiskblock. Jag tog helt resolut och kastade fisken, och åt upp det goda potatismoset med dillsåsen – mycket gott men kanske inte riktigt en fullgod middag. Nåväl, ackompanjerad av lite kanelknäcke, små tomater och Dajm får det duga, och jag klarar mig förhoppningsvis ända tills frukosten i morgon.

PS. I jakt på buss hem till hotellet sprang jag på Myrorna där jag köpte mitt första växtfärgningsverktyg: en tång att plocka upp saker ur de varma vattenbaden med för 10:-.

Äntligen kurs!

Publicerat 26 juni, 2017 av Pia Borrman

Svara

Jag sov över hos min mamma på söder i natt, så att jag skulle ha nära till tåget till Eskilstuna i morse. En av strategierna för att få orken att hålla för att gå på kurs. Vi är ett femtontal kvinnor som går kursen för textilaren Elisabet Jansson, kolla gärna in hennes blogg https://textilainslag.wordpress.com

Det kändes direkt att det är en väldigt trevlig kurs och jag känner mig så hemma bland dem! Liksom för mig är det inte enbart broderi de är intresserade av utan allt möjligt runtomkring: återbruk, redesign, olika materials möjligheter och det fria nyfikna skapandet. ”Kan jag göra så här?” frågar vi kursledaren Elisabet. ”Prova” svarar hon lugnt. Alltid blir det ju något!

När vi kom in i kurssalen i morse hade alla varsina platser med material vackert uppdukat:

Det var akvarellpapper av olika storlekar och tjocklekar, ylletyg i breda remsor, en påse med garn av olika material och en ask klämmor. Så spännande!

Men vi började med att gå ut och plocka vackra blad i närområdet. Och även om jag tycker mycket om blommor och tycker att jag ser dem så fick vi nog allihop en ny blick på olika blommors blad och deras form. Här är påsen med min skörd:

Väl tillbaka igen tog vi de vykortsstora pappersarken och satte igång. Elisabet hade med sig en massa järnskrot som vi också skulle använda:

Vi la växterna och skrotbitar mellan pappersarken tills det blev en bunt med tio ark papper. Därpå virade vi in alltsammans i en bit ylletyg, och mellan tyg och papper la vi också växter och skrot efter eget skön. Sedan virade vi bomullssnöre runt bunten och knöt fast. Nu var det äntligen dags att doppa allt i färgbad!

Elisabet hade redan kokat ihop tre olika färgbad: ett med älggräs, ett med lupinblad och rödlöksskal, och ett med skal av gul lök. Vi fördelade oss på de tre kastrullerna, och jag la mitt paket i älggräsvattnet. Dags att gå på lunch, och sen var äntligen stunden kommen då vi skulle få se vår första skapelse!

Så här såg mitt respektive alla paketen ut när de kom upp ur färgbaden:

De skiljer sig en hel del åt i färg beroende på vilka växter som de kokat med. Elisabet berättade att det blir främst grönt/gult/brunt. Andra färger är svåra att få tag på växter till att färga med, eller också sitter de väldigt dåligt över tid. Till exempel blåbär och rödbetor, som man kan bli alldeles förtvivlad när man får på kläderna, går inte att färga med enär färgen försvinner väldigt snabbt.

Nåväl, nu var nyfikenheten stor: hur blev det då? Så här såg mina kort ut när de fortfarande var blöta:

Och ylletyget blev så här:

Det ska bli väldigt intressant att se hur pappren och tyget ser ut i morgon när det har torkat! Vi gjorde också flera varianter med ungefär samma teknik, men de låg i badet när jag tog bussen till mitt lilla hotell Lilla Hotellet.

Och nej, jag orkade inte hela dagen. Jag låg och vilade i omgångar i en soffa, och i morgon ska jag få tillgång till ett vilrum. Ännu en av mina strategier. Kanske blir jag inte lika trött i morgon nu när jag inte behöver resa och är bekant med gruppen. Det är nog mer spänning än man föreställer sig med ny miljö och ny grupp människor, och dessutom ska man hänga med när kursledaren instruerar.

Jag hade tänkt promenera hem till hotellet men det var inte att tänka på. Jag vinglade nästan av trötthet, och fick hjälp att hitta en buss. Jag köpte en djupfryst lasagne till middag, eftersom jag visste att det skulle finnas microvågsugn på hotellet. Däremot hade jag inte tänkt på att ta med mig bestick, så jag rev sönder en kartong som det legat tomater i och slevade i mig middagen med den! Inte riktigt elegant, men vad göra?

Positivt om WED

Publicerat 23 juni, 2017 av Pia Borrman

Svara

Nu har jag testat att ta Citrulline och rödbetspulver morgon och kväll under några veckor, och jag har mindre känningar av WED vilket känns underbart! Det är möjligt att det till viss del beror på att jag generellt mår bättre, men jag tror faktiskt att det fungerar. Jag har beställt mer för det börjar ta slut. Det verkar kärlvidgande så det är inget hokus pokus.

Igår kom utemöblerna vi beställt och jag kunde sova utomhus på eftermiddagen! Hur skönt som helst! Och visst blev det mysigt? Bordet byggde sonen förra sommaren av vad som fanns hemma: vedträn av björk, diverse träbitar, betongplattor och överblivet kakel från köket. Tungt som tusan, men riktigt coolt. Det blir nog någon klätterväxt mot väggen till höger också. Vi kommer mest att vara hemma i sommar, så det blir nog fler sovstunder här!

Jag önskar alla en riktigt fin midsommarhelg!

Kloka tankar i en annan blogg

Publicerat 22 juni, 2017 av Pia Borrman

Svara

Jag har skrivit förut om hur jag nu prioriterar att göra vissa saker samt avstå andra saker för att se till att jag orkar jobba. Att jobbet kommer först – dels för att jag mår bra av att jobba lite, det ger mig stimulans och kontakt med arbetskamrater. Men också för att det är min försörjning och jag måste se till att FK fortsätter att godkänna läkarintygen. Både FK och jag har som mål att jag ska börja jobba 100 % igen, så snart som möjligt.

Men som blogginlägget jag länkar till nedan beskriver så är det ju också en sorg att annat kommer i andra hand. Familjen till exempel, men även annat socialt umgänge och roligheter. För även om allt detta ger massor av energi så tar det mycket mer. Jag blir för trött.

I blogginlägget nedan står hur hon ständigt beräknar hur stor energiåtgång olika saker kommer att ha, och gör en bedömning om det kommer att gå ihop sig. Det känner jag igen. Likaså hur de där sakerna som skulle göra att jag mår bättre inte riktigt orkas med ibland, som att promenera. Jag vet att jag borde promenera varje dag, åtminstone en kort stund. Men ibland är det omöjligt att övervinna mig själv att göra det.

Läs gärna: http://livetsbilder.blogspot.se/2013/03/om-att-skala-till-bara-skruttet-finns.html

Ser fram emot ledighet och egentid

Publicerat 20 juni, 2017 av Pia Borrman

Jag mejlade till min läkare eftersom han ställt in telefontiden i måndags. Jag har ännu inte hört något från honom, men han kanske är ledig. Det är ju extra förargligt att det var just detta läkarintyg som HAN skulle skicka in till FK, men glömde att få iväg. I vanliga fall skickar jag in det själv. FK fick det alltså ganska sent, vilket gör att deras bedömning att intyget ska kompletteras kom sent i månaden. Det i sin tur innebör att jag troligen inte kommer att få pengar från FK nu i nästa vecka. Tur att jag inte är beroende av de pengarna just i stunden, men det finns det förstås de som är. Som lever på marginalen hela tiden.

Igår blev det en antydan tilll repris på hur vi hade det förr här hemma, och som är orsaken till att jag är sjuk. En västanfläkt av hur det var då, men ändå en påminnelse för mitt kroppsminne som satte in alla motkrafter. Jag drog omedelbart upp axlarna till öronen och hade värk i hela axel- och nackpartiet.

Jag sov någorlunda även om jag vaknade 4-5 gånger under natten. Oron att det skulle bli en stökig morgon gjorde att jag fick igång en massa negativa tankar om att inte orka, inte stå ut, vart ska jag ta vägen, det här går inte och så vidare. Så även om jag skulle börja jobba senare idag och gå på ett möte inne i stan, klev jag upp tidigt och åkte till min syster innan mötet. Det var ett bra beslut, jag fick lite vila i det mellanrummet.

Jag deltog i mötet så länge jag orkade, och åkte till min syster igen och kraschade på hennes soffa innan jag åkte hem. Jag mådde illa på hemvägen, och fick intala mig själv att jag inte skulle kräkas på pendeltåget. Så här illamående blir jag ibland när jag är stressad och uppjagad. Inget gott tecken.

Nu ikväll känns det lugnare och jag känner mig helt ok. Jag ska jobba i morgon och sedan går jag på semester i drygt 5 veckor! Det känns verkligen skönt! Jag ska inte göra så mycket alls på semestern, mest vara hemma. Jag behöver det, och vill helst inte åka någonstans.

Men första veckan ska jag faktiskt på en kurs på Eskilstuna folkhögskola. Vi ska lära oss att färga papper och tyg med växter och skrot! Vi ska också brodera en del har jag förstått. Det ska bli jätteroligt och spännande. Och nästan det bästa av allt är att jag har eget boende på ett litet hotell, så när det blir för mycket så går jag dit och rår mig själv. Det finns möjlighet att fixa egen mat på hotellet så jag kan äta i lugn och ro. Jag ser fram emot en spännande men också vilsam vecka med mycket egentid! Resultatet av kursen lägger jag ut senare!

Sova sova sova

Publicerat 18 juni, 2017 av Pia Borrman

Det tog på krafterna att få brev från Försäkringskassan. Idag har jag sovit av och till under hela eftermiddagen. Nu är klockan 20.50 och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Jag har svårt att samla tankarna och formulera mig, så det får bli godnatt.

Ännu ett brev med oro

Publicerat 18 juni, 2017 av Pia Borrman

Svara

Häromdagen sa jag till min man att jag ofta fantiserar om att det ska komma ett brev med något som ändrar våra liv, eller åtminstone innebär något stort och spännande – oklart vad – när jag vittjar brevlådan. Men det brukar bara vara den vanliga mixen av Amnesty, Nordea och erbjudanden om att lägga om taket.

Vi glömde att kolla brevlådan i fredags, och igår lördag när min man hämtade posten skämtade jag och frågade om det var något revolutionerande spännande bland breven. ”Du har fått brev från Försäkringskassan” sa han. Det kom från den handläggare jag pratade med i onsdags, och meddelade att mitt läkarintyg behövde kompletteras. Min läkare hade inte beskrivit tillräckligt väl vad jag inte klarar av på grund av diagnoserna.

Jag tycker det är märkligt att hon inte sa något när hon ringde till mig! Det här brevet måste hon ju ha skickat i samband med samtalet. Jag förstår på ett sätt vad hon menar, min husläkare skriver inget vidare och när han lägger till saker blir det till slut ett nära nog obegripligt lapptäcke av alltihop.

Jag var så glad igår. Kände mig ganska pigg, orkade saker. När jag såg brevet skulle precis våra goda vänner komma till oss på middag. Jag la det åt sidan och bestämde mig för att inte oroa mig, åtminstone inte under kvällen. Och jag kunde släppa det, men precis när gästerna gått poppade det upp i huvudet.

Jag ska ringa doktorn i morgon och erbjuda mig att återigen skriva om intyget så det blir begriplig svenska och relevant för frågeställningen. Det är ju hans ord ändå, jag hjälper honom bara med att formulera dem.

Nu ska jag försöka att lägga brevet långt bak i minnesbanken idag och njuta av ännu en sommardag.

Samtal från Försäkringskassan

Publicerat 16 juni, 2017 av Pia Borrman

Svara

En kvinna från Försäkringskassan, som enbart presenterade sig med förnamn, ringde i förrgår. Jag vet inte om hon är min handläggare, de har bytts så många gånger att jag inte har koll längre. Hon var emellertid trevlig och undrade hur jag tänker mig tidsplanen för återgång i arbete på heltid. ”Sjukförsäkringen är ju en tillfällig (jag minns inte ordet men ungefär så) försäkring och ingenting permanent” sa hon.

Jag tyckte att det var bra att få tillfälle att prata med henne, och har ändå tänkt att jag skulle föreslå ett möte om de skulle börja ifrågasätta min sjukskrivning. Jag fick möjlighet att förklara bättre än läkarintyget uttrycker det. Att jag inget hellre vill än att bli frisk och kunna jobba heltid. Att jag har mitt drömjobb och är frustrerad över att inte orka mer än jag gör. Att det är jobbet jag prioriterar genom att se till att vila och återhämta mig, och välja bort saker som drar energi – att jobbet kommer först. Att jag ändå är på gränsen till vad jag orkar, och att jobba mer än 50 % är uteslutet just nu. Att jag på eget initiativ och egen bekostnad haft samtal med en psykolog som är specialist på området, som säger att hennes erfarenhet är att det tar tid.

Remissen till öppenpsykiatrin tog hon också upp, och jag kunde berätta att jag fått en tid där som jag inte kunde ta utan att jag ska få en ny kallelse.

Hon frågade också om orsaken till utmattningen som beskrivs i intyget, och menade att det är ett socialt problem som inte Försäkringskassan ger ersättning för. Det tyckte jag var en märklig anmärkning, eftersom jag har diagnosen utmattningssyndrom som gör att jag inte kan arbeta. Dessutom flera andra diagnoser (hypertoni, hypotyreos, WED) som inte heller hjälper till direkt! Skulle hon säga samma sak till en som blivit sjuk av sitt arbete? Jag försöker ändå tolka det till hennes fördel – hon menar kanske vad vi gör åt situationen och det berättade jag för henne. Faktum kvarstår: åratal av en extrem situation utan återhämtning har gjort mig sjuk. Det går inte över i ett nafs.

Jag passade på att fråga om sjukskrivningens längd, och sa att det skulle vara skönt med lite längre sjukskrivningsperiod än 2-3 månader. Hon svarade att FK vill ha ganska tätt mellan uppföljningarna, och det kan jag i och för sig förstå.

Nu försöker jag att inte oroa mig för framtiden. Om FK skulle krångla framöver får jag väl be om ett möte med dem, min läkare, min chef och min psykolog.

Fem arbetsdagar kvar innan jag har fem veckors semester. Det känns bra!

Att balansera på gränsen

Publicerat 14 juni, 2017 av Pia Borrman

Svara

Jag har mått så mycket bättre de senaste veckorna att jag knappt tror att det är sant. Och även om jag är medveten om att inga mirakel sker och att det inte är sannolikt att vara för evigt, så njuter jag av det. Jag försöker också tänka på att inte fresta på mina gränser, utan att ändå ta det lugnt och inte rusa iväg och ta igen allt jag inte orkat tidigare.

Nu har jag fått syn på gränsen. Två dagar i rad har jag bokstavligen nästan ramlat omkull när jag klivit av bussen hemma. Yr och oerhört trött. I måndags var jag och mina arbetskamrater på vårutflykt till Millesgården. Jag fattade ett klokt beslut och anslöt till lunchen för att orka vara med. Efter en god lunch, en fantastisk visning av själva Millesgården och en ganska lång resa dit och hem var jag helt slut. Jag la mig att sova en stund hemma, och som tur var skulle jag inte laga middag.

Igår hade vi intervjuer för en tjänst som projektledare och det blev för mycket för mig också. Jag vilade i halvtid, ännu ett klokt beslut, men bestämde mig där och då för att arbeta hemma som idag. Jag måste backa en bit från gränsen.

Mosaikgolv i Carl och Olga Milles matsal

Igår kväll när jag låg och vilade tänkte jag på det där med gränsen. Jag insåg att jag balanserar nära eller rent av PÅ den hela tiden. Inte minst är det tydligt med WED. Jag håller sjukdomen i schack just nu, och har bara mindre obehagskänslor i benen. Men jag vet att den lurar där, att den kan intensifieras utan förvarning och ställa till mycket elände för mig. Medvetenheten om det är en källa till oro, och en försvårande faktor för mitt mående.

Att jag balanserar nära gränsen för utmattningen blir också tydligt vid de tillfällen då det kan räcka med att dottern uttrycker sin frustration och stress över skolarbetet, för att jag ska sänkas. Känslan av energilöshet i kroppen förstärks och hjärnan blir omedelbart överbelastad. Jag vill bara bort, nästan paniskt. Så lite behövs vid dessa tillfällen, gränsen passeras på ett ögonblick.

Jag tänker på min vän som jag tror jag berättat om tidigare. Hon fick en träspatel att ha i fickan, för att påminna sig dagligen om att se till att hålla sig närmare mitten av spateln så att hon hade reserver att ta av ifall kanten närmar sig. Står man vid kanten/gränsen och får en puff i ryggen finns ingenting att ta till och man faller.

Inspiration

Publicerat 11 juni, 2017 av Pia Borrman

Svara

Jag följde med en vän på loppis igår och fyndade bland annat en liten bit textil för 5 kronor. Den satte igång min inspiration så det var väl placerade pengar! Idag har jag suttit i verkstan för första gången på nästan en månad och då hade det också gått lång tid sedan gången innan det. Men idag var det alltså dags för inspirationen att infinna sig!

Då, i mitten av maj, nålfiltade jag den största bild jag gett mig på att göra. Idag har jag broderat en del på den, franska knutar och hoppande egna stygn. Här är två detaljbilder.

Jag testade mig fram till ett broderat halsband, som inte är klart. Kanske det blir en brosch istället eller ingenting. Vi får se.

Till vänster på bilden är små bitar av tyget som inspirerade mig.

Jag gjorde också några halsband med olika kulor. Det enda som behövs är att trä dem på en lädersnodd, men själva grejen här är ju att komponera – att få kulorna i rätt storlek, färg men framför allt i rätt ordning. Guldfärgade träpärlor från ett halsband från Stadsmissionen, ofärgade träpärlor som jag köpt, en vackert blå träpärla från ett gammalt halsband och svarta träpärlor som också kommer från olika loppishalsband som jag återanvänt. Den prickiga pärlan har jag målat vit med blå prickar. Jag tycker mycket om de här tre halsbanden!