Godkänd!

Även denna gång fick jag beslut i min favör hos försäkringskassan. Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var FK som meddelade beslut! Jag är alltså sjukskriven på 25 % i tre månader till, till och med 6 mars. Det känns skönt förstås.

Skillnaden är att jag inte ens tänkt på det den här gången. Kanske för att jag vet vad jag ska göra om de inte godkänner att jag är fortsatt sjukskriven. Men också för att jag, trots alla hårresande historier om deras bedömningar av sjuka människors möjlighet att ändå arbeta, tror på fortsatt förståelse för min situation och hälsa. Men det kan säkert ändras framöver. Just för stunden känns det bra i alla fall.

Kanske mitt lugn till del beror på vad min husläkare sa i somras. Att han tror att deras välvilja beror på att jag har flera diagnoser som sammantaget är försvårande. Det skulle i så fall förklara varför de ifrågasätter min arbetsförmåga. De gånger de bett om en komplettering av läkarintygen är det för att läkaren inte beskrivit tillräckligt väl de skäl som är grund gör sjukskrivningen. Det är min läkare noga med att påpeka – det är honom de underkänt, inte mig! Ja, jag har ju sagt att han är bra!

Apropå förra inlägget om min farmors lakan så hittade jag den här fina bilden från slutet av 1960~talet någon gång. Jag är 4-5 år och farmor är i samma ålder som jag är nu, strax under 60 år.
Hon var mycket flitig att handarbeta, och här överinser hon uppenbarligen mina stapplande steg som brodös! Den flätade sockerskålen i näver kanske min faster Gertrud gjort, också hon väldigt skicklig med handarbete. Farmors halsband är även det av näver, men det kanske är köpt. Den röda klänningen har nog mamma sytt. Hon sydde massor av fina barnkläder när vi var små. Jag skymtar en löpare på bordet också. Om det är den jag tror så har jag den numera, även om den inte används.

Jag inspireras och gläds mycket av mina föregångare i släkten. Farmor, faster, mormor, mamma men också min mormors mor som jag äger ett par alster av. De tog nog mest för givet av de skulle handarbeta. Kvinnor skulle ju göra det, och mycket var av nödvändighet, i synnerhet för min farmors och mormors generation. Desto roligare att se att framför allt min farmor fortsatte att handarbeta av egen lust livet igenom.

För mig är det enbart lust, och även om jag tillfälligt tappat den till viss del nu, så handlar det egentligen enbart om ork och depression. Det blir så tydligt för mig hur mycket det kostar på att dra igång igen. Men jag tänker på det varje dag. Vad jag skulle vilja göra (yllebroderi, tova och brodera bilder, och så silversmide) och var jag ska börja någonstans så att jag orkar komma igång. Men nu har jag ju sytt ihop lakan i alla fall! En bra start!

Trötthet av annan anledning

Jag var så oerhört trött i slutet av veckan, och blev faktiskt orolig. Kommer jag att krascha nu igen? Men på fredagkvällen insåg jag att jag smittats av dotterns förkylning, och det var på så sätt väldigt bra! Hon testade negativt för covid-19 och jag ska också testa, för det ska man ju.

Symptomen är framför allt en väldig trötthet, huvudvärk och hosta. I början ont i kroppen men inte så mycket nu. Ingen feber. Det är bara att lida sig igenom det. Jag hade sett fram emot en kopp kaffe med en nära vän som jag inte träffat på en tid, men det fick skjutas på framtiden. Sånt är livet.

I fredags var jag hos husläkaren eftersom min sjukskrivning har gått ut. Han sjukskrev mig i tre månader så nu är det bara att invänta försäkringskassans välvilja.

Sovit

De sista nätterna har jag sovit hyfsat eller riktigt bra. Jag tog Oxascand en natt men efter det har jag kunnat sova ändå. Det värsta RLS-skovet har dämpats något, tack för det!

Jag hörde av mig till psykiatrin via 1177.se och skrev att det är ohållbart och att jag behöver prata med läkaren om att börja använda Oxascand igen. Jag fick bara ett svar att meddelandet skickats till läkarna, men sen hörde jag ingenting förrän det kom ett sms med en tid för läkarbesök 2 december. Jag hade redan en telefontid inbokad med min psykiater några dagar tidigare. Men det är ju bra att vi får prata lite mer ordentligt om det här. Tyvärr var det inte den psykiater jag haft de senaste gångerna som stod på kallelsen. Han har varit så bra, både på att lyssna och på att förklara.

Jag har haft en bra arbetsvecka nu när många är lediga på grund av höstlov. Inte så mycket inbokat utan tid att jobba ikapp i lugn och ro. Det har nog hjälpt till att få ner mig i varv och sömnen att funka bättre.

 

 

Ohållbart

Jag känner mig lite tjatig men det gäller sömnen igen. Igår natt sov jag uppskattningsvis en och en halv timme. Jag brukar försöka undvika att gå upp innan klockan fem, men igår kunde jag inte ligga kvar i sängen. Boven var som vanligt RLS, och benen fullkomligt sprakade. Jag gick upp, stretchade, rullade med kruskaveln där det var som värst och inväntade sömnigheten som brukar dyka upp efter en stund. Men det gick inte att somna om mer än korta stunder i fåtöljen. Att ligga ner var uteslutet, det är värre för obehaget i benen.

Jag försökte sova under dagen men det var likadant. Korta stunder men sen vaknade jag. Dagen gick och jag fick allt desperatare tankar. Hur ska det bli nästa natt, och nästa? Till slut bestämde jag mig för att ta en Oxascand till natten, och kontakta psykiatern om att tidigarelägga vårt telefonmöte i slutet av november.

Sagt och gjort, och jag sov som en stock! När jag vaknade strax innan klockan fem hade jag sovit hela natten utan att vakna en enda gång! En sådan lättnad!
Nu har jag meddelat psykiatern om detta så får vi se om han hör av sig.

Fint samtal med psykiatern

I måndags ringde psykiatern enligt överenskommelse för att höra hur det gått, nu en tid efter att jag slutat med Oxascand. Jag sa som det var, att jag haft tämligen usel sömn den sista tiden. Vaknat upp till fem gånger per natt, och även om jag inte legat vaken så länge varje gång, så är det jobbigt och påverkar påföljande dag. Han sa att det kan vara så en tid efter att man slutat med medicinen, och att jag ska se tiden an.

Han frågade hur jag mår i övrigt, och lyssnade mycket uppmärksamt och ställde frågor. Jag sa att jag är nere i en svacka, och inte mår så bra. Känslor av hopplöshet och uppgivenhet, oro och ångest. Hamnar lätt ur balans och tappar fotfästet. Han frågade om jag tror att jag är på väg in i en depression igen, men jag sa att jag inte tror det utan att det är en tillfällig dipp. Jag måste ju tror det.


Vi pratade en del om RLS, vad det gör med mitt psykiska mående och hur det påverkar min livskvalitet till det sämre. Han sa att han verkligen förstod det, och även min situation med utmattningssyndrom. Han sa det med emfas, och det kändes nästan märkvärdigt bra. Inte för att ens läkares främsta uppgift är att ömka en, men det är väldigt viktigt att bli förstådd och tagen på allvar. Det gäller säkert vid alla möjliga sjukdomstillstånd, men inte minst viktigt vid mer osynliga sjukdomar.

Tanken var att han skulle återremittera mig till vårdcentralen när väl utfasningen av Oxascand var klar. Men han frågade hur jag ville göra och jag sa att jag gärna vill ha ett uppföljande telefonsamtal till om ett par månader för att se att läget stabiliserats med sömnen, och så fick det bli.

Ironiskt nog sov jag bättre än på mycket länge natten efter vårt samtal, men i natt var det igång igen. Jag vaknade strax före kl 1 med starka känningar av RLS i smalbenen. Jag gick till slut upp ett tag, stretchade och försökte bli trött. La mig att sova igen med tyngdtäcket i en liten hög på benen, men fortsatte att vakna flera gånger resten av natten. Nu är klockan 4.30 och jag har varit uppe sedan 3.45. Hoppas kunna somna om i soffan.

Medicinen utfasad

Min psykiater har hjälpt mig att sluta med Oxascand som jag tagit till natten i flera år. Det är ingen sömntablett utan har en lugnande verkan som gör att jag kunnat sova hela nätterna. Anledningen till att min läkare skrev ut Oxascand var att jag vaknade på nätterna och inte kunde somna om på flera timmar. Det var knäckande och stressande att veta att jag skulle ha fått för lite sömn när jag klev upp nästa morgon och skulle iväg på jobbet. På senare år vaknar jag varje natt ändå, men jag somnar om, och det gör hela skillnaden. Troligen beror det på åldern.

Min nya psykiater sa att numera är det Melatonin som rekommenderas vid sömnproblem. Det är kroppens eget sömnhormon, och det känns förstås mycket sundare att stoppa i sig än det beroendeframkallande Oxascand. Men jag skulle fasa ut medicinen långsamt och i små steg samtidigt som jag började med Melatonin, och han la upp ett program för det.

Morgonpromenad i september

I tisdags tog jag min sista skärva tablett av Oxascand, och det har fått så där. Jag har inte sovit så bra de senaste nätterna, men jag undrar om det inte är slumpen att det hände just nu. Det visar sig. Psykiatern ska ringa om ett par veckor och fråga hur det gått.

Det känns väldig bra att ha tagit bort ännu en tablett! Jag har just nu tio olika mediciner varav två tas flera gånger under dagen, och så en flytande medicin. Jag fördelar dem på fyra tillfällen under dagen. Tre av dem är mot högt blodtryck och just nu har jag upptäckt att mitt gått upp en del. Jag mäter det ett par gånger om dagen för att se om det är en tillfällig topp eller om jag måste ringa husläkaren om det. Alltid är det nåt.

 

Snabbt beslut

Jag var hos min husläkare i förrgår för att få förlängd sjukskrivning. Han förlängde med tre månader, eftersom det gått bra de senaste gångerna (tidigare har han skrivit på två månader i taget som försäkringskassan verkat tycka är bäst). När jag vaknade nu på morgonkulan ser jag att jag fått ett sms med beslut om godkänd sjukskrivning till och med 30 november. De fattade beslutet dagen efter att de fått in intyget alltså! Det känns verkligen bra.

I badrock vid Norrvikensjön

Efter gårdagsnattens usla sömn på grund av RLS hade jag mer symptom än vanligt under hela dagen. Vid arbetsdagens slut åkte jag till min badsjö och tog ett dopp i det 15 grader ”varma” vattnet. Det var kallt, men avslappnande och skönt.

Jag var jättetrött på kvällen och somnade framför Aktuellt strax efter kl 9, och natten har varit lugn. Jag plockade fram kedjetäcket och la det ihopvikt över benen för maximal tyngd.

 

Jobbat en dag

Nackdelen med att gå en sommarkurs den sista semesterveckan är att det inte finns ork att fortsätta med silversmidet hemma nu direkt. Men det är nog bara bra att jag vilar i några dagar. Spänningen och muskelvärken i vänster axel är tillbaka med besked, och jag har bokat tid hos massören i morgon.

Anledningen till spänningen måste vara det intensiva arbetet på kursen, för jag har varit mer avslappnad i övrigt än på mycket länge. Så pass att jag knappt känt av RLS över huvudtaget! Jag tror att det till liten del också kan bero på mina svala morgondopp i Mullsjön. Kroppen kyls ner och hålls i en behaglig temperatur länge. Jag brukar duscha benen kallt ibland för att dämpa RLS, och det har samma effekt.

Så oerhört vilsamt att vara så avslappnad under en hel vecka! Jag försöker rigga för en fortsatt någorlunda vilsam höst.

Första dagen på jobbet var väldigt trevlig. Jag har fått en ny kollega som jag kommer att jobba nära, och vi satt och pratade stor del av dagen. Strax före kl 14 kände jag hur jag höll på att ta slut, och åkte hem. Hade otur med inställda pendeltåg, men det löste sig till det bästa till slut. Jag hade på mig mina supereffektivt öronproppar hela vägen hem. Så trött av alla ljud. Gick och la mig i ett par timmar men kände mig överraskande pigg resten av kvällen. Skönt!

Idag ska jag och mina chef ha möte med handläggaren på Försäkringskassan. Det ska bli intressant men också lite obehagligt. Som jag förstått det vill de prata om hur vi ser på mina framtida möjligheter att gå upp i arbetstid. Min chef och jag (och min läkare) är överens om att under förutsättning att jag jobbar hemma mycket även fortsättningsvis, och har en del anpassade arbetsuppgifter så kan jag NOG jobba 75 %, men inte mer. Inte under överskådlig tid.

Ännu ett läkarbesök

Så var det dags att träffa psykiatern Viktor – tredje läkaren på lika många veckor. Anledningen var att jag bett om förnyat recept på antidepressiva medicinen Venlafaxin, och eftersom jag inte träffat en läkare där på ganska länge så ville de att jag skulle komma.

Ännu en ny psykiater, det är inte samma stabilitet här med många ST-läkare.
Men vi hade ett riktigt bra samtal, han lyssnade på mig, och hade mycket att säga själv också. Sedan samtalet med neurologen har jag jag känt mig extra angelägen om att ta bort fler av mina mediciner, men inte sett hur det skulle gå till. Jag behöver dem ju. Men Viktor föreslog att jag långsamt ska fasa ut Oxascand som jag tar till natten för att slippa vakna mitt i natten och inte kunna somna om . Jag har tagit den i många år nu, och den är beroendeframkallande så det blir till att gå långsamt fram.

Det han föreslog istället var Melatonin, ett kroppseget sömnhormon som vi har mycket bra erfarenhet av i familjen. Med andra ord inte en medicin som stör trafiken i hjärnan. Jag sa ja direkt, förstås! Så nu har jag fått ett utfasningsprogram, och en tid då Viktor ringer mig om en månad för att se hur det går.

Min 22 år gamla hibiskus

Han sa att efter att det är klart – om det funkat bra – ska han återremittera mig till min husläkare eftersom den svåraste depressionen är över. ”Men du är alltid välkommen tillbaka om det behövs i framtiden!” sa han. Det känns väldigt bra, det är ju enklare att färre läkarkontakter.

Han frågade också om hur jag mår, hur det är med känslorna av hopplöshet, meningslöshet och uppgivenhet. Och det är klart bättre, tack och lov! Jag berättade att jag kan drabbas av svarta hål som bara varar i någon sekund, innan allt går tillbaka till normalläge igen. Det är hissnande och omtumlande, men väldigt kortvarigt som sagt. Men på det stora hela så känner jag mig ganska stabil. Jag kan till och med få en ganska intensiv känsla av lycka över mitt liv – sådant det nu är – de dagar då allt är i harmoni. Typ: så här kan det också vara! Jag får ta vara på den känslan och försöka få fler tillfällen av den! Men samtidigt tänker jag att båda dessa känslor är en reva i förhänget till mitt inre. Förhänget är den antidepressiva medicinen som skyddar mot alltför depressiva känslor, men som också trubbar av åt det andra hållet.

Hos neurologen

Igår åkte jag till Danderyds sjukhus för ett återbesök hos neurologen Anders. För några veckor sedan kände jag hur oron över att inte kunna uttrycka allt jag ville inför honom steg. Jag skrev ett inlägg om det då, och sedan pratade jag med min syster. Hon peppade mig att trycka på hur jag tillfogar mig själv smärta ibland för att slippa det obehag i kroppen som RLS ger.

Läkarbesöket blev uppskjutet en gång på grund av att läkaren var sjuk, men igår var det alltså dags. När jag väl satt i besöksstolen hos Anders kände jag mig inte så orolig längre. Han är ju en snäll och förstående person. Dessutom ägnar han mitt besök rejält med tid och stressar inte igenom allting.

Jag trodde att han skulle byta min medicin mot någonting starkare. Han har sagt att det finns mer verkningsfulla mediciner, men då är det beroendeframkallande narkotikaklassade preparat som man inte tar till i brådrasket. Men han vill istället testa att skruva lite försiktigt på den medicin jag redan har, och det tycker jag är jättebra förstås. Han sa också att eftersom jag redan har en diger medicinlista så vill han inte gärna lägga till fler som kan ”stöka till det”. Det är redan så många substanser som påverkar hjärnan, och risken är att symptomen blir värre. Jag ska ringa och boka en telefontid i slutet av sommaren för avstämning.

Men det vi främst pratade om är den psykologiska påverkan på mitt tillstånd. Han kollade mina reflexer med den klassiska hammaren under knät, och mina ben spratt iväg väldeliga. Han sa att det tyder på att jag, som han redan förstått, är väldigt spänd i kroppen. Det är den stora boven till mina starka symptom. Det förklarar hur mycket bättre jag mår när jag är på semester hemifrån, till exempel hos min goda vän T eller på hennes och mina solresor mitt i vintern. Då är jag avslappnad, och känningarna mildras rejält.

Med respekt för att det inte är så enkelt med tanke på min situation, tyckte han att jag ska försöka hitta sätt att få så mycket av detta avslappnade tillstånd i vardagen också. Betydligt lättare sagt än gjort men jag ska verkligen fundera på hur  det skulle kunna gå till. Det vore alldeles, alldeles underbart. Nästan som en bal på slottet.

Äntligen!