Boktips

Jag har skummat igenom en ny bok om utmattningssyndrom. Anledningen till att jag skummat den är att jag redan kände till mycket som står i den.

Emma Holmgren har tidigare skrivit Våga vara rädd som jag skrivit om tidigare. Sök på bokens namn i sökfönstret om du vill läsa mina reflektioner om den. Nu har hon alltså skrivit en ny bok tillsammans med sin husläkare Sofia Göthe. Den handlar om vad som händer i kroppen vid utmattningssyndrom och hur man kan lindra symptomen. Det är med stor igenkänning jag läser om allt från yrsel, spänningar, ljudkänslighet och ångest till minnesproblem, trötthet och energilöshet.

Under rubriken Vem är jag nu? skriver de om att förlora sin yrkesroll: ”Utmattningssyndrom drabbar ofta personer som är resursstarka. Du kanske är van vid att klara det mesta, att alltid växla upp när det behövs och mår ofta ganska bra om du har många bollar i luften. När det går överstyr, blir för mycket under en lång tid och utmattningen är ett faktum, är det just dessa egenskaper som ligger dig i fatet – att aldrig säga nej, alltid sträcka sig lite längre och tro att det ordnar sig om du bara sliter lite hårdare. Detta leder ofta till en inre konflikt när man ska försöka ta sig tillbaka eftersom behandlingen och rehabiliteringen handlar om att göra precis det motsatta – sätta gränser, inte göra för mycket och prioritera återhämtning. Många upplever också en stor förlust när man inte längre kan pressa sig på samma sätt som innan, men det är kroppens kloka sätt att säga: Det räcker nu.”

Jag har skrivit om den förlusten tidigare – för mig känns det som en stor sorg. Jag är inte längre den där högpresterande och duktiga som jag en gång var, och kommer nog aldrig att bli heller. Vem är jag då?

Boken är lättläst och ganska tunn. Jag rekommenderar den till läsning även till anhöriga.

I verkstan igen

Igår kände jag mig lite piggare, jag var igång mer än under de senaste veckorna. Jag har till och med suttit i verkstan idag, och igår kväll broderade jag halvliggandes i soffan. Jag vet bättre än att luras att hoppas för mycket, men det håller i sig idag också. Jag har ett så bra citat från Pia Dellsons bok Väggen:

”Jag är ständigt steget efter. Märker för sent att jag inte orkade. Hoppfullheten fäller mig om och om igen.”

Det är så tänkvärt, liksom resten av boken. Jag ska ta och läsa om den! Den är skriven på väldigt kort prosa så att även en utmattad person ska orka. Och det är en utmattad person som skrivit den, som dessutom är överläkare i psykiatri!

Igår fick jag ett kort besök av min kära vän E. Det var länge sedan vi sågs. Hon konstaterade att jag är arg och att det är bra. Mycket bättre än att vara uppgiven. Och det är förstås en bra tanke att ha med sig. Jag är skitförbannad på den här förbannade sjukdomen som aldrig låter mig bli frisk och leva mitt liv!!

När jag pratade med henne kom jag ihåg ett hjälpsamt redskap hon fått. Det var en trästicka som hon ständigt hade i fickan. Den symboliserar ens energidepåer. Var någonstans befinner jag mig: är jag någonstans i mitten av stickan långt från stupet, eller är jag nära att tippa över kanten? I det andra fallet är det dags att dra i bromsen riktigt ordentligt. Risken är att glädjen över en liten förbättring leder till ett beteende som ställer till det.

Idag lyser solen och det är riktigt varmt i luften. Jag ska komma ut på en liten promenad i alla fall.

Så fint med snällhet!

När jag stod på Arlanda och luktade på olika parfymer fick jag ett meddelande av en klasskompis från gymnasiet. Hon undrade om jag ville ha yllebroderigarn och vävda band? Jag blev så himla glad att hon tänkte på mig – klart jag ville ha dem! Och nu har de kommit!

Jag älskar vävda band. Jag har en fin liten samling och nu fick jag ett rejält tillskott till den!

På hemväg från jobbet häromdagen hämtade jag ut medicin på apoteket. Innan jag hunnit hem fick jag ett sms från en okänd person. Hon hade hittat min medicin, den hade ramlat ur min väska! Vilken tur att det var hon som hittade den, så att till exempel inget barn fick tag i den. Hon erbjöd sig raskt att skicka den till mig, och det var verkligen riktigt snällt! Idag låg den i brevlådan.

Jag blir så himla glad av snällhet! Alltså, det blir väl alla; men jag tänkte extra mycket på det den här veckan eftersom det kom så mycken snällhet i min väg.

Jag läste någonstans att det som gör oss människor lyckligast är att göra gott för andra. Visst är det vackert! Tänk om alla människor skulle idka lite lyckomaximering – då skulle världen se annorlunda ut!

Stefan Einhorn har skrivit en hel bok om konsten att vara snäll. Jag kanske skulle läsa den? ”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta.” skriver han.

PS. Jag skrev förut om hur erbarmligt trött jag var i början av veckan. Det har gått lite uppåt varje dag, så det känns helt ok. Jag har sovit middag i vilrummet på jobbet ett par gånger, det var länge sedan jag behövde det. Igår var en energiboost från morgon till kväll! Jag hade energigivande möten i jobbet, fick höra en mycket bra nyhet om en närstående och avslutade med en fin kväll på Språk- och slöjdkaféet. Väl hemma igen kände jag mig piggare än på hela veckan trots att det blev en lång dag.

En välbehövlig semesterdag

Igår kände jag ett starkt behov av att vila. Jag har så svårt att koncentrera mig när jag är så här pirrig i kroppen. Jag tappar tråden hela tiden, vilket blev väldigt tydligt under ett möte jag hade igår. Som tur är har jag ett flexibelt arbete och hade ändå tänkt att jobba hemifrån idag. Då var det lätt att ta ut en semesterdag istället.

Jag har haft ett anfall av WED/RLS på eftermiddagen som är ett av de värsta någonsin. Helt vidrigt, överallt i båda benen och faktiskt i nästan hela kroppen. Det varade inte så länge med den intensiteten. Jag röjde runt här hemma, städade badrummen, bytte lakan i sängarna och slängde en del gamla tidningar. Det hjälpte att vara igång, men det kan jag ju inte vara hela tiden!

Det hände en väldigt väldigt bra sak idag också: min man lånade hem en ny bok om broderi som jag inte hört talas om. Den heter Uttryck med nål och tråd – handbok i fritt broderi och är skriven av Renée Rudebrant.

Den är helt fantastisk! Precis sådant broderi som jag försöker mig på. Liksom lite klottrande med nål och tråd. Jag har en väldigt bra stygnbok som beskriver massor av olika broderistygn, men i den här boken beskrivs även varianter av stygnen och hur de får olika uttryck. Det ska bli så himla kul att ta del av hennes tips! Jag bläddrade igenom den och sedan beställde jag ett eget exemplar till mig – en bok att äga! Jag blev alldeles vimmelkantig av lycka!

Jag la sista handen vid en ny börs idag också men är osäker på om jag ska ta upp alltihop och börja om från början. Först gjorde jag bara applikationen med det lila garnet men det var som om någonting saknades. Jag provade med olika nyanser och fastnade till slut för den här djupt gula med lite brunt i. Sedan bar det iväg och så hade jag till slut broderat franska knutar mest överallt! Ja ja, den får vila någon dag så får jag se om jag börjar om från början. 

I morgon ska jag till jobbet men dagen innehåller även lunch med fin barndomsvän, och på kvällen ska jag till min syster och sova över. Jag hinner även med en stund hos min mamma. Det känns som en finfin dag.

 

Många glädjekällor

Jag känner mig så uppfylld av små glada saker från helgen som var. Det var skönt och varmt väder, och jag ägnade mycket tid i vår lilla trädgård. Planterade och rensade. Fördelen med små trädgårdar är att det blir synliga resultat med liten arbetsinsats. Jag hade inte föresatt mig att göra något särskilt utan gick bara på lust. Vilade en stund emellanåt, kroppen är inte van vid den här typen av arbetsställningar!

Jag hade köpt sättpotatis men i våra odlingslådor rymdes bara några få. Vi har en Facebook-grupp för vår samfällighetsförening och jag skrev och frågade om någon ville ha dem. Efter tre minuter fick jag svar, och ytterligare ett par minuter senare stod tre sättpotatisspekulanter i vår hall! Jag blev allldeles uppfylld av vardagsglädje över att stå och småprata med grannar jag inte träffat förut, och följde med en granne hem för att få några plantor sockerärter. Jag levde på den känslan resten av helgen, ja fortfarande!

Lite senare på eftermiddagen när jag tömde tvättmaskinen tänkte jag att nu är det dags för mig att ta ett glas vin och slänga mig i utesoffan. Precis då ringde en nära vän och sa att hon var ute och gick i närheten med sina hundar, och hade jag inte lite vin att bjuda på? Så perfekt och ännu mer lycka!

Ja, så lite behöver jag för att bli glad. Samtidigt så är det ju så mycket. En känsla av sammanhang, av tillhörighet, av att vara omtyckt för den jag är. Tak över huvudet, kläder på kroppen, rent vatten och mat på bordet varje dag. Jag har till och med fast jobb, en underbar familj och en verkstad – ett eget rum!

Ännu en sak som jag tror har betydelse för att jag mår bättre än under svackan häromveckan är att jag fått en ny chef som verkar väldigt bra. Vi har levt med stor svajighet på chefssidan de senaste åren, och samtidigt varit med om stora förändringar såsom ändrad huvudman och två flyttar (!). Det är inte optimalt för någon, och ännu mindre för mig som varit sjukskriven och behöver stöd av en chef. Det är bara två veckor tills jag börjar jobba heltid och nu känns det görbart!

Idag damp ett paket ner i brevlådan. Där låg tre exemplar av den lättlästa boken om handarbete som jag är med i, och det var bokens författare Karolin Olsson som skickat böckerna som jag kan ha med på Språk- och Slöjdkaféet! Så himla snällt!


Här är bilderna på mina alster från boken:

Titta mamma – här broderar jag din blomma!

 

Frisk igen?

IMG_2825Två citat från Pia Dellsons bok Väggen. Jag känner ju igen det hon beskriver men som jag skrivit förut så hamnar inte alla erfarenheter på pluskontot i efterhand. För författaren som är psykiater är det förstås en ovärderlig om än dyrköpt insikt i sjukdomen hon arbetar med dagligdags. För de flesta andra ger det andra saker, som ödmjukhet och förståelse för andra människor. Och det låter sig sägas och skrivas, men jag undrar om hon känner en sån tacksamhet. Egentligen?

IMG_2824

 

Jag tror inte på något högre väsen eller ödet eller att det som sker har en mening. Ändå kan jag ömka mig ibland, och undra varför jag skulle få det så här? Lite väl mycket skit för bara en person tycker jag!

De sista veckorna har känts tyngre, och mitt hopp om tillfrisknande har sjunkit rejält. Jag kan inte riktigt se mig som frisk och fylld av energi igen. Jag vill mer än att bara överleva.

 

Att inte var dumstark

IMG_1588Pia Dellsons bok Väggen igen. Jag känner väl igen mig i båda citaten, fast vid olika lägen av utmattning. Att inte kunna skynda, rent fysiskt, är jobbigt för en snabb person som jag. Jag minns hur jag försökte springa till ett pendeltåg vars dörrar stängde när jag hade ett par meter kvar. Det fanns inget spring eller skynda i mina ben alls. En bagatell att missa pendeln, men inte en bagatell för känslan att det inte gick att skynda. En annan gång: jag är med min mamma och syster på spa. Den vänliga kvinnan i receptionen säger att om vi skyndar oss så hinner vi till introduktionen som äger rum alldeles strax. Hennes ord blir en trigger. Hela min kropp blir som gelé och jag gråter. Vi slår oss ner och väntar in mig. Vi har inte bråttom, det är ju själva grejen med att gå på spa!

IMG_1589Det andra citatet innehåller ett bra ord som jag ska lägga på minnet: dumstark. Det är jag alldeles för ofta! Jag är tillfälligt piggare och då vill jag göra en massa saker. Dels saker jag längtat efter men inte orkat, men också sånt jag tycker att jag borde göra. Sånt som min man får göra alldeles för mycket av när jag är sjuk. Det handlar om att städa, tvätta, handla, hjälpa med läxor, skjutsa barn och annat vardagsgöra. Inte för att han klagar alls, men det känns inte bra alls. I synnerhet som det pågått så länge.

Att vara dumstark straffar sig, det vet jag av bitter erfarenhet, men jag fortsätter ändå. Min dotter är min dumstark-polis. ”Ska du verkligen göra det där? Du vet hur trött du kommer att bli!” Ibland har hon rätt, och jag lyssnar på henne ibland. Men andra gånger vet jag att summan av energin jag får minus ansträngningen blir på plus, som för två helger sedan när jag hälsade på min bästis i Småland. Jag visste att det skulle vara värt ansträngningen, att det skulle ge mig massor, och det stämde! Samma sak med skidresan till Romme. Det innebör inte att såna aktiviteter går på plus i alla lägen. Ibland finns inte energin till att skapa ny energi helt enkelt. Jag försöker lära mig att skilja på dem åt. Jäklar vad svårt det är att vara sjuk!

Pia Dellsons bok igen

Förra vintern och våren skrev jag flera inlägg om Pia Dellsons bok Väggen – en utbränd psykiaters funderingar. Om du vill läsa dem kan du skriva in hennes namn i sökfönstret här på bloggen.

Boken är skriven i korta korta stycken, och därmed mycket lättläst. Så pass att de flesta som drabbats av utmattningssyndrom kan orka läsa och ta till sig det hon skriver. Det är en inifrån-berättelse skriven av en person som vanligtvis står utanför, och behandlar just patienter med utmattningssyndrom. Ironiskt men intressant att läsa. Det är massor av igenkänning i texterna för mig och därmed värdefulla.

IMG_1532

 

Nu läser jag den igen och fastnar för andra saker. Som det problematiska med närminnet. Varje gång jag säger något om det får jag till svar av närmsta person att ”så är det för mig också. Det är åldern!” Men det är inte så, inte vanlig tankspriddhet och glömska. Det är ett symptom på utmattningssyndrom och det är väldigt frustrerande. Det exempel jag brukar ge är när jag lagar mat och tittar på receptet. I vanliga fall kan jag läsa ingredienslistan, och gå och hämta flera av sakerna på samma gång. Nu blir det en eller två saker åt gången. Samma sak med instruktionerna i receptet – jag får gå tillbaka och läsa flera gånger, ibland samma sak. Jag litar inte på mig själv längre. Har jag hällt i salt, eller? Ett annat symptom visar sig också tydligast när jag ska laga mat. Förut lyssnade jag då alltid på P1. Ofta var det Studio Ett som sammanföll i tid med middagslagningen. Delar av familjen gick in och ut ur köket, vi pratade, kanske någon hjälpte till med maten. Nu kan jag inte lyssna på något och inte ha sällskap i köket. Dels orkar jag inte laga mat då, och dels kan jag inte. Simultankapaciteten är kraftigt försämrad, jag behöver koncentrera mig på en sak i taget, och alla intryck tröttar mig väldigt.

Det här gäller även när jag grejar i verkstan. Jag brukar verkligen njuta av att lyssna på en massa intressanta radioprogram i P1 när jag broderade, men det funkar inte nu, med några få undantag. Just det här med överbelastning av intryck är nog det värsta. Jag är ju i stort sett aldrig hemma ensam heller, något jag längtar till! Jag älskar min familj förstås men det blir rörigt med alla ljud och saker som händer. Dessutom svårt att förklara utan att göra andra ledsna.

Jag har nog skrivit om detta förut (det minns jag inte heller!) men det är viktigt för mig, en av de saker som känns sorgsna. Ett tecken på att jag mår bättre nu är att jag klarat av att lyssna på radion när jag lagar mat vissa dagar, och även i verkstan.

IMG_1530
IMG_1529

Här är två andra citat från boken. Det första är en svår fråga. Psykolog Siri sa att efter 14 dagar bör man inte längre vara helt slut när det blir helg, det kan vara ett mått. Det andra citatet är en bra sak att påminna sig om. När det börjar kännas bättre så ska man stilla sig och inte rusa iväg av pliktkänsla eller i rena glädjeyran. Lättare sagt än gjort! Min dotter fattar detta. Hon är ständigt på mig: ”orkar du verkligen det här?” Jag har även kollegor som är bra på att hejda mig, det är bra!

Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna

Jag ska försöka beskriva det jag lärt mig de senaste dagarna – om mig själv och om strategier för att bli frisk. Det är stora saker, livsviktiga, men också enkla. Jag har funderat på detta inlägg i ett par dagar. Jag vill gärna att det ska bli personligt utan att vara alltför utlämnande, men också allmängiltigt. Jag gör ett försök!

För några veckor sedan fick jag ett boktips av en nära vän. Hon trodde jag skulle känna igen mig i Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Eftersom jag är bekant med Doris genom jobbet blev jag extra intresserad.

Författarna har myntat begreppet starkskör: om att vara stark men samtidigt ha en extra känslighet för intryck utifrån och inifrån. Det finns ett vedertaget begrepp inom psykologin för högsensitiva – HSP High Sensitive Persons. I boken beskrivs fenomenet utifrån författarnas ovetenskapliga iakttagelser och egna erfarenheter, men hänvisar till forskning om HSP. De radar upp mängder av kännetecken och flera av dem känner jag igen mig i. En av dem som är starkast är att jag har en stark radar för andra människors sinnesstämning, pejlar in den och ofta anpassar mig efter den. Säkert något som de flesta kan känna igen sig i, men det är när det blir för mycket som det blir ett problem. En annan sak är starka känslovågor, i boken kallade ”emotionella störtskurar”. Jag känner mig plötsligt oerhört lycklig eller överfalls av en starkt känsla av total hopplöshet – från 0 till 100 på ett ögonblick. Känslan varar ofta bara några sekunder, och det är enbart den negativa som frestar på. Himlastormande lycka kan jag leva med! När jag träffade psykolog Siri för 1,5 år sedan pratade hon om att jag utvecklat denna radar genom att leva med oförutsägbarhet under flera år. ”Ett hyperkänsligt avläsningssystem för andras signaler” som författarna skriver.

img_1231

Hur blir man sån då? I boken beskrivs flera bakomliggande orsaker och jag stämmer in på flera. Man kan helst enkelt födas med extra känslighet. Min mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling när jag började i förskolan (det blev jag inte!) eftersom jag var så känslig och försiktig. Att leva i en familj med känslan av att det när-som-helst kan hända vad-som-helst, där man ständigt är beredd på att rycka ut eller ducka. Då är radarn en viktig utrustning att utveckla för att utöva skadekontroll. Tragedier och sorger av olika slag finslipar känslosystemet ytterligare.

Jag har inte slappnat av på flera år. Inte släppt vaksamheten. Psykolog Siri säger att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det förklarar varför jag blev så mycket sämre strax innan julen. Min kropp kommer ihåg hur kaotisk denna tid på året har tett sig under flera år, och gör inte skillnad på de tankar jag har och det jag faktiskt upplever. De tänkta och fysiska hoten blir desamma.

Nu räcker det för idag. Jag ska återkomma till de hjälpsamma tankar jag fick med mig och som jag redan fått användning för i skarpt läge!

Igenkänning

Jag samtalade särskilt mycket med en kvinna på fotokursen. Jag förstod snabbt att vi hade något gemensamt och hon berättade om sin son med CP-skada och många andra svårigheter. Sonen gick bort, bara 13 är gammal, och mamman skrev senare en bok om deras korta liv tillsammans. Den finns som print-on-demand på Adlibris och heter Bakom en stjärna

image Jag beställde den innan jag reste hem från Bisops Arnö men den kom först nu. Jag satte mig ner i fåtöljen och sträckläste den. Jag har ju haft det svårt med koncentrationen, och knappt läst någonting alls på länge. Men den här boken är tunn och skriven i korta stycken, som nedslag i deras korta tid tillsammans. Jag tycker mycket om den. Den genomsyras av kärlek till sonen och av det långsamma liv mamman tvingas till tillsammans med honom. Hur HÄR och NU inte är någon hon väljer utan det enda som finns. Men förstås också den stora Tröttheten! Jag känner igen mig starkt i känslan av skuld och skam som hon skriver om, och också när hon beskriver hur hon sitter i en bil och leker med tanken att bara fortsätta köra och köra och köra. Bort från allting. ”Var finns pausknappen till livet?” frågar hon sig.

Jag tänker på när jag satt på vårdcentralen för några år sedan, och
tagit blodtrycket som var oroande högt. Sjuksköterskan gick iväg för att hämta doktorn och jag satt och dagdrömde om att dörren skulle öppnas och en lugn och lågmäld röst skulle säga att ”nu ska vi lägga dig på den här båren och så ska vi köra dig till ett vilohem, ingen fara – vi tar hand om allting”. Det hände förstås inte. Jag fick ökad dos medicin och gå hem till kaoset igen.

Åter till boken. Hon beskriver hur hennes händer är vilsna och liksom övergivna som sommarkatter när sonen gått bort. Alla de välkända handgreppen – de ska inte utföras längre. Händerna sörjer, de har knappt något existensberättigande längre. Det är de här skildringarna som går in i mig. Förtvivlan, hopp, utsatthet, trötthet, skuld, skam, sorg men också så mycket kärlek.

Jag har varit (och är fortfarande emellanåt) väldigt upptagen av sorgen över att livet inte blev som jag tänkt. Vi pratade en del om det när vi sågs på fotokursen. Hon skriver också om det i boken. Om sitt drömbarn som bor i ett luftslott. Och när hon inser att det inte finns något drömbarn utan han som ligger i sängen är hennes riktiga barn som hon älskar.