”Vila i det som är!”

Det var psykolog-J som sa det där, när hon insåg att jag försökte prestera rehabilitering! ”Du behöver inte redovisa för mig allt du gör. Vila i det som är, koncentrera dig på att MÅ bättre och inte på att BLI bättre!” Hon är så klok. Det är lite trist att bara träffa henne en gång i veckan nu. Under hösten var hon den jag pratade med mest näst efter min man. Men det passar bra med en gång i veckan nu när jag har BK-pass och massage inbokade också.

Jag är sjukskriven på 75 % till och med sista mars, och har börjat tänka allt mer på hur det blir efter det. Min chef tror att det bästa är att jag fortsätter så här terminen ut. Ännu en klok och empatisk person. Jag frågade psykolog-J och hon höll absolut med. Hon tycker att vi ska göra en utvärdering efter semestern. Det känns bra. Det har hänt mycket med mig, men när jag utan att tänka mig för jobbade för länge häromdagen tog jag helt slut. Det var ett bra stresstest av situationen att hänvisa till.

Det går ett program på SVT som heter Den svenska konsten att döstäda. Jag fick tips om det och efter att ha sett några avsnitt känner jag mig så berörd av människorna det handlar om. Jag kommer att tänka på vad som är viktigt i livet, om nära och kära, om att stödja och få stöd, att finnas där för varandra och om tillit. Så vackert!

Tillförsikt

Jag pratade med psykologen J om det förra inlägget, om MOD, TÅLMOD och TILLIT. Jag sa också att jag känner ett hopp om att må bättre som jag sällan känner. Då la hon till ett ord: TILLFÖRSIKT. För mig är ord väldigt viktiga. För andra kanske det är bilder, musik eller något annat som betyder samma sak. Någonting stadigt att hålla sig i.

Vi är klara med exponeringen för tillfället i alla fall, och börjar titta på de olika systemen som bör vara i balans: driv, belöning och utforskande; lugn och trygghet; samt hot och skydd. Jag har en uppenbar tendens att hamna i hot- och skyddsystemet. Det ska bli väldigt spännande att prata om det här!

Jag fick en bild av min vän T . Den är tagen sommaren 2022, då de plötsligt kom seglande till min syster och svågers sommarparadis.


Det är en ganska konstig tid nu, egentligen har hela hösten varit så. Jag är nästan enbart hemma. Jobbar mina två timmar, utspridda över dagen efter hur jag orkar. Tyvärr hamnar jag lätt i drivsystemet och slutar inte i tid, utan när jag känner av hjärntröttheten och bokstavligen vinglar iväg till fåtöljen. Jag minns arbetsterapeuten på Stressmottagningen som sa att jag ska ta paus och vila INNAN jag kommit så långt. Det ska jag försöka göra hädanefter, ställa mobilen på 40 minuter och testa.

Jag har i stort sett inget socialt liv. De få gånger jag ska ha det planerar jag mycket noga hur det ska gå till utan att jag ska ta slut. Jag har ett sånt sug efter att träffa vänner att jag lätt förhastar mig. Häromhelgen var jag hos min mamma på förmiddagen, min syster (som bor granne) kom över på lunch och sedan var jag hos henne på eftermiddagen, innan jag åkte hem. Jag låg och sov en bra stund både hos mamma och min syster. På så sätt gick det bra.

Min psykolog säger att jag är så klok och att jag kan så mycket om mig själv. Det sistnämnda är ju något jag lärt mig med åren. I samtalsterapi, det jag läst och sådant jag lärt av hur jag mått och vad som funkat respektive försvårat för mig. Hon tycker också att jag är känslig men modig och stark. Jag håller med helt frankt! Ord är viktiga som sagt.

PS. Nu är jag sjukskriven på 75 % året ut, och 1 januari börjar jag jobba 50 %. Jag hoppas i alla fall det, innerligt.

Ett gammalt inlägg som passar bra nu

Förra veckan var det ett år sedan mammas man Daniel gick bort. Jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev för några år sedan. Det visade sig vara skrivet redan 2016, då bloggen bara var några månader gammal.

Det är ett kärt minne av Daniel, och stämmer in så bra på den här hösten också.
Jag är MODIG som vågar ta itu med mina jobbigaste minnen.
Jag har TÅLAMOD med att att det tar sin tid.
Men jag har framför allt TILLIT till att det kommer att gå bra, att jag orkar och att det kommer att bidra till min läkning.

Mod och tålamod, och så tillit.

Publicerat 

Igår kväll pratade jag en stund med min mammas man Daniel om det jag skriver på bloggen. Han gav mig orden MOD och TÅLAMOD som en slags handtag att hålla mig i när det svajar. Det är väldigt bra, och jag vill lägga till TILLIT. Alla tre måste komma från mig själv, men tilliten handlar även om andra. Att hysa tillit till att saker ordnar sig, att jag kan få hjälp av andra och inte behöver göra allt själv – det kan ordna sig även om jag inte orkar göra allt. Men också tillit till mig själv. Att jag fixar det! Och här kommer modet in. Likväl som jag slagit fast att det inte stämmer att jag inte är så stark (som jag skrev om här), så slår jag nu fast att jag är modig. En känd devis säger att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men jag är rädd för många saker, men har jobbat med mina rädslor och de har blivit betydligt mindre och påverkar inte mitt dagliga liv på samma sätt som längre tillbaka. Det krävdes mod att konfrontera rädslor och svarta tankar och känslor! Jag hade det modet och jag känner en styrka inom mig när jag tänker på det.

Tålamod. Det är svårt. Det handlar väl om att låta saker ta sin tid. Jag är till naturen snabb, jag gör saker snabbt och jag får saker gjorda som jag föresätter mig. Det betyder inte att jag inte har tålamod att jobba långsiktigt. Och kanske kan jag jobba upp tålamodet än mer genom mitt handarbete. En del av sakerna jag gör går snabbt och det är kul, men många saker tar verkligen sin tid och det är en tillfredsställelse i sig att se arbetet växa fram.

Igår kväll tittade vi på den här tavlan. Den fick vår son av sin mormor och Daniel på namngivningen.

image

”Jag gillar verkligen den här” sa Daniel ”det liksom svajar och försöker balansera och så finns de där röda punkterna där som stadig botten”.

”Mod och tålamod” sa jag.

”Exakt!” sa Daniel.

”Jag vill lägga till en röd prick” sa jag. ”Tillit.”

Svajig dag

Jag var så pass pigg att jag jobbade några timmar idag, men hemifrån. Jag hade som tur var tagit med datorn och jobb hem så det var enkelt. Jag var så nöjd med allt jag hann och fick undan på förmiddagen!

Men jag har haft en rent galen dag med WED/RLS tyvärr. I synnerhet i vadmusklerna men även i armar och händer. Och i bålen – det är som ett enda stort orosmoln i bröstet. Jag har periodvid haft obehagskänslor som liksom strålat från armbågarna och upp längs armarnas insida. Jag har haft obehagliga krypningar i händerna, och sitter just nu och gnuggar fötterna mot varandra så de nästan domnat bort. Spänd som en fiolsträng i hela kroppen. Det är helt vidrigt, det är det jag försöker beskriva. Helt vidrigt.

Jag har suttit en del i verkstan också, men inte fått så mycket ur händerna. Det är som att lusten inte funnits, känslan av meningslöshet har lagt lock på allt. Den fina Huskvarna zigzag-symaskin jag köpte på Tradera har slutat fungera, och jag plockade fram min gamla symaskin som krånglat med undertråden. När jag testade den idag fungerade den i alla fall, men när jag bläddrade bland alla mina underbara tyger tappade jag all lust. All den där förväntansfulla känslan bara försvann. Jag kände mig så besviken och tom.

De där svängningarna har jag skrivit om förut: att under samma dag känna meningslösheten och lyckan – det tär på mig. Det har varit en sån där dag när jag fått hålla hårt fast i tanken på att mina antidepressiva mediciner kommer att fånga upp mig innan jag faller alltför långt ner. Att våga lita till det. Det är den där förbaskade tilliten igen.

Inget sjukintyg – hurra!

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Tunga dagar

Nu är det två år sedan jag jobbade heltid senast. Ett sorgligt jubileum som ställer stora krav på tilliten till att jag ska bli frisk. Just undringen om jag någonsin ska bli frisk igen har bosatt sig i mig de senaste dagarna, och tyngt ner mig. Jag försöker använda de hjälpsamma tankarna om att mitt liv trots allt är betydligt bättre på avgörande punkter, men det är väldigt svårt just nu. Hopplöshetskänslan tar lätt överhanden. Jag ska prova att skriva om allt som är bra för att ta fram att läsa då och då, det kanske är lättare.

imageJag har också funderat på vad som är hönan och vad som är ägget, och vad som triggar vad. En del av de personlighetsdrag som hänger ihop med högkänslighet, HSP, är inte så problematiska när jag är frisk, men förstärkts vid utmattningen. Andra typiska drag triggas av utmattningen, som ljudkänslighet. Det besväras jag inte av i vanliga fall, men nu kan jag till exempel reagera väldigt starkt på vissa människors högljudda röster, och när det blir flera ljud samtidigt.

Att plötsligt överväldigas av känslor är inget problem i vanliga fall, men nu är det lite tröttande. Samtidigt upplever jag en väldig glädje i de starka känslor som vackra färgkombinationer eller viss musik kan framkalla hos mig. Hur de överväldigar mig och känns rent fysiskt i kroppen. Och ändå är känslorna avtrubbade av medicin nu. Det är bra, det skulle definitivt bli för mycket annars.

Igår kväll var jag oerhört trött när jag skulle gå på yogan, men jag lyckades ta mig dit. Efter de 75 minuter som yogapasset varade kunde jag gå hemåt med mjuk avslappnad kropp och med mer energi. Det var vetskapen om det som gjorde att jag trots allt samlade ihop mig och gick.

Idag lyser solen och jag ska se till att komma ut och få en dos.

Det går framåt

Det plingar i min mobiltelefon varje fredag kl 16. Det är en påminnelse om att jag ska utvärdera arbetsveckan. Har jag hållit mig till mina uppsatta regler för att orka jobba? Har jag kunnat säga nej, kunnat backa när jag känner att jag inte orkar, sätta gränser för mig själv?

Hittills har jag fått godkänt, jag är riktigt duktig! Förra veckan tog jag ytterligare ett kliv framåt. Jag deltog i ganska långa möten alla dagar utom fredag, och det kändes bra! Jag hade bestämt mig för att avvika från mötena så snart jag kände mig trött, och hade också aviserat detta. Men det gick bra som sagt, och det var en härlig känsla att summera veckan på fredagen!

IMG_1590

Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen. Det var en viktigt insikt för mig när jag kom på att jag inte kan förvänta av mig själv att jobba lika effektivt som när jag var frisk. Jag kan inte hinna hälften av det jag skulle gjort om jag arbetat 100 %. I alla fall inte hela tiden. Min hjärna fungerar inte som när jag är frisk. Å andra sidan tänker jag att jag har en ganska hög kapacitet när jag är frisk, så det får vara ok. Men visst känns det urtrist!

Nu längtar jag framför allt efter att min stukade hand ska bli bra så att jag ska kunna brodera igen. Verkstan skriker efter mig! Jag har idéer som jag vill testa, ge mig i kast med mina metallnät igen. Handleden är mycket bättre men den gör fortfarande ont när jag använder den, och den är öm. Jag har svårt att låta bli att använda handen. Jag behöver båda mina händer till det mesta. Tålamod och tillit igen alltså!

Forskning om RLS/WED

Det pågår ett forskningsprojekt om RLS/WED för att försöka hitta diagnosverktyg och lindring för drabbade. Så lycklig jag blir! Det är Karolinska Institutet KI, KTH och Stockholms läns landsting som driver projektet tillsammans med Stanford University i USA. Jag försökte anmäla mig till projektet men det visade sig vara för sent. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att det pågår forskning.

Det är en oro jag har som ligger och skvalpar lite i bakgrunden. Att det ska bli värre. Ryckningarna i benen har till exempel tillkommit senaste året, och jag vet att många med RLS/WED har svåra smärtor i främst benen. Det har inte jag alls, och vill verkligen inte ha det heller! Nu ska jag inte ta ut eländet i förskott men det gnager lite. Nästa gång jag träffar psykologen Siri ska vi prata om oro, och det behöver jag ett verktyg för att hantera.

För nytillkomna läsare kan jag berätta att beredskap <-> tillit är viktigt för mig. Det var terapeuten Jeanette, som jag gått hos i omgångar under de senaste åren, som utbrast ”Men du lever ju med en konstant beredskap för vad som ska hända! Du måste jobba på tilliten!” Ett ständigt pågående arbete, men hjälpsamt att bli varse.

img_1370

Julrosor!

Så trött på att kämpa!

Jag la ut ett gammalt inlägg på Facebook där jag skriver om tillit. Jag skrev att jag kämpar med tilliten varje dag. Och ett tungt täcke sänker sig över mig. Jag är så innerligen trött på att kämpa! Det tar så mycket kraft av mig när jag måste jobba så hårt med att överhuvudtaget leva. På det ska jag också kämpa för att vara mamma, att arbeta och att bli frisk.

Att vara mamma och sällan känna att jag orkar och räcker till är givetvis både skuldbelagt och påfrestande. Med två ungdomar hemma med varsina behov av mig finns skulden där konstant. Det är en känsla, inte ett faktum, att jag inte räcker till. Jag vet att det räcker med det jag orkar för stunden. Att jag är en helt ok mamma som kämpat (hjälp!) för dem och som finns närvarande. Även om jag inte klarar att hjälpa med läxor när jag mår så här, eller kan fortsätta kampen för barnet med speciella behov.

Att jobba på halvtid är en nödvändighet just nu, och något jag alltmer känner kanske är för mycket även det. Den kampen är nu att släppa, skala bort, inse att det är få (om några) saker som är helt nödvändiga. Och att överhuvudtaget ta mig dit. Samtidigt är jobbet väldigt viktigt för mig. Jag har mitt drömjobb och många planer på kort och lång sikt, planer som jag vill realisera tillsammans med mina fina kollegor i arbetsgruppen. Igår fick jag besked om att vi inte får bidrag till ett projekt vi sökt pengar till, och min omedelbara känsla var besvikelse men min nästa sekundsnabba reaktion var lättnad.

Och så slutligen, kampen för att bli frisk. Den frasen är ju i sig nära nog en omöjlighet, en anomali. Jag har gjort så många saker genom åren: samtalsstöd, KBT, avslappningsövningar, mindfulness, yoga, ACT, massage, promenader, andningsövningar och nu till och med spikmatta. För att nämna några av de saker jag kommer på just nu. Och implicit i detta begrepp att kämpa för att bli frisk ligger också att ansvaret ligger på den sjuke. Och det är klart att det sist och slutligen är jag som måste göra alla sakerna, men hur ska jag orka? Hur ska jag orka/kunna/förmå mig att komma på vad jag behöver och sedan genomdriva det? Och vad händer om jag inte gör det? Den skulden!

Det finns lika många goda råd om en annan människa som det finns människor omkring en. Alla delar inte ut dem, medan andra är frikostiga och har många råd. Ja, jag är ironisk. Det är skillnad på råd och råd, och på HUR de ges. Att dela med sig av egna erfarenheter är bra, bara man utgår ifrån att det är ens EGNA. Att mindfulness passade för just hen behöver inte betyda att det passar alla.

Just nu är klockan 05.20 och jag har varit vaken sedan nästan två timmar. Jag ska försöka sova en stund innan jag ska upp och till psykologen inne i stan.

img_1330

Lite dåligt återgivna färger, linnetyget är i helt fantastisk rött och orange – nästan självlysande!

Många tankar som trängs

Idag var jag hos massören på jobbet igen. I en timme bearbetande hon armar, rygg, nacke och axlar med sina starka händer, och min hjärna med sina tankar om min fysiska och psykiska hälsa. Avslutningsvis masserade hon mitt ansikte, det var riktigt skönt.

Jag måste sortera i de tankar och känslor jag fick. På samma sätt som förra gången sa hon saker om mig som om hon visste. Kanske var det därför som det hon sa gick rätt in. Jag började nästan gråta vilket är mycket sällsynt numera när jag tar antidepressiv medicin. Hon pratade om att jag inte bara behöver samtalsterapi utan att kroppen behöver göra sig av med alla spänningar som jag byggt upp under alla år. Hon föreslog flera saker att prova, som att träffa en homeopat som kan titta in i mitt iris och därefter bedöma behandling. Eller hypnos och akupunktur. Hon förstod om jag inte var riktigt mottaglig för det alternativa men att det kunde vara värt att prova.

Nu när jag skriver detta kommer jag på att anledningen till att jag nästan grät var när hon pratade om att jag måste ta hand om mig själv. Att hon kände en sorg i mig. Utan att jag berättat speciellt mycket. Jag tänkte på hur jag utropade detta år till mitt år. Hur det var tid för mig, men att det inte blev så. Att jag får kämpa på med tilliten, tålamodet och modet. Tron och hoppet att min tid kommer. Att jag kommer att bli frisk. Men att det är skitsvårt.

Här är en brosch jag broderade igår. Vitt linnetyg med vit lintråd.

img_1310