Slut på restriktionerna

Jag lyssnade på presskonferensen igår när regeringen och Folkhälsomyndigheten meddelade att rekommendationen att arbeta hemifrån tas bort om ett par veckor. Även de andra restriktionerna tas bort och det är givetvis oerhört glädjande för många människor. Jag trodde att det skulle bli en förlängning av restriktionerna, med tanke på smittan som sprids i så pass stor utsträckning som den gör nu. Och jag ska erkänna att jag hoppades på det, för egen del.

För om jag tillåts tänka på enbart mig så finns en oro. Vi kommer förvisso inte att från en dag till en annan gå tillbaka till kontoret, utan det kommer att ske i etapper. Men jag vill inte göra det alls! Jag längtar givetvis efter att träffa mina arbetskamrater i verkliga livet, men om jag ska kunna fortsätta att jobba 75 % så förutsätter det att jag får fortsätta att jobba hemma väldigt mycket.

Jag jobbade på kontoret tre dagar en vecka och det höll på att ta en ände med förskräckelse. Jag blev oerhört trött, och enda bra var att jag fick ett kvitto på hur det skulle vara att jobba där så pass mycket (eller lite egentligen).

Jag vet att vi kommer att uppmanas att jobba hemma mer än innan pandemin, om inte annat så för att det är trångt på kontoret. Men om jag bara orkar jobba en dag på kontoret per vecka så kommer det att innebära möten där enbart jag deltar digitalt medan de andra i mötet är på kontoret. Hur kommer det att funka?

Jag ska försöka att inte ta ut all oro i förskott nu, men nu sitter jag här klockan 3 på natten, och har vaknat efter en dröm där jag sakta gled på en hal yta mot ett stup!

Hos neurologen

Igår åkte jag till Danderyds sjukhus för ett återbesök hos neurologen Anders. För några veckor sedan kände jag hur oron över att inte kunna uttrycka allt jag ville inför honom steg. Jag skrev ett inlägg om det då, och sedan pratade jag med min syster. Hon peppade mig att trycka på hur jag tillfogar mig själv smärta ibland för att slippa det obehag i kroppen som RLS ger.

Läkarbesöket blev uppskjutet en gång på grund av att läkaren var sjuk, men igår var det alltså dags. När jag väl satt i besöksstolen hos Anders kände jag mig inte så orolig längre. Han är ju en snäll och förstående person. Dessutom ägnar han mitt besök rejält med tid och stressar inte igenom allting.

Jag trodde att han skulle byta min medicin mot någonting starkare. Han har sagt att det finns mer verkningsfulla mediciner, men då är det beroendeframkallande narkotikaklassade preparat som man inte tar till i brådrasket. Men han vill istället testa att skruva lite försiktigt på den medicin jag redan har, och det tycker jag är jättebra förstås. Han sa också att eftersom jag redan har en diger medicinlista så vill han inte gärna lägga till fler som kan ”stöka till det”. Det är redan så många substanser som påverkar hjärnan, och risken är att symptomen blir värre. Jag ska ringa och boka en telefontid i slutet av sommaren för avstämning.

Men det vi främst pratade om är den psykologiska påverkan på mitt tillstånd. Han kollade mina reflexer med den klassiska hammaren under knät, och mina ben spratt iväg väldeliga. Han sa att det tyder på att jag, som han redan förstått, är väldigt spänd i kroppen. Det är den stora boven till mina starka symptom. Det förklarar hur mycket bättre jag mår när jag är på semester hemifrån, till exempel hos min goda vän T eller på hennes och mina solresor mitt i vintern. Då är jag avslappnad, och känningarna mildras rejält.

Med respekt för att det inte är så enkelt med tanke på min situation, tyckte han att jag ska försöka hitta sätt att få så mycket av detta avslappnade tillstånd i vardagen också. Betydligt lättare sagt än gjort men jag ska verkligen fundera på hur  det skulle kunna gå till. Det vore alldeles, alldeles underbart. Nästan som en bal på slottet.

Äntligen!

Ett steg närmare normalitet

I lördags var min syster och jag hemma hos vår mamma och hennes man, och lagade middag till dem. Det var mycket länge sedan vi träffades så länge tillsammans, men vi vågade det eftersom det gått tre veckor sedan deras första vaccindos. Vi höll givetvis avstånd och var försiktiga ändå. Det kändes så himla fint att kunna sitta tillsammans och verkligen träffas!

Mamma fyllde år häromdagen och vi köpte en bukett vackra blommor. Det var så härligt att välja vilka blommor som skulle ingå i buketten, och det blev stjärnflocka, purpurlök, martorn och en kvist med vita små blommor. Svår att fotografera men den blev verkligen vacker! 

Helgen innan bilade vi upp till vår pappa i Jämtland. Det är det här jag längtat mest efter – att kunna träffa mina föräldrar! Det blir inte samma sak att bara prata i telefon under så lång tid.

Martorn

Och så har vaccinet nått vår familj! Min man som är över 60 år har bokat tid för vaccin på torsdag, och idag ringde vårdcentralen och frågade om jag ville få vaccin i morgon, trots att jag bara är 56 år! OM jag vill! Det känns verkligen bra! Det måste gått med raketfart på slutet.

Stjärnflocka

Det har varit några tunga dagar här hemma som dränerar mig enormt. Jag började på allvar fundera på vart jag kunde ta vägen. Det är så utmattande att ha det så här. Idag var jag helt ensam hemma i flera timmar, och det var verkligen rogivande.

RLS har varit mycket sämre i några dagar, precis när jag började tänka att jag kanske inte behöver träffa neurologen och byta medicin ändå.

På grund av att jag inte riktigt kan slappna av hemma och så RLS som topping på det, har jag inte riktigt känt någon ork eller lust att läsa på sistone. Dessutom, vilket jag verkligen saknar, har jag inte suttit i verkstan på flera veckor. Jag började planera ett broderi, men kom av mig. Men det kommer nog tillbaka snart hoppas jag. Men det kräver en del lugn och ro.

Min syster och hennes man åker troligen bort över Valborgshelgen, och då kanske jag bor någon dag i deras lägenhet.

 

Hämtat keramiken

Den här veckan har jag jobbat på kontoret i stan i tre dagar. Det har jag inte gjort sedan innan pandemin. Jag skulle skicka ut en stor mängd material, och behövde vara på plats. Jag var i stort sett ensam där, på torsdagen faktiskt helt ensam. Natten mellan onsdag och torsdag sov jag hos min syster och svåger som bor nära mitt jobb, och vi hade en väldigt trevlig kväll. Jag fick vila från stressande tankar, och det var väldigt skönt.

Lite olustigt kändes det att åka med pendeltåget och utsätta mig för smitta nu när jag snart ska åka och träffa min pappa för första gången på 13 månader. Men det var trots allt inte någon trängsel på tåget, och fler än sist jag åkte hade munskydd på sig, liksom jag själv.

Det är långt ifrån den första gången jag haft munskydd på mig, och jag brukar tycka att det funkar bra. Men den här gången blev jag så oerhört svettig bakom masken. Jag satt och tänkte på den stackars sjukvårdspersonalen som framlever sina arbetsdagar med dessa masker. Det behöver inte jag i alla fall.

Jag blev väldigt trött mitt på dagen i måndags, och gick för att uppsöka vilrummet. Märkligt nog hittade jag det inte. Jag gick några varv på kontoret men det stod ingenstans att finna. Jag började tvivla på mina sinnen – är jag så trött att jag inte fattar vad jag ser? Eller har de flyttat på vilrummet eller, Någon förbjude, tagit bort det? Jag lade mig i soffan vid entrén istället, med öronproppar och armen över ögonen – det var som sagt tämligen folktomt så det gick bra. På onsdagen hittade jag vilrummet – som mycket riktigt flyttats -med den smala hårda britsen. Nu fanns i alla fall mjuka kuddar sedan jag påtalat behovet av annat än en hård rulle (!) att vila huvudet på.

Jag hann träffa min mamma lite grann också. Hon och hennes man har fått första vaccinsprutan nu så om några veckor kan vi träffas mer ordentligt!

På måndagkvällen hämtade jag keramiken jag gjort på kursen. Jag är väldigt nöjd nu när jag ser den här hemma. Det är stor skillnad mot de skålar jag gjorde på första kursen. Betydligt tunnare och smäckrare.


 

Jag är så nöjd med botten på det här fatet!

Och nu är det äntligen långhelg, så välbehövligt!

Glad påsk!🌷

Nya medicinförsök

När jag vaknade nu på morgonen hade jag redan fått besked om covid-testet – negativt! Så himla skönt att veta även om jag inte var riktigt orolig eftersom jag så snabbt blev nästan symptomfri. Nu kan jag krama familjen igen!

Jag har haft ett ruskigt skov av WED/RLS de senaste veckorna. Det har mattats av en aning, men är fortfarande på en alldeles för hög nivå för att det ska funka i längden. Jag står ut bara för att jag vet (?) att det är tillfälligt.

Jag kom på att testa att dela på tabletten med Sifrol som jag tar till kvällen. Jag tar Gabapentin tre gånger per dag och Sifrol till sista dosen. Nu tar jag halva Sifrol-tabletten kl 14 och halva kl 19. Kanske kan det bli lite drägligare på dagarna. Det är ju verkligen inte bara på kvällen och natten som jag känner av eländet. Jag har det hela, hela dagen. Det är ett skit.

Kanske ändå att det är lite bättre nu. Om det inte går tillbaka till hur det brukar vara (dvs på gränsen för vad jag orkar med under en längre tid) så ska jag kontakta neurologen igen och be att få prova en ny medicin. Det finns alternativ, det sa han ju sist vi sågs för att trösta mig, och det har jag ju sett i Facebook-gruppen jag är med i. Det är tyvärr tunga grejer som återstår att testa, men jag måste ju stå ut.

Häromdagen jämförde vi i Facebookgruppen kombinationer från helvetet med varandra. Jag bidrog med WED/RLS och utmattningssyndrom. Den ena gör att jag inte kan slappna av eller vara stilla, och den andra kräver det. En omöjlig ekvation där den ena åkomman triggar den andra. Inte konstigt att det tar tid att bli frisk, om det ens är möjligt.

 

Lite småsjuk

Jag har varit lite sjuk under veckan. Först tänkte jag på covid, förstås. Näsan rann, jag nös och kände mig ruggig och varm. Jag var tröttare än vanligt och sov mer. Rejält förkyld helt enkelt. Jag väntade ett dygn som man ska, och sedan beställde jag ett covid-test i tisdags. Det kom i morse, och nu hoppas jag få ett bra besked redan i morgon. Så fantastiskt smidigt det fungerar! Taxichauffören ringde och sa att han var på ingång, och en stund senare ringde han på och stod utanför dörren med testkitet, och så hämtade han det en halvtimme senare.

Idag har jag känt mig helt frisk, så det verkar ha varit en förkylning i raketfart! Men jag tar det säkra före det osäkra och håller mig hemma i alla fall. Jag har jobbat hemma hela veckan även om jag tog det ganska lugnt i måndags.

Min plan med dagliga promenader kom på skam förstås, men det ska jag komma igång med redan i morgon. Så här såg det ut i måndags morse, på min senaste promenad.

På vift

Min syster och svåger är på annan ort, och de frågade om jag behövde komma hemifrån lite och bo i deras lägenhet. Jag funderade på det: det låter lockande på ett sätt samtidigt som att det känns lite dumt att åka kollektivtrafik nu. Men så sammanföll det med en sak jag behöver vara på kontoret för att göra, och då passade det ju bra att jag sov över här.

Jag åkte igår morse (tisdag) och jobbade i deras lägenhet. Det är verkligen praktiskt att ha ett jobb där man kan ta datorn under armen och jobba nästan var som helst! I morse packade jag ihop mina pinaler och gick till jobbet, i akt och mening att åka hem när jag var klar. Men på eftermiddagen insåg jag att jag skulle behöva en dag till på mig för att hinna klart, så jag sover en natt till här.

En bonuspoäng är att jag kunnat träffa min mamma som jag inte träffat på några månader. Vi tog en promenad tillsammans igår. Så fint att ses! Vi pratar ofta i telefon men det är konstigt att inte träffas ordentligt. Tänk när jag kan krama mina föräldrar igen! Förhoppningsvis blir de vaccinerade snart i alla fall, och kan känna sig lite friare.

För en stund sedan funderade jag på min sjukskrivning. Den nuvarande gäller februari månad ut. Därefter ska jag be om att få fortsatt sjukskrivning på 25 % ett tag till. Sedan tänkte jag att jag skulle försöka bli sjukskriven över semestern, och gå upp till heltid efter sommaren. Bara jag inte blir lika trött som i början av förra hösten, tänkte jag. Kanske bättre att jobba heltid några veckor innan semestern så att jag får testa?

MEN SÅ KOM JAG PÅ: JAG HAR JU LOVAT MIG SJÄLV ATT INTE UTSÄTTA MIG FÖR DETTA IGEN!!! Sist jag pressades av både psykiatern och försäkringskassan att gå upp till heltid så slutade det med en krasch och jag fick börja från början igen. Jag kanske kommer att orka jobba heltid någon gång senare, men inte när mitt liv ser ut så här. DET KOMMER INTE ATT FUNKA!! Jag ska satsa på att orka jobba 75 %, och om försäkringskassan till slut nekar mig ersättning, så ska jag gå ner i arbetstid istället. Jag måste måna om mig själv. Ta ansvar för mig själv. STÅ UPP FÖR MIG SJÄLV! Ursäkta alla versaler men det här måste jag pränta in i mig själv, och eftersom jag uppenbarligen så lätt glömmer bort det så måste jag SKRIKA åt mig.

 

 

 

Roligt att jobba!

Jag tycker att det är så roligt att jobba mer, och det har gått riktigt bra. Jag fortsätter att inleda arbetsdagen med att planera in pauser och göra påminnelser i mobilen, och det funkar bra. Det jag saknar är förstås att träffa arbetskamraterna, men igår hade vi gemensamt digitalt fika och det var jättemysigt! Samtidigt inser jag ju att det är tack vare att jag jobbar hemifrån som jag klarar av att jobba så här mycket. Det låter inte så bra att tacka pandemin för det, men för mig har den i alla fall inneburit detta positiva.

Jag är väldigt lite drabbad av pandemin men det jag saknar mest är att inte kunna träffa mina föräldrar. Min mamma som bor i Stockholm har jag träffat en del på avstånd, i synnerhet i somras då vi kunde sitta utomhus, men jag skulle vilja kunna åka dit och träffas mer ordentligt.

Min pappa bor i Jämtland och tack och lov så åkte min syster och jag dit i slutet av februari, precis innan pandemin omöjliggjorde sådana resor och besök. Vi hade hoppats kunna åka dit under hösten, men vi vill inte flyga nu och en bilresa kändes för ansträngande. Vi hade ändå inte kunnat träffa honom ordentligt. Vi får ta igen det senare. När allt det här är över ser jag fram emot att krama dem båda två!


Veckan har bjudit på många toppar och dalar. Dotterns körkort och försäkringskassans beslut om mitt läkarintyg var två höga toppar, men det har också krisat i familjen och mina eksem har blivit lite värre. Det är ingen stor förändring, men jag är så vaksam på åt vilket håll det går och hade hoppats på att kortisonsalvan skulle gett mer effekt vid det här laget. Jag har klippt ner naglarna så att jag inte ska kunna klia så hårt, för ibland kan jag bara inte låta bli. Igår kväll kom en sådan attack av klåda på båda armarna, som ser ut som prickiga korvar. På två ställen har det i alla fall blivit markant bättre: på ryggen och huden bakom ena örat och ner på halsen. Det är bra och inger hopp.

Jag kom att tänka på när jag var barn och hade födoämnesallergi. Min farmor sydde en pyjamas åt mig som hade påsydda vantar, för att jag inte skulle kunna dra upp ärmarna i sömnen och klia! Jag tror inte att jag använde den, och dessutom går det bra att klia genom tyg också.

 

Misstag

Jag fock besked i söndags morse och jag har inte covid-19 – så skönt! Sonen fick ett likadant besked, men min mans besked dröjer av någon anledning. Alla mår alldeles utmärkt i alla fall.

Idag är sista dagen som jag är sjukskriven på 50 % (peppar, peppar). I morgon börjar jag jobba 75 %, och det känns bra. Men jag gjorde – för vilken gång i ordningen – det stora misstaget att både göra för mycket, och stressa upp mig för det jag inte hann idag. Jag fick betala och det blev dyrt!

Jag hade en längre paus mitt på dagen på grund av ett möte på eftermiddagen. Då låg jag i sängen, sov lite till och med, trött. Efter mötet på eftermiddagen fick jag gå och lägga mig igen, helt utpumpad. Jag orkade inte laga middag, och fortfarande nu, strax före kl. 21, är jag helt slut i både kroppen och huvudet. Att jag inte lär mig, eller rättare sagt: att jag inte agerar efter det jag ju VET! Det funkar inte att göra så här!

Det är inte bara jobbet, det är intensivt hemma nu och det måste jag också förhålla mig till. Jag måste pratat med familjen om att vi måste hjälpas åt så att jag kan jobba mer nu. Ett stort kliv tillbaka och is i magen alltså!

 

 

Bekräftat

Dottern fick besked redan ett dygn efter testet: hon har covid-19. Det var väntat och bra att få veta så snabbt ändå. Men det innebär att vår familj är satt i karantän. För mig innebär det mest att jag ska avstå att handla mat, och göra andra ärenden i butiker. Jag jobbar redan hemma och mitt sociala liv i den fysiska verkligheten är nästan obefintligt.

Min man kom hem från jobbet och ska jobba hemma även han tills han vet om han blivit smittad, och sonen får också hålla sig hemma. Det vanligaste är att man insjuknar 5-6 dagar efter det att man blivit smittad, och det är idag sex dagar sedan dottern fick symptom. Vi ska också testa oss enligt instruktioner från Folkhälsomyndigheten.

Vi får gå ut och promenera i alla fall, så länge vi håller avstånd till andra. Det är inte svårt där jag bor, och jag ska strax bege mig ut på en morgonpromenad med min syster i andra änden av telefonledningen.

Idag är min sista Pia-dag och kanske den enda som gör skäl för namnet. Jag ska verkligen försöka freda mig så att jag får vila, och det ska nog gå bra. Jag vill fortsätta på yllebroderiet som jag håller på med. Här kommer en ny glimt.Jag älskar verkligen yllebroderi! Det är så härligt att komponera i grova drag innan jag sätter igång. En enkel skiss på helheten eller en detalj att börja med. Och så testa och repa upp tills jag är nöjd – en långsamhet och kreativitet som känns tillfredsställande.