Det händer mycket nu

Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.

Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.

Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.

Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.

Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.

Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.

Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.

Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.

Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.

Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.

Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.

Mynt trillar ner

Jag har genom åren med utmattningssyndrom lärt mig mycket om både sjukdomen och mig själv. Somt har varit mycket hjälpsamt, somt har inte gått in. Hösten 2023 kommer att gå till min historia som när jag befäste kunskaper och mynt trillade ner. Den slitna frasen är väldigt bra, det är som ett pling! och NU FATTAR JAG!

Det jag främst tänker på är att jag levt med kronisk stress i minst 15 år, och under tiden som stressen är kvar går det inte att bli frisk. Jag har kämpat på med olika rehabiliteringsförsök, och fått flera bra verktyg. Ändå har det inte räckt till. Och det är ju inte så konstigt egentligen, men jag har inte förstått det. Eller snarare: jag har inte VETAT det.

Jag har precis lyssnat på boken Man dör inte av stress, man slutar bara att leva — om utmattningssyndrom av Selene Cortes (som berättar sin historia om utmattningssyndrom) och professor i psykiatri Marie Åsberg. Den senare beskriver sjukdomen och forskningen om den. Det är flera saker som slog an hos mig. Till att börja med så säger hon att det är en SJUKDOM. Jag har varit med så länge att jag minns misstron mot detta fenomen inom sjukvården, hos försäkringskassan och allmänheten. Men nu är sjukdomen mer etablerad och kunskapen växer om utmattningssyndrom; vad som händer rent fysiskt i kroppen och om rehabilitering.

Det tangerar det andra som var viktigt för mig. För några månader sedan skrev Hanne Kjöller en artikel på ledarsidan i Dagens Nyheter som i stort sett gick ut på att att ta mer ansvar själv: gå ner några pinnhål på karriärstegen, sluta curla barnen och ge upp tanken på det perfekta livet med utlandssemestrar, så ska ni se att det löser sig av sig självt. Kjöller menar att det bara är de sjuka själva som påstår att hjärnan påverkas och att diagnosen inte finns i andra länder.

  1. Forskningen visar att hypofysen, amygdala och framlobsbarken — som är de överordnade systemen för stress — påverkas av kronisk stress, men detta går helt eller delvis tillbaka hos de allra flesta sedan man blivit frisk. Detta visar försök på råttor. Jag har också fått två amerikanska forskningsartiklar av psykologen (på min begäran!) — som jag verkligen inte läst mer än sammanfattningen av! — som också beskriver att kronisk stress påverkar hjärnan.
  2. Diagnosen har en egen kod i det svenska systemet för diagnoskoder för psykiska sjukdomar, ICD-10. Dessutom är det fel att sjukdomen inte finns i andra länder enligt Marie Åsberg. Symptomen finns men sjukdomen kan ha andra namn.


Nog om artikeln som retade upp mig och många andra. Marie Åsberg skriver också att man kan se att patienter med utmattningssyndrom ofta har en lägre känslighet i sitt stressystem, vilket gör att de inte känner av stressignaler lika bra som andra, utan kan utsätta sig för mer stress än vad de egentligen klarar av, vilket påverkar hjärnan och leder till utmattningssyndrom. Det grundas tidigt i livet, och det nämns också i någon av de amerikanska artiklarna.

Det är ju sedan länge konstaterat att det inte är själva stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning. Men för mig har det inte fungerat. Även om jag rest bort ett par dagar för att få lugn och ro, har stresspåslaget och oron varit där hela tiden. Jag är mer eller mindre alltid spänd i kroppen. Marie Åsberg menar att vid utmattningssyndrom tar vi med oss stress och oro in i sömnen och när vi försöker vila.

Jag har under några veckor känt en oro för att inte orka gå upp i tid efter nyår. Den arbetsterapeut jag träffade på Stressmottagningen svarade på min fråga om när man bör gå upp i arbetstid, att när vardagen fungerar stabilt hemmavid, så är det dags — inte förr. Jag kan inte tänka mig att det kommer att kännas så om en dryg månad.

När jag träffade psykologen i måndags tog jag upp det, och hon sa att hon såg på mig att det fanns en stark oro i hela kroppen. Vi pratade om det och hon sa att om jag ska kunna rehabiliteras, så bör jag fortsätta att jobba 25 procent några månader till, mars månad ut. Vi har en plan för rehabiliteringen som förutom fortsatta samtal hos henne, inbegriper en behandling hos fysioterapeut och kallas basal kroppskännedom. Om jag ska ha en chans — och det är NU jag har den! — att bli frisk så måste jag fortsätta på 25 procents arbetstid. Då kommer jag att orka även rehabiliteringen.

Som sagt, tillförsikt är ordet för dagen!

Ett nytt kapitel

För ett par veckor sedan kom det till mig: det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är inte helt säker på vad ”det här” är, men jag vet att min nya psykolog är en stor del av det. Jag tänkte först lägga till ett frågetecken i rubriken, men så tänkte jag om. Det är något som hänt och som händer. Någonting bra, och som kan innebära mycket för mig, i synnerhet för min psykiska hälsa.

Jag frågade psykologen (som härmed kommer att kallas J) om det här att hon säger PTSD. Hon svarade att det finns en skala av PTSD från enklare till mer komplex, och utan att ställa en mer definitiv diagnos så befinner jag mig inom den. Det är märkligt hur fyra bokstäver kan vara viktiga, men det är en bekräftelse på vad jag varit med om och hur jag mår. Kanske för att det är svårt att få andra att förstå. Då är en diagnos och något att vifta med. Kolla! Jag ÄR sjuk!

Jag har träffat J fyra gånger, och idag ska jag dit igen. Det är dags för exponering, det vill säga att jag ska exponeras för de situationer och händelser som är jobbigast att tänka tillbaka på. Syftet är att göra dem mer ofarliga genom att koppla ihop dem med en känsla av att jag är trygg nu, och att jag gjorde allt jag kunde. Det känns både helt rätt och oerhört skrämmande, vilket tagit sig uttryck i att jag är superspänd i kroppen, och att andningen kommit av sig igen.

En tjuvtitt på min nya kudde

Jag har haft så ont i framför allt höger axel och nacke i veckan att jag fått ta smärtstillande. Som tur är hade min massör tid så jag var där på en riktig omgång. Hon kände också att jag var mer spänd än vanligt, och hittade en ny knuta att ge sig på.

Beslut om sjukskrivningen den här omgången tog tid. Min husläkare fick bakläxa och fick skriva en komplettering, men jag fick lov att påminna honom om det. När det dessutom tog flera dagar innan jag fick besked från försäkringskassan, så ringde jag min handläggare igår och påminde även henne, och i morse såg jag att jag har fått beslut! Och på onsdag ska jag till läkaren igen för ny sjukskrivning. Jag kommer att be om ännu en månad på 75 %. Även om jag åtminstone ibland känner mig lite piggare, så är det långt kvar till att jobba mer än två timmar om dagen hemifrån. Behandlingen hos psykologen lär också ta på krafterna. Men jag känner förtröstan — ett skakigt men nytt kapitel börjar skrivas nu!

Tröttheten kommer ikapp

Jag har inte riktigt haft tid att vara trött eller att sörja ordentligt förrän nu. Det har varit så mycket att ordna och tänka på, och allt har gått i ett. I midsommarhelgen gick även min mans bror bort, så ännu en tyngd lades till den förra. Nog för att jag varit både trött och ledsen men jag känner nu — ett par veckor in i semestern — hur det skapats ett utrymme för allt att komma i kapp.

Mina spända axlar och nacke har gjort ett storstilat återbesök, och jag fick som tur var en tid hos massören i förra veckan. Nackens muskler som går uppåt skallbenet har varit så stenhårda och gjort så ont att jag knappt kunnat vrida på nacken.

Jag har varit på min systers och svågers sommarställe i Söderhamns skärgård i några dagar, och där lät jag tröttheten ta ut svängarna lite mer. Jag har haft min egen lilla sovbod, dit jag dragit mig undan för att vila eller sova närhelst jag behövt. Trots att jag sovit en hel del på dagarna har jag sovit bra på nätterna också. Jag riktigt känner hur kroppen tar igen sig!



Jag har också badat flera gånger och trots 16-17 grader i vattnet har det varit helt ljuvligt.

Jag ska skaffa en elcykel, och kan då lättare komma iväg för att ta mig ett dopp när jag vill och inte enbart då bilen är ledig. Jag känner mig så tung, klumpig och orkeslös, och ser fram emot att röra på mig lite mer. Periodvis har jag varit bra på att komma ut och promenera, men just nu har jag stukat en fot som tagit tid att läka, och det kan säkert komma fler hinder i vägen. Då är ju en cykel utmärkt!

Nu har jag halva semestern kvar och de närmaste dagarna ska jag inte göra någonting särskilt. Det känns helt fantastiskt! Sista semesterveckan ska ägnas mammas flytt, men bara så mycket jag orkar förstås.

En skör hinna

Jag mår fortfarande klart bättre, och det känns så skönt. Samtidigt känns gränsen mellan att må ok och att ramla igenom så skör. Jag fick en bild i huvudet häromdagen – att mitt lilla självande sköra jag är omgivet av en sån där hinna som finns på insidan av äggskal. Ganska segt men också bräckligt för påfrestning. Det är så lite som krävs för att peta hål.

Igår höll jag i en digital fortbildning där en anlitad föreläsare gjorde jobbet och jag enbart höll i trådarna, presenterade och höll i frågestunden efteråt tillsammans med en kollega. Vi hade en del strul som vi tillsammans löste i kulisserna, och det var lite stressigt en stund. För övrigt gick det utmärkt och föreläsningen var mycket uppskattad. Efteråt unnade jag mig en långlunch och vilade ordentligt. Jobbade undan lite efterarbete innan jag stängde ner datorn för dagen. Det kändes bra, och jag var väldigt nöjd med arbetsdagen.

Precis när jag påbörjat matlagningen på kvällen kom reaktionen. Mattheten i kroppen gjorde att jag knappt kunde stå upp. Jag satte mig en stund i fåtöljen och andades. Efter en stund gick jag upp och kunde långsamt få den enkla middagen färdig.

Jag hade min broderikurs strax efter middagen och funderade på att delta i liggande ställning, men det behövdes inte. Det kan låta ansträngande med kurs, men det handlade bara om att vi skulle få en ny uppgift presenterad för oss, så det kändes helt överkomligt. Men när hon visade uppgiften drabbades jag helt plötsligt av ångest! Det finns en teknik som heter svartstick som jag aldrig provat. Det är ett slags bundet broderi och jag har enbart ägnat mig åt fritt broderi. Det här kändes svårt och alldeles för krävande för mig. Som tur var hade hon ett alternativ, kanthabroderi, vilket jag provat på tidigare och tyckt om. Det ska jag givetvis välja, och tror att det kommer att passa min bild.

Men ångesten satt i och resten av kvällen blev jobbig. Jag kom på mig själv med att sitta med spända axlar uppdragna till öronen, och fick värk i övre delen av ryggen, axlarna och nacken. Ångesten kom med sin vanliga tunga filt och tryckte ihop mig. Det är meningen att jag ska in till kontoret i morgon, men för att lugna mig själv bestämde jag mig för att jobba hemma istället. Sån tur att det är görligt!

Nu närmar sig klockan 4 på morgonen och jag har varit uppe i nästan en timme. Ätit lite frukt och läst några meddelande från vänner. Sömnigheten börjar göra sig gällande, och snart kommer jag att somna om.

… ner som en pannkaka

Det gick inget vidare för Pia på konferens den här gången. Formen för konferensen var open space, vilket innebär samtal i grupper utifrån ämnesval vi väljer själva inom den ram som konferensen angett, i detta fall Agenda 2030. En väldigt fri form av konferens som kan resultera i att många intressanta tankar kommer igång.

Det surrade i varje hörn av konferensanläggningen med andra ord, och första dagen tyckte jag gick ganska bra, eftersom jag tillbringade en stor del av eftermiddagen på hotellrummet. När det var dags för middag på kvällen såg jag raskt och rutinerat till att få ett bord längst ner i ett hörn för att få ljud från så få håll som möjligt, och med ryggen mot resten av rummet för att minimera synintryck. Strategi strategi! Dessutom gick jag därifrån direkt efter maten.

Norrköping by night



Men det räckte inte. På natten vaknade jag med ett starkt illamående och gick upp och kräktes. Undrade om det var matförgiftning och om alla andra skulle ha blivit sjuka också. Men innerst inne visste jag att det inte var så, utan en stressreaktion. Nästa morgon kände jag mig trött och eländig, men åt försiktigt av frukosten. De samtal vi påbörjat dagen innan skulle fortsätta under förmiddagen, men jag insåg snabbt att det inte skulle gå. En känsla av panik smög sig på, och innan den tog överhanden försökte jag byta tågbiljetten för att åka hem direkt. Min omtänksamma kollega såg mitt fumlande och hjälpte mig. Som tur är så är det många avgångar mellan Norrköping och Stockholm så jag kom hem snabbt. Skakig och trött med spänningar i nacken och starka känningar av RLS under resten av dagen men HEMMA!

Idag ska jag ringa vårdcentralen och be om kontakt med min husläkare för ökad dos antidepressiv medicin. Jag har skjutit upp det i någon vecka men nu ska jag ringa. Jag känner mig orolig och måste ta hjälp där hjälp gives.