Mindfulness-dans

Fysioterapeut-J frågade för några veckor sedan om jag skulle vilja testa mindfulness-dans. Hon sa att hon hade en sån grupp på fredagmorgnar. Javisst, sa jag, det är värt att prova. Tyvärr blev jag sjuk så jag missade ett par veckor, men igår var jag där.

Vi var sex kvinnor varav två också går på basal kroppskännedom med mig, det kändes skönt att känna igen några. Det var en väldigt fin stämning i gruppen, alla hälsade på varandra med ett leende. När de fick höra att det var första gången för mig, sa en av dem att det händer att vi gråter här, men det är helt ok! Bra, sa jag, det är det jag är ute efter!

Vitsipporna i vår trädgård knoppas!

Jag hade väntat mig någonting stillsamt, men det var tvärtom! Vi inledde stillsamt, men sen blev det fart på musiken! Fysioterapeut-J gav oss en del instruktioner, men det var samtidigt helt ok att göra vad man själv ville. Det som kändes bra för en själv. Vi dansade var och en i sin egen värld. Jag blev helt svettig och sneglade på klockan. Det hade gått en halvtimme. Hur ska jag orka en halvtimme till?! Men strax efter det saktade musiken ner och så småningom låg vi på golvet. Det var så skönt! Jag låg med armar och ben rakt ut och TOG PLATS! Musiken var väl vald och de texter jag förstod handlade både om att skita i alla idioter, och att bestämma sig för att leva sitt liv. Jag använde en del rörelser vi gjort på basal kroppskännedom, för att skärma av och hävda mina gränser, och att vidga bröstbenet och stark ta mig an världen.

Efteråt gick vi laget runt och alla fick säga något om hur de upplevt passet. Till skillnad från i gruppen med basal kroppskännedom pratade alla lite längre och mer öppet. Det kändes så otroligt fint att sitta tillsammans och höra de andra berätta, och även göra det själv. Vi är där av olika anledningar men har det gemensamt att vi är sjuka. De flesta nämner muskelspänningar som känns omöjliga att få bort. Det gör att jag känner mig mindre ensam om hur jag mår, det känns bra. Jag skulle önska att mindfulness-dansen var mer ofta, åtminstone två gånger i veckan. Kanske jag kan göra det hemma också?

Lite senare på dagen kände jag verkligen av träningspasset! Benen kändes svaga och hela kroppen ville bara vila. En skön känsla!

Ville för mycket

Min mamma brukar säga med ömhet i rösten att jag måste hejda mig ibland. ”Du tycker att så mycket är så roligt.” Hon gläds med mig över allt det roliga men ser också riskerna för min hälsa. Och tro mig, jag ser dem också. Det är bara så tråkigt att hejda sig, men med åren har jag blivit allt bättre på det. Redan när jag ser en möjlighet att gå en hantverkskurs, åka på en konferens eller bara följa med på en AW med före detta arbetskamrater så inser jag att det inte kommer att funka. Jag kommer inte att orka.

Det är klart att jag sörjer det, vissa gånger mer än andra. Det som förut varit självklart och bara hindrats av att jag hade en familj med små barn, hindras nu av att jag inte kommer att orka genomföra det eller kommer att få betala ett alltför högt pris efteråt. På kort sikt i form av Den Totala Tröttheten och på lång sikt av en försämrad psykisk hälsa som i värsta fall leder till hel sjukskrivning. Och det är ofta den första spontana reaktionen jag känner inom mig när jag får frågan om det roliga.

I helgen var det äntligen dags för drejkurs igen hos Helena Hodell Form. Lördag och söndag kl 10-16 och måndag kl 18-21. En sak jag älskar med att sitta vid drejskivan med en lerklump i mina händer är att jag inte kan tänka på något annat än det jag håller på med. En mindfullnessövning om man så vill. Vilsamt.

På lördagseftermiddagen kände jag hur jag började närma mig gränsen för vad jag skulle orka med, och gick mot pendeltåget med en känsla av att ”bara jag tar mig hem”. Jag var helt urlakad hela kvällen, och jag funderade på hur jag skulle göra med resten av kursen. Den trista slutsatsen var att jag skulle åka dit på söndagen och efterbearbeta det jag drejat på lördagen, men sedan skulle jag åka hem och dessutom avstå kursen på måndagskvällen.

Helt rätt beslut visade det sig enär jag hade oförtjänt mycken ork kvar på söndagskvällen. Mamma måste vara stolt över mig, att jag lyckades sätta P för mig själv och min iver över allt roligt.

 

Andning och montering

Jag sitter och monterar bilder inför utställningen som börjar på onsdag (gulp!) och lyssnar på radions P1, som vanligt. Ikväll har jag hört ett avsnitt av Kropp & själ som handlade om andning. Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på det. Det gavs en hel del tips om övningar.

https://sverigesradio.se/kroppsjal

För mig har detta med andningsövningar långsamt smugit sig på som läkande och stressreducerande metod. Till en början tyckte jag att det var svårt med mindfullness och yoga, men när jag väl fick ordning på själva andningen så kände jag hur jag kunde lugna ner hela systemet i kroppen genom de långa djupa andetagen. Just mindfulness är jag fortfarande inte riktigt vän med, men jag ser verkligen fram emot att yogan börjar snart igen!

När jag känner att stressen drar igång och andningen blir grund så brukar jag börja andas långsamt och djupt en stund. Om jag har möjlighet sätter jag mig någonstans där det är lugnt, sluter ögonen och djupandas en stund tills jag känner att kroppen taggar ner. Men jag kan göra en sån liten andningsövning var som helst och när som helst egentligen. Det är väldigt effektivt och har bevisad effekt.

Två läkare var med i radioprogrammet och de sa att yoga och meditation har funnits i årtusenden, men det är först nu som vetenskapen börjar förstå hur det fungerar. Genom att andras styr man stresscentrum som i sin tur ändrar på hjärnan. De bekräftade precis det som jag skrev om ovan: att om man blir bättre på att självdiagnosticera sin egen stress så blir andningen ett effektivt verktyg.


Här är en andningsövning från programmet:

Börja med att andas ut så långt du kan. Andas in i sex sekunder. Håll andan i sex sekunder och slappna samtidigt av. Andas ut i sex sekunder. Andas in i sex sekunder, osv. Håll på i tre minuter till att börja med.

Den här helgen ska jag ta en promenad med en nära vän, men annars ska jag ägna mig åt utställningen. Montera klart de bilder som inte är klara, och gå igenom allt för att se vad som återstår. Jag är inte stressad – jag kommer att hinna, åtminstone tillräckligt. Good enough var det ju!

Mindfulness och andra krav, reflektioner från boken 2

Det allra allra svåraste för mig tror jag är att bara vara, tillåta mig bara vara. Jag känner mig ofta jagad, har en känsla av att det är något jag ska göra nu, strax, i morgon eller åtminstone förberedas. Jag tittar i kalendern för att konstatera att det inte är något. Jag har hela långa söndagen ointecknad. Det är nu på sistone som jag börjat få syn på det här beteendet och den här känslan, men den är inte ny. Var kommer den ifrån?

imageI boken Våga vara rädd skriver Emma Holmgren om mindfullness, meditation och yoga. Hon skriver att det finns mängder av andningsövningar att hitta på nätet,och att det kan vara ett sätt att styra bort kroppen från oro och spänningar. Det tror jag också på, eller rättare sagt: det fungerar för mig också. Det är ju en rent fysisk sak, att vi andas med korta andetag när vi blir oroade eller stressade, och att det går att lugna ner hela det parasympatiska nervsystemet genom att andas lugnt och djupt. En bra övning är att hålla för höger näsborre och enbart andas genom den vänstra i tio minuter. Det är en övning jag sett på flera ställen och även i denna bok. Bra om man har svårt att somna också. Lite knepigt i förkylningstider!

Vi var många som tjusades av Robin Williams lärare i Döda poeters sällskap och hans variant av Carpe diem. Sedan blev det ett klyschigt, uttjatat och till slut löjligt uttryck. Därefter återkom det i form av den nya religionen Mindfulness. Att vara här och nu, fokusera på andningen, de ljud du hör i rummet. Om-tankarna-far-iväg-så-konstaterar-du-bara-att-de-gjorde-det-och-fokuserar-på-andningen-igen. Många anser att det är fantastiskt för just dem, det är ju toppen! Men jag kan inte fokusera på andningen och ingenting annat. För mig har det blivit ytterligare ett krav. Den terapeut jag fick via vårdcentralen och som jag gått hos i tre omgångar inledde alla samtal med en stund mindfulness. Jag tänkte att det kommer väl, jag kommer att tycka att det är skönt och hjälpsamt. Men jag gjorde det mest för att glädja henne! Det har också kommit en del kritik mot mindfullness på sistone. Jag har inte hängt med så noga men tror att kritiken delvis handlar om att det blir ytterligare ett krav för många. Kanske också att man lägger stort fokus på det när det kan vara andra saker som hjälper bättre.

imageNu kommer min pappa att ringa och säga att jag har för bråttom! Att jag alltid haft för bråttom, ätit för fort, swishat omkring i tillvaron. Och det är sant. Men jag har gett mindfulness en chans tycker jag. Försökt att inte se det som en prestation.

Jag provade yoga för ett par år sedan, följde med en vän som fick ta med mig som introduktion. Det var ett väldigt fint rum med vackra jordfärger och Buddhafigur på väggen. Vi kom i god tid, svepte in oss i mjuka filtar och drack te. Det var väl just det här västvärlden-leker-tusenårig-östmysticism som gjorde att det blev fel för mig. Jag blev mest full i skratt.

Men den här terminen har jag gått på vad jag kallar Konsum-yoga. Det är inget (nåja lite) hokuspokus – bara en och en halv timme av egentid, stretchövningar och fokuserad andning. På liggunderlag, inga yogamattor. Tio kvinnor i sina bästa år med några fler magar och hakor än när vi var yngre. Det passar mig utmärkt och jag kommer att fortsätta i höst.

Jag tycker mycket om andningsövningarna. Kanske av samma anledning som jag gillar att stretcha kroppen. Att andas djupt och långsamt är också att stretcha, töja på hela sin varelse – kropp och själ.

Emma Holmgren skriver något som jag tycker är väldigt viktigt: om att ha tålamod med tillfrisknandet. I början behöver man inte det. Tröttheten gör att man inte orkar någonting. Men det är när man börjar känna sig som en människa igen som man måste se upp. Det är då man börjar göra en massa saker man inte borde. Gå på utvecklingssamtal i barnens skola och bjuda hem folk. Trotsa känslan i kroppen som säger ”NEJ!”. Istället: ”Jag borde kunna det här, det går nog bra.” Varje gång varvar man upp, stressar upp sig, tar av den reserv som inte finns. Betalar betydligt mer än det smakar. För att man borde kunna. Emma skriver att man måste våga ångra sig och lämna återbud till saker om det inte känns bra. Förra sommaren ställde jag in mitt eget födelsedagsfirande. Jag kände efter och insåg att inte skulle orka. Efteråt kändes det väldigt bra att jag lyssnat på mig själv.

Emma skriver också om att acceptera att allt inte är som vanligt, att inte kämpa emot sig själv. Så jäkla svårt, kanske det som är det svåraste?