Befinner mig på gränsen

Publicerat av
2

Vissa dagar känner jag tydligare än andra av att jag befinner mig på gränsen för vad jag mäktar med. Jag tänjer mig själv och mobiliserar hela systemet maximalt för att klara av dagen. Inte så konstigt att jag blir trött och bara vill lägga mig. Inte så konstigt att jag har dessa spänningar i kroppen som jag inte blir av med, och som gör ont. Jag känner mig så sliten! Jag är så in i baljan trött på att ingenting är enkelt, att jag måste anstränga mig så mycket nästan hela tiden. För att försöka förklara hur det är kanske jag kan likna det vid att ständigt bära omkring på någonting tungt, och aldrig kunna sätta ner det. Men det är bara hur kroppen känns, till det kommer hjärnan. Om du varit på ett ställe med massor av intryck för ögon och öron, oväntade saker som dyker upp och saker att förhålla sig till under många timmar – kanske på Bokmässan i fyra dagar? – det kanske kan liknas vid hur min hjärna fungerar efter ett för långt möte. Ett möte.

För ett par veckor sedan funderade jag på att testa att jobba lite mer än halvtid, i smyg. Inte berätta vare sig på jobbet eller för Försäkringskassan, bara prova lite. Det var innan den senaste veckans svacka. Nu känns det inte realistiskt alls. Men hur ska jag veta när jag ska prova att gå upp i arbetstid? Och vad innebär det? Om jag arbetar mer borde jag också klara mer, såsom möten och andra saker jag undviker nu i möjligaste mån? Det känns så förtvivlat omöjligt! Som det är nu går min mesta energi åt på jobbet. Det vore roligt att få något litet utrymme över för annat också. Det som gnager runt i huvudet nu går mycket ut på att peppa mig själv att inte hemfalla åt negativa och pessimistiska tankar igen. Tankar om hopplöshet. Jag HAR mått betydligt bättre i en månad nu, och jag klarar den här TILLFÄLLIGA svackan. Men jäklar vad med energi det går åt!

Idag var det andra veckan i rad som BodyMind var inställt på grund av sjukdom. Det känns väldigt trist eftersom jag tyckte så mycket om passet. Dessutom skulle jag boka in tider med fysioterapeuten då hon ska hjälpa mig att slappna av. Och jag undrar om hon fått mitt kedjetäcke, om det ligger och väntar på mig där? I natt sov jag som när jag glömt ta Oxascand-tabletten till natten. Jag vaknade var och varannan timme, för att till slut få ett par timmars sömn i soffan i vardagsrummet. Jag ser fram emot täcket!

Tänker på tyger, stygn, papper, färger …

Publicerat av
2

Min man satte för en del år sedan upp detta utklipp vid skivsamlingen:

Vem som citeras vet jag inte, men jag förstår nu ännu mer vad han menar. Jag tänker på saker jag vill göra i verkstan många gånger varje dag, och njuter av att fundera ut och planera vad jag vill göra. Det hjälper lite mot frustrationen över att jag ibland inte har orken att sätta igång med saker. Det är lättare med sådant jag redan påbörjat, men att sätta igång nya projekt tar emot när jag mår sämre. Det hjälper inte att jag vet att jag mår bra av att till exempel brodera – det krävs någonting extra för att komma igång.

Men då är det i alla fall näst bäst att tänka på det och planera! Just nu har jag en kudde i huvudet. Jag har köpt antracitgrå kuddfodral i linne som jag ska brodera fåglar på. Idén fick jag på Syfestivalen men ska göra min egen variant av den. Jag köpte också oblekt ylletyg på mässan som jag ska växtfärga. Färgen fäster så mycket bättre på animaliska fibrer men jag har hittills bara testat lite att färga på ylle så det ska bli spännande! Jag tänker också mycket på hur jag ska montera en del av de växtfärgade tyger jag gjort. Och på vad jag ska sy av alla de vackra tyger jag köpt, främst på Tradera. Jag kan ju bara sy enkla grejer, men en kan väl lära sig!

Ännu en sak jag vill göra och som finns i tankarna är en maschma, det vill säga ett ihop-vikbart eller ihop-rullbart fodral eller sypåse till nålar och andra broderiverktyg. Ordet härstammar från samiskans ord för påse. Jag gjorde en en gång i filt men nu vill jag göra en finare i vadmal. Så här ser den ut:

Inuti

Jag hade äntligen bestämt mig för vilken färg jag skulle ha som bottentyg, och letade efter den på Syfestivalen men till min besvikelse var det inte riktigt rätt röd färg som jag kom hem med. Antingen får jag tänka om eller så får den mindre bit jag redan har i rätt nyans räcka. Jag kallar den gammelröd i brist på bättre ord. Jag sydde tidigare ett litet fodral i den färgen som är en av de finaste saker jag gjort tycker jag.

Så där ja, nu känner jag mig lite upplivad igen! Jag behöver det. De senaste dagarna har varit tunga. Både i tankarna och i kroppen. Men jag försöker att tänka att det är en tillfällig dipp.

Två år sedan

Publicerat av
1

För två år sedan skrev jag på Facebook att jag kände mig aningen piggare, att det kändes euforiskt och att nu kan det få fortsätta åt rätt håll. Då hade jag varit sjukskriven på heltid i två veckor i oktober, och börjat jobba 25 %.

En dryg vecka efter att jag skrivit detta blev jag sjukskriven på heltid igen och kom inte tillbaka förrän i februari. Då var jag så utmattad att jag fick staga upp armarna med kuddar för att orka hålla i saker.

 

Ännu en dikt

Publicerat av
2

Jag läser Siv Arbs dikter igen och hittar den här:

Det är dramatisk dikt med starka känslor av övergivenhet, ångest och sorg. Jag tänker på min ångestperiod i 25-årsåldern då jag levde ensam och inte hade någon precis inpå mig. Jag hade däremot flera vänner och närstående som brydde sig om mig och fanns för mig. Men den här känslan fanns ändå. Jag var livrädd. Jag var livrädd för vad som skulle hända med mig. Skulle jag bli galen på riktigt? Skulle jag till slut inte orka? Skulle det någonsin gå över? Skulle jag kunna få tillbaka mitt vanliga liv igen? Jag gick ju i terapi (tack och lov) men kände ändå ett behov av att få någon att bli lika rädd som jag för vad som hände mig. Ett par gånger svarade jag inte i telefonen på 2-3 dagar, och tänkte att någon skulle bli orolig. Det lyckades inte. Jag kände mig oerhört ensam, fast jag kan se att jag inte riktigt var det. Men kanske är det oundvikligt att känna sig ensam? Det är ju bara jag som vet hur det är för mig, och det är svårt att sätta sig in i en annan människas hela situation. Empati är både svårt och krävande. Jag ville ju inte att någon annan skulle må lika dålig som jag, och det skulle inte heller hjälpa mig.

Nu när jag skriver det här känner jag en fläkt av den där känslan jag hade då. Ett obehag som ligger som ett mörkt moln i magen. Jag kom ur det. Eller rättare sagt, jag kämpade mig ur det. Det var ett hårt arbete med stora insatser och osäkert resultat. Jag kände en visshet att jag måste ta mig igenom det på egen hand. Visserligen med avgörande hjälp av min terapeut, men det var ändå JAG som skulle göra jobbet. Jag visste att det inte fanns några genvägar, det gick inte att gå runt det utan bara rakt igenom.

Min sjukskrivande läkare ville bara ge mig medicin men det var som en instinkt att jag måste göra det på det här sättet. Att jag inte skulle döva känslorna med medicin för då skulle jag aldrig bli frisk. Min terapeut höll med och den psykiater som läkaren envisades med att jag skulle prata med höll också med när han såg hur rädd jag var för medicinering.

Några gånger hade jag som en slags hallucinationer av att jag svävade en bra bit ovanför stolen. Så obehagligt, otäckt och overkligt. Är det så här jag blir galen? Händer det nu?

Att jag blev frisk, att jag kunde göra mig frisk! Jag var modig och stark, och det är jag nu också.

Spänd

Publicerat av
2

Den senaste veckan har jag varit väldigt spänd i kroppen. Jag upptäcker hela tiden att jag sitter och spänner mig, liksom sätter upp ett pansar. Framför allt axlarna och benen spänner jag, helt omedvetet. Efter konserten (Barbro Hörberg-programmet) i onsdags var jag alldeles trött i kroppen av att ha spänt mig så mycket. Jag undrar varför – varför spänner jag mig och varför just nu?

Jag har haft det ganska jobbigt med RLS/WED den senaste tiden också. Främst i fötter och händer som jag skrivit om tidigare. Igår på Syfestivalen hade jag stora känningar i fötterna trots att jag gick omkring, det var väldigt obehagligt. Känslan är nästan klaustrofiskt. Jag kommer inte bort från den, ut från den – som att jag är instängd i den här kroppen som sviker mig hela tiden.

Jag läser i en tunn bok om hjärntrötthet, När hjärnan inte orkar av Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck. Jag känner igen mig i i stort sett allt. Som att man kan få problem med balansen, bli yr och illamående när man anstränger sig mer än man egentligen orkar. Det hände mig senast ikväll när jag precis lagat färdig maten. Hela familjen var tidvis inne i köket, tills jag bad dem gå. Jag orkar inte med all aktivitet, alla ljud, samtal jag förväntas delta i. Jag har länge noterat att jag kan bli illamående av stress, och insett att jag inte kommer att kräkas även om det känns så. Yrsel och balanssvårigheter likaså. Jag har avstått från bilkörning ibland på grund av det.

De beskriver också hur alla intryck av ljud, ljus och intryck i affärer kan få en att helt förlora förmågan att fatta beslut om vilket bröd man ska välja. Det känner jag alltför väl igen, jag kan bli som en zombie i mataffärer. Stillestånd i hjärnan och kroppen tung, trög och långsam. Plågsamt.

Jag tänker mycket på hur jag ter mig i andras ögon. Jag ser nog oftast pigg och glad ut, och det gör det förstås svårare för andra att förstå. Förstå hur jag är när de inte träffar mig, när jag kommit hem från jobbet. Lyckan över att fungera någorlunda väl under mina 3-4 timmar på jobbet och få umgås med arbetskamraterna gör mig nästan speedad inombords ibland.

De senaste veckorna har jag verkligen tagit ett kliv uppåt i måendet. Jag märker hur lätt jag faller in i missmodet nät jag tillfälligt är lite tröttare. ”Jag visste väl att det inte skulle hålla.” Men jag försöker verkligen mota bort de tankarna och se det som en liten dipp. Snart är jag uppe med näsan över vattenytan igen och mer därtill!

I morgon är det dags för ett pass BodyMind igen! Det ser jag verkligen fram emot. Och kanske kommer mitt kedjetäcke snart också – jag tänker mycket på det, förväntar mig mycket.

Det är mycket nu

Publicerat av
Svara

Just nu halvligger jag i soffan och tillåter mig att göra just ingenting. Det har varit en hektisk vecka med konserter både på måndag och onsdag (jag som aldrig brukar gå på nåt!) och dessutom har vår ena katt blivit sjuk. Hon har varit hos veterinären två gånger under veckan men det är oklart vad hon lider av, och om hon kommer att klara sig. Jag tror att oron för katten tagit mest på mig, för även om mitt generella mående fortfarande är bättre än på länge så är jag lite trött idag.

I morse åkte jag till Älvsjö på Sy- och hantverksfestivalen. Väldigt roligt och inspirerande att gå omkring där! Mycket vackra garner och tyger att titta på, och jag njuter verkligen av det.

Jag pratade med en textildesigner som hade ett av de mest fantastiska tygerna jag sett i sin monter. Det var ett stort linnetyg som hon tryckt på – huvudsakligen i cerise, svart och vitt. Jag frågade om jag fick ta en bild, och hon ville veta vad jag skulle göra av den. ”Bara ha den för mig själv för att den gör mig lycklig” lovade jag, så jag kan inte lägga ut bilden här. Men Nina Norre har en hemsida med bland annat vackra textiltryck, kolla gärna: http://www.norreform.se

Jag hade ingen lång lista på vad jag skulle leta efter, men jag köpte bland annat en stor bit oblekt ylletyg som jag ska växtfärga, vackra vävda band i gåsöga (jag håller alltid utkik efter vävda band!) och lite ullfilt som jag tänkt göra en ny maschma av. Dessutom tog jag en prenumeration på den fantastiskt fina tidskriften Hemslöjd till mycket bra mässpris.

Som tur är är det en relativt liten mässlokal så det går bra att få en överblick utan att stanna i flera timmar. Orken tröt efter en dryg timme av alla intryck, människor och ljud. Skönt att åka hemåt!

Konserten jag var på i onsdag var ett program med Barbro Hörbergs musik. Det var oerhört bra och berörande, sånt blir jag också lite trött av även om det ger massor också. Barbro Hörberg fanns med mycket i min systers och min barndom, inte minst hennes skivor för barn. Hon hade ett alldeles speciellt tilltal och var inlyssnande och inkännande i sina texter. Hon såg andra människor, inte minst barn. Lyssna till exempel på Gamla älskade barn om den gamle försupne mannen på parkbänken, som ju också varit ett barn en gång:

Vilken dag upphör ett barn med att vara barn?
Vilken dag slutar barnens vän att vara vän?
Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

 

Äntligen BodyMind!

Publicerat av
Svara

Igår var det äntligen dags för min premiär på ett BodyMind-pass hos fysioterapeuten! Jag var lite nervös innan och undrade vilka andra i väntrummet som skulle dit. Det var ett gäng där som verkade känna varandra. Men när det var dags visade det sig att det gänget skulle göra något annat, för vi var bara fyra kvinnor på passet. Ledaren, min fysioterapeut Malin, förklarade allt väldigt tydligt och påminde om att var och en gör så mycket som dagsformen tillåter. Det var ett jättebra pass och jag kände mig lite trött, lite varm och avslappnad efteråt – precis som det ska vara. Det var en blandning av yoga, tai chi, pilates och avslappning. Mycket töjningar av muskler och leder, som också är jätteskönt för mina WED-besvär. Jag förstår varför det kallas BodyMind. Det är lite utmanade men också avslappnande för både kropp och hjärna.

Efteråt fick jag prova på tunga täcken. Jag fick ligga på en brits medan stackars Malin kånkade fram olika tunga täcken som hon la över mig så att jag skulle få känna vilket som var bäst. Det första täcket vägde fem kilo, men jag ville ha tyngre. Till slut enades vi om ett tio kilo tungt kedjetäcke som hon nu ska beställa till mig. Hon sa att lång erfarenhet gör att hon kan se på musklerna runt ögonen när täcket är tillräckligt tungt. ”Du var helt vaken med åttakilostäcket, men slappnade av när du fick på dig täcket på tio kilo!” sa hon. Det ska bli väldigt spännande att testa hur det är att sova under kedjetäcket. Tanken är att jag ska sova bättre för att jag blir lugnad av tyngden. Jag hoppas också på effekt på WED.

Men den positiva måndagen började redan tidigare. Jag satt i ett möte i 2,5 timmar på morgonen och såg enligt kollegorna fortfarande pigg ut efteråt! Och på kvällen var jag och min man på konsert. Jag stupade visserligen i säng när jag kom hem, men dagen kändes fantastisk! Allt jag orkat!

Det här härliga tyget ropade jag hem på Tradera häromdagen.

Idag blev det lite mer hektiskt med veterinärbesök för en av katterna, och oron för henne tog ut sin rätt så min man fick gå utan mig på föräldramötet ikväll. Men den trötthet jag känner nu känns inte som ett bakslag, utan som en naturlig följd av lite för mycket på en gång. I morgon blir det lite lugnare, och mer tid för vila på dagen. Det ska bli skönt.

Att överleva störtskurarna

Publicerat av
Svara

Jag skrev i januari om högkänslighet, här kan du läsa det. Då hade jag läst boken Drunkna inte i dina känslor – en överlevandsbok för sensitivt begåvade. Ett av kännetecknen på högkänslighet som jag känner igen mig i är det författarna kallar emotionella störtskurar. Starka och snabbt övergående känslor – ibland positiva starka lyckokänslor men oftare nästan outhärdliga känslor som jag knappt hinner sätta fingret på innan de klingar av, och lämnar efter sig en lätt panik: hur ska jag kunna härbärgera dessa känslor? Jag inser att det är svårt att förstå, det är knappt att jag fattar det själv. Men det är så starkt när det kommer. En känsla av att livet är för mycket, och inte går att stå ut med. Hudlös.

Jag kan tänka att jag skulle vilja leva ett mycket enklare liv. Det är så mycket runt omkring som kräver uppmärksamhet, ställningstagande, agerande. Alla val vi ska göra hela tiden, och tänk om vi väljer fel! Då får vi dessutom skylla oss själva. Det kanske är en existentiell ångest helt enkelt? Om det omöjliga varandet. Det är inte lätt att vara människa!

Fortsatt förbättring

Publicerat av
2

Jag blev rejält förkyld förra veckan och var till och med hemma från jobbet två dagar. Det har jag inte varit på eviga tider, alltså av annan anledning än utmattningssyndrom. Därför var jag inte helt säker på att piggheten bestod – jag var ju trött i kroppen av förkylningen. Men nu kan jag konstatera att jag mår fortsatt klart bättre, och det är en känsla som är svår att beskriva!

Vi har städhelg i vårt område den här helgen, och idag när vi stod tillsammans med grannarna och grillade korv till lunch tänkte jag att om jag bara står helt stilla här så skulle jag kunna vara frisk! Jag kände ingen trötthet i kroppen och inte heller i hjärnan – en stund av stilla lycka inombords. Jag blev lite trött och yr på eftermiddagen och sov en hel del, men sånt får man räkna med.

Jag har också känt en förbättring i den pirriga WED-kroppen. Jag har ju noterat tidigare att stress och förvärrade symptom av utmattningen även ökar på WED-besvären, och det är ju därför helt logiskt att det lättar lite nu. Skönt är bara förnamnet! Jag har en tid haft svårast besvär på vänster sida av kroppen, framför allt i fot och hand.

Om någon undrar hur det var på BodyMind i måndags så kan jag meddela att det blev inställt pga sjukdom tyvärr. Det blev då heller ingen utprovning av bolltäcke, men jag hoppas att allt blir av nu på måndag istället.

Jag blev sugen på att göra silversmycken och beställde hem silver som kom på posten häromdagen. Idag har jag gjort en ny modell örhängen som jag är ganska nöjd med. Fyrkantig silvertråd med tunn silvertråd virad runt.

En dikt

Publicerat av
2

När jag röjde bland böckerna hittade jag en tunn diktsamling av Siv Arb, Dikter i mörker och ljus. Jag blev så glad, jag minns att jag läste hennes dikter för många år sedan med behållning. Just den här köpte jag 2002 – för 15 år sedan. Här är en som beskriver mig på ett sätt:

Men det är inte mig den riktar sig till utan det är något jag skulle kunna säga till andra. Jag har haft stor hjälp av att öppna mina knutna händer, att bjuda in och byta verkligheter med andra – att inte gömma för insyn. Av någon anledning griper orden ”Vänta tomhänt” mig alldeles särskilt. Det är något med att stå vidöppen för andra och andras erfarenheter, utan förutfattade meningar eller färdigtänkta lösningar. Att vara generös med sig själv och låta andra vara generösa mot mig. Visst är det vackert! Jag tror inte på någon särskild mening med livet i stort, men vi kan alla göra mening i varandras liv.