Bra dag

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.

Sömnen igen

Jag har tidigare haft svårt med sömnen. Jag hade periodvis svårt att somna men framför allt så vaknade jag flera gånger varje natt, och blev väldigt trött på dagarna. Jag fick då Oxascand att ta till natten av min läkare. Det är en lugnande och ångestdämpande medicin, och sedan jag började med den har jag i regel sovit ganska bra.

Tills nu.

Den senaste veckan har jag åter börjat vakna flera gånger på nätterna. I natt sov jag inte många timmar. Jag låg vaken länge mellan de korta stunder jag lyckades somna om. Tog en kort stunds sovmorgon och var ganska groggy när jag gav mig iväg till jobbet.

För knappt en vecka sedan ökade jag på dosen av Sertralin som är antidepressiv medicin. Jag gick upp ett snäpp i dos, och jag vet att en vanlig biverkan är att till en början må sämre i det man vill må bättre. De senaste dagarna har jag mått sämre på ett sätt jag har upplevt som väldigt jobbigt, och jag bestämde mig för att gå tillbaka till den dos jag hade tidigare. Nu när jag läser på om biverkningar står det att sömnlöshet är vanligt, liksom illamående, yrsel och muntorrhet vilket jag redan visste och känner igen. Kanske kan den senaste veckans sömnproblem bero på medicinen? Det vore ju välsignat!

Det har varit tunga dagar med ännu mindre energi än den lilla jag har i vanliga fall. Till det ökad ångest men framför allt starkare känslor av obehag och hopplöshet.

Snöiga tulpaner!

Snöiga tulpaner!

Ikväll började yogan igen efter två veckors uppehåll. Det kändes väldigt bra, och jag promenerade hem i en kall men underbar aprilkväll. Fågelsång och massor av vårblommor i trädgårdarna. Förhoppningsvis somnar jag gott ikväll och sover hela natten.

Tunga dagar

Nu är det två år sedan jag jobbade heltid senast. Ett sorgligt jubileum som ställer stora krav på tilliten till att jag ska bli frisk. Just undringen om jag någonsin ska bli frisk igen har bosatt sig i mig de senaste dagarna, och tyngt ner mig. Jag försöker använda de hjälpsamma tankarna om att mitt liv trots allt är betydligt bättre på avgörande punkter, men det är väldigt svårt just nu. Hopplöshetskänslan tar lätt överhanden. Jag ska prova att skriva om allt som är bra för att ta fram att läsa då och då, det kanske är lättare.

imageJag har också funderat på vad som är hönan och vad som är ägget, och vad som triggar vad. En del av de personlighetsdrag som hänger ihop med högkänslighet, HSP, är inte så problematiska när jag är frisk, men förstärkts vid utmattningen. Andra typiska drag triggas av utmattningen, som ljudkänslighet. Det besväras jag inte av i vanliga fall, men nu kan jag till exempel reagera väldigt starkt på vissa människors högljudda röster, och när det blir flera ljud samtidigt.

Att plötsligt överväldigas av känslor är inget problem i vanliga fall, men nu är det lite tröttande. Samtidigt upplever jag en väldig glädje i de starka känslor som vackra färgkombinationer eller viss musik kan framkalla hos mig. Hur de överväldigar mig och känns rent fysiskt i kroppen. Och ändå är känslorna avtrubbade av medicin nu. Det är bra, det skulle definitivt bli för mycket annars.

Igår kväll var jag oerhört trött när jag skulle gå på yogan, men jag lyckades ta mig dit. Efter de 75 minuter som yogapasset varade kunde jag gå hemåt med mjuk avslappnad kropp och med mer energi. Det var vetskapen om det som gjorde att jag trots allt samlade ihop mig och gick.

Idag lyser solen och jag ska se till att komma ut och få en dos.

Hjälpsamma tankar

För två-tre veckor seglade en bild upp i mitt huvud. Jag minns var jag var, jag satt på den stora röda mattan i vardagsrummet. Jag såg mig själv i svart-vitt som en isolerad del av allt runtomkring som var i färg. Jag tänkte att allt är så bra: jag har en underbar familj, fina och nära vänner, vi bor bra, har inga ekonomiska bekymmer, jag har mitt drömjobb. Det är JAG som är fel! Så såg tanken ut. Jag funderade på den flera gånger och förstod delvis vad den handlade om, men inte förrän jag pratade med psykolog Siri kom jag på det.

Hon talade om att jag står med ett ben kvar i det som varit, och ett ben i det som är nu. Jag skulle behöva tänka mer hjälpsamma tankar eftersom kroppen tror att det jag tänker är det jag är med om, att det är verkligheten. Först tänkte jag att det kändes som en lögn. Allt är ju inte bra nu, se bara på hur jag mår! Men hon sa att jag kan tänka på hur mycket BÄTTRE det är nu, att det är en hoppfull tanke som på påverkar mig positivt. Jag kan också plocka fram fina minnen som ger energi. Jag behöver VÅGA tänka att det kommer att bli bättre, att JAG kommer att må bättre. Våga sänka garden. Tänka att det är gamla tankar som spökar, jag behöver inte hålla på med dem nu utan gå in för det som är HÄR och NU. Jag behöver bygga upp mig från början sa hon. Hitta tillbaka, låta det ta tid, tillåta det att ta tid. Det är inte konstigt att jag mår så här, ”du har utsatts för någonting alldeles extra ordinärt” sa hon.

Bilden jag fick i huvudet handlar om att tillvaron blivit bättre men att jag är delvis kvar i det gamla!

IMG_1469

Jag ska göra sådant jag mår bra av och sådant som gynnar avslappning. Allt mitt tv-serietittande fick hennes välsignelse! Mitt handarbetande likaså. Jag sa att jag brukar leta upp roliga klipp på Youtube när jag känner att jag behöver skratta, och det sa hon är en ypperlig idé – det är bra för hjärnan!

Jag ska fortsätta med akupunktur några gånger till, det har varit väldigt bra för mina stela axel- och nackmuskler. Så snart medicinska yogan drar igång igen ska jag gå på det. När jag börjar jobba kan jag gå på massage på jobbet. Och när jag tycker jag kan kosta på mig det ska jag boka tid för taktil massage någon gång emellanåt.

 

Att vara sann

På min nya medicinska yoga finns två övningar där vi säger mantrat Sat nam vilket betyder Jag är sann. Jag ser också andra liknande betydelser när jag söker på det, jag är sanning, sanning är min identitet. Någon skriver att det ärett sant varande, där jag är när jag inte anstränger mig på något sätt för att vara andra till lags utan utgår från mig själv och inte heller behöver känna skam över det jag upplever och agerar efter.” 

Det är ju tilltalande, så länge det inte går ut över någon annan förstås. Jag har en känsla av att antingen har man för mycket av att vara andra till lags, eller för lite. Det kanske finns dom som har lagom också, det vore bra.

Sat nam handlar tydligen om att vara sann mot sig själv. Det är förstås viktigt. Att inte lura sig själv eller ljuga inför sig själv, utan ha en realistisk och rimlig syn på vem man är. Ens förtjänster och tillkortakommanden, vad man kan ändra på och vad man får förlika sig med. Att också kunna vara snäll mot sig själv.

Allt detta känns inkrökt och självupptaget när världen brinner, jag vet ju det. Men just nu kämpar jag med att få på mig syrgasmasken innan jag kan vara till någon hjälp för andra. Om jag hade mera kraft (NÄR jag FÅR mera kraft!) skulle jag vilja se om intresse fanns för en träffpunkt för nyanlända kvinnor att handarbeta tillsammans med oss gamla Upplands Väsby-bor. Kanske kan det bli någongång.

Men nu försöker jag vara sann mot mig själv. Jag är en snäll, inkännande, omtänksam, kreativ, rolig, envis, uthållig, kunnig kvinna i mina bästa år (faktiskt, jag älskar att vara 52!) med stundtals alltför dålig självkänsla och ängslan för vad andra ska tycka om mig. Det har jag jobbat på genom att skriva denna blogg där jag lämnar ut mig ganska mycket, och vågar ta plats med mitt handarbete. Vågar hävda att det är något. Det känns bra och ibland lite läskigt. Det är det här jag gillar med att vara 52. Att våga lite mer. Tänka lite mindre på vad andra tycker. Se att jag faktiskt har stor erfarenhet och kunskap att luta mig på. Tro på att det jag tänker kan vara intressant för andra att lyssna på. Inte är det lätt, men det är lättare.

img_1383

Här håller jag på med ett lite ostyrigt broderi på ett tunt organzatyg inspirerat av en brodös från Buenos Aires som jag följer på Instagram. Jag vet inte vad det ska bli, om det ens ska bli något. Det är ju faktiskt inte nödvändigt. Jag har flera broderier liggande som kanske blir till något så småningom.

Medicinsk yoga

Psykologen tipsade mig om medicinsk yoga som är mer fokuserad på andning och avslappning. På gångavstånd hemifrån mig hittade jag ett yogaställe som erbjuder just det, så redan ikväll var jag där för första gången. Det kändes väldigt bra, det här passar mig bra just nu. Jag fick en känsla av att jag tar hand om mig själv när jag var där i den ombonade atmosfären. Det är en fin känsla som jag försöker satsa mer på. Vara snäll mot mig, göra saker som är bra för mig, avstå saker som inte är bra för mig. Säga nej eller rent av strunta i att göra saker rent reflexmässigt. Se om någon annan gör dem, de kanske inte behöver utföras? Förmå mig att be om hjälp, vara besvärlig. Ligga till last, ja det ska jag göra – jag ska ligga till last! Nej, det är ju förskräckligt! Det är ju den känslan jag får från Försäkringskassan redan, att jag ligger dem till last. På Studio Ett idag intervjuades socialförsäkringsministern Annika Strandhäll om att så många läkarintyg får i retur till de sjukskrivande läkarna för komplettering. Allt merarbete för läkarna och Försäkringskassan men framför allt all oro för oss sjukskrivna! Det är ingen framgångsfaktor för tillfrisknande, det kan jag försäkra. Nu pratade ministern om att det är tänkt att läkare och Försäkringskassan ska arbeta tillsammans för allas bästa, att det är där det brister. Till slut klämde de ur henne att regeringen har något på gång kring detta. ”Redan i år?” frågade  journalisten. ”Ja” svarade ministern och journalisten kom helt av sig. Det ska bli intressant att se vad de har tänkt sig för åtgärd.

Inlägget började med yoga, passerade att ta hand om mig själv och slutade på ministernivå – så kan det gå!

Här är två små tovade börsar som två personer ska få i julklapp.

img_1338 img_1337

Om hopp

Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.

Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.

Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!

När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll. img_1332

 

Samtalet med psykologen

Jag hade alltså ett första samtal med psykologen Siri igår morse. Vi ska träffas igen om ett par veckor. Vi pratade om flera saker och hon menar att jag behöver värna mig själv ännu mer än jag gör. Det känns lite knepigt eftersom det lägger mer press på min man och det är svårt. Hon sa också att mina väldigt spända muskler verkligen skulle må bra av massage och sjukgymnastik. Jag sa att jag precis börjat söka efter fysioterapeut efter ett tips någonstans ifrån. Jag sa också att jag börjat med spikmatta och det hade hon tänkt tipsa mig om!

Hon frågade om jag provat yoga och rekommenderade medicinsk yoga som fokuserar mer på andningen och avslappning, och nu har jag anmält mig till medicinsk yoga på gångavstånd hemifrån! Det är den delen av yoga som jag tycker bäst om.

Hon sa också att jag absolut ska fortsätta med broderandet, skrivandet och allt annat kreativt. Att det får mig att må bra, och det kan jag verkligen skriva under på! Det kanske låter hemskt men ibland när det mesta känns svart kan jag tänka på min verkstad och bloggen som mitt ljus i det mörka.

img_1331

Ännu inget beslut

Jag loggade alldeles nyss in på Försäkringskassans webbplats och kollade mina ärenden, men det står än så länge bara att de mottagit det nya läkarintyget. Inget om huruvida det godkänts eller avslagits. Håll era tummar lite till!

Jag är i det förhoppningsvis sista stadiet av en förkylning som började med väldigt ont i halsen för en vecka sedan, och nu består i en envis hosta och en mycket intressant röst. Hesheten är bättre än igår men hostan är ganska jobbig, i synnerhet på nätterna. Jag har till och med fått träningsvärk i hostmusklerna. De sitter på sidan och mitten av bröstkorgen kan jag meddela.

Jag har sovit dåligt på nätterna på grund av hostan så det är inte konstigt att jag är lite trött på dagarna. Dessutom tröttar själva infektionen. Jag var på yoga idag och kände mig helt utpumpad efteråt. Det var skönt när jag kom på att jag ju faktiskt varit sjuk, en helt naturlig förklaring till extra trötthet.

Inte ens verkstan har lockat de sista dagarna, men det kommer tillbaka! Jag går och tänker på saker jag vill göra. Jag har köpt en bit silver som jag skulle vilja göra en ring av, men vet inte riktigt hur jag vill att den ska se ut och därför inte heller hur jag ska göra. Jag kan ju inte silversmide men har en luddig idé om hur jag ska böja till den ändå.

image

Resa bort från mig själv

I onsdags började yogan för höstterminen, det är andra terminen för mig. Jag har sett fram emot att det, och ska försöka komma igång att köra ett kortare program hemma också.

Det var så många tankar som snurrade i huvudet under passet. Att jag blivit ännu mer otymplig. Att jag trots allt kunde göra alla rörelser, om än inte exakt som de är tänkta. Att jag är glad att jag gör detta för mig själv och för mitt välmående. Men också en sorgsen tanke på allt jag gör och har gjort genom åren för att må bra, för att lösa våra problem och för att få tillvaron att inte haverera, Då får man inte ligga på latsidan! Det är svårt att beskriva den här ledsna känslan.

Det händer att jag tänker att jag har en skyldighet att göra allt i min makt för att bli frisk. Jag vet inte riktigt om det är försäkringskassan eller arbetsgivaren jag i så fall svarar inför, men det är som att jag måste bevisa att jag verkligen är sjuk, att jag VILL jobba och att jag gör allt för att komma tillbaka. Ingen av dessa har uttryckt något ens i närheten. Försäkringskassan har knappt hört av sig, och från arbetsgivaren känner jag ett stort stöd. Jag skulle kunna tolka det som att det är ok. Att det får ta tid. Att de tror på mig, att jag VILL.

imageJag vet att jag inte är ensam om känslan av att vilja att någon annan ska bestämma åt mig att jag är sjuk. Inte kan väl jag bara säga att jag måste vara hemma och vila? Jag skrev tidigare om den gången när en sjuksköterska kollat blodtrycket på mig, och gått för att hämta doktorn eftersom det var så högt. När jag hoppades att de skulle komma med en bår och ta mig till ett vilohem. Att jag själv skulle säga att jag måste vila och att jag inte kan vila hemma, det fanns inte på kartan. Ingen bår kom, det var bara att långsamt släpa sig hemåt igen.

Min man och jag har pratat om vad vi båda behöver för att orka. Jag har så svårt att formulera det. Jag är inne i en ledsen fas när jag inser att min tid inte var nu. Som jag trodde. Som jag bestämt. Som jag behövde. Tiden då jag skulle kunna påbörja färden mot bättre hälsa, den får skjutas upp. Så vad behöver jag? Jag skulle vilja resa bort från mig själv. Det är vad jag behöver.