Tröttare än på länge

De två senaste dagarna har jag varit betydligt tröttare än vanligt efter jobbet. Igår gick jag och la mig att sova under kedjetäcket direkt när jag kom hem. Sonen hade gjort kaffe som han brukar, men det fick stå och kallna. Även sedan jag sovit var jag trött i både kroppen och hjärnan på ett sätt jag inte varit på länge länge.

Jag blev lite fundersam och tänkte att jag kanske borde vara hemma och vila, men bestämde mig för att sova på saken. I morse kändes det ganska bra så jag åkte iväg och jobbade.

När jag kom hem tog jag min kaffekopp och gick ut och satte mig i vår nya utefåtölj som jag köpte på loppis i helgen. Jag blundade mot solen och lyssnade på fåglarna – de var riktigt skönt. Så kröp jag ner i utesoffan med en filt virad om mig och njöt av tanken att det är flera månader som jag kan ligga och sova utomhus (kanske inte oavbrutet!) – den där soffgruppen som vi köpte förra året är det bästa vi köpt på länge!

På kvällskvisten försökte jag ta mig samman och satte mig i verkstan. Jag hade ett par saker jag skulle göra färdiga, till exempel en silverring som en bekant ska köpa på torsdag. Dessutom fyller min mamma år men vad hon ska få tänker jag inte avslöja förrän hon fått presenten! 

Det här är en blåsippsbild från förra våren, men jag har faktiskt sett några enstaka i år också. Och snart kommer vitsipporna med sina vita fält!

Jag är inte så orolig för den här plötsliga tröttheten, bara lite. Men jag tänker hjälpsamma tankar och vet att om jag stressar upp mig för heltidsarbetet så löser det ingenting – det blir det bara jobbigare. Jag försöker lägga samma lugnande hand på mina egna axlar som jag gjort på tre personer i min närhet idag! Det har sina sidor att vara högkänslig, och många av dem är bra.

Första dagen med ny medicin

Idag har jag för första gången trappat ner på min gamla RLS/WED-medicin Sifrol och börjat med en låg dos av den nya Gabepentin. Jag tog som vanligt en kvarts tablett Sifrol mitt på dagen, men hoppade över nästa kvarts tablett på eftermiddagen. Nu ikväll när jag vanligtvis tar en halv Sifrol tog jag istället en kapsel Gabepentin. När jag är klar mer övergången ska jag ta tre kapslar fördelat under dagen. Just nu känns det ok. Obehaligliga krypningar i benen framför allt, men hanterbart. Jag stretchar och spänner musklerna som jag brukar göra, kanske lite mer än vanligt. Det ska bli intressant att se hur det blir i natt.

Ikväll kom min syster och svåger hit på middag, och jag hade en bra uppladdning (eller vad man säger när man vilar sig i form!) nästan ensam hemma större delen av dagen. Matlagningen tog nog dubbelt så lång tid som vanligt eftersom kroppen och knoppen la in bromsen. Det är som att alla tankar och handlingar bara ryms en i taget i huvudet, och dessutom måste de komma med ett visst mellanrum. Jag behöver titta på det gamla invanda receptet gång på gång, och när jag läst vad jag ska ta fram härnäst måste jag processa det en stund i hjärnan innan jag kan handla. Förmodligen händer detta jämt men med en sån hastighet att jag aldrig noterar det. Nu är det som att allt står på kö och måste plockas fram manuellt, en sak i taget. Då går det långsamt. Jag blir lite sorgsen när det händer, men är samtidigt glad att jag direkt accepterar det och låter allt ta tid. Jag behöver oftast tystnad omkring mig när jag lagar mat, om det inte ska bli så här. Men nu var det ju samtidigt mysigt att ha sällskap i köket.

Ännu så länge har min strategi som julförnekare lyckats ganska bra. Jag har hjälpt dottern lite med julbelysningen och köpt några julklappar. Resten har de andra i familjen ordnat. Jag tror att det kommer att gå bra och nu är det bara 19 dagar kvar tills resan …

 

 

Befinner mig på gränsen

Vissa dagar känner jag tydligare än andra av att jag befinner mig på gränsen för vad jag mäktar med. Jag tänjer mig själv och mobiliserar hela systemet maximalt för att klara av dagen. Inte så konstigt att jag blir trött och bara vill lägga mig. Inte så konstigt att jag har dessa spänningar i kroppen som jag inte blir av med, och som gör ont. Jag känner mig så sliten! Jag är så in i baljan trött på att ingenting är enkelt, att jag måste anstränga mig så mycket nästan hela tiden. För att försöka förklara hur det är kanske jag kan likna det vid att ständigt bära omkring på någonting tungt, och aldrig kunna sätta ner det. Men det är bara hur kroppen känns, till det kommer hjärnan. Om du varit på ett ställe med massor av intryck för ögon och öron, oväntade saker som dyker upp och saker att förhålla sig till under många timmar – kanske på Bokmässan i fyra dagar? – det kanske kan liknas vid hur min hjärna fungerar efter ett för långt möte. Ett möte.

För ett par veckor sedan funderade jag på att testa att jobba lite mer än halvtid, i smyg. Inte berätta vare sig på jobbet eller för Försäkringskassan, bara prova lite. Det var innan den senaste veckans svacka. Nu känns det inte realistiskt alls. Men hur ska jag veta när jag ska prova att gå upp i arbetstid? Och vad innebär det? Om jag arbetar mer borde jag också klara mer, såsom möten och andra saker jag undviker nu i möjligaste mån? Det känns så förtvivlat omöjligt! Som det är nu går min mesta energi åt på jobbet. Det vore roligt att få något litet utrymme över för annat också. Det som gnager runt i huvudet nu går mycket ut på att peppa mig själv att inte hemfalla åt negativa och pessimistiska tankar igen. Tankar om hopplöshet. Jag HAR mått betydligt bättre i en månad nu, och jag klarar den här TILLFÄLLIGA svackan. Men jäklar vad med energi det går åt!

Idag var det andra veckan i rad som BodyMind var inställt på grund av sjukdom. Det känns väldigt trist eftersom jag tyckte så mycket om passet. Dessutom skulle jag boka in tider med fysioterapeuten då hon ska hjälpa mig att slappna av. Och jag undrar om hon fått mitt kedjetäcke, om det ligger och väntar på mig där? I natt sov jag som när jag glömt ta Oxascand-tabletten till natten. Jag vaknade var och varannan timme, för att till slut få ett par timmars sömn i soffan i vardagsrummet. Jag ser fram emot täcket!

Äntligen BodyMind!

Igår var det äntligen dags för min premiär på ett BodyMind-pass hos fysioterapeuten! Jag var lite nervös innan och undrade vilka andra i väntrummet som skulle dit. Det var ett gäng där som verkade känna varandra. Men när det var dags visade det sig att det gänget skulle göra något annat, för vi var bara fyra kvinnor på passet. Ledaren, min fysioterapeut Malin, förklarade allt väldigt tydligt och påminde om att var och en gör så mycket som dagsformen tillåter. Det var ett jättebra pass och jag kände mig lite trött, lite varm och avslappnad efteråt – precis som det ska vara. Det var en blandning av yoga, tai chi, pilates och avslappning. Mycket töjningar av muskler och leder, som också är jätteskönt för mina WED-besvär. Jag förstår varför det kallas BodyMind. Det är lite utmanade men också avslappnande för både kropp och hjärna.

Efteråt fick jag prova på tunga täcken. Jag fick ligga på en brits medan stackars Malin kånkade fram olika tunga täcken som hon la över mig så att jag skulle få känna vilket som var bäst. Det första täcket vägde fem kilo, men jag ville ha tyngre. Till slut enades vi om ett tio kilo tungt kedjetäcke som hon nu ska beställa till mig. Hon sa att lång erfarenhet gör att hon kan se på musklerna runt ögonen när täcket är tillräckligt tungt. ”Du var helt vaken med åttakilostäcket, men slappnade av när du fick på dig täcket på tio kilo!” sa hon. Det ska bli väldigt spännande att testa hur det är att sova under kedjetäcket. Tanken är att jag ska sova bättre för att jag blir lugnad av tyngden. Jag hoppas också på effekt på WED.

Men den positiva måndagen började redan tidigare. Jag satt i ett möte i 2,5 timmar på morgonen och såg enligt kollegorna fortfarande pigg ut efteråt! Och på kvällen var jag och min man på konsert. Jag stupade visserligen i säng när jag kom hem, men dagen kändes fantastisk! Allt jag orkat!

Det här härliga tyget ropade jag hem på Tradera häromdagen.

Idag blev det lite mer hektiskt med veterinärbesök för en av katterna, och oron för henne tog ut sin rätt så min man fick gå utan mig på föräldramötet ikväll. Men den trötthet jag känner nu känns inte som ett bakslag, utan som en naturlig följd av lite för mycket på en gång. I morgon blir det lite lugnare, och mer tid för vila på dagen. Det ska bli skönt.

Om hjärntrötthet

Jag lyssnade på radioprogrammet Kropp & själ i P1 för någon vecka sedan när det handlade om hjärntrötthet eller mental trötthet som det också kallas. Det är en vanlig följd av till exempel stroke och andra hjärnsjukdomar, men också vid stressrelaterade sjukdomstillstånd. Enligt forskarna i radioprogrammet är det vanligaste att hjärntröttheten försvinner efter ett tag, men om den finns kvar efter ett halvår så är prognosen dålig för att den ska försvinna helt. Det verkar vara ett ganska nytt forskningsfält, men så är det väl med hjärnan – att det är mycket som vetenskapen inte vet ännu. Det finns spekulationer om att det kan röra sig om inflammationer, och det finns indikationer på behandlingar som kan öka livskvaliteten. Men just den mentala tröttheten kan man inte ge sig på, som de uttryckte det.

Intressant nog var programledaren själv drabbad och visste därför verkligen vad hon pratade om! Hon pratade om dilemmat att se pigg ut, att ingen ser på en att man är sjuk. Hon beskrev hur överbelastningen kommer plötsligt – kanske mitt i ett samtal ”som en garagedörr som fälls ner”. Det kändes så skönt att någon annan satt ord på det jag själv upplever, liknelsen med garagedörren ska jag komma ihåg!

En annan person i programmet beskrev sin hjärntrötthet som att hon har svårt att processa intryck, att filtret är trasigt. En känslighet för ljud och ljus som jag också känner igen. Det kan vara väldigt plågsamt. Hon beskrev hur hon haft svårt i mataffären. Svårt att veta vad hon ska handla och hur hon ska välja i affären. Det händer något liknande för mig ibland också. Jag har alltid trott att det är något med belysningen i affärer som jag har svårt för. Det minns jag från min svåra ångestperiod i 25-årsåldern också. Jag kunde inte gå in i vissa affärer, jag fick en känsla av att tryckas ner mot golvet. Det är den  känslan jag får ibland nu också, och att det är som ett band runt huvudet som trycker. Då kan jag bli stående utan att veta var jag ska leta efter de varor som står på min inköpslapp, och den stora energilösheten drar ner min kropp till ett slags paus-läge.

Det där trycket runt huvudet beskrevs i programmet som typiskt för hjärntrötthet. Det är ingen vanlig huvudvärk utan mer ett obehagligt spänt band runt huvudet – en slags spänningshuvudvärk.

”Det roliga blir svårt” sa en i programmet. En forskare pratade om att det är en vanlig ledsen reflektion från hjärntrötta patienter. Samtidigt behöver man ju det roliga för att må bra! Man får lära sig att hushålla med sig själv och försöka planera det roliga bra. Vila innan, kanske även mitt i och framför allt efteråt.


Att vila är ett kapitel för sig. Det är ju hjärnan som ska vila – vila från intryck både utifrån och från de egna intrycken – och det är lättare sagt än gjort. För mig har verklighetsflykt fungerat bra. Jag får visserligen en massa intryck av att titta på tv-serier, men hjärnan vilar från alla mina egna snurrande negativa tankar. Periodvis vill jag ha det helt tyst, ibland funkar musik och ibland kan jag till och med lyssna på intressanta radioprogram. På bussen till jobbet har jag alltid hörlurarna på, men det är inte alltid jag lyssnar på något – de fungerar som avskärmning.

Vad gör man åt det då? Ja det vet forskarna inte, men det finns olika behandlingar som testas. Det som de pratade om i programmet var mindfulness för att stanna upp och vila hjärnan. Hitta sätt att göra det, kanske vara i skogen.

Att se mina egna reaktionsmönster och se hur jag kan svara på ett lugnare sätt i olika situationer kan också vara hjälpsamt. Förstå hur min inre röst påverkar mig och hur känsloladdat det är. Att förstå hur det faktiskt ÄR för mig – landa i det och hitta nya vägar. Att inse att jag inte enbart ska sträva efter att komma tillbaka dit jag var, tillbaka till DEN jag var! Det här resonemanget liknar ju väldigt mycket det jag lärde mig i ACT som jag skrivit om här tidigare. Om acceptans och omorientering. Sktisvårt.

Det gjordes en liknelse med att bryta benet. Man fortsätter ju inte att springa på det brutna benet, men hjärnan försöker vi köra vidare med trots att den är ”bruten”! Men överanstränger man sig för mycket blir återhämtningen desto längre.

I korthet är forskarnas tips att se till att man får mental vila och hushålla med energin på ett bra sätt. Det tycker jag att jag gör, men kanske kan jag bli ännu mer uppmärksam på det.

Kan man bli frisk då? frågade programledaren slutligen. Många blir sakta men säkert bättre i alla fall var svaret.

Försäkringskassan ville ju att min läkare ska gradera hjärntröttheten, och jag hittade en skattningsskala som jag testade. Maxpoäng var 42, över 10,5 poäng räknas som hjärntrötthet och jag hamnade på 20,5.

Här är en länk till programmet http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/947796?programid=1272

Forskarna heter Birgitta Johansson, docent på Sahlgrenska akademin och Lars Rönnbäck, professor på Sahlgrenska akademin.

Skriva mig till bra tankar

Det gick lite snett idag och nu ska jag försöka att skriva mig till bra och hjälpsamma tankar så jag kan släppa det och må bättre. De senaste 2-3 dagarna har jag verkligen mått betydligt bättre än innan. Det har känts väldigt skönt förstås, som att jag är på gång att må lika bra som tidigare i höstas.

Idag bestämde jag mig för att ta itu med en hög med papper som låg i verkstan och tog plats på skrivbordet. Högen kom från matbordet och jag minns att jag tänkte att jag kan ta hand om den när jag sitter och lyssnar på nån trevlig pod. Vad jag glömde så snart jag la den i verkstan, var att det var en del saker som behövde åtgärdas, inte bara sorteras in i pärmar eller kollas upp en-annan-gång. Jag har dessutom vare sig haft lust eller ork att sitta i verkstan, och de stunder jag gjort det har jag inte klarat av att lyssna samtidigt.

Det jag hittade i högen var bland annat fullmakt till vårt nya försäkringsbolag att säga upp avtalet med vårt gamla, samt anmälan om autogirobetalning till dem. Min sorteringsiver kom helt av sig och jag gick och la mig under en filt. Jag tror att det som tog mest var att detta misstag var ett symptom på hur jag mådde, att hjärnan inte fungerade ordentligt.

IMG_1550Vi ska köpa ny bil och skulle åka till några bilfirmor här i Väsby på eftermiddagen. Bara ta en första titt så vi får en bild av vilken typ av bil vi behöver. Vi hann inte så långt förrän jag kände att jag måste hem, nu. Jag kröp ner i soffan igen och kände mig eländig. Så svårt det var att tänka de hjälpsamma tankarna! Jag förstod ju att det inte var ett bakslag, utan bara en dålig dag. Att jag skulle vara tillbaka på banan i morgon igen. Men ändå. Att det är så lite som tippar mig!

Nu ska jag försöka komma på bra tankar: det där med försäkringen – det värsta som kan hända är att vi får betala dubbelt någon månad eller två, det överlever vi. Och framför allt: att detta överhuvudtaget hände hängde ihop med att jag, faktiskt, var i en tillfällig svacka. Jag är på bättringsvägen nu! Jag mår mycket bättre än veckorna kring jul, som var ett svart hål så här i efterhand. Nu känns mycket väldigt positivt. Min man sa igår kväll, när vi var på väg hem från en väldigt trevlig kväll med goda vänner, att jag ju orkade sitta med och prata hela kvällen!

Pia Dellsons bok igen

Förra vintern och våren skrev jag flera inlägg om Pia Dellsons bok Väggen – en utbränd psykiaters funderingar. Om du vill läsa dem kan du skriva in hennes namn i sökfönstret här på bloggen.

Boken är skriven i korta korta stycken, och därmed mycket lättläst. Så pass att de flesta som drabbats av utmattningssyndrom kan orka läsa och ta till sig det hon skriver. Det är en inifrån-berättelse skriven av en person som vanligtvis står utanför, och behandlar just patienter med utmattningssyndrom. Ironiskt men intressant att läsa. Det är massor av igenkänning i texterna för mig och därmed värdefulla.

IMG_1532

 

Nu läser jag den igen och fastnar för andra saker. Som det problematiska med närminnet. Varje gång jag säger något om det får jag till svar av närmsta person att ”så är det för mig också. Det är åldern!” Men det är inte så, inte vanlig tankspriddhet och glömska. Det är ett symptom på utmattningssyndrom och det är väldigt frustrerande. Det exempel jag brukar ge är när jag lagar mat och tittar på receptet. I vanliga fall kan jag läsa ingredienslistan, och gå och hämta flera av sakerna på samma gång. Nu blir det en eller två saker åt gången. Samma sak med instruktionerna i receptet – jag får gå tillbaka och läsa flera gånger, ibland samma sak. Jag litar inte på mig själv längre. Har jag hällt i salt, eller? Ett annat symptom visar sig också tydligast när jag ska laga mat. Förut lyssnade jag då alltid på P1. Ofta var det Studio Ett som sammanföll i tid med middagslagningen. Delar av familjen gick in och ut ur köket, vi pratade, kanske någon hjälpte till med maten. Nu kan jag inte lyssna på något och inte ha sällskap i köket. Dels orkar jag inte laga mat då, och dels kan jag inte. Simultankapaciteten är kraftigt försämrad, jag behöver koncentrera mig på en sak i taget, och alla intryck tröttar mig väldigt.

Det här gäller även när jag grejar i verkstan. Jag brukar verkligen njuta av att lyssna på en massa intressanta radioprogram i P1 när jag broderade, men det funkar inte nu, med några få undantag. Just det här med överbelastning av intryck är nog det värsta. Jag är ju i stort sett aldrig hemma ensam heller, något jag längtar till! Jag älskar min familj förstås men det blir rörigt med alla ljud och saker som händer. Dessutom svårt att förklara utan att göra andra ledsna.

Jag har nog skrivit om detta förut (det minns jag inte heller!) men det är viktigt för mig, en av de saker som känns sorgsna. Ett tecken på att jag mår bättre nu är att jag klarat av att lyssna på radion när jag lagar mat vissa dagar, och även i verkstan.

IMG_1530
IMG_1529

Här är två andra citat från boken. Det första är en svår fråga. Psykolog Siri sa att efter 14 dagar bör man inte längre vara helt slut när det blir helg, det kan vara ett mått. Det andra citatet är en bra sak att påminna sig om. När det börjar kännas bättre så ska man stilla sig och inte rusa iväg av pliktkänsla eller i rena glädjeyran. Lättare sagt än gjort! Min dotter fattar detta. Hon är ständigt på mig: ”orkar du verkligen det här?” Jag har även kollegor som är bra på att hejda mig, det är bra!

Intressanta artiklar

Jag läser två artiklar nu på morgonkvisten. En handlar om hjärnan och kommer från Svenska Dagbladet, publicerat för ett år sedan. Det är psykologiprofessor James Coan som forskat om hjärnan och kommit fram till att hjärnan vilar bäst i samvaro med nära och kära. Inte som man trodde tidigare, att hjärnan vilar bäst utan stimuli och i ensamhet.

När vi är ihop med andra minskar hjärnan dramatiskt energin som den lägger på att lösa problem. Mänsklig gemenskap signalerar till hjärnan att den kan återgå till, eller vara kvar i vila.”

”Och – det som visar sig vara mest energisparande, alla kategorier, är att ha folk man litar på omkring sig. Ju närmare relationer, desto mindre energi räknar hjärnan med att behöva använda.”

Egentligen är det ju bara sunt förnuft tänker jag! Vi är ju varelser som de andra djuren, och på dem kan vi ju se hur naturen ordnat det så att de klarar sig bäst. Somliga i flock och andra som ensamdjur förutom under parningstid. Vissa äter/jagar i flock, och andra i ensamhet – det som passar bäst för individens och artens fortlevnad. Det är vi människor som försöker ändra på vår natur, men då är det som att det den mänskliga hjärnan är bra på sätter krokben för oss! Vi hittar på alltmer fiffiga saker men många av dem strider mot vår natur! Vår hjärna orkar inte och vi bli sjuka.

Tänk om alla de som åker ensamma i bil till jobbet varje dag och hamnar i bilköer – varje dag – hade med sig några trevliga personer i bilen. Då skulle köerna minska, klimatpåverkan reduceras och personerna i bilen skulle starta dagen med trevlig samvaro OCH hjärnan skulle vara mer utvilad när de kom fram till jobbet! Heureka!

IMG_8712Den andra är en uppgörelse med coacher och självhjälpsböcker. Den danska psykologiprofessorn Svend Brinkmann:

”I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd.

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

”Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ”flytande modernitet”, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.”

IMG_8728Äntligen någon som sätter ord på den här känslan av meningslöshet som jag har ibland!! Jag kan bli alldeles nedtyngd och tom av tanken på allt jag ”måste” förhålla mig till. Det är så många åsikter som snurrar i sociala medier och andra medier, i samvaro med andra människor och bara man rör sig utanför hemmet. Jag har nog omedvetet känt ett behov av att förhålla mig till allting – ha en åsikt, ta ställning, välja och inte välja fel. Det sistnämnda ingår också i detta. Numera ska vi välja så många saker som förut bara fanns: allt från elbolag till pensionsförvaltare. Och Gud nåde den som väljer fel – då står man ensam där med svarte Petter för ”du valde ju själv”. Inte konstigt att vi får ångest!

Men när ångesten och frustrationen och ilskan gått över, det är då jag hamnar i känslan av meningslöshet och den är värre. Då har jag ingen lust att göra någonting. Verkstan lockar inte, att se på film känns tråkigt och att läsa en bok har jag inte kunnat koncentrera mig på på länge. Det är också en svår känsla eftersom den drar ner så mycket att jag inte kan peppa upp mig och ta mig i kragen. Men tack också lov är känslan inte så långvarig, det är inte depression jag har.

En sak jag mer och mer försöker intala mig är att jag inte måste ha en åsikt om allting, jag måste inte ha läst tidningen eller ha koll på de senaste varianterna av feminism eller antirasism för att få gå utanför dörren. Det händer att jag av ren reflex tänker att den där artikeln måste jag läsa eller det där måste jag ta reda på mer om, men tänker om: NEJ jag måste inte ha koll på allt. KONTROLLSPÖKET! Det är mitt kontrollbehov som pockar på trots att jag inte har energi till det, och äntligen har jag sett det. Äntligen kanske jag kan utmana kontrollbehovet och på ren trots strunta i att läsa tidningen!

IMG_8725Avslutningsvis ännu ett citat ur artikeln om Svend Brinkmann:

”– Det viktigaste är inte alltid ”jag” och ”vad jag vill”. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ”finna sig själv”, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen. Och kanske inspireras av hantverkare.

Hantverkare?

– Ja, hantverkare skapar för andra och inte sig själva. De intresserar sig inte för en inre personlig utveckling utan för världen utanför. Skålen de drejar, smycket de smider eller tavlan de målar skapas ut­ifrån mottot att ”du är vad du gör”.

Det tror jag i och för sig är en sanning med modifikation. Nog känner hantverkare en stark inre tillfredsställelse av hantverket. De skapar inte bara för världen utanför, men jag kanske inte riktigt förstår vad han menar här. Däremot kan jag skriva under på att det är tillfredsställande att göra något med sina händer!