Om hopp

Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.

Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.

Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!

När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll. img_1332

 

Acceptans

För drygt ett år sedan läste jag en recension av Margit Sahlströms bok Och runt mig faller världen. Jag fotograferade avslutningsorden i artikeln:

image

Jag har tänkt mycket på acceptans. Först tyckte jag inte alls om det, det kändes som att lägga sig platt och resignera. Men så läste jag en artikel om ACT, acceptance commitment theraphy, lustigt nog också det engelska ordet för att agera. För det är här det skiljer sig från min gamla tolkning av acceptans. Det handlar om att komma till ro med hur det varit, acceptera och GÅ VIDARE. Det blir då så mycket mer positivt och aktivt.

Jag gick en kurs i ACT för några år sedan. Där pratade de om att förändra ett steg i taget. Om jag sätter upp ett mål att förändra något över en natt så är risken att misslyckas nära nog total. Men om jag bestämmer mig för att ta ETT steg mot förändring så är jag redan på väg mot målet, men i en takt som har stor möjlighet att lyckas. Och bara det enda steget och kanske några steg till en annan dag kan vara tillräckligt för att jag ska känna att jag styr själv, jag kan göra något åt det hopplösa.

Jag valde att ha som mål att må bra. Stort och luddigt, och vid den hör tidpunkten nästan hopplöst att lyckas med tänkte jag. Jag skulle få bättre kondition, känna mig starkare fysiskt, gå ner i vikt och må bättre psykiskt. Vi fick skriva ner vad vi behövde göra för att nå målet, och sedan bryta ner detta i små små steg i rätt riktning. Det kunde vara att jag skulle promenera 30 minuter varje dag, se till att få tid att göra något som jag blir glad av med viss regelbundenhet osv. Jag minns inte detaljerna just nu. Så fick vi ett papper med en tom piltavla på. Vi skulle varje dag pricka in hur nära bulls eye vi kommit med de små stegen. Hade jag promenerat 20 minuter kunde jag sätta ett kryss i närheten av mitten; jag hade ju ändå promenerat om än inte i 30 minuter.

Det var ett väldigt hjälpsamt sätt att tänka på. Jag ska ta upp det igen, för som de flesta bra saker och metoder jag lär mig håller jag inte fast vid dem någon längre tid, men det är jag ju inte ensam om.

För övrigt är det här med acceptans skitsvårt! Jag ska inte säga att jag är bitter, men emellanåt hemfaller jag åt att tycka synd om mig själv. Att jag haft många svåra kriser i mitt liv. Jag blev lite fundersam om hur nyttigt det är att vältra sig i självömkan – jag skämdes lite. Jag frågade min terapeut och hon sa att själva det faktum att jag undrar är ett friskhetstecken, jag behöver inte vara orolig ”och dessutom HAR du ju haft det väldigt jobbigt”.

När jag ska tänka på en plats att finna ro på är det alltid på bryggan på Bonnorn jag sitter. Bonnorn är en liten ö i Söderhamns vackra skärgård. Min mormor och morfar köpte det som sommarställe 1948, och det är min syster som äger huset nu. Här finns varken el, vatten eller avlopp. Vatten tar vi med i dunkar från fastlandet. Men här finns utedass, diskbänk utomhus och hängmatta. Och sitter vi på bryggan ser vi horisonten mot Finland. Bilden nedan har jag tagit åt andra hållet eftersom solen som bekant går ned i väster. Att ha ätit en god middag (som syster Åsa och jag planerat och lagat tillsammans i det ljuvliga lilla köket) på bryggan, och sedan sitta med ett sista glas vin och se solen gå ned – det är sådant jag packar ihop i en inre ask och plockar fram vid behov. Då är förutsättningarna för acceptans lite bättre.

Bonnorn

Bonnorn