Bra samtal

Igår träffade jag psykologen på Stressmottagningen för ett första bedömningssamtal. Vi samtalade i en och en halv timme, och gick först igenom ett stort frågebatteri och pratade sedan mer fritt. Det var ett bra samtal och jag fick till och med tårar i ögonen – jag som inte gråter nu när jag tar antidepressiva mediciner. När jag berättade om hur jag arbetat bort flera av mina rädslor på egen hand, sa hon att jag på samma sätt skulle kunna övertyga min hjärna att det inte är farligt när till exempel dörrar stängs hårt. Det var väldigt intressant och jag har redan börjat! När kroppen gick i beredskapsläge idag tänkte jag ”det är inte farligt, det är bara ett ljud, ingenting kommer att hända”. Det vore en stor hjälp om jag kunde komma tillrätta med det!

Psykologen sa att efter att jag träffat läkaren och fysioterapeuten ska vi träffas tillsammans för att prata om huruvida de kan erbjuda mig någon hjälp. Om de inte tycker att de kan det så ska de hjälpa mig att hitta rätt behandling någon annan stans. Det känns tryggt och hoppfullt.

Hon pratade nästan uteslutande om min depression och inte om utmattningssyndrom. Jag har undrat lite över diagnosen eftersom det står i diagnoskriterierna för utmattningssyndrom att ”Om kriterierna för egentlig depression, dystymi (en lindrigare forma av depression som har pågått i minst två år) eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom enbart som tilläggsspecifikation till den aktuella diagnosen.” Det borde innebära att min huvudsakliga diagnos är depression med utmattningssyndrom och WED/RLS som tillägg. Och då borde psykiatrin sjukskriva mig, precis som min husläkare vill!

Min känslighet kom på tal och avslutningsvis sa hon att det är något man har med sig hela livet, och jag sa att jag har mycket glädje av känsligheten också – i starka sinnesförnimmelser och livlig fantasi.

Jag glömde att prata om några saker, men de kan jag ta upp i de andra samtalen. Det känns så otroligt viktigt att det blir rätt, att de får alla pusselbitar.

Avslutningsvis brast jag ut att jag är så innerligt trött på ordet ORKA! Men då sa psykologen att det är ju bra att jag är less på det och inte omhuldar min psykiska ohälsa och önskar den kvar! Det är ju ett positivt sätt att se det på!

Mer ork

Jag tror att remissen till Stressmottagningen betydde mycket för min känsla av hopp och framtidstro. Jag hade i alla fall mer ork igår än under hela resten av veckan! Vi påbörjade höststädningen av vår lilla trädgård, och fick en hel del gjort inomhus också. Nu på morgonen har jag suttit i verkstan och vid lödstationen för första gången på länge. Både lust och ork fanns plötsligen!

Min man träffade en vän häromdagen som berättade om en behandling han går på, där man bland annat omprogrammerar sina triggers så att de inte betyder fara längre. Det låter ju fantastiskt! Om det tar lång tid innan jag får komma till Stressmottagningen så ska jag kolla upp den här behandlingen. Ni som känner mig väl vet hur viktigt det här är för mig, och ni andra förstår säkert också. Att varken jag eller alla jag träffat inom vården tänkt på det här tidigare!

 

Samtal från neurologen

Igår ringde neurologen från Danderyds sjukhus och frågade hur det gått med ändringen av medicin. Jag hade gett upp om att han skulle ringa, och tänkte ringa själv men nu kom samtalet i alla fall.

Jag sa att det nog är lite bättre men att det förhoppningsvis finns mer att testa. Han sa – återigen – att det ju inte är en sjukdom som går att bota eller ens att ta bort symptomen, utan att det handlar om lindring av symptomen. Och det vet jag ju, även om jag måste hoppas att det kan bli bättre. Hur ska jag kunna leva med det här resten av livet?

Han föreslog att jag ska dra ner på Gabapentin från två kapslar tre gånger om dagen, till en kapsel tre gånger om dagen. Jag ska trappa ner dosen under en vecka, och jag började idag. Jag lever på hoppet – det måste jag.

Vacker martorn som börjar bli blå, bilden tagen vid Upplands Väsby station.

I verkstan igen

Igår kände jag mig lite piggare, jag var igång mer än under de senaste veckorna. Jag har till och med suttit i verkstan idag, och igår kväll broderade jag halvliggandes i soffan. Jag vet bättre än att luras att hoppas för mycket, men det håller i sig idag också. Jag har ett så bra citat från Pia Dellsons bok Väggen:

”Jag är ständigt steget efter. Märker för sent att jag inte orkade. Hoppfullheten fäller mig om och om igen.”

Det är så tänkvärt, liksom resten av boken. Jag ska ta och läsa om den! Den är skriven på väldigt kort prosa så att även en utmattad person ska orka. Och det är en utmattad person som skrivit den, som dessutom är överläkare i psykiatri!

Igår fick jag ett kort besök av min kära vän E. Det var länge sedan vi sågs. Hon konstaterade att jag är arg och att det är bra. Mycket bättre än att vara uppgiven. Och det är förstås en bra tanke att ha med sig. Jag är skitförbannad på den här förbannade sjukdomen som aldrig låter mig bli frisk och leva mitt liv!!

När jag pratade med henne kom jag ihåg ett hjälpsamt redskap hon fått. Det var en trästicka som hon ständigt hade i fickan. Den symboliserar ens energidepåer. Var någonstans befinner jag mig: är jag någonstans i mitten av stickan långt från stupet, eller är jag nära att tippa över kanten? I det andra fallet är det dags att dra i bromsen riktigt ordentligt. Risken är att glädjen över en liten förbättring leder till ett beteende som ställer till det.

Idag lyser solen och det är riktigt varmt i luften. Jag ska komma ut på en liten promenad i alla fall.

Det går åt rätt håll just nu

Jag har goda nyheter: jag har inte samma galna känningar av WED/RLS nu som i början av veckan. Det är väldigt bra, även om det är långt ifrån på en uthärdlig nivå över tid. Alltså, det är ok för det mesta och vidrigt ibland, men nedbrytande psykiskt att ha detta HELA TIDEN!

Det är i alla fall ett par dagar sedan jag hade ryckningar i benet sist, och händerna och fingrarna har känts ganska bra.

Idag när jag kom hem hade jag fått kallelse till neurologen på Danderyds sjukhus till den 14 december! Inte samma läkare som sist, men jag minns att hon sa något om att hon skulle byta arbetsplats. Men det känns väldigt bra och hoppfullt att remissen besvarades så snabbt.

Det där med åt vilket håll det går är oerhört viktigt, oerhört viktigt. Det handlar om att ha hopp eller inte. Att tro att det kan bli bättre eller inte.

På söndag är det dags för julmarknaden på Gamla Apoteket i Upplands Väsby! Det ska bli jättekul och jag är väldigt taggad! De senaste dagarna har jag broderat en hel del. Jag njuter verkligen av alla färger och nyanser på vadmal och garn. 

Jag skissar mönstren innan jag väljer färger och sätter igång.

Nu har jag knådat och stampat tårna hårt mot golvet en god stund och de börjar kännas lite avdomnade, men klådan är fortfarande inte under kontroll. Eller vadå kontroll?! Det är ju det som är problemet – jag har ingenting alls att säga till om här. Det är nog också en faktor: att jag ibland känner det som om att den här jävliga sjukdomen skenar iväg med mig utan att jag har någon som helst möjlighet att påverka det. Jag vet att känslan av kontroll är en viktig  faktor när det gäller arbetsrelaterad stress. Att de som inte känner att de kan påverka och ha kontroll över sin arbetssituation är de som känner störst stress. Inte så överraskande när man tänker efter.

För något år sedan skrev jag att om jag fick ändra bara en sak så är det tveklöst att slippa WED/RLS! Och med tanke på hur mycket bättre jag mådde när jag bytte medicin för ett år sedan, och under en tid slapp känningar i stort sett alls så stämmer det nog. Jag hoppas innerligt att läkaren hittar något att göra åt det här så att jag inte blir sjukskriven igen.

En fin höstdag

Jag bara måste dela med mig av min fina höstdag! På förmiddagen tog min vän Å och jag varsin liten termos med kaffe och varsitt sittunderlägg, och satte oss på en bänk i solen och hade ett långt fint samtal.

På eftermiddagen åkte jag med min man och dotter till ett fint ställe i närheten. Vi tog med oss kamera och tog massor av bilder, det var så fantastiskt vackert! Här är några av de bilder jag tog med mobilens kamera.

Jag blev lite trött på hemvägen men inget värre än att jag utan problem kunde laga broccolisoppa med fetaostmuffins på kvällen. Känner mig förväntansfull inför morgondagen då jag ska få köra mitt första pass BodyMind och därefter prova ut kedjetäcke – allt hos min kära fysioterapeut!

Jag ser också fram emot en god natts sömn, och idag har jag inte glömt medicinen!


Pigg

”Ser ni nåt på mig?” frågade jag familjen vid middagen igår kväll. De tittade på mig noga. ”Alltså, jag har inte klippt mig eller så, det är inget som syns – eller det gör det väl? Att jag är pigg!” sa jag. ”Jo det ser jag” sa min man, ”men jag vågar inte riktigt tro det”.

Jag har tillfälligt blivit piggare förut, flera gånger. Visst är det sannolikt att det även denna gång vänder igen och att jag blir sämre, men jag känner en sån stark glädje över känslan och tänker bara tänka på hur det känns just nu!

Jag kan tänka mig att det handlar om att flera bäckar små gjort en stor stor å. Mitt läkarintyg gick igenom hos FK i veckan. Jag hade redan innan det kommit fram till att om FK nekar vidare sjukpenning så får det gå ändå – en avstressande och hjälpsam tanke. Jag träffade den underbara fysioterapeuten i måndags som erbjöd flera saker som jag tror kan hjälpa mig. Jag hade ett par underbara dagar med bröllop och kära släktingar förra helgen. Jag har bytt antidepressiv medicin och ökat dosen ganska rejält (även om förändringen till det bättre kom innan det hann ge effekt). Jag har också gått ner 6 kg i vikt. Sammantaget ger de goda effekter var och en för sig, och sammantaget stavas det HOPP! Hopp om att jag någonsin kan bli bättre – till och med frisk. Hopp om att orka göra saker jag drömmer om: träffa vänner mer, resa, träna och inte minst orka jobba heltid. Jag kommer inte ihåg hur det känns att orka, att vara stark. När jag ser människor som är på resor, tränar, jobbar heltid, gör roliga saker med sina barn så fattar jag inte hur dom kan. Eller, det gör jag väl på ett sätt. Jag har ju också haft det så, men det känns främmande att denna kropp och denna hjärna ska klara av det någonsin igen. Men kanske ser jag en ljusning nu!

Igår till exempel: jag följde dottern till ridskolan på morgonen, därefter åkte hon och jag hem till min syster i stan (Stockholm) och hälsade på. På hemvägen stannade vi till vid T-centralen och köpte en höstjacka till dottern på Drottninggatan (så fruktansvärt mycket folk!). Vi var inte hemma förrän efter klockan 16 och då var jag visserligen trött men inte helt slut. I vanliga fall hade jag inte orkat hälften av allt det där, och varit helt utmattad när jag kom hem. På kvällen fixade jag middag och satt med hela middagen vid matbordet utan att känna att jag ville gå och lägga mig, och det var då jag ställde frågan om de såg något på mig. Jag kände mig pigg trots denna intensiva dag!

Och senare på kvällen då jag vanligtvis blir toktrött på ett par sekunder, kom jag igång och färdigställde ett kuddfodral jag börjat på tidigare! Vid kl 23 la jag mig men det tog tid att somna för jag kände mig inte trött. Och nattsömnen har varit riktigt dålig. Jag har vaknat var och varannan timme, och varje gång har jag haft svårt att somna om. Jag insåg till slut att detta var ett alltför bekant mönster, och kom på att jag glömt ta min lugnande medicin som ska göra att jag sover hela natten! Inte så konstigt att det blev som det blev med sömnen. Det lustiga är att jag igår kväll i övermod tänkte att jag kanske kan trappa ner på den medicinen – en alltför tidig tanke uppenbarligen!

Nu ska utan att ta ut någonting i förskott glädjas åt denna känsla här och nu. Jag hoppas på en vacker höstdag och ska ut och fotografera tillsammans med min man. Men först kommer en nära vän hem och dricker kaffe på förmiddagen.

 

Kuddfodral sytt av spillbitar från Växbo lin, bård från en gammal kökshandduk och broderad med kedjestygn.

Utflykt

Vi är mest hemma den här semestern, vilket är skönt och välbehövligt. Idag gjorde emellertid min man och jag en utflykt på två man hand till Vaxholm. Vi bodde där i fyra år under andra halvan av 1990-talet, då jag jobbade på biblioteket där. Det är en charmig stad och ett fint utflyktsmål.

Vi tog Waxholm I:an dit med förvånansvärt lite passagerare ombord. Det var tidigt, redan 8.45 gick båten från Strömkajen, så det kanske inte var så underligt. Efter en dryg timme kom vi till Vaxholm och strosade omkring där, åt en god lunch – strömming med potatismos förstås! – och fikade på Hembygdsgårdens mysiga kafé.

Vid ett-tiden var vi nöjda och jag ville åka hem, tröttheten kom smygande. Vi tog bussen hemåt, och jag somnade. Väl hemma igen gick jag och la mig i soffan utomhus och somnade igen. SÅ SÅ trött! En inte så märkvärdig utflykt men mer tröttande än jag trodde att den skulle bli. Själva resan tog flera timmar, och det tar på krafterna också.

Min man sa att det dröjer nog innan jag orkar med en resa till New York! Det är en resa vi pratat om att vi vill göra någon gång, men det känns avlägset. Det är en av de tråkiga konsekvenserna med så lång sjukdomstid – att inte orka med roligheter.

IMG_3600Obehaget, pirrningarna och ryckningarna i benen är fortsatt sämre. Jag inser att jag nästan aldrig slappnar av ordentligt. Dels spänner jag benmusklerna och rör på framför allt fötterna nästan hela tiden. Men det är också en känsla av att jag kan bli sämre, och att jag är på min vakt och håller utkik efter tecken på det.

Det senare är något jag nyss kommit på att jag gör. Det gäller främst WED. Om det blir sämre vet jag inte vad jag ska göra. Till exempel om jag får sådan värk som många med WED har. Jag är med i en grupp på Facebook om WED och där fick jag tips häromdagen om nya prover att ta. Att även om jag tar B12 och Folsyra varje dag och att provsvaren visar på tillräckligt höga värden, så kan kroppen vara dålig på att ta upp det. Jag ska prata med min doktor om det när vi ses i augusti. Varje gång jag hör något sånt här, om något prov jag borde ta eller kosttillskott får jag ett litet hopp om att det kan bli bättre. Det är viktigt för mig med hopp, även om jag ser ganska realistiskt på det och inte blir alltför besviken om det inte fungerar. Det här med Citrulline och rödbetspulver tycker jag hjälper även om det är på marginalen.

Det är oerhört tröttande att inte slappna av, nästan alls. Det finns en del saker som ofta får mig lugnare, t ex att titta på film och tv-serier. Jag har också ett spel på iPaden, Merged, som är lugnande. Men det är väldigt svårt när jag måste spänna musklerna mest jämt. Att göra avslappningsövningar och yoga är lättare sagt än gjort!

Jag har ämtligen fått kallelse till Öppen-psyk i augusti för att få träffa en psykiater. Det känns bra. Kanske finns andra mediciner att prova, eller annan hjälp att få.

Jag har sytt fler väskor de senaste dagarna också, det är roligt att se att jag kan sy på maskin!

Av tyg som blev över från sovrumsgardinen:

IMG_3594

Av ett draperi som barnen haft för att göra en koja under loftsängen:

IMG_1920

Ytterligare en rest från en gardin. På den här lilla väskan har jag till och med sytt på ett blixtlås – mitt livs första!

IMG_3592

Lite besviken

Jag har känt mig så stark på sistone, åtminstone jämfört med i vintras. När det går ett par dagar då energilösheten inte drar ner mig, och jag inte får den där känslan av att hjärnan är överfylld av intryck som gör att den inte fungerar – då får jag mot bättre vetande ändå ett litet hopp om att jag är på väg någonstans på den där Bättringsvägen. Och när jag sedan, som nu ikväll, känner att energin rinner ur kroppen och hjärnan inte kan klara av mer än en sak i taget, då kommer det en liten tagg av besvikelse. Jag borde veta bättre, och kunna glädjas åt de goda stunderna. De stunder då jag kan lyssna på radio eller åtminstone musik när jag lagar mat. Då jag kan laga flera rätter, och inte som idag, skjuta på den goda sparrissalladen jag tänkt bjuda på till maten och istället ha den till morgondagens middag. Och då jag inte behöver titta på receptet flera gånger per ingrediens eftersom mitt arbetsminne fungerar.

IMG_3331Mitt läkarintyg har i alla fall nått Försäkringskassan ser jag nu ikväll när jag loggar in på webbsidan, det var skönt. Hoppas att de godkänner det också… Jag fick inte mycket sjukersättning nu, bara fram till sista maj. Men jag har bestämt mig för att inte oroa mig för det.

Kanske jag redan skrivit det men det tål att upprepas att jag märker en tydlig förbättring i WED sedan jag började med Citrulline och rödbetspulver. Det är underbart! Jag har till och med glömt att ta medicinen (Sifrol) mitt på dagen, och det gör jag sällan eftersom kroppen ger sig till känna. Ett par gånger har det hänt att jag inte kommit på det förrän det är dags att ta eftermiddagsdosen! Nu har jag beställt hem ett litet lager, så det ska räcka ett tag. Detta elände med WED påverkar utmattningen väldigt mycket så det är en mångdubbel vinst.

Hos doktorn

Jag träffade min husläkare igår och han förlängde sjukskrivningen till sista augusti. Han skulle ha skickat iväg en remiss till öppenpsykiatrin i mars men den hade inte gått iväg, oklart vem som brustit. Jag har försökt ringa till dem några gånger för att höra hur lång väntetid de har. En enda gång har jag kommit fram på telefon, och den jag pratade med då kunde inte hitta min remiss men skulle ringa till mig påföljande dag. Det gjorde hon inte, och jag har gjort några fåfänga försök att ringa dit igen, men hamnat i en märklig loop. ”Du är placerad i kö, ditt könummer är 4, 3, 2 – ditt samtal är nu först i kön – ditt samtal kopplas fram (några signaler går fram) – personen du söker är upptagen – du är placerad i kö, ditt könummer är …” och så vidare. Jag ska göra ett nytt försök och ringa till växelnumret istället!

Anledningen till att jag fått en remiss dit är att få en psykiaters bedömning av min medicinering i första hand. Kanske finns annat att prova istället för de antidepressiva jag tar nu?

IMG_3094 Doktorn sa att han tyckte att jag gav ett lite piggare intryck än sist. Den gången pratade vi länge om min historia av psykisk ohälsa, och om min känsla av hopplöshet. Att jag kände mig utan hopp om bättring. Sedan dess har jag pratat med psykolog Siri om det och än mer förstått hur lång tid det troligen kommer att ta innan jag blir frisk, men att den dagen kommer. Det känns bra att tänka på att hopplöshetskänslan är lite mindre påtaglig nu, än för två månader sedan.

Jag har också tagit nya blodprover för att bland annat kolla ferritinhalten (järn). Den ska ligga betydligt högre på oss som har WED än det rekommenderade värdet. Jag hoppas att det ligger lågt så det finns något att göra! Jag tar redan Folsyra och B12 varje dag, och järntabletter då och då. Kanske behöver dosen ökas? De senaste månaderna har inte varit roliga för min kropp, med ökad obehagskänsla och pirrningar. Jag försöker tänka att det är en period, för så här kan jag inte ha det hela livet!