Nu har jag dragit ned RLS/WED-medicinen till en tredjedel av dosen jag hade tidigare, samt tidigarelagt intaget med en timme. Eftersom jag varit på resande fot de sista veckorna har jag inte velat göra mer, men nu när jag ska vara hemma ska jag även testa att dela upp och ta medicinen vid flera tillfällen på dagen. Kanske kan det hjälpa mot symptomen under dagtid. Det har blivit bättre sedan jag drog ned på dosen, men långt ifrån bra. Jag är hjärtinnerligen trött på det här nu!
Hemma igen, trots rädsla
Igår åkte vi hem och mamma och syster åkte med oss. Jag har på senare år blivit nästan rädd för att köra längre sträckor på motorväg. Längre tillbaka tyckte jag att det var den tryggaste körningen, men av någon anledning ändrades det. Jag märkte att jag undvek att köra när vi åkte tillsammans, min man och jag. Däremot kör jag gärna kortare sträckor med lägre hastighet. Jag tog upp det med min terapeut för ett par år sedan. Vi gick igenom mina rädslor eftersom jag hade många som jag upplevde hindrade mig i livet. En av dem var bilkörning, Jag fick en känsla av att jag skulle tappa kontrollen och köra av vägen.
Jag hade berättat för henne att jag för ett tjugotal år sedan plötsligt drabbats av rädsla att åka tunnelbana när jag var ensam. Tillsammans med andra gick det bra men ensam var jag rädd att drabbas av panik, och skulle tåret stanna i en tunnel skulle jag få spader! Jag utvecklade en taktik att hitta andra resvägar som kunde bli tidskrävande både att planera och att åka. Men jag tog mig dit jag skulle!
Till slut tröttande jag på det här och bestämde mig för att försöka bli av med rädslan. Jag gick ner i tunnelbanan, hoppade på ett tåg men sprang ut innan dörrarna stängdes. Hjärtat slog hårt men det var ett första steg. Steg för steg började jag åka tunnelbana. I början hade jag alltid min syster eller min man med per telefon. Jag såg mig om i vagnen: vem såg snäll ut, vem kunde jag säga till att ”jag håller på att få panik, kan jag bara få prata med dig för att hålla paniken stången?”. Jag försäkrade mig också om att jag kunde ringa till mina man eller syster om jag behövde. Jag åkte först en station, senare blev det flera. Och numera åker jag tunnelbana utan att tänka. Men det händer att det slår mig hur duktig jag var som löste dilemmat med tunnelbaneåkningen alldeles själv! Det är en skön känsla!
Min terapeut blev imponerad och menade att jag har stora resurser att ta av för att lösa även mina andra rädslor, till exempel detta med bilkörning. För det man gör är ju att utsätta sig för det skrämmande i små doser som ökas på.
Jag fick också med mig resonerande frågor som redskap: hur sannolikt är det att det kommer att hände, det som jag är rädd för? Har det hänt någonsin? Hur farligt är det egentligen? Det är ju en slags lekmanna-KBT man kan göra med sig själv. Mycket hjälpsamt!
Tillbaka till gårdagens bilkörning. Jag preparerade med en godispåse som min dotter fick mata mig ur, och så lekte vi lekar så som att en säger ett djur och så ska nästa i tur säga ett djur som börjar på den sista bokstaven i föregående djur: varg – grävling – get – tärna osv. Vi brukar köra med geografiska namn också, floder, städer, världsdelar, länder osv.
23 mil avverkades igår utan incidenter, så klart. Skön känsla att jag inte avstod utan genomförde det och inte begränsade mig.
Vilsam dag
Kanske jag inte var riktigt tydlig i förra inlägget om Paradiset: jag är alltså här nu! Med min mamma, syster och dotter – hur mysigt som helst! Jag vaknade tidigt tidigt (förstås) och satt länge på bryggan och tittade ut över det öppna havet med en kopp kaffe och digestivekex. Jag läste en stund i Wislawa Szymborskas samlade dikter, det var många jag tyckte om och som berörde. Jag kanske återkommer om dem senare.
Jag har med mig ett av broderierna från kursen som jag fortsatt med idag. Och jag kunde inte låta bli att brodera på en av filtarna i huset!
Senare låg jag i hängmattan och ömsom läste, ömsom bara låg och lyssnade på vinden i asplöven – så vilsamt och skönt.
Har man riktig tur när man är här blir kvällen solig och då finns få saker som slår en kväll på bryggan. Vi åt dessutom surströmming vilket är flera år sedan sist jag åt. Underbart (även om dottern hade en del synpunkter!) och lättlagat! Vi satt en lång stund på bryggan, spelade spel och njöt av den sista solen som gick ner i säck.
Molnen var lekfulla den här kvällen och visade upp vackra och roliga formationer.
Nu är det tidig morgon igen, alla andra sover. Det är kyligare idag och det ska regna en del. Jag gick nyss ut en stund och det surrar i hela skogen av humlor och andra surrare, fåglarna kvittrar och vattenskotrarna sover tack och lov. En och annan mås skränar lite, och sedan är det bara surret som hörs igen. Jag har inte bestämt mig för om jag ska göra en kopp kaffe eller om jag ska försöka somna om en stund. Så skönt, det spelar ingen roll, jag har semester!
I Paradiset
Nu ska jag berätta om Paradiset, den lilla ön Bonnorn i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Min mormor och morfar köpte det lilla huset på arrenderad mark 1948 när min mamma var 6 år. Familjen bodde då inne i Söderhamn och hade Bonnorn som sommarställe. Man tar sig hit med egen båt, vatten fraktas hit i dunkar och behoven uträttas på utedass. När jag var liten lagades maten på fotogenkök (jag minns ljudet av pumpandet!) och kylvarorna hissades ner i hink i den obrukbara brunnen eller i ställdes in i matkällaren. Min syster tog över stugan för en hel del år sedan och hon och hennes man har moderniserat mycket. Nu lagas maten på gasolspis och det finns också ett gasoldrivet kylskåp, diskar gör man utomhus. De har också byggt en vedeldad bastu. Och sitter man på bryggan och tittar österut ser man öppet hav, och långt där ute anar man fyren Hällgrundet som kom till när ett skepp gick på grund där 1950. Min mamma minns det sedan sin barndom.
Bryggan består av massor av stenar som framför allt mormor plockat upp från botten. Morfar gjöt betong runt omkring stenarna och voilà – en brygga! Jag minns hur vi inte fick bada utan att plocka upp stenar från botten när vi var barn.
Den ultimata dagen inleds med kaffe med digestivekex vid morgonstenen, där det är mer lä än på bryggan, och avslutas med middag vid bryggan och solnedgång. Då är allt i balans.
På hemväg
Jag ska inte tråka ut någon med mina vedermödor på hemvägen, och jag är faktiskt inte hemma ännu. Jag sitter på ett varmt tåg på väg mot Stockholm just nu och hoppas komma hem utan fler förseningar.
Veckan på Capellagården var riktigt riktigt bra, och jag konstaterade idag att den största utvecklingen har hänt i mitt huvud – inte på tyget. De broderier jag har med hem är inte så mycket att hurra för, de är övningar som jag kan utveckla mer hemma. Det var samma sak på fotokursen.
Igår kväll hade jag en del ångest och kände att jag inte vill åka till Söderhamn. Jag kände mig rädd och ångestfylld. Det visade sig att jag glömt att ta min lugnande medicin som gör att jag somnar bra och sover bättre under natten. Det kan säkert förklara en del. Så fort jag vaknade i morse längtade jag dit! Men först ska jag komma hem och träffa familjen. Jag har inte träffat min man sedan onsdag i förra veckan!
Jag kan varmt rekommendera att åka till Capellagården! Gärna gå på sommarkurs i skrivande, keramik, fritt broderi eller annat skapande. Eller åk bara dit och njut av den härliga atmosfären, handla i handelsträdgården och den lilla butiken.
Fjärde kursdagen
Idag skulle vi ge oss ut på Alvaret med färglådor, så mycket visste vi i förväg men inget mer. Det var bara några minuters promenad så var vi framme på denna speciella plats med sin låga växtlighet som liknar den i fjällen.
Vi fick en varsin lapp akvarellpapper, ca 5 X 5 cm. Vi fick också två vita vinklar i papp att avgränsa en liten yta på marken med. Den skulle vi måla av på papperslappen. Så här såg min ruta ut, men eftersom jag trodde att vi bara skulle brodera motivet när vi kom tillbaka så la jag inte mycket krut på min akvarell. Ett misstag visade det sig!När vi kom tillbaka skulle vi sy fast den lilla akvarellen på ett bottentyg och brodera fortsättningen, det som finns runt om bilden! Jag var väldigt trött idag och hade lite huvudvärk så jag ska erkänna att jag inte riktigt orkade lösa uppgiften. Det blev ganska fritt fritt broderi!
På morgonen gick vi igenom gårdagens uppgift med de olika känslorna. Efter att jag skrivit mitt blogginlägg igår sydde jag fast några svarta trådar bland de arga franska knutarna. De fick stå för sorg. När jag berättade om hur jag tänkte om mitt broderi började jag nästan gråta, det blev så starkt. Här är den detaljen med sorgetrådarna.
I morgon är det dags för mig att åka hem. Det känns både lite vemodigt och skönt. Vemodigt för att det varit en bra kurs och vi haft så fint tillsammans i vår lilla grupp. Många samtal om vitt skilda saker: aktuella samhällsfrågor, tillvaron som doktorand och forskare, skolan, skillnaden mellan Sverige och Norge och mycket annat. Långa stunder har vi suttit tysta och koncentrerade på broderiet. Jag kommer att sakna dem.
Men också skönt att få komma hem och landa lite och träffa familjen. Sedan är det dags att dra norrut, till Söderhamns skärgård. Där är rätta stället att skriva om den tionde bilden från fotokursen, bilden på havet! (Fast det finns ju inget hav vid Biskops Arnö precis, så den bilden är på Mälaren!)
Tredje dagens morgonstygn
Jag förstår att många legat sömnlösa och undrar vad det blev av filmjölksbroderiet. I morse gick jag till textilverkstan halv 7 och satt en lång stund och grunnade på vad jag skulle göra av tyget jag bränt in filmjölk i. Jag ville att de vita fälten skulle vara framträdande och inte försvinna bland en massa stygn. Jag tog till fåglar igen. Kanske blir det bara dessa två eller så fortsätter jag lite till.
Tredje kursdagen
Tredje dagen med den underbara frukosten! Supergod hemgjord müsli till yoghurten, hembakt bröd med färskost och kryddig plommonmarmelad och så en jättegod röra med bland annat sesamfrön och honung. Den lägger jag också på mackan. Lite melon och brie på det så kan jag brodera hela förmiddagen!
I morse var det morgonsamling för alla som går sommarkurser, med visning av trädgården. Trädgårdselevernas läsår sträcker sig från februari till och med november. De odlar massor av grönsaker, blommor, fruktträd och rosor. Myskankor vaggar omkring och äter skadedjur. All odling är ekologisk, och en del av det äter vi vid måltiderna. Fint att se och intressant att höra.
Så var det dags att kavla upp ärmarna och ge sig i kast med nya stygn. Idag fick vi en stor flerdelad uppgift. Vi skulle måla ett tygstycke med textilfärg. Dela upp det i fyra bitar, och i varje del skulle vi brodera stygn som skulle uttrycka glädje, blyghet, kaos respektive ilska. I mitten skulle vi göra tre olika saker: en tredimensionell sak med fyllning av vadd, en bit som vi målade med textilkrita och värmde med strykjärn samt broderade på, och så slutligen en bit med pyttepyttesmå bitar garn som skulle sys fast med massor av stygn.
Här är mitt broderi! Det glada är överst i vänstra hörnet. Det får ta mycket plats, glädje är väldig viktigt förstås. Något man kanske tar för givet att man har i sitt liv, men ibland är den svårare att se. Blygheten är överst till höger. Små ljusblå kedjestygn som ligger mellan glädjen och ilskan. Jag är inte alls lika blyg som förr då jag kunde vara väldigt frustrerad över att jag inte vågade ta plats och visa vem jag var egentligen. Kaos är nere till vänster och jag broderade helt enkelt ett mischmasch av stygn huller om buller, och ett halvt stygn som hänger i luften. Det talar väl för sig själv, där vill man inte vara! Ilskan blev stora svarta knutar. Den har för stor plats men den tunnas ut mot kanterna och ger hopp om att kunna släppa den ilska som tynger för mycket, som drar ner och hindrar mig. Att acceptera ilskan och låta den finnas utan att den dominerar. Jag ÄR arg. Arg på många saker. Att inte i tid ha fått det stöd och den hjälp som finns. Framför allt det. Jag kan vara arg och känner framför allt en väldig sorg över att livet inte blev som jag hade tänkt. Men jag tycker att sorgen är mer hanterlig och inte allestädes närvarande längre.
Andra kursdagen
Jag hann brodera en stund före frukost kl 7 i morse. De flesta av de andra hade suttit till kl 22 igår! Textilverkstan är öppet dygnet runt så det är bara att gå dit. Vi inledde kursdagen med att titta på de broderier vi gjorde igår. Ingen blev helt klar igår men det var lärorikt och rolig att prata om det vi gjort, hur vi tänkt gå vidare, få peppning och goda råd.
Instruktionen igår var att välja färger och former vi inte brukar använda och inte vara rädda för det fula. Jag är väldigt förtjust i träd så jag såg för mig ett stort träd med vallmo i gräset under. Det är massor kvar att göra på mitt broderi och jag vet inte säkert om jag ska fortsätta på det hemma. Ännu är det mest en naiv tygapplikation men jag har tänkt fylla både trädet och marken med stygn. Himlen ska accentueras med stygn också. Bakgrunden målade jag innan jag började.
Sedan var det dags att prova något nytt: kantha. En slags quiltning med rötter i Bangladesh där kvinnorna använda sina utslitna saris genom att lägga dem i tre lager och sy ihop dem med små små stygn tätt ihop i vackra mönster. Vår uppgift var att sy en figur i svart och fylla resten av tyget med vita stygn, som kantha. Jag tyckte att det var roligt och något jag tänkt prova på tidigare. Ganska pilligt var det och jag insåg försent att jag skulle satt stygnen tätare. Men här är den i alla fall, ännu en fågel! Tittar du noga ser du alla vita stygn. Det gör sig bättre i verkligheten när den tredimensionella effekten blir tydligare.
Jag har varit lite bättre på att vila idag. Spänningshuvudvärken har varit ganska jobbig. Men vi har försökt komma ihåg att sträcka på oss mellan varven och jag önskar att jag kunde återge den elefantdans vi dansade och sjöng runt i verkstan idag!
Ikväll ska de flesta gå till Mejeriet som är en slags pub i närheten. Alla säger att den är väldigt speciell och nära på ett måste. Men jag känner mig nöjd med mig själv som väljer att vila på rummet istället. Vad är väl en öl på puben mot Rigmor Gustafsson och en kopp te på rummet!
Och i morgon ska jag se vad jag ska göra med det tyg jag målat med filmjölk och fått att se ut så här!
Första kursdagen
I morse åt vi en mycket fin frukost och fick sedan höra lite om Carl Malmsten och Capellagården. Sedan var det äntligen dags att börja kursen! Kursledaren Lena hade lagt en ljusblå rulle på varje plats, vilket visade sig vara en bit tyg. Inuti rullen fanns tråd och några tyglappar, band och en knapp. Vi fick först brodera en fågelkropp utan huvud eller nånting, enbart själva kroppen. Efter en kort stund var det dags att skicka broderiet vidare till personen bredvid som skulle brodera en vinge. På så vis broderade vi en kroppsdel i taget på olika broderier tills vi fick tillbaka det vi själva börjat på. Då fick vi ta fram tyglapparna, banden och knappen, och sedan färdigställa fågeln. De blev ganska knasiga men finare än man kunde tro!
Den här övningen tog ungefär en timme. Därefter fick vi en ny uppgift som skulle räcka hela resten av dagen. Vi fick göra en skiss i form av ett collage av papper, gärna inspirerad av den underbara trädgården på Capellagården. Skissen skulle sedan bli ett broderi. Vi hinner inte klart med hela broderiet idag men kan ta hem och färdigställa eller göra klart någon annan kväll. I morgon är det dags för en ny uppgift!
Jag har ju lovat mig själv att gå undan och vila ordentligt under dagarna. Idag kände jag verkligen att jag behövde gå till mitt fina rum och vila, så det gjorde jag vid två tillfällen. Den jobbiga veckan innan kursen har satt sina spår. De spänningarna jag haft i axlar och nacke är delvis tillbaka, och med dem domningar i händer och spänningshuvudvärk.
Nu är klockan kvart över 8 på kvällen och jag sitter i min säng och dricker te. Snart ska jag lägga mig. Trots att jag är trött känner jag en sån glädje över broderiet och allt annat jag gör med mina händer! Det finns så mycket mer att lära mig och prova!