Tar det varligt med mig

Jag är så grymt trött nu, hela kroppen strejkar, och jag inser att mitt beteende är ett jättestort problem. Jag kan inte säga nej här hemma. Delvis på grund av dåligt samvete över allt och ingenting, och delvis på grund av rädsla för andras ilska och utbrott. Jag orkar inte med det så jag navigerar runt alla grynnor i hopp om att dämpa vågorna innan de slår över båten (urkass metafor men ändå, ni fattar). Som jag alltid gjort. Ett av de tydligaste mönstren i mitt liv.


På dagens morgonpromenad med min syster ventilerade jag hela problematiken och fick rådet att helt enkelt säga som det är: jag kämpar nu för att inte bli helt sjukskriven igen och det behöver jag allas hjälp med. Inte för att jag inte försökt det förut, men det var nog ett tag sedan jag pratade om det på ett tydligt sätt.

Jag har jobbat så samvetsgrant under hela perioden av hemarbete, så jag kostar på mig att ta det lugnt i ett par dagar nu. Låta pauserna bli lite längre, och dra ner på ambitionsnivån. Om det inte hjälper ska jag ta semester i ett par dagar, och om det behövs ska jag ta ut flera. Allt för att slippa hel sjukskrivning igen, med risken att försäkringskassan sätter ner foten. Det är min största rädsla.

På fredag ska jag ha videomöte med min husläkare angående fortsatt sjukskrivning, och jag har kontaktat neurologmottagningen som ska kalla mig i vår för mina ökade symptom av WED/RLS. Det känns bra att det händer något på den fronten också. Det är ju en av anledningarna till att jag mår så dåligt och är så trött nu.

Under tiden köper jag tulpaner.

 

En bok i min smak!

Jag har börjat läsa Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt. Jag kände direkt jag började läsa att det är en bok för mig, apropå det jag skrev häromdagen. Ett vackert omslag av författarens hustru Catharina Günther-Rådström, breda marginaler, favorittypsnitt (bodoni?) och fantastiskt vackert språk. Smaka på den här meningen:

En bok som kräver en omsorgsfull läsning av varje ord.

Andra stilistiska favoriter är Hjalmar Söderberg och Jane Austen. Inte samtida författare men med glasklart språkbruk som jag söker mig till. Kerstin Ekman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Olof Lagercrantz är mer samtida mästare. Tre av dem från Västerbotten med ett omisskännligt dialektalt inslag i språket. Ett liksom strängt och precist språk; osentimentalt och poetiskt på samma gång.

Jag minns mycket väl när jag upptäckte att författare kan ha olika språk, som olika röster. Det var sommar, jag var 17 år och satt utomhus vid min mormor och morfars stuga och läste Erica Jongs Rädd att flyga som jag köpt på bokrean samma år. Jag hade varit en bokslukare i hela mitt liv, men mera tänkt att det var huruvida författaren hade en bra historia att berätta och gjorde det på ett bra särr som avgjorde om det var en bra bok. Nu fick jag en insikt om vad författarens språkbruk betydde, om konsten att berätta historien genom språket.

De flesta har nog en eller två konst- och kulturformer som ligger en närmast om hjärtat. För mig är det tveklöst litteraturen. Musiken är också viktig, även om jag där är mindre nogräknad och kan bli förtjust i banaliteter. Samma sak med filmer tror jag, i alla fall innehållsmässigt. På senare år har förstås slöjd blivit allt viktigare för mig. Både som utövare och att ta del av.

Mina teaterbesök är få, av flera anledningar. Jag blev skrämd av ett par pjäser som ung (då jag var rädd för mycket). En av gångerna, när jag var omkring 25 år, fick jag ett ångestanfall mitt under en föreställning på Stockholm stadsteater. Panikslagen trängde jag mig fram genom stolsraden och störtade mot nödutgången, där en snäll scenarbetare såg hur det var fatt med mig, tog mig i handen och ledde mig igenom slingrande korridorer där rekvisita låg staplade längs väggarna. Hela tiden pratade han lugnande med mig, hela tiden höll han mig i handen. Efteråt kändes det som en dröm och jag glömmer aldrig känslan av att han inte tyckte att det var någon konstigt med mitt beteende. Att det hörde till hans jobb att leda ångestridna flickor ut från salongen!

Sen har jag väl varit snål också, tyckt att det kostat mycket, jag har varit sjuk av och till länge, det har varit krångligt att få barnvakt och så vidare. Kanske det kan bli bättring, för det vore ju roligt ändå.

På tisdag, mina vänner, då smäller det så håll utkik!

Drömtydning

I oktober skrev jag om en dröm jag hade för en tid sedan. En vän till mig som har erfarenhet av att tyda drömmar skrev en försynt fråga om hon fick dela sina tankar om den med mig. Jag blev väldigt glad för det, och tackade ja. Det var väldigt intressant att ta del av hennes funderingar om det jag beskrivit, och det gav mig mycket att tänka på. Den lilla erfarenhet jag har av drömtydning är att man precis som min vän ställer frågor och föreslår olika tänkbara innebörder i drömmar, snarare än påstår vad drömmen står för. Det är ett ödmjukt och utforskande anslag, som jag tycker om.

Min vän undrade om det kan vara så att vargen i drömmen, som jag är rädd ska slita mig i stycken, är en symbol för den styrka jag har inom mig. Vargen som den vilda, starka med förmåga att försvara sig. Och att flyktingarna som jag släpper in och som inte hjälper till att städa utan sprider sig i lägenheten trots att jag försöker hindra dem – kan det vara mina rädslor som jag försöka mota undan men som tar över?

Både min styrka och mina rädslor är teman som jag återkommer till, och har arbetat mycket med. Jag VET att jag är starkt, och mina rädslor som varit så många är färre nu än för några år sedan. Den största rädslan numera är nog att min situation aldrig ska bli bättre än så här, eller – och hit orkar jag nästan inte gå – bli ännu värre. De andra rädslorna – köra bil eller åka buss på motorväg (att inte kunna stanna när jag vill), spindlar, övernaturliga fenomen, tankarna om vad andra tycker om mig, giljotiner mm – har jag bearbetat med hjälp av egen-KBT (exponering) men också kommit över med stigande ålder. De finns kvar men i hanterbar form, och det gör hela skillnaden.

Rädslorna och styrkan utgör en stor del av vem jag är. Känsligheten finns i det också. Jag är som ett läskpapper som suger upp det mesta omkring mig. Hur andra människor mår till exempel, och vilken stämning som finns i ett sammanhang. Jag har en ryggmärgsreflex att vilja lösa det mesta också, in i absurdum! Jag kommer inte på något bra exempel just nu men ofta är det helt knäppt! Som att jag bara vill att allt ska fixas, och gör ingen annan det så ska jag göra det! Den reflexen måste jag jobba på.

Just när det kändes rätt så ok

Jag har känt mig hyfsat bra på sistone, även om jag begränsat mig. Det kommer automatiskt – jag ser till att vila mellan varven av aktivitet och jag gör inte vad som helst. Det mesta måste noggrant planeras.

Det har gått ganska bra att börja jobba också, men jag har fått ta till enklare arbetsuppgifter för att orka och många avbrott för vila. Några dagar har jag till och med sovit en stund i pauserna.

Men i måndags tog det stopp. Jag blev helt och totalt slut efter arbetsdagen. Låg och blundade mer eller mindre hela eftermiddagen och kvällen. Tankarna snurrade – vad har jag gjort och framför allt: hur ska jag göra för att komma ur detta tillstånd av utmattning? Vad kan jag skruva på? Ska jag sjukskriva mig resten av veckan?

Den här veckan kom alla kollegorna tillbaka från semestern och jag hade fyra möten inplanerade, varav två i tisdags. På måndagkvällen insåg jag att jag måste stryka mitt deltagande i ett av dem i alla fall. Dessutom ställde jag in planerna för torsdagen då jag skulle till stan för att gå till tandläkaren, jobba på kontoret och sedan tillsammans med min syster köpa med lunch till vår mamma och hennes man, och äta och umgås på deras bakgård.

Det kändes lite lättare (men trist) när jag gjort detta, men den utmattade känslan i kroppen och symptomen på hjärntrötthet satt i och gör det än, även om det känns lite bättre nu på onsdagsmorgonen. Tankarna har malt i huvudet: jag kanske aldrig blir frisk, jag kommer aldrig att bli frisk, ska jag kämpa med försäkringskassan under resten av mitt arbetsliv? Ska jag ansöka om sjukersättning på deltid (det som tidigare hette sjukpension)? Men det verkar vara väldigt svårt att få, och jag VILL ju jobba! Tanken på att gå upp i arbetstid känns väldigt avlägsen, det är snarare så att jag undrar hur jag ska orka på nuvarande nivå 50 %.

Första jobbdagarna

Jag inledde första dagen åter på jobbet med en promenad, precis som jag gjorde i våras och på försommaren. (Det har blivit lite si och så med det under semestern.) Jag satte mig vid datorn i sovrummet och öppnade e-posten. Eftersom jag gick tidigt på semester i förhållande till de flesta andra i min enhet, så fanns det många mejl att ta del av. Jag bestämde mig för att beta av dem lite i taget. Det dröjer ändå innan alla kollegor är på plats igen.

Jag gjorde också ett schema för min arbetsdag med inbokade pauser av olika längd, lik som innan semestern. Jag la också in påminnelser i mobilen så att jag inte skulle glömma bort tiden. Det funkade bra och jag körde ett pass Asahi i en av pauserna, i de andra la jag mig på sängen och blundade. I den längre pausen sov jag lite.

Jobbdagen avslutades med ett mycket fint webbsamtal med en kollega. Vi samtalade om vår sommarläsning och för en gångs skull hade jag ju läst böcker! Jag höll just på med Stål av Silvia Avallone, som jag funderade på att sluta att läsa. Den gav mig inget tyckte jag. Men när vi pratat om den så gav jag den en ny chans, och den tog sig verkligen, och när jag läste ut den i morse så konstaterade jag att det var ännu en fin läsupplevelse! Så bra att prata om det lästa! Som en flicka i den engelske läspedagogen Aidan Chambers bok säger: ”vi vet inte vad vi tycker om en bok förrän vi har pratat om den”!

Men sen gick ridån ner för mig. Jag var så trött den eftermiddagen att jag först bara satt utan att ta mig för någonting. Jag sov en timme eller så, och sedan tittade jag lite halvt oengagerat på ett tv-program. Lite rädd blev jag allt, rädd att resten av veckan skulle bli likadan. Men de andra två dagarna har gått bra. Jag har orkat läsa och göra det jag brukar.

Jag håller på att benar upp vad jag ska jobba med i höst, och se så att det blir lagom mycket. För min del skulle det passa bra att jobba hemifrån ett bra tag till.

Spänningar och ångest

Det är visst vanligt att människor kommer in akut till sjukhus med befarad hjärtinfarkt, och så visar det sig att det är ångest de känner. Symptomen kan vara liknande, i synnerhet trycket över bröstet. Igår kände jag som ett band som tryckte över bröstet, och en känsla av att det var svårt att andas fast det inte var det egentligen. Jag googlade och hamnade på sidor om kärlkramp och hjärtinfarkt, men det stod också om att det kunde vara utlöst av stress. Jag gick och la mig och till slut släppte det.

Det är inte så konstigt att det kom just igår. Det var en riktigt dålig dag med inslag av det som gjort mig sjuk från början. Inte av den digniteten men min kropp går i försvarsställning så snart hotet dyker upp. Jag blir spänd, i synnerhet i axlar och rygg, och får ont i kroppen.

Jag grät till och med en liten skvätt igår, och det är mycket länge sedan sist. Sedan jag börjat med antidepressiv medicin är det som om att medicinen täckt över gråten så att den inte kommer ut. Men igår brast den täckelsen, och det sipprade ut lite.

Jag känner mig rädd och orolig inför hela långa sommaren. Jag måste kunna känna mig trygg och avslappnad i mitt eget hem!

 

Kortslutning

Jag sökte en lång stund efter en rubrik till detta inlägg, och kom till slut fram till KORTSLUTNING. Det får duga, i brist på bättre ord, för det jag känner nu. Jag har haft många nervryckningar i benen de senaste dagarna, och idag undrar jag verkligen vad folk omkring mig trodde att jag höll på med. Jag spände och masserade muskler i framför allt vänster ben för att häva de obehagliga pirrningarna och försöka hindra ryckningarna. Jag blir trött och jag blir arg, men mest blir jag rädd. Vad händer nu? Blir jag sämre i RLS/WED igen? Kan jag öka dosen på medicinen, eller prova någon annan? Handlar det om samma sak som hände med min förra medicin Sifrol – att jag fick för stor dos och mådde bättre av att trappa ner, så kallad augmentation? Jag har bestämt mig för att kontakta neurologen jag träffade förra hösten, men vill först avvakta i ett par veckor för att se om inte den ökade dosen ger effekt. Jag orkar faktiskt inte med det här.

Ångestnivån är förhöjd, troligen mest på grund av RLS/WED. Jag blir trött och har ingen ork över för verkstan som jag längtar till. Just nu är det så stökigt där eftersom jag har för lite plats för alla grejer och inte kommit mig för att göra något åt det, och då blir det ännu lite motigare. Jag inbillar mig att jag skulle kunna slå mig ner en liten stund i alla fall, om jag inte behövde gräva mig fram först.

Jag har faktiskt tagit semester en dag och kanske blir det en till i november. Jag behöver extra ledigt för att få något gjort till julmarknaden. Jag är inte orolig för att ha saker att sälja – jag har en del som är färdigt eller går snabbt att få klart – men jag har en del idéer som jag vill testa och framför allt vet jag att jag skulle tycka att det vore så KUL! Kul att sitta där och göra grejer, planera hur bordet på marknaden ska se ut och skriva listor över saker att ta med (tidningar att stå på som isolering mot den kalla marken!).

Att det blev just kortslutning som fick symbolisera det jag känner, är vid närmare eftertanke inte helt rätt. Jag är inte helt körd ännu! Men det är som att tio tankar och känslor går genom huvudet samtidigt, och en del gör mig glad men andra gör mig förtvivlad. Det är ingenting jag kan ta på riktigt, det är undanglidande tankar eller snarare känslor. Jag får också lätt panik vid tanken på vad det är som händer. Min stora överskuggande rädsla är ju att jag ska bli sjuk på nytt. Inte för att jag tror det – det gör jag faktiskt inte – men konsekvensen blir så stor om det händer. Jag tänker ofta på att jag liksom balanserar mellan olika bråddjup, och den yta där jag är trygg och säker är inte så stor. Förut beskrev jag det som att jag inte hade några marginaler alls, att jag gick på fäljarna. Nu har jag marginaler, men de är fortfarande högst begränsade.

Jag och min syster var hos vår pappa i Jämtland i helgen. En skön och avslappnad helg. Den här bilden har han på väggen: Pia 10 år. Vi var hos fotografen och jag minns att jag hade bestämt mig för att le med stängd mun för att inte visa mina skeva framtänder. Men fotografen lurade mig att skratta och det blev ju fina bilder tycker jag idag! (Därefter följde fem år av tandställning …)

Regnplask och hjärnspöken

Nu är jag och min syster tillbaka i hennes stuga i Söderhamns skärgård där vi var förra helgen. När vi kom fram igår eftermiddag var det varmt och soligt och bland det första vi gjorde var att bada – ljuvligt skönt!
Vi dukade upp vår middag vid bryggan: goda ostar, levainbröd och prosciutto. Förutom en och annan båt och vattenskoter var det nästan helt tyst. Lite sus från den stora fina aspen som darrade lite i brisen, en häger som skrek på hög höjd – annars skön tystnad.

Solen gick ner i säck, men strax innan speglades den i mina solglasögon!

Idag njuter vi av att sitta inomhus, kura med tända ljus och lyssna på regnet utanför.  Jag broderar på mina skröfslappar. Här är en som börjar bli klar:

Jag känner mig väldigt stolt och glad över att jag utmanat en del av mina rädslor i sommar. Jag har bestämt mig för att träna bort en del av rädslan för spindlar genom att tvinga mig att gå i närkamp med dem. När jag sett en spindel har jag försökt röra vid den, men oftast springer de iväg. Det har varit nästan märkligt enkelt, även om jag fortfarande inte gillar spindlar alls.

En annan rädsla som jag dragit på mig på senare år är att köra på motorväg. Det är något med den höga farten och att jag liksom inte riktigt litat på mig själv. Jag vet att det är orimligt och helt taget ur luften, men det har ändå hindrat mig. Förra året när jag körde upp hit till Söderhamn så valde vi att delar av sträckan ta den långsammare (och vackrare) kustvägen innanför E4:an, men i år kändes det helt lugnt att ta motorvägen. Jag bestämde mig bara. Intalade mig själv att det bara sitter i mitt huvud. Att jag kört åtskilliga år och åtskilliga mil utan incidenter. Då gick det finfint!

 

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

I morgon är det dags och jag är rädd

I morgon ska jag arbeta i åtta timmar. Japp, nu är det dags för heltid. Äntligen men också NEJ! Jag kan inte! Orkar inte! Men alltså, hur ska det gå?!

Idag har jag varit trött och seg men det har varit en dag då det har gått bra. Jag var ensam i flera timmar, och tog allt i sakta mak. Sov utomhus när jag blev trött, och vilade mycket överhuvudtaget.

Ju närmre kvällen kom desto räddare blev jag. Hur kunde jag planera så dåligt att det är två möten som ställer en del krav på mig redan första dagen?! Jag får prata med mig själv för att lugna mig, och jag tycker att det känns aningen bättre nu en stund innan läggdags.

Jag är rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag inte alls kan jobba 100 % och kanske värre än så: att jag blir sämre och inte kan jobba alls eller bara deltid. Egentligen tror jag inte på det där, inte helt och hållet i alla fall. Det får bli en tupplur i vilorummet i morgon! Nu MÅSTE jag sova!