Sjätte bilden – vackra saker

Det här är ju ingen bra bild egentligen, en typisk bild att efterbehandla i datorn. Ändra framför allt exponeringen. Men jag blev störtförälskad i den vackra och oerhört välhållna Amazonen som stod på parkeringen på Biskops Arnö. Vår fotouppgift den dagen var att testa olika skärpedjup och jag hann ta några bilder innan en hel familj med två småbarn knölade in sig i Amazonen och åkte därifrån. Jag skyller på dem att bilden inte blev bättre än så här!

007

Den representerar i alla fall min svaghet för vackra saker. Jag måste inte nödvändigtvis äga dem, jag kan titta på dem på bild eller i verkligheten och njuta av dem. Kläder som har speciellt vackra och liksom skulpturala skärningar. Ingegerd Råmans glas (se bild nedan), den extremt avskalade och enkla formen. Jaguar Sovereign – enkel och formfulländad.

Ofta är det just sådant som är till synes enkelt som jag tycker mest om. Glaset Glas, som en idé om ett glas, som ur Platons idévärld!

IMG_0380

 

Vackra böcker! Vackra typsnitt! Kanske till och med att böckerna blir bättre av en god form…

 

 

 

 

 

Nu hinner jag inte mer, dags för frukost och sedan till ridskolan med dottern. Regnet öser ner så jag hoppas de får rida i ridhuset!

Jag kanske återkommer med fler bilder på vackra saker som får mig att må bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Femte bilden – skrivande

004

Det började i höstas. En utmaning på Facebook: lägg ut fem bilder som är minst 15 år gamla. Jag gick igång direkt, hittade fina bilder och skrev allt längre inlägg om dem. Det blev betydligt fler än fem bilder, jag tror jag skrev i en hel månad – ivrigt påhejad av dem som läste! Många skrev till mig att jag borde skriva en bok, och även om de inte menade det bokstavligen så blev jag peppad. Jag skriver ganska bra faktiskt!

Detta hände när jag nyss blivit sjukskriven på heltid igen. Jag låg i soffan mer eller mindre hela dagarna, orkade inte annat. Men jag fick mycket energi av att leta bilder, minnas och skriva. Och även om jag inte tänkte mig skriva en bok så fanns en tanke om att skriva mer om mitt liv, bara för mig själv. Jag märkte att jag mådde väldigt bra av det.

Så föddes idén till en blogg. Den begränsning bloggen har är att jag inte skriver vad som helst, jag lämnar enbart ut mig själv. Men den stora fördelen, att få formulera mig själv mer disciplinerat överväger. Det jag inte räknat med var hur reflekterande själva skrivandet är. Att jag genom att få anstränga mig att formulera mig i skrift för andras ögon kommer till insikter i samma stund jag sitter där och skriver blogginläggen!

Jag har lånat några böcker om att skriva självbiografiskt, och funderar på att skriva mer enbart för mina egna ögon.

När jag skulle ta en bild som skulle representera skrivandet gjorde jag först några tråkiga försök att fotografera datorn med bloggen på skärmen. Jag provade olika mer eller mindre ”konstnärliga” vinklar. Till slut gav jag upp och fick ingivelsen att ta till gammal hederlig papperspyssel! Jag tog av pärmarna till min anteckningsbok och rev bokstäver som jag nålade fast på anslagstavlan i mitt rum. Så hängde jag upp en penna som ett utropstecken och provade olika slutartider. Jag ville inte bara ta en bild rätt upp och ner. Jag tänkte att den skulle bli lite drömsk, och tog allt längre slutartider så att min hands darrningar skulle göra det lite suddigt. Bilden ovan är inte så suddig, men lite fina skuggor i alla fall.

Ännu ett sinnesminne!

Nu minns jag vad det var jag glömde när jag skrev förra inlägget om minnen av sinnesintryck. När jag var liten sydde mamma lakan och örngott till mig. Hon kantade och dekorerade med fina band. När jag för en tid sedan behövde sy i en hängare i en handduk letade jag bland mina band och hittade just ett av de banden! En stark känsla av barndomens sänglinne kom över mig!

image

Minnen av sinnen

Idag har jag tänkt på minnen som härrör från sinnesintryck. Det började med att jag berättade för min mamma om ljudet av bladsus genom det öppna fönstret i mitt rum på Biskops Arnö. Att det påminde mig om samma ljud i min systers sommarstuga i Söderhamn skärgård. ”Ja, det skrev du om i bloggen” sa mamma. Hm, minnet är kort. Jag kom på flera såna minnen av sinnesintryck:

Smaken av en sockerbit doppad i kaffe. När jag var fyra år bodde jag en sommarmånad hos min farmor och farfar på den gård de arrenderade i Mälgåsen i Jämtland. På morgnarna väckte farmor och jag farfar med kaffe på sängen, och då fick jag doppa en sockerbit i kaffet och suga på. Jag kan framkalla den stunden på ett ögonblick med den smaken!

Ljudet av morfars steg i källartrappen i Vallrun, deras hus i fjällen. Tunga jämna steg som hördes ofta. Han var nere i källaren och fixade med pannan eller något annat kollijox, det var alltid nånting på gång. Också ljudet av dörren från farstun in till köket. Den dörren var oftast stängd för värmens skull.

Ett annat ljudminne är från huset i Söderhamns skärgård. Det är ett särskilt ljud när man går in i det lilla köket. Det är dels hur själva steget på golvet låter, men det är också en annan slags ljud i det rummet. Det är inte enbart ett minne utan jag upplever det varje gång jag är där. Men det är förknippat med så mycket underbart från tidigare vistelser! Även den lätt burkiga ljudbilden i den branta trappan upp till övervåningen här hit. Och hur det låter när mamma frenetiskt pumpar igång fotogenköket! Ljud jag kan framkalla när som helst.

Ett doftminne jag upptäckt på senare tid är när jag borrar in näsan i hästpäls. Den doften gör att jag slängs tillbaka till 11-12-årsåldern då jag hängde med min granne och klasskompis Eva till olika stall i grannskapet.

ZzzzzW Det här har katten Semlan skrivit, som synes tycker hon att jag borde ägna mig mer åt henne!

image

Jag kommer säkert på fler minnen av liknande slag, visst är det fascinerande! Och jag njuter av att plocka fram dem. Det är det där med att vara minneskänslig som jag skrev om tidigare.

 

Fjärde bilden – vänner

För att illustrera vänskap valde jag en av de bilder jag tagit på de andra kursdeltagarna utan tanke på uppgifter i kursen. Eftersom jag inte tillfrågat dem så lägger jag istället upp en bild som jag tog själv med mobilen när jag kom hem från kursen. Jag var väldigt trött och båda katterna kom och la sig hos mig. Vi hade längtat efter varandra! Trogna vännerna Semlan och Marina!

image

Jag har lyckan av att hålla kontakten med tjejerna från min grundskoleklass. De flesta av oss lyckades sammanstråla en helg på Trosa stadshotell det året vi alla fyllde 40 år, vi har sjungit Jamtlanstaus (Jämtlandstös, en hyllning till den jämtländska kvinnan) på varandras bröllop, och i samband med Storsjöyran i slutet av juli är många ”hemma” och kan träffas. Det är med ojämna mellanrum vi ses men tack vare Facebook har vi mer kontakt och kan planera träffar betydligt enklare än tidigare. Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv i många år innan Facebook fanns! Det känns aldrig motigt att höra av sig, vi bara fortsätter samtalet. Så värdefullt!

Förut trodde jag att det skulle vara svårt att få en nära vän i vuxen ålder, men nu har jag tre nära vänner som är viktiga för mig som bor i närheten och som jag lärt känna på senare år. Med nära vän menar jag en person jag kan prata med om det som ligger mig och dem nära, som kan vara svårt och som vi inte pratar om med vem som helst. Alla tre lever liksom jag med psykisk ohälsa på olika sätt, och förmodligen är det därför vi kommit varandra närmare än vi skulle gjort annars. Jag har inte svårt att öppna mig inför andra, men skillnaden är att jag väljer att begränsa mig för att inte verka påfrestande. Jag tänker att det finns en gräns för hur mycket en annan människa orkar lyssna på någon som behöver prata, men i de här tre relationerna har vi lika stort behov av varandra och då håller jag inte tillbaka.

Vi var tolv delatagare på fotokursen och det var en av de bästa grupper jag deltagit i! Vi hade så roligt tillsammans, vi delade med oss generöst, hjälpte varandra, peppade och uppmuntrade. Det blev inga fasta konstellationer utan vi umgicks med alla i gruppen. En av kursledarna sa att hon märkte att det var en speciell och lite ovanlig grupp. Nu har vi en Facebook-grupp för att hålla kontakten och dela bilder med varandra, roligt!

Så här skrev jag i höstas på Facebook om min syster Åsa:

”Det bästa jag fått av mina föräldrar är min syster Åsa. Numera spelar givetvis inte åldersskillnaden någon roll, men även när vi var barn var vi nära.
Mitt första minne är när min faster Gerda och jag står i hallen hemma i Västertorp och väntar på att pappa och mamma ska komma hem med Åsa från BB. Då var jag 3,5 år.
Ett syskon är något av det finaste man kan ge sitt barn. Syskonkärlek ingår inte med automatik men för mig var det viktigt att ha åtminstone två barn. Någon att gadda ihop sig med. Att lära sig att dela och samsas. Men också någon att dela minnen av att leva i sin uppväxtfamilj med, som en slags bekräftelse. För mig betyder just det oerhört mycket.
Och nu är vi nära rent geografiskt igen, det känns fint! ❤️”

Min syster finns alltid där. Jag behöver inte säga mer.

Så trött idag!

Jag är så oerhört trött idag. Förmodligen en trötthet jag sköt framför mig under vistelsen på Bisops Arnö. Jag var förvånad över hur mycket jag orkade där, trodde att jag skulle behöva vila mer. Och det gjorde jag uppenbarligen fast jag inte ville kännas vid det då. Som tur är har jag en helg utan något inbokat så jag kan ägna mig åt att vila och sova. Och det har jag gjort. Trots en god natts sömn sov jag middag redan vid 11-tiden idag, och nu är jag sömnig igen, kl 19.30!

Jag drog ju ner på medicinen mot RLS/WED för ca två veckor sedan. Först märkte jag ingen skillnad, men under dagarna då jag var bortrest kände jag knappt av det alls! Underbart! Nu när jag är hemma känner jag lite mer men mindre än förut. Hoppas hoppas hoppas att det håller i sig!

image

Tredje bilden – det jag gör med mina händer

Det här halsbandet får symbolisera allt jag gör med mina händer: smycken i olika material, broderier, nålfiltning, kalligrafi och kort av vackra papper.

003

Jag har gjort en del saker förut, framför allt har stickning funnits mer eller mindre intensivt i min vardag allt sedan min bästis Annas mamma lärde oss sticka när vi var 7-8 år gamla. När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern stickade jag nästan konstant. Det var förmodligen lugnande även om jag inte formulerade det så då.

Även nu känner jag hur bra jag mår av att göra saker med händerna. Att känna hur det växer fram och hur kreativ jag känner mig! Att det blir bra, och som jag tänkt mig. Ibland bättre än jag vågat tro.

För många är det säkert självklart varför det får mig att må bra. Jag googlar och får flera träffar på ”må bra av handarbete”. Flera hänvisar till samma forskning på Harvard (min inre bibliotekarie undrar lite om någon kollat källan innan de återger vad andra skriver!) som säger att handarbete som är repetitivt som till exempel stickning fungerar blodtryckssänkande och även sänker pulsen. Det låter ju helt rimligt. Andra saker som stod (utan hänvisning till forskning) var att fokusering på något här och nu gör att stressande tankar inte får utrymme. Det kan jag känna igen, att jag förlorar tidsuppfattningen för att jag är så inne i det jag gör. Plötsligt har det gått flera timmar. Kanske inte så konstigt att jag fått tennisarmbåge! Tre veckor och en dag kvar till kursen i fritt broderi på Capellagården …

Andra bilden i temat – kärlek

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002