Nummer 599

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Självmedkänsla

Jag lyssnade på Malou von Sivers sommarprogram i efterhand igår. Det var väldigt bra tycker jag. Utlämnande och känslosamt men också allmängiltigt. Jag tror att det är bra att de som har språket i sin hand sätter ord på känslor. Även om den som läser eller lyssnar har andra upplevelser med sig som kantstött dem, kan känslorna vara desamma och det kan vara hjälpsamt med igenkänningen. Just så är det, så känns det, det finns fler som känner likadant, det är inte jag som inbillar mig, det kanske inte är mitt fel.

Hon använder ett bra ord: självmedkänsla. Inte att förväxlas med självömkan med dess förklenande och gnälliga klang. Att känna medkänsla med sig själv. Att förstå och att tillåta. Tillåta sig att tycka synd om sig själv, och att tycka om sig själv. Vara mån om sig.

Malou von Sivers sa också att ”Min sårbarhet är min styrka och min drivkraft, den som gjort mig till den jag är. Den är mitt livs tatuering.” Jag känner igen mig i det. Jag tror också att min sårbarhet och känslighet är en viktig del av mig och den jag blivit. Den har påverkat mycket i mitt liv. Och den styrka jag samtidigt känner i att klara av’et. De är avhängiga av varandra. Det är ju ingen konst att vara stark och man inte är känslig, för att travestera Tove Jansson. Och att vara känslig men inte stark (svag?) vore förödande.

Idag fyller jag 52 år. Jag tycker att 50-årsåldern hittills är måhända den bästa av åldrar hittills. Jag känner mig kompetent yrkesmässigt och tar plats i tillvaron mer än jag någonsin gjort. Mensen (den jävliga jävliga) är borta. Visserligen svettas jag som en gris emellanåt, men tydligen kan det vara låååångt värre. Jag har gått upp massor i vikt, delvis pga mediciner, stillasittande och stresshormoner. Men det tänker jag ta tag i när jag orkar. Jag har högt blodtryck (tre mediciner), rastlösa ben (medicin + diverse tillskott) (#hata), svårt med sömnen (medicin), hypotyreos (en medicin) och behöver stämningshöjande medicin för att stå upp. Men jag har också fler riktigt nära vänner än jag haft sedan tonåren. Jag har en man som är min stora kärlek. Om ett halvår är det 25 år sedan vi träffades, och vi har varit gifta i 22 år. Vi har underbara barn, på olika sätt fantastiska och säregna. Det finns en stark och grundmurad kärlek i vår familj, trots allt. Och ja, ibland heter jag Pollyanna!

Jag önskade mig utrustning för att göra linoleumtryck i födelsedagspresent:image

Det ska bli roligt att pröva på!

Andra bilden i temat – kärlek

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002