Återhämtning

Tillbaka efter en vilsam och kravlös helg i Söderhamns skärgård, på den lilla ön Bonnorn där min syster har en sommarstuga. Återhämtning också i den bemärkelsen att byta miljö och det till ett ställe där det är mycket lite som pockar på. Det mesta går långsammare där. Det finns ingen el, vatten eller avlopp, vilket kräver en del planering men också att man låter sysslor ta tid. Mycket vilsamt.

Jag vilade en del i hängmattan med utsikt mot vattnet på ena sidan och den rara stugan på den andra. Jag tänkte nästan ingenting alls på allt som mina tankar kretsar kring i vanliga fall, jag kunde koppla bort det, och det var ju själva meningen med att rymma iväg en helg!

image

Första morgonen vaknade jag vid 6-tiden. De andra sov och jag tog med en kaffekopp och digestivekex ner till bryggan där jag satte mig i morgonsolen och tittade ut över havet. Det var nästan alldeles tyst, fåglarna vaknade efterhand men måsfåglarna hade tydligen redan flyttat så det hördes inga måsskrän. Plötsligt simmade en mink bara en meter ifrån mig, sprang upp på några stenar och försvann innan jag hann få fram kameran! image

image

Jag har nog aldrig varit på Bonnorn så här sent på året. Det blev verkligen beckmörkt på kvällen, och stjärnklart! Vi stod och tittade på stjärnhimlen och det var längesen jag såg så många stjärnor. Det var mäktigt.

Vi såg många fågelsträck också. Nu är det höst, lite mindre kravfylld än sommaren.

image

 

Nästan frisk

Jag var lite orolig att jag skulle vakna med en kanonförkylning i morse, men jag mår ungefär som igår – ont i halsen och lite tjock bakom näsan. Trött i kroppen är jag ju nästan för jämnan, så det räknar jag inte. Jag har jobbat idag och känner mig helt ok. Nu vågar jag hoppas på att jag kan åka med till Bonnorn i morgon!

Jag hinkar i mig te för att lindra i halsen, jag älskar YogiTea! Den godaste smaken är Sweet Chili men den är lite för stark för min hals just nu så det blir Licorice istället. image

 

En vän la upp den här bilden på Intagram, linkärvar från världsarvsgården Kristofers i Järvsö. Är de inte fantastiskt vackra!

image

Jag funderar på om jag ska ge mig på att brodera bilden, men jag vet inte. Jag ska i alla fall förbereda några broderier att ta med till Bonnorn ifall andan faller på. Jag ska nålfilta det mesta hemma så jag slipper ta med allting.

Nu ska jag bara hålla mig frisk!

 

Lite uppåt

Nu har jag bestämt mig för att följa med min syster och svåger till deras sommarparadis i Söderhamns skärgård i helgen. Jag har skrivit om det stället förut i sommar. Där ska jag ligga i hängmattan, sitta på bryggan och titta på horisonten, kanske brodera lite. Skrota runt och göra ingenting. Min syster och jag brukar laga så god mat i det lilla köket, och har vi tur blir det middag på bryggan där vi kan vända oss bort från havshorisonten mot öster och njuta av solnedgången i väster.

image

Jag ska bara inte bli sjuk. Har lite ont i halsen men tänker vägra. Jag häller i mig te idag som lenar halsen. I morse hade jag gjort mig klar för att åka till jobbet och stod redan utanför dörren när jag kom på att jag skulle jobba hemma idag. Det hade jag egentligen tänkt från början men ändrat av någon anledning. Jag öppnade dörren och gick in igen, bytte om till hemmakläder och satte mig att jobba redan innan klockan 7! Det är nog bra för den lilla förkylningen också, att ta det lugnt en dag.

Jag fick en kommentar och fråga på bloggen idag av någon jag inte känner, och jag blev så himla peppad av det, tack Karin!

Annars har jag hämtat mig lite från helgens sänkta sinnesstämning. Jag har pratat med min läkare om sjukintyget och förhoppningsvis blir det tydligare nu.

Det tråkiga är att jag inte haft riktig lust och ork för verkstan sista dagarna, men det är väl naturligt. Bara segt att inte orka med det som ger pepp. Men jag kommer igen! (Peppiga Pia ?)

När jag åkte tåg hem från Göteborg i förra veckan tog jag några bilder på det vackra odlingslandskapet man åker förbi. De ska inspirera till nya nålfiltade bilder har jag tänkt. image

 

 

Sänkt

Jag har varit så trött och sänkt i helgen. Oron för brevet från Försäkringskassan ligger som ett mörkt moln inuti mig. Rent förnuftsmässigt kan jag nog ändå tro på att det löser sig, men det är tyvärr inte förnuftet som har övertaget utan känslan. Jag har inga reserver att ta fram när sånt här dyker upp. Inget att ta till för att rycka upp mig några snäpp och ta tag i situationen. Jag blir bara sänkt. Trött i hela systemet. Benen blir som tunga stockar, och armarna är tunga och långsamma. Ångesten stiger och sjunker över dagen. Jag försöker sova middag men benen pirrar och rycker när jag försöker. Jag påbörjade ett nytt broderi i morse men har inte orkat ens det idag.

Jag funderar på att resa bort, helst någonstans där det är tyst och lugnt och vacker natur. Min man föreslog Tällberg och det känns lockande, men lite väl långt bort. Jag ser för mig hur tågresan med eventuella förseningar bara blir ett stressmoment. Nu skulle man ha en stuga! Jag ska fundera vidare på det.

image

Brev med Oro

Det kom ett Brev med Oro. FK ifrågasätter mitt läkarintyg och vill veta mer om bland annat varför jag inte kan ställa mig till övriga arbetsmarknadens förfogande, om jag kan jobba heltid om jag hade ett annat arbete. Det är något min husläkare och jag pratat om, att det inte spelar någon roll vilket arbete det är eftersom det inte är arbetet som gör mig sjuk. Jag kan inte säga att det är att vara hemma som gör mig frisk, men om jag inte kan vara hemma och vila med minimerade sinnesintryck skulle jag inte kunna arbeta alls. Jag har i stort sett varje dag behov av att lägga mig med en kudde över huvudet och stänga ute allting. Andra dagar räcker det att ta det lugnt, utan att någon ber mig om saker eller att jag ska förhålla mig till någonting utanför mig själv. Handarbete mår jag bra av, det är friskvård för mig, men jag kan inte se att det skulle kunna vara ett arbete att försörja mig på, och jag kan inte handarbeta hela dagarna heller. Jag vet inte vad det skulle vara för arbete som jag skulle orka hela dagarna.

Jag återkommer till psykologen jag samtalade med förra sommaren. Hon är specialist på utmattningssyndrom och sa att det måste till ett lugn kring mig, en långsiktig och stabil lösning på vårt dilemma. När väl det är på plats kan jag påbörja mitt hållbara tillfrisknande. Jag trodde att jag var där nu, men det blev inte som jag hoppats på och nu vet jag inte alls hur livet kommer att se ut ens på kort sikt. Än mindre på lång. Men är det något som FK lyssnar på? Eller är det just det de ser? Att jag nog inte kommer att bli frisk inom rimlig tid och måste hitta andra lösningar än att vara deltidssjukskriven?

namnlöst-63När jag var sjukskriven på grund av stark ångest i 25-årsåldern levde jag med hotet om att läkaren inte skulle sjukskriva mig tillräckligt länge. Hon sjukskrev mig i 2-veckorsperioder och eftersom jag inte hade ett jobb att återgå till utan precis lämnat mina universitetsstudier, var det högst ovisst vad jag skulle göra den dag hon inte tänkte sjukskriva mig längre. Jag var inte ens i skick att gå till arbetsförmedlingen, än mindre söka jobb. Många dagar kunde jag inte svara i telefon, och vågade inte träffa någon. Oron för sjukskrivningen förvärrade mitt tillstånd och till slut gick min terapeut till läkaren och försökte förklara läget. Minnet av denna oro kommer tillbaka nu. Vad gör jag om de inte längre kommer att godkänna sjukskrivningen, utan kräva att jag söker jobb som jag ”klarar av”?

Det finns inget jag hellre vill än att kunna jobba heltid och må bra. Jag har inga illusioner om att bli den jag en gång var, i alla fall inte på kort sikt. Men att både orka jobba heltid och ha ett vanligt vardagsliv – det är min enkla dröm. Jo, en sak står högre upp på listan och det är att mina barn får ett bra liv och mår bra. Ett bra liv, vad mer kan man begära? Kunna försörja sig, ha vänner och kärlek i sitt liv. Inte alltför stor oro för morgondagen, känna trygghet. Det är väl inte för mycket begärt när man bor i vårt land i alla fall?

Jag är djupt tacksam över Sveriges sociala trygghetssystem. Jag betalar gladeligen mer skatt till dem. Det finns brister i dem och det är oroande, men jämfört med de flesta andra länder finns en trygghet här att inte falla alltför lätt igenom maskorna i skyddsnätet. Jag och min familj har fått mycket tillbaka för våra skattekronor, och då tänker jag inte på de ROT-avdrag vi gjort, utan på habilitering, vårdbidrag, psykiatrin, sjukpenning, socialtjänsten, LSS, VAB-penning, psykologer och så vidare. Och då har jag inte ens räknat upp rätten till kostnadsfri skolgång ända upp till universitetsnivå, starkt subventionerad sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg – ja listan kan göras lång. För att inte tala om solidaritetstanken med hela systemet: alla betalar efter förmåga och behovet styr vem som får mest. Inga allmosor utom rättigheter och skyldigheter i livets olika skeden. I alla fall är det så det är tänkt och jag litar på att det fungerar så i de allra flesta fall. Detta är det vackraste jag vet.

namnlöst-50Tillbaka till Brevet med Oro. Min läkare frågar varje gång vi ses om FK hört av sig. Han säger att om de har synpunkter på läkarintyget så är det hans fel, att han inte uttryckt tillräckligt väl vilka behov jag har av sjukskrivning. (Jag kan väl erkänna att han kanske inte riktigt har språket i sin hand!) Förhoppningsvis kan han göra det bättre nu, och så räcker det med det. Tills dess är det tillit tillit tillit som gäller …

De nålfiltade bilderna

Till min stora glädje är det flera som velat ha de nålfiltade och broderade bilderna! Det är dels roligt att andra uppskattar det jag gör, men gör också att jag kan göra fler! De är roliga att göra, och spännande att se hur mönstret växer fram och hur stygnen förstärker färgerna i ullen.

Jag har en känsla av att jag har skrivit om just det här förut, men det förtjänar att tjatas om! Jag hoppas att jag inte tagit ut mig för mycket på konferensen, utan orkar att brodera en del i morgon. Eller kanske redan i kväll …

För tillfället sitter jag på tåget hem från Göteborg. Det står stilla strax efter Katrineholm på grund av signalfel. Som tur är är klockan ännu tidigt så hoppet om att komma hem innan middagstid lever fortfarande. Jag är väldigt trött och skulle behöva sova lite, men dels spritter det lite i benen (jag ryckte alldeles nyss till så att jag slog i smalbenet i en metallbalk under stolen framför!) och dels är det ganska hög fredagsstämning i vagnen. Inte minst fyra yngre kvinnor som nog inte träffats på länge …

Nu ska jag göra ett nytt försök att knyta mig.

image

På konferens

Jag har världens bästa jobb. Jag arbetar på Regionbibliotek Stockholm med utveckling av främst barnbiblioteksverksamhet i Stockholms län. Varje län har ett region/länsbibliotek och de flesta år träffas alla som arbetar regionalt med biblioteksutveckling på en konferens. Enormt stimulerande och inspirerande konferenser med stort utbyte av tankar och idéer med kollegor från hela landet! Just nu är jag på årets konferens som äger rum i Göteborg.

Det är inte helt lätt att vara på konferens på halvtid och vara sjukskriven på halvtid, men det går. Jag har prioriterat i programmet och strukit hälften. Tiden för vila är jag på mitt rum, ligger mest i sängen och blundar i tystnaden. Jag är så glad att jag kan vara här i alla fall!

Jag har träffat på en kollega från Östergötlands länsbibliotek som också har smyckestillverkning som hobby, men hon har hållit på i många år och gör mycket mer avancerade saker än jag kan. Kolla in hennes blogg! https://silveravkira.wordpress.com

image image

Så grymt trött

Idag var det nära att jag tagit taxi hem från stan. Jag vilade i vilrummet innan jag uppbådade det lilla jag hade av kraft, och tog mig hem. Väl hemma la jag mig och sov. Min man fick fixa middag och nu ligger jag i sängen igen. Trots att jag fick behandling av naprapaten i morse är musklerna i nacken hårt spända. Jag vet inte riktigt vad det är som gjorde att det blev så här just idag. Det känns lite som att det går åt fel håll nu.

image

Känslan i ett verktyg

imageNär jag länsade mammas garnlådor hittade jag det här verktyget och insåg att jag sett det många gånger, men aldrig tänkt på vad det är. Det används när man stoppar strumpor och annat, och man spänner fast det som ska lagas över den lilla träkullen så det blir enklare att stoppa. Fiffigt! Jag ville så gärna använda verktyget eftersom jag tycker att det är vackert. Så kom jag på att jag kan använda det som en broderibåge!

image

Jag håller på att brodera små lappar av mormors lintyg som jag har en vag tanke om hur jag ska sammanfoga till en bild.Jag har också klippt ut monogram från lakan som min mormor (BM Britta Mårtensson) och min farmor (SS Sigrid Sohlén) broderat på örngott för länge sedan. De ska också finnas med bland de andra lapparna.

image

Inte ruta ett precis men …

Jag skriver en del anteckningar om vad som händer, incidenter, reflektioner och om hur jag mår. Det har blivit några anteckningsböcker nu och de flöt upp när jag städade i verkstan idag. Jag tänkte först läsa i dem, men kände ett motstånd. Det kommer inte att vara så upplyftande och jag behöver inte det just nu. Men jag läste en lång entusiastisk anteckning jag gjorde 22 december i fjol. Den var så full av hopp och förtröstan, ja tillit. Allt var inte på topp, men jag såg tecken på att det kunde bli bättre. Att det skulle kunna bli i alla fall good enough, tillräckligt bra, för att det skulle funka – livet.

(Dags för en liten utvikning: jag är stor vän av distinkta begrepp för saker, termer som beskriver en sak eller företeelse och ingenting annat. Det förenklar kommunikation, och synliggör. Good enough är ett mycket bra exempel. Det är psykologen Donald Winnicot som myntat begreppet och första gången jag kom i kontakt med det var när jag hade små barn och kände att jag inte räckte till. Jag kunde inte vara den där föräldern jag föreställt mig att jag skulle bli – känns det igen? Det var en sån lättnad att tänka att jag kunde vara en good enough mamma, tillräckligt bra! Jag duger, mina barn har det bra. Det är inte ens säkert att de skulle ha det så mycket bättre om jag mäktat med mer av det jag ville. Visst kan man säga det på svenska, men just att det är på engelska gör att det blir ett begrepp i det här fallet tycker jag. Det kanske är samma vurm jag har för fodral, askar och förpackningar som är anpassade efter saken som ska härbärgeras, tillverkade enkom för en viss sak. Till exempel de lådor som blåsinstrument ligger i, formade efter flöjten med olikformade fördjupningar för de olika delarna. En gång såg jag en ask med formen av en hög hatt, en sån där svart hatt som fina herrar hade en gång i världen. En fantastisk hattask! Nu kanske det är dags att avsluta utvikningen!)

I anteckningen från i julas skrev jag för första gången att jag utropade 2016 till mitt år. Det kom av sig, men jag är i alla fall oerhört glad för att jag börjat brodera och allt det andra. Jag har tjatat många gånger om hur mycket det betytt och betyder för mig. Jag kom på häromdagen att om någon sagt för ett år sedan att jag skulle ha gjort alla de här sakerna, så skulle jag inte tro det. Med det i åtanke kanske jag kommer att ha börjat skulptera i trästockar med motorsåg eller måla i olja till nästa sommar!

Det blev lite svamligt det här. Min läkare skrev i senaste läkarintyget att jag är tillbaka på ruta ett. Det kanske är lite överdrivet men visst har vi i en bemärkelse fått ta många kliv bakåt. Allt känns ovisst just nu. Vissa stunder hoppfulla, andra fulla av tvivel. Tillit tillit tillit.

Här kommer några bilder på de senaste alstren.

image

Vadmal, gammal spets och lingarn med fin gammal knapp.

imageJag har gjort armband av vadmal förut, här är några nya. Det är vadmal från en gammal men oanvänd vapenrock från Beredskapsboden. Mjuk, skön, varm, tät och sticks inte alls. Jag tycker mycket om den mörkgrå färgen med dragning åt grönt.

 

image

Armband virkat av finsilver