Framme!

Publicerat 3 juli, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag är så trött att jag vinglar när jag går så jag hoppas att jag somnar snabbt. Somnar i mitt fina rum här på Capellagården. Jag har fönster åt två håll och de är öppna så jag hör flera fåglar som sjunger ute i kvällen. Här är så vackert! Både odlingarna och husen. Till exempel de här väldigt speciella och fina fönstren.

Vår kursledare Lena Lundgren samlade oss en stund igår så vi har presenterat oss för varandra. Det verkar väldigt lovande, sju kvinnor i olika åldrar och med olika erfarenhet av broderi, och det blev omedelbart en god stämning i rummet! I morgon drar det igång på riktigt, så spännande!

Packat och klart för Capellagården!

Publicerat 3 juli, 2016 av Pia Borrman

Nu sitter jag på pendeltåget på väg till centralen och tåget till Alvesta. Där ska jag byta till tåget till Kalmar, där jag tar bussen över Ölandsbron till Vickleby och Capellagården. Resväskan är tung som tusan och eftersom den är tvådelad vet jag att exakt hälften av bagaget är broderigrejer: garn, trådar, bottentyg, broderibågar, nålar, saxar, band, pärlor, tygbitar, textilfärger och en del annat.

I vanlig ordning lyssnar jag på radio och just nu är det Stil, och dagens program har temat resväskor passande nog! De pratar om olika drottningars enorma bagage när de kommit flyttandes från sina tyska furstehus för att gifta sig med svenska kungar. Och en svensk kvinnlig journalist som 1913 åkte runt med kristallglas och mattor när hon gjorde resereportage. Det var ett sätt att få respekt från de manliga kollegorna och andra män för den delen.

Nåväl, jag har alltid haft en tendens att packa med för lite kläder men nu har jag i alla fall en rejäl resväska och en tung ryggsäck med matsäck och annat jag vill komma åt under tågresan.

Kameran är med förstås, den kommer nog att få jobba en hel del under veckan.

Jag har haft svårt att koncentrera mig på att läsa en längre tid nu, men jag blev inspirerad att läsa Wislawa Szymborska av en av kurskamraterna på fotokursen. Han reser ingenstans utan hennes samlade dikter. Jag hörde också en dikt av Anna Greta Wide på Dagens dikt (som jag skrev om här) och har lånat hennes dikter och Szymborskas samlade på biblioteket. Nu ligger de i packningen och kanske kan det vara lättare för mig att koncentrera mig på kortare texter.

Men framför allt ska jag ju brodera! Jag har mejlat kursledaren Lena Lundgren att jag kommer att behöva vila en del och att jag åker hem en dag tidigare, och förklarat varför. Det tyckte hon förstås var helt ok. Vi är bara sju delatagare, och det känns bra tycker jag. Det kan bli tröttande med många nya människor.

De senaste dagarna drama verkar avlöpa väl, men än vågar jag inte tro på det riktigt. Vi har fått mycket hjälp av framför allt studievägledaren och hon ska få en rejäl blomstercheck som tack! Men nu är det TILLIT som gäller, tillit och mod och tålamod! Och gå in i broderibubblan. Tennisarmbågen är mycket bättre tack vare naprapaten och min egen träning på hennes inrådan. Jag lovar att lägga upp det jag gör här, oavsett om jag är nöjd eller inte!

Nu sitter jag på tåget som går strax. Mot Öland!

Återhämtning

Publicerat 1 juli, 2016 av Pia Borrman

Jag gav mig ut på stan igår, men det blev en kort tur. Efter en halvtimme var jag helt slut av alla ljud och intryck. Jag plockade ihop en räksallad på Hemköp och drog hem till lånelägenheten igen.

Så otroligt skönt att få denna tid för mig själv! När man inte är hemma hos sig själv finns inte en massa måsten och borden heller i form av tvätt och städ. Bara att slappa! På eftermiddagen och kvällen kom en mycket god vän och före detta arbetskamrat, som jag saknar mycket i vardagen eftersom hon bytt jobb. Vi drack lite bubbel, pratade, skrattade, åt middag, pratade, drack vin och skrattade mera. Några riktigt härliga timmar tillsammans, och jag mådde så bra! Intressant iakttagelse: jag hade ovanligt små problem med ryckningar och krypningar i kroppen. Delvis kan det bero på den ändrade medicineringen men jag tror att det mest berodde på att jag mådde så bra och kunde släppa tankarna på den jobbiga veckan.

Blommande taklök i vår trädgård

Idag kommer min naprapat hit (!) och behandlar/misshandlar min tennisarmbåge. Därefter åker jag hem. Jag har hämtat åter en del av det jag behöver för att orka lite till, återhämtning.

Nionde bilden – öppenhet

Publicerat 30 juni, 2016 av Pia Borrman

Svara

Den öppna dörren med det varma ljuset där inne står för att jag mår bra av att vara öppen med hur jag mår och hur jag har det. Det är många bra saker som följer av öppenheten. Jag slappnar av mer, vet att jag inte måste hålla uppe ett sken av att allt är bra. Jag behöver inte förklara eller bortförklara de gånger jag inte orkar hålla ihop. Människor i min närhet visar en enorm empati och sympati, och erbjuder sig att hjälpa och stötta. Jag tänker att vi i stor utsträckning blir till i relation till andra, och då blir ju det jag upplever och känner inte bara hjärnspöken och inbillningar, utan något som andra bekräftar. Jag får en bekräftelse på att det är fullkomligt normalt att reagera som jag gör på den extrema stress jag utsatts för under så många år, utan möjlighet till återhämtning. Att hämta åter det som behövs för att stå upprätt.

Det är givetvis upp till envar att vara så öppen med sig själv som passar en. Det är ingenting jag bestämt mig för. Snarare något jag kommit underfund med, att jag tagit till det som en strategi helt utan medveten planering.

Ännu en sak jag får av att vara öppen är att andra öppnar sig för mig. Att få del av andras erfarenheter och samtala gör att jag får nya insikter och nya funderingar att ta med mig. Inte minst har det varit viktigt med igenkänning som en slags bekräftelse, att höra någon annan beskriva samma erfarenhet som jag har. Då FINNS det!

Jag skrev i inlägget om vänner att jag har några nära vänner som också har erfarenhet av psykisk ohälsa. Med dem känner jag inte att jag behöver lägga locket på, att jag inte tillåter mig att ta all den plats jag behöver just då. Med de flesta andra portioner jag ut lite mer så de inte ska tröttna på mig! Och jag vill ju för all del prata om annat än mig själv också! ?

Egentid på annan ort

Publicerat 30 juni, 2016 av Pia Borrman

Svara

Min syster och hennes man är bortresta och jag bestämde redan för ett par veckor sedan att jag skulle sova ett par nätter i deras lägenhet på söder för att få lite egentid. Jag är ju van vid att vara ensam några timmar nästan varje dag, och behöver det för att återhämta mig.

Igår kväll efter middagen tog jag min ryggsäck och åkte till lägenheten. Det känns oerhört skönt och vältajmat med tanke på inledningen av veckan. Gissa om det dök upp påfyllning av De Stora Problemen igår? Rätt svar, det kom ett till som troligen löstes med hjälp av ett antal telefonsamtal med tillhörande 45 minuters telefonkö samt viss åverkan. Åtminstone 75 % av familjen är nu på bristningsgränsen och det kändes inte alls bra att överge dem, men jag MÅSTE. Om jag inte tog Sertralin skulle jag ligga i en hög och gråta nu.

Idag ska jag göra precis vad jag vill och orkar. En sväng på stan blir det. Jag har tänkt besöka garnaffären Litet nystan, tygaffären Tygverket och silveraffären Silververket här på söder. Om jag orkar mig vidare kan det bli till affären Lin & fin i Gamla stan och kanske till och med till konstnärsaffären IB Wahlström på Olofsgatan. Går jag förbi någon av Stadsmissionens eller Myrornas butiker kan jag nog inte stå emot att gå in där.

Troligen får jag dela upp det på flera gånger, men det ska bli inspirerande att strosa runt i de här butikerna!

Och i kväll kommer en mycket god vän på besök och jag ska bjuda på en enkel middag, det ser jag mycket fram emot!

Kirskålen blommar så vackert nu!

Lakritsglass och tillit

Publicerat 29 juni, 2016 av Pia Borrman

De Stora Problemen som jag trodde var över blev än större igår. De löstes inte heller, men förhoppningsvis blir det någorlunda så småningom. Just nu ligger det inte i våra händer. (Jag är kryptisk igen men det måste vara så.)

Min första semestervecka har alltså hittills enbart skapat ny stress. Men idag är jag helt ensam hemma i några få timmar och får lite tid för att andas (ordet andrum har fått lite dålig klang på sistone). Jag ligger i soffan och äter lakritsglass och tittar på sista avsnittet av House of cards.

Det värsta med de här stunderna är att då hinner tankar och känslor ikapp mig. Det finns plötsligt utrymme för dem, och jag mår sämre. Men det är ju samtidigt nödvändigt.

Jag försöker också använda mig av metoden att släppa på beredskapen och känna tillit till att det kommer att bli bra till slut och att det finns människor som hjälper oss med det, och att jag själv klarar av det! Jag frågade den terapeut jag fått mycket stöd av tidigare, det låter sig sägas att man ska släppa beredskapen men svårare att göra. Hon sa att jag skulle stanna upp när jag märkte att jag la mig i beredskapsläge. Notera vad som händer, vilka tankar jag får, bena upp dem, ta fram dem i ljuset och se vad de gör med mig. Se alternativa sätt att förhålla mig. Tänka in tilliten till mig själv och andra. Jag tror att jag tagit några steg mot det och det känns bra.

Och så lakritsglass, det är också bra. Läs mer →

Ledighet är väl bra men …

Publicerat 27 juni, 2016 av Pia Borrman

Svara

… vardag är bäst! Idag hade jag proklamerat vilodag för mig själv, men det blev en av de stressigaste dagarna på länge. Innan kvällen var slut hade två Stora Problem löst sig och ett visade sig bara vara ett skrämskott. Tyvärr fick jag tillfälle att öva på TILLIT under midsommarhelgen, tillit till att De Stora Problemen som dök upp på torsdagkvällen (= försent att ringa och lösa dem) skulle lösa sig idag. Och som genom ett under fick jag tag på alla personer idag och allt löstes. Tråkigt nog härrörde problemen från obegripligt slarv från sonens skola. Nu är jag helt utpumpad,

En tråkig effekt blir att jag inte kan se fram emot broderikursen i nästa vecka lika mycket som jag gjorde förut. Lusten försvinner med orken, men jag får den nog åter.

Och att vardagen är bäst kan nog många barnfamiljer skriva under på, och i somliga familjer är detta extra starkt!

Jag broderade lite idag i alla fall. Satte på spets på etuier, på den ena också sötvattenspärlor.

Åttonde bilden – musik, radio och poddar del 2

Publicerat 27 juni, 2016 av Pia Borrman

Svara

Musiken fick inte plats i första inlägget men för mig, liksom som många andra, är musik viktigt. Inte så att jag håller mig uppdaterad om ny musik. Jag är lyckligt lottad med människor omkring mig som ger mig tips. Framför allt min man som själv spelar gitarr och trumpet, men också sjunger väldigt bra. Han gillar de flesta genrer och jag ber ofta honom sätta på musik när jag vill lyssna, det blir ofta bäst! På senare tid har han till exempel hittat Glen Campbell, Maria Muldaur och Andrew Bird som jag älskar!

Vi var båda stora fan av Frank Zappa när vi träffades. Två gånger har vi varit på sonen Dweezil Zappas konserter när han spelar pappa Franks låtar.

Min syster är också en viktig musiktipsare, underbara Rufus Wainwright hittade jag genom henne och det var hon som trodde att jag skulle gilla A Camp som är något av dem jag lyssnat mest på på senare år, liksom Cardigans.

Ett minne av musik som empowerment: jag ska representera biblioteket i kultur- och fritidschefens ledningsgrupp (jag jobbade då på Sollentuna bibliotek). Jag vet att det kommer att bli ett möte då jag behöver stå på mig, och jag laddar på vägen dit genom att lyssna på King Crimson The Great Deciever på hög volym i hörlurarna, samtidigt som jag upprepar mantrat för mig själv: jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom. Musiken får mig på stöddigt humör och stärker mig. Jag minns inget av mötet men jag minns känslan jag fick av musiken.

För tillfället lyssnar jag mycket på Rigmor Gustafssons skiva When you make me smile. Jazzpop kan man väl karaktärisera det som, påminner mycket om Rebecka Törnqvist som jag lyssnade mycket på för en del år sedan.

Avslutningsvis två skivor jag ständigt återkommer till: Parallell lines med Blondie med en av de vackraste textraderna jag vet – ”I will give you my finest hour – the one I spent watching you shower”, och Hunky Dory med David Bowie. Jag älskade Liv på mars med Annifrid Lyngstad och hörde en dag till min förvåning en man sjunga den på engelska!

Här är den i den oförlikneliga Auroras version som hon avslutade konserten med som jag var på i vintras:

Mera tips om RLS/WED

Publicerat 27 juni, 2016 av Pia Borrman

Jag hittade en facebookgrupp, WED/RLS Rls på svenska, där jag fick en del tips och massor av igenkänning! Vi är många med svåra problem (eller som WED-förbundet skriver ”avancerad form”) av sjukdomen, dvs besvär alla tider på dygnet.

Det nya tips jag fick som jag ska testa redan i natt var att sova med stödstrumpor. Jag har ett par som jag använt vid långflygningar, och jag ska testa dem först. Det ska också finnas kramstrumpor att köpa på Apoteket så de ska jag nog testa också om inte mina strumpor hjälper.

På FB-gruppen läste jag att en kvinna nu diagnostiserats med utmattningssyndrom efter 30 år med RLS/WED! Tacka tusan för det!

Vi flyttade vår pion förra året och trodde vi skulle få vänta med blomning något år, men den har fått två blommor i år i alla fall!

”På andra sidan sorgen”

Publicerat 26 juni, 2016 av Pia Borrman

Svara

David Lagercrantz sommarprogram igår var en finstämd men plågsam skildring av hans relation till sin far, Olof Lagercrantz som är en mina stilistiska idoler. Jag återkommer till det.

Han beskriver sin egen historia av återkommande depressioner och inläggningar på psykiatriska kliniker. En formulering bet sig fast hos mig:

”Det finns alltid ögonblick när havet drar dig undan och du darrar av förvåning och hopp och livet återvänder. Jag har upplevt mina lyckligaste ögonblick på andra sidan sorgen.”

Jag känner igen mig i de ögonblicken. Då jag mer eller mindre plötsligt känner mig stark och glad och ja, jublande lycklig! Som om jag vaknar eller plötligt kommer med huvudet över vattenytan eller någon annan liknande bild. Lyckan och hoppet är överdådigt men känslan är aldrig särskilt långvarig. Därmed inte sagt att jag faller rakt ner i Svarta Hålet från det lyckoruset. Så snabba vändningar är det inte.

Som tonåring hade jag oerhört svåra menssmärtor tills jag fick rätt medicinering. (Det skulle senare visa sig att jag hade endometrios men det kan många läkare mycket lite om än i denna dag.) Jag bar med mig den medicinen vart jag gick, den kändes livsviktig. Men det hände ändå att jag vid enstaka tillfällen var utan den när jag fick mens. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes när jag tagit medicinen försent och fortfarande har djävulskt ont men smärtan vänt och börjat klinga av. Det var en sån lyckokänsla, trots att jag vred mig av smärta! Den känslan tänker jag på nu när jag skriver om kontrasten mellan förtvivlan och känslan av hopplöshet, och lyckoruset över att jag lever, har det bra trots allt och har så många fina viktiga människor i mitt liv. Så tröttande!

Tillbaka till Olof Lagercrantz. Jag läste många av hans böcker i 20-25-årsåldern, och älskade hans vackra och lärda språk. En del av böckerna förstod jag inte riktigt men njöt av på mitt sätt. Favoriten är Dagbok från 1954. På min 29-årsdag fick jag en underbar present av min då blivande man: en fin utgåva av Dagbok med en hälsning från författaren – till MIG! M hade skickat den till Olof med returporto och önskan om dedikation – svårslagen present!