Ostadigt

Idag räcker det med en vindpust så ramlar jag. Minsta krav eller uppfordrande  röst får mig på fall. Ett i vanliga fall ganska obetydligt meningsutbyte i morse fick mig att lägga mig i soffan med tryck över bröstet och en känsla av att jag inte kunde andas djupt, att det tog stopp. Jag försökte förklara men det är inte alltid så lätt att förstå, även om viljan finns.

Jag var helt ensam hemma i ett par timmar på eftermiddagen, sällsynt numera och oerhört skönt. Jag gjorde inget särskilt men det var bara så vilsamt att veta att ingen skulle kunna komma och pocka på.

I morgon ska jag prova på taktil massage för första gången. Det frigör oxytocin och ska vara bra för att skapa lugn i kroppen. Det kostar en del men jag vill verkligen prova.

Jag har suttit i verkstan aningen mer igår och idag. Målat på lintyg som jag ska brodera på. Jag har en idé som jag ska testa, vi får väl se om det blir nåt! Här är en början:

IMG_1441

Inställt

För några veckor sedan bokade jag tågbiljetter för att hälsa på min barndomsbästis Anna (ja hon är fortfarande en bästis!) i Småland. Resan skulle blivit av nu i helgen som kommer, och jag har verkligen sett fram emot att ha en riktigt avkopplande helg tillsammans med henne. Men det är bara att inse att det blir till att skjuta på resan, jag orkar inte.

Igår var jag och min man på ett möte i kommunalhuset här i Upplands Väsby, och redan på väg in i centrum från parkeringen kände jag att det skulle bli tufft. Bara att ta mig igenom hela centrum tog sin rundliga stund, och att sitta i möte med fem personer är väldigt tröttande. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga efter vilrummet, men lyckades ta mig igenom mötet till slut. Här någonstans insåg jag att jag inte kommer att orka resa på fredag. Det kommer att kosta alldeles för mycket, och jag kommer inte att vara en rolig gäst heller.

Jag avvaktade till idag. Jag skulle till sjukgymnasten för att få akupunktur, och bestämde mig för att fatta beslut om resan när jag sett hur den utflykten gick. Jag var inte lika trött som igår men det stod helt klart att jag vackert får stanna hemma i helgen.

image

Många frågar vad som utlöst denna försämring, och jag försöker förklara för husläkaren, sjukgymnasten och alla nära och kära. Många tror, och det är inte så konstigt, att jag kokat för mycket knäck, köpt för många julklappar och lagt in för mycket sill – med andra ord julstressat. Men jag har verkligen inte det, inte sån stress i alla fall. Och så slår det mig med ens: det är inte mitt fel! Jag har inte gjort något för att bli sämre! Jag har överlåtit julgodistillverkningen till dottern, dragit ner på pyntet, dragit ner på julklappar, planerat i god tid och rent ut sagt struntat i en del saker. Dessutom har jag haft hjälp. På jobbet är inte julen en hektisk tid alls, och jag har varit extra noga med att inte stressa där. Jag tänker inte ta på mig den här försämringen! Den överföll mig, den slog först! Den enda förklaringen jag har är att kroppen och knoppen minns alla kaotiska jular, och stänger ner verksamheten. Det är också mitt hopp om snar bättring.

Testar att öka dosen

Jag tar sedan ett par år sedan medicin som är stämningshöjande, dvs den höjer min nivå av den kroppsegna signalsubstansen seratonin så att jag inte deppar ihop alldeles. Min läkare säger ”lyckopiller” med stora citationstecken och vad jag anser om det uttrycket kan läsas här.

Eftersom jag har så pass mycket ångest nu ska jag prova att gå upp lite i dos. Jag testade att höja för ett år sedan också, och tyckte inte att det hade någon effekt då, men ger det en ny chans.

Det som varit skönt med effekten av Sertralin, och som jag först upplevde som nästan kusligt (läs mer här), är att jag mycket sällan gråter numera. Det var det som var mest hjälpsamt med medicinen när jag började med den. Det är väldigt tröttande att gråta även om jag saknar de positiva effekterna av gråten, känslan av lättnad – att ha fått ur mig någonting.

image

Jag skrev till redaktionen för Insidan på DN i morse, om att de borde ta upp stressproblematiken ur det perspektiv jag skrev om igår: om familjer med funktionsnedsättningar och brist på stöd från samhällets sida. Jag fick svar omgående med frågan om de kan citera mig anonymt i uppföljning med läsarreaktioner. Alltid något. Jag har försökt intressera redaktionen för radioprogrammet Kropp & själ också.

Det blir inte långa stunder i verkstan för tillfället, orken räcker inte riktigt. Men jag fortsätter på mitt Stygn-varje-dag-broderi, även om det bara blir några få stygn per dag. Och så har jag målat och broderat det här:

img_1432

Värsta natten på länge

Det började redan igår kväll när jag la mig. Jag kände hur benen började pirra (i brist på bättre beskrivning) och jag kunde inte ligga stilla. Jag låg och gungade fram och tillbaka i en jämförelsevis långsam takt, alltså jämförelsen gjordes med den takt i vilken jag rörde mina fötter och underben. Till slut gick jag upp och stretchade benen, och gjorde något jag aldrig gjort förut: jag gnagde av en pytteliten bit av en tablett Sifrol. Det är den medicin jag tar mot RLS/WED och som jag trappat ner ordentligt eftersom den mycket höga dos jag tog förut gjorde mig allt sämre. Av den anledningen är jag försiktig och vill inte öka dosen. Men hela kroppen skriker MERA! Nåväl, till slut somnade jag någon gång strax efter midnatt, för att vakna vid 6-tiden med nästan samma pirr i benen som när jag somnade. Då är det tur att jag kan sova på dagen, sömnen är viktig.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Dagens nyheter har en artikelserie just nu om stressen som gör oss sjuka. Idag intervjuas psykiatern Pia Dellson som skrivit den ytterst lättlästa boken Väggen som jag refererat till flera gånger här på bloggen. Jag tycker förstås att det är jättebra att detta uppmärksammas ordentligt, men synd att det enbart handlar om stress i arbetslivet. Stress som i mitt perspektiv går att göra någonting åt (jag säger inte att det är lätt!) och som de allra flesta borde kunna sjukskriva sig och säga upp sig ifrån. Det kan man inte på samma sätt om orsaken till sjukdomen finns i familjen – den kan (och vill) man inte sjukskriva sig ifrån lika lätt, och återhämtning och tillfrisknande blir en komplicerad historia fylld av skuld och tillkortakommanden.

Artiklar om den farliga stressen i arbetslivet brukar uppfordra ministrar och arbetsgivare att GÖRA NÅGOT! Nu har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uppmanat kommuner och landsting till handling. Det finns många offentliga instanser som med större resurser skulle kunna medverka till bättre psykisk hälsa hos föräldrar. På senaste tiden har mycket skrivits om den skamliga hanteringen av människor i behov av stöd och assistans enligt LSS. En annan skamfläck i Stockholms läns landsting är bristen på resurser och läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Nej, nu ska jag lägga försöka vila på ett sätt som fungerar bra för mig: tv-seriemaraton. Just nu House varvat med Broadchurch. Om bara benen kunde vara stilla.

Ett försök att förklara

Jag är sjukskriven på heltid igen sedan i tisdags. Jag jobbade på måndagen men det gick inte alls bra. I torsdags skrev jag texten nedan, mest för att reda upp för mig själv hur jag mår just nu.

imageJag känner mig så glad över allt gensvar nu när bloggen finns på Facebook, men samtidigt är det lite läskigt att få mer klart för sig hur många som läser och vilka ni är. Å andra sidan har jag enbart fått positiva reaktioner så jag vet inte vad jag är rädd för. Jo det gör jag – jag är rädd att verka gnällig, självupptagen och att be om medömkan. Så nu lägger jag ansvaret på DIG som läser: jag utgår ifrån att du läser om du vill.

Här kommer texten:

Jag ska försöka beskriva hur jag mår, hur det känns i kroppen.

Det är en känsla i benen som gör att jag har svårt att hålla dem stilla, eller åtminstone låta blir att spänna musklerna i dem. Inte direkt pirrningar men nånting ditåt, obehagligt. Ofta är den känslan i större delen av kroppen och inte enbart i benen, men om det bara är på ett ställe så är det smalbenen.

Kroppen är utmattad. Jag går långsamt eftersom det känns som att nästan all ork är borta. Ibland känns det nästan övermäktigt att göra någonting alls. Jag upplever det dels som att kroppen är trött, men också som en signal från kroppen att jag ska ta det lugnt. Att det är det jag behöver nu. Jag skulle önska att alla omkring mig, från FK till jobbet till familjen sa till mig att släppa ALLT. Inte känna några som helst krav på att prestera något eller känna en tidspress, som t ex att sjukskrivningen går ut om en månad och att jag då inte vet någonting om hur det blir. Jag vill helst inte ens vara en del av lösningen. Kan nån annan fixa?

Jag har ångest, vilket fysiskt ter sig som en allmän obehagskänsla i kroppen och dels en känsla i bröstet, huvudet och ansiktet. I magen finns en obehagskänsla som gör att jag spänner även de musklerna. Psykiskt är det en känsla av att jag vill bort bort bort. Bort från mig själv.

Inser att jag andas grunt, ska försöka tänka på det.

Jag får också en känsla av lätt panik av att det är människor omkring mig, jag vill helst vara ensam. Minsta fråga känns som en press och krav på mig.

Jag tänker på saker jag ska göra och blir stressad av tanken på att det överhuvudtaget finns sånt, t ex att jag ska åka till doktorn idag. Jag fick ett mejl med en återbudstid till sjukgymnasten nu på morgonen, men jag kände direkt att det blir för mycket med två saker på samma dag med bara ett par timmar emellan. Skönt att jag kunde släppa pliktkänslan och tacka nej.

Mitt minne är påtagligt påverkat. Jag får en tanke och i nästa stund är den helt borta. Inte så som vem som helst kan glömma, utan på ett nästan kusligt sätt.

Ett exempel på hur hjärnan inte funkar: sista dagen jag jobbade, måndag 3 januari, skulle jag jämföra två dokument jag skrivit om samma sak för att se att jag fått med allt i det ena och kunde kasta det andra. Det gick en liten stund, men så blev det med ens alldeles blankt i skallen. Alltså helt blankt. Tomt. Jag kunde inte hålla reda på vad jag skulle göra, visste inte vilket dokument som var vilket eller hur jag skulle gå till väga. Hjärnan hade lagt av, kanske en signal som när kroppen blir så där trött och långsam. ”Gå hem!”

Oro. För att Försäkringskassan ska krångla och inte godkänna läkarintyg, oro att jag aldrig blir frisk, oro att det aldrig löser sig på något bra sätt här hemma, att de tröttnar på mig på jobbet, att de måste ordna på annat sätt för barnverksamheten när jag är borta så mycket.

Förut, t ex för ett år sedan, kände jag ändå ett hopp om att det skulle bli bättre. Det fanns en lösning för familjen som skulle funka på lång sikt. Men det blev inte som vi planerat, och mitt hopp för mitt tillfrisknande är nästan borta. Kanske det är en del av att jag mår sämre?

Ska det vara så här?

Jag försökte ta en promenad med min jullovslediga dotter idag, men jag orkade inte. Hela kroppen sa ifrån. Jag har sovit en del, och legat i soffan tillsammans med katterna,

Det är ju inte som att detta är mitt första bakslag. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag får acceptera att jag inte orkar. Ska det vara så här jämt? Snart är det två år sedan jag arbetade heltid senast, och det var inte mer än några få månader då heller.

Det blir ett kort inlägg idag, hjärnan är inte riktigt med.

image

Det går bakåt :(

I förra veckan försökte jag mig på ett möte med en kollega som inte gick något vidare, som jag skrev häromdagen. Tankarna klafsade omkring i gröt, och ville inte inordna sig i rader av vettiga ord.

Jag kände mig orolig igår och undrade hur det skulle gå att arbeta idag. Jag tog det lugnt, satte inte upp några mål för dagen utan jobbade på lite stillsamt. Men det var bara att inse, jag kunde inte tänka. Jag åkte hem och däckade. Sov lite och låg med en kudde på huvudet för att stänga ute intryck. Jag orkade inte laga mat, och sa tydligt till barnen att jag mår sämre och att de måste visa mer hänsyn än vanligt.

image

När jag kommit upp ur det värsta hålet tittade jag lite i en bok jag lånat, Tillbaka till jobbet – hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa av Åsa Kruse. Jag slog upp delen där hon skriver om bakslag, men kände mig bara arg och frustrerad eftersom det handlade om att ta tag i de redskap man lärt sig och som skapat förändring. För mig går inte det! Jag har försökt skapa förändring men det är inte jag som rår över det!

 

Jag har tänkt mycket på gränser på sistone. Var går gränsen för när jag ska sätta stopp och backa? Jag skrev om det häromdagen. Nu verkar min kropp sätta p för mig i alla fall. Benen är sega, tunga och trötta, tanken står stilla och det tjuter i öronen. Kroppen har lagt av, för stunden.

Stygn varje dag

Den här utmaningen var precis vad jag behövde! Att sy på ett och samma img_1404broderi varje dag under 2017. Jag skrev förut om hur jag duttade textilfärg med pekfingret på ett bottentyg av mormors lintyg, baksidan av ett örngott. Jag ska sy fåglar av dem. Idag började jag med en röd fågel. Jag såg den tecknad någonstans och ritade av den, den var så söt.

Efter en jul utan verkstad i verkstan känns det väldigt bra att vara igång igen! Jag behöver nog mål och uppdrag för att få fart ibland.

img_1407

Förhoppningar för ett år sedan

Texten nedan la jag ut på Facebook för ett år sedan. Jag kände mig mer hoppfull då än jag gör nu. Det känns lite sorgligt. 2016 var ju ett riktigt skitår på många sätt ute i världen med förfärliga rapporter och bilder från Syrien och andra krigshärdar och människor i nöd. Skrämmande stöveltramp lite var stans i Europa, och polarisering mellan människor både här hemma och i andra länder. Att Trump strax svärs in som USA:s näste president känns lika overkligt nu som i november, och vi vet ingenting om hur det kommer att bli med en rasistisk, kvinnofientlig president som inte tror på världens samlade klimatforskare.

Det här blev väldigt dystert. Det är viktigt att se allt bra som finns också, och all positiv utveckling som sker. Och när vi ojat oss klart är det dags att göra något. Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något!

img_1315

Så här skrev jag:

”Jag utropar 2016 till mitt år! (Det kan även vara ditt, det finns plats för många.) Men det är faktiskt dags för mig nu. Att må bra. Att få lov att tänka på mig. Att vara här och nu och inte ligga i beredskap med axlarna uppe vid öronen för vad som eventuellt kanske åtminstone ganska säkert troligen kommer att hända. Senare. Eller alldeles strax.
Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom på hel- eller deltid större delen av året. Sedan ett par veckor känner jag mig bättre. Flera saker sammanfaller: insikten om att jag måste släppa den där beredskapen och hysa tillit. Tillit till framtiden, till mig själv, till dem runt omkring mig. Tillit till att saker blir gjorda även utan mig. Till att det blir bra.
Att leta bilder och skriva dagliga FB-inlägg har också hjälpt till. Jag har kommit att tänka på alla fina människor jag har och har haft i mitt liv, så många som är viktiga för mig. Känslan av ett sammanhang. Jag har börjat göra smycken vilket bidragit till känslan av tillfredsställelse, att jag känner mig kreativ.

Det har också funnits ett lugn omkring mig här hemma som gjort vilan möjlig. Beslut har fattats kring familjen som känns bra och tryggt inför framtiden. Jag ska hysa tillit till detta!
Efter julhelgerna ska jag börja arbetsträna. Skrota runt på jobbet. Fika med de mycket saknade vännerna där. Jag ska smyga igång men jag tror verkligen att det kommer att gå bra. Det finns en stark otålighet – jag har mitt drömjobb! – men jag ska satsa på att hålla och då får det bli små steg framåt. Måste jag ta ett bakåt ibland så får det bli så, men i det långa loppet ska det gå framåt, framåt, framåt! Jag hyser tillit.

I min kristallkula för nästa år vaknar Europas politiker upp och inser att vi måste hjälpas åt, att det inte kan komma något gott ut ur att bygga murar. Att vi måste vara medmänniskor, ett av de vackraste orden.
Det finns mycket mer att önska och eftersom jag fick en önskan till så ägnar jag den åt barn med funktionsnedsättningar. Åt att deras behov får styra istället för ekonomin på enskilda skolor och BUP-mottagningar. Att det finns resurser att sätta in redan när barnen är små. Det skulle reducera så enormt mycket lidande och bli betydligt billigare för samhället.

Jag önskar er alla ett särdeles bra 2016!”

Nu önskar jag alla återigen ett riktigt Gott nytt år!

Orolig, hur ska jag veta?

Igår var jag på jobbet på förmiddagen. Jag och min kollega hade möte om vårt gemensamma projekt och om hur vi ska lägga upp arbetet under våren så det blir hållbart. Vi kommer att få flera nya kollegor och en ny chef inom kort, vilket vi ser fram emot men inser också att det kommer att ta mycket tid.

Jag kände mig trött och trög i huvudet under mötet, och blev frustrerad över att jag inte var mig själv. Eller rättare sagt, att jag inte var den jag ville vara – pigg och smart. På väg från jobbet kände jag mig ledsen och orolig. Jag trodde att jag var piggare än så här. Jag känner mig vilsen – hur ska jag veta hur jag ska göra? Kroppen säger att jag ska vila, och den brukar ha rätt. Men jag vill verkligen undvika att bli sjukskriven på mer än 50 % igen.

Jag försöker ta reda på hur det ska kännas: är det ok att jag mer eller mindre varje dag känner mig på gränsen till vad jag orkar? Att jag ibland måste ligga i vilrummet innan jag kan åka hem, och att resten av dagen tillbringas i soffan?

Jag tänker långsiktigt – kan det skada tillfrisknandet att jag pressar mig, eller är det ok eller rent av bra?

Jag hade en tid hos psykolog Siri före jul, men hon blev sjuk och skulle höra av sig senare. Det är nog hon som kan svara på mina frågor bäst. Jag hoppas få träffa henne snart.
image

I morgon är det nyårsafton och vi ska fira med våra goda vänner som vanligt. Jag var lite tveksam först, men kom på att de är så nära vänner att jag kan gå och lägga mig att vila eller rent av att sova när de är här. Vi har knytkalas så allt ligger inte på mig, och jag har planerat mat som går att göra i ordning i förväg. Strategisk nyårsafton!

Nu lägger vi skit-året 2016 bakom oss, och hälsar 2017 välkommen med en sträng förmaning om att rätta till allt!

Gott nytt år!