Våga ta plats

I det minimala väntrummet hos fysioterapeut-J tidigare igår. En äldre kvinna talar högt i sin telefon. Bakom henne står den lilla radion på. Plötsligt sätter hon telefonen i högtalarläge för att kunna fortsätta samtalet samtidigt som hon kollar sin kalender i telefonen. Jag står nästan inte ut med alla ljud, men det känns oförskämt att sätta i öronproppar. Radion kan jag inte heller stänga av med mindre än att jag nästan lägger mig på kvinnan för att nå. Hur kan någon vara så hänsynslös och ta så mycket plats? tänker jag och sätter fingrarna i öronen, lite diskret under håret.

Jag beklagar mig inför fysioterapeut-J som tycker att jag ska våga ta den platsen, stå upp för mig själv och säga ifrån. Det kanske man kan, tänker jag, kanske att JAG kan det? Nästa gång, säger jag. Nästa gång ska jag våga.

Basal kroppskännedom handlar mycket om att ta plats i sig själv, få ihop huvudet med kroppen, känna sin inre kärna. Övningarna är ganska svåra, men jag bli allt bättre på att balansera hela mig. Ofta slutar det som förra veckan, med att när jag väl tycker att jag fått ihop det, så har jag kramp i vaderna för att jag spänt mig för mycket där istället!

Jag har också fått hjälp med min onda korsrygg och det underliga som händer i höger lårs utsida. Det domnar och ofta vaknar jag av att det gör förbaskat ont. Meralgia paresthetica heter fenomenet, och innebär att en nerv kläms åt. Det beror för min del troligen på övervikt. Jag visade fysioterapeut-J vilka övningar jag brukar göra för ryggen, och hon visade hur jag kunde göra dem ännu bättre för att stärka bukmusklerna som stärker hela området. Nu hoppas jag på snabb bättring eftersom jag får så ont när jag promenerar, och även när jag står en längre stund, till exempel vid matlagning.

Det känns som att det går uppåt och framåt nu! Till och med årstiden är med mig — ljuset, fåglarna, vårblommorna! Tillförsikt, tillit. Det var mycket mycket länge sedan.

Ångest

Jag skrev för några år sedan att varför just ångest ska vara vår arvedel som Pär Lagerkvist skrev: ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.” En blinkning åt Erik Axel Karlfeldts ”Längtan heter vår arvedel, slottet i saknadens dalar”.

Jag har haft en stegrad ångestnivå på sistone och igår trappades det upp än mer. Det är oerhört tärande, och jag kände paniken närma sig. Vad ska jag ta vägen med det här? Jag blir så rädd. Rädd att inte orka, att gå in i något mörkare. Men tänkte också på vad jag kan göra. Jag har ångestdämpande medicin som jag tar till natten. Jag blir väldigt trött och sömnig av den, men i värsta fall kan jag ta en tablett på dagen också. Fast det är bara hållbart vid enstaka tillfällen. Jag funderade på vart jag kan vända mig om det blir akut, och det finns ju hjälp att få. Den tanken ska jag hålla mig fast vid. I värsta fall finns psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där har jag varit en gång, när jag var väldigt ung vuxen.

Jag blir också rädd att inte orka jobba, som just nu mer eller mindre är det enda jag orkar. Det jag prioriterar. Men jag måste också hålla fast i tanken att det bara är en svacka – att det går över snart. För alternativet vill jag inte ens snudda vid.

Jag ska fundera på bra saker som gör att jag mår bättre, och försöka få in mer av det. Som massagen jag går på ibland. Jag är så väldigt spänd i axlar och nacke, och kommer på mig själv många gånger varje dag med att vara helt spänd i axelpartiet och att bita Ihop tänderna. Jag behöver verkligen massage och ska se till att boka in det oftare.

 

 

Telefonsamtal

Min handläggare på försäkringskassan ringde igår (om någon undrar varför jag skriver med gement f så är det en stilla protest), men jag kunde inte prata just då. Efter att vi båda försökt få tag i varandra hela eftermiddagen kunde vi äntligen nå varandra vid 16-tiden. Jag ville verkligen inte vänta med samtalet till nästa dag, och behöva oroa mig hela kvällen.

Samtalet gick ut på att hon ville prata med mig om hur jag mår, hur jag jobbar och mina tankar om framtiden, inför beslutet om mitt senaste läkarintyg som de fick in i förra veckan. Vi pratade i en halvtimme och det kändes bra att kunna ge en mer fyllig bild än vad läkarintyget ger. Samtidigt undrade jag ibland vilken information som skulle vara bra respektive dålig för deras beslutsfattande. Inte för att jag hittade på något förstås, men jag fick en känsla av att de skulle tänka ”Aha, där fick vi henne! Hon kan jobba på det här och det här sättet, då är hon inte så sjuk som hon säger.” Men det är förstås bara hjärnspöken orsakade av min oro. Men det känns lite lugnare nu när jag ändå jobbar 75 %. Om de skulle sätta klackarna i marken och vägra betala sjukpenning längre så skulle jag nog klara mig ekonomiskt på att jobba 75 %. Men om jag bara orkar jobba 25 eller 50 % så blir det knivigare.

I morgon ska jag äntligen iväg och få massage i mina stackars skuldror. Jag har haft så infernaliskt ont mellan varven de senaste dagarna.

Omstart på kursen om självmedkänsla

Jag har skrivit om självmedkänsla några gånger här på bloggen, bland annat i det här inlägget. I höstas påbörjade jag kursen Bli mera du – självmedkänsla 1,2,3, men gjorde inte klart den eftersom jag hade turen att komma med på behandlingen på Stressmottagningen. Men när man betalat för kursen så har man möjlighet att gå den igen när som helst. Materialet finns tillgängligt hela tiden, men om man vill ha möjlighet att kommunicera med de andra kursdeltagarna via diskussionsforumet eller med kursledaren Marie Bengtsson så kan man hoppa på vid tre tillfällen under året då kursen körs.

Timjan blommor till binas och humlornas glädje

Nu har jag precis börjat en ny omgång av kursen, och när jag läser mina nedskrivna reflektioner från i höstas så ser jag att jag ändå kommit lite längre! Jag är inte alls lika trött eller påverkad av allt elände som pågår i världen. Min weltschmerz var tung i höstas.

Hortensian ändrar färg

Kursupplägget är lite annorlunda nu, åtminstone här i början. En reflektionsövning gick ut på att färdas tio år framåt i tiden, knacka på dörren till mitt hus och möta mig själv. Vem mötte jag? Jag ser för mig en glad och harmonisk Pia, i hyfsad fysisk form och med tid, lust och utrymme för kreativa saker och för fina relationer med vänner och familj. Jag slås av den varma känslan i hemmet, med mycket färg, form och glädje. Jag är kanske pensionär eller åtminstone på väg bort från arbetslivet (förhoppningsvis!).

Axveronika framför rosen’The fairy’

I morgon bitti tar jag tåget norröver …

 

 

Gamla dagböcker

Jag håller på att måla om våra nattduksbord och där hittade jag två dagböcker som jag skrev för nästan 30 år sedan, med början sommaren 1991. Det var i slutskedet av min ångestfyllda period och jag jobbade på Äppelvikens bokhandel i Stockholm. Jag skrev så långt och utförligt, och det är så fantastiskt roligt att läsa! Jag skriver om längtan efter familjeliv med man och barn. Båda mina före detta pojkvänner har fått barn, och jag undrar om jag också kommer att få det någon gång. Jag är 27 år och inte lastgammal precis, men utan man i sikte är det inte konstigt att funderingarna kommer.

Jag väntar besked från Bibliotekshögskolan och är väldigt sugen på det. Så träffar jag en kille som det verkar bli allvarligt med och då känns det krångligt igen. Men det tar snabbt slut med honom, och drömmen om Borås lyser klarare.

Jag minns att jag skojade om att jag skulle hitta en västgötsk bonde i Borås, men det gjorde jag ju inte. Däremot hittade jag en bibliotekariestudent från Upplands Väsby, och det skriver jag om i dagboken. Jag är pirrig som av sockerdricka i kroppen och tänker på honom hela tiden! Och vi blev ju tillsammans 13 dagar in på terminen, och på den vägen är det. Nu har vi varit tillsammans i drygt 28 år och firade silverbröllop förra sommaren! ❤️

Jag skriver om vänner också. Min gamla bästis A som bor hos mig i några månader den där hösten. Hur vi pratar och pratar och pratar, dricker te och vin och pratar ännu mer. Jag skriver om hur jag alltid har en känsla av att vi inte pratat klart när jag träffat henne tidigare, men nu när får vi tid till det så känns det lika dant. Det finns helt enkelt hur mycket som helst att prata om, och det gör det fortfarande när vi pratas per telefon.

Det är en speciell tid i mitt liv, med mycket ångest och mörkrädsla men också roliga saker tillsammans med vänner. Funderingar om kärlek, framtiden, böcker jag läser och psykisk ohälsa. Jag skriver också om gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov, hur ovisst det var och hur dramatiskt jag uppfattade skeendet som slutade med Jeltsins triumf. Jag blev väldigt känslomässigt engagerad och fällde en tår av lättnad när det var över.

Jag är så oerhört glad över att jag skrev så långt och detaljerat. Jag har inte läst ut den första dagboken ännu så det finns en del läsning kvar!

 

Hemmaliv

Jaha, nu ligger jag här i soffhörnet igen. Jag pendlar mellan känslor av hopplöshet – kommer jag någonsin att bli frisk? – och mer resignerat lugn. Hopplösheten väcker ångesten till liv och då går jag och lägger mig under kedjetäcket. Jag har sovit en del på dagarna, och det är skönt.

Tankarna går runt runt. Vad är det jag missar? Måste jag förändra mitt liv mer i grunden? Jag kanske inte orkar med ett jobb som det jag har, utan skulle jobba mer med händerna? Det är ju fåfänga tankar – jag har ju ingen sådan utbildning – men jag dagdrömmer om att baka bröd, binda buketter eller arbeta på bondgård. Jag har tittat en del på snälla program på SVT Play de senaste dagarna, till exempel Sommartorpet från 2001, Trädgårdstider, danska Hundra procent bonde (Bonderöven!) och på TV 4 min favvo: Mandelmanns gård. Det är förstås en romantisk dröm att kunna förändra livet så radikalt och dessutom ha en inkomst. Det är det som är haken: jag och familjen ska ju kunna leva också. Men jag kan ju inte ha det så här resten av mitt arbetsliv heller! Jag fyller 55 år i år och räknar med att arbeta i minst 12 år till. Eller tänker jag fel?

Igår fick jag för mig att gå in i verkstan. Kanske jag skulle kunna påbörja ett nytt broderi? Något att ta med mig till soffan och sy på emellanåt? Men jag blev alldeles tung i hela kroppen när jag satte mig i stolen, så jag gav upp idén. Som jag skrev häromdagen så krävs det mycket energi att komma igång med något nytt. Jag måste fundera ut vad jag vill göra, skissa mönster och bestämma mig för färger. Det får vänta.

Jag har stickat en del på min gröna linnetröja. Nu är den ena ärmen snart klar och sedan är det dags för den andra, och så montering förstås.

 

 

Blick bakåt och framåt

Det är väl oundvikligt att en dag som denna se tillbaka på det år som varit, och fundera och hoppas om året som komma skall. Inte heller 2017 blev mitt år (som jag utropade 2016 till). Jag kände en förbättring i början av oktober och vågade göra upp hemliga planer för hur jag skulle kunna jobba 75 %. Vilka förutsättningar som behövdes. Hösten gick och jag kunde aldrig testa. Eller rättare sagt: de gånger jag ändå provat att jobba lite längre, i samband med planeringsdag på jobbet eller konferens, har det aldrig gått bra.

Jag har också trots många underlättande åtgärder blivit lite sämre nu på senare tid. Tröttare och i behov av mer återhämtning, gärna under kedjetäcket. Jag har sovit efter jobbet oftare än jag brukar. Ångesten har också varit starkare. Bottenrekordet var igår då jag mådde pyton i stort sett hela dagen. Jag hade stark ångest, trötthet som drog ner mig ovanligt mycket, håglöshet och likgiltighet. Jag låg i sammanlagt i ett par timmar under kedjetäcket och bara tittade ut i rummet.

Försökte plocka undan lite grejer inför nyårsafton då goda vänner kommer på knytis som vanligt, men det blev inte mycket gjort. Vänner som vet att jag kan ställa in allt med kort varsel, och som ser det som helt naturligt att jag går och lägger mig och vilar.

 

Sent på kvällen lättade det, dottern och jag målade naglarna i nyårsnyanser och glitter. Jag kunde somna gott, och idag känns det betydligt bättre – tack och lov.

 

 

 

 

Jaha, 2018 då? Jag vågar inte hoppas på någonting faktiskt. Men jag vet att året kommer att börja bra med en resa till Kanarieöarna en vecka tillsammans med en nära vän. Jag kollade vädret där nu och det är 20 grader och sol när vi kommer på torsdag, sämre kan man ha det i januari!

Min arbetsplats flyttas in till stan och ny chef kommer under våren. Dottern börjar gymnasiet i höst. Stora förändringar under året!

Det jag främst hoppas på just nu är att återfå ork och lust till att jobba i min lilla verkstad igen. Framför allt att brodera och sy. Det är den här tröttheten och håglösheten som håller mig där ifrån, även om jag vet att jag mår bra av handarbete. Det är svårt att förklara men den där liknelsen med en stor tung våt filt är inte så långt ifrån. Det är en tyngd i kroppen som tar över allting.

Jag har också stora förhoppningar på den nya RLS/WED-medicinen Gabepentin. Från och med igår har jag helt övergått till den, men jag får ge det lite tid innan jag ser hur det fungerar.

En sak jag är väldigt glad över är att jag gått ner 15 kg i vikt under hösten! Jag ser fram emot några fler under våren. Jag har växt i några kläder som varit för små, det känns väldigt bra. Känslan av att vara jättestor har försvunnit. Jag har förut upplevt att jag tagit större plats än jag förstått, och gått in i saker. Inte nått ordentligt med armarna. Den känslan är jag glad att vara av med.

Precis nu blev jag helt ensam hemma i någon timme, det är ovanligt. Jag ska göra en del förberedelser inför kvällen, och ser fram emot en ostörd stund. Jag hör fåglar som sjunger ute, och det känns nästan som första vårkänningen.

Jag önskar alla en riktigt fin avslutning på året, och ett 2018 som ni vill ha det. Tänk på att ta hand om er själva. Att värna återhämtning och sådant ni mår bra av. Tänk också på att ta hand om varandra. Att se varandra och stötta där det behövs. Våga fråga! ”Hur är det? Kan jag göra något? Vill du ha en kram?” Man måste inte förstå allting, men man kan se, acceptera och respektera andra.

Gott nytt år!

 

Vill sova

Jag är så in i baljan trött, både sömnig och trött i hela systemet. Jag sov länge i natt, men skulle behöva sova middag också. Men de förbaskade benen tillåter ingen sömn – de pirrar och sprattlar. Så nu hänger jag här i soffan med ena änden av kroppen i ständig rörelse och den andra med ögon som knappt går att hålla öppna!

Det var förstås väldigt skönt att åka till stugan i Söderhamns skärgård. Inget och inga som pockar på utan mest ett stillsamt varande. Jag hade så höga förväntningar på resan, men en baksida av att slappna av är att de jobbiga känslorna, tankarna och ångesten får utrymme och kommer ikapp. Jag hade lite svårt att bara vara stilla och njuta, men vi spelade spel en hel del – det är också avkoppling.

Jag har en tid haft en jobbig tanke om att jag aldrig kommer att bli frisk. Även om psykolog Siri säger att det kommer att ta lång tid, och att hon sett liknande fall där personerna blivit friska, så har jag svårt att lita på det. Jag kan känna mig starkare i några dagar, men faller tillbaka igen – ofta till synes utan anledning.

Jag ser roliga saker jag skulle vilja göra, som att resa till exempel. Men de resor jag vill göra kräver en del styrka och kondition, som att gå i fjällen, åka omkring med tåg på de brittiska öarna eller åka till New York. Dessutom kan man inte åka med sjukpenning utomlands utan tillstånd från Försäkringskassan, vilket jag tycker är helt rimligt.

Textila kurser jag vill gå på är oftast en hel helg, och det orkar jag inte. Det är för intensivt även om jag tar semester dagen efter. Idag såg jag en fantastiskt rolig kurs som Slöjd Stockholm har där man lär sig att vara slöjdhandledare och leda kurser i slöjd för barn och vuxna. Det låter otroligt kul, men en omöjlighet för mig under överskådlig tid.

FullSizeRender

Nu ska jag försöka ta mig samman och sy lite på de väskor jag nålade ihop innan jag reste bort.

Ett försök att förklara

Jag är sjukskriven på heltid igen sedan i tisdags. Jag jobbade på måndagen men det gick inte alls bra. I torsdags skrev jag texten nedan, mest för att reda upp för mig själv hur jag mår just nu.

imageJag känner mig så glad över allt gensvar nu när bloggen finns på Facebook, men samtidigt är det lite läskigt att få mer klart för sig hur många som läser och vilka ni är. Å andra sidan har jag enbart fått positiva reaktioner så jag vet inte vad jag är rädd för. Jo det gör jag – jag är rädd att verka gnällig, självupptagen och att be om medömkan. Så nu lägger jag ansvaret på DIG som läser: jag utgår ifrån att du läser om du vill.

Här kommer texten:

Jag ska försöka beskriva hur jag mår, hur det känns i kroppen.

Det är en känsla i benen som gör att jag har svårt att hålla dem stilla, eller åtminstone låta blir att spänna musklerna i dem. Inte direkt pirrningar men nånting ditåt, obehagligt. Ofta är den känslan i större delen av kroppen och inte enbart i benen, men om det bara är på ett ställe så är det smalbenen.

Kroppen är utmattad. Jag går långsamt eftersom det känns som att nästan all ork är borta. Ibland känns det nästan övermäktigt att göra någonting alls. Jag upplever det dels som att kroppen är trött, men också som en signal från kroppen att jag ska ta det lugnt. Att det är det jag behöver nu. Jag skulle önska att alla omkring mig, från FK till jobbet till familjen sa till mig att släppa ALLT. Inte känna några som helst krav på att prestera något eller känna en tidspress, som t ex att sjukskrivningen går ut om en månad och att jag då inte vet någonting om hur det blir. Jag vill helst inte ens vara en del av lösningen. Kan nån annan fixa?

Jag har ångest, vilket fysiskt ter sig som en allmän obehagskänsla i kroppen och dels en känsla i bröstet, huvudet och ansiktet. I magen finns en obehagskänsla som gör att jag spänner även de musklerna. Psykiskt är det en känsla av att jag vill bort bort bort. Bort från mig själv.

Inser att jag andas grunt, ska försöka tänka på det.

Jag får också en känsla av lätt panik av att det är människor omkring mig, jag vill helst vara ensam. Minsta fråga känns som en press och krav på mig.

Jag tänker på saker jag ska göra och blir stressad av tanken på att det överhuvudtaget finns sånt, t ex att jag ska åka till doktorn idag. Jag fick ett mejl med en återbudstid till sjukgymnasten nu på morgonen, men jag kände direkt att det blir för mycket med två saker på samma dag med bara ett par timmar emellan. Skönt att jag kunde släppa pliktkänslan och tacka nej.

Mitt minne är påtagligt påverkat. Jag får en tanke och i nästa stund är den helt borta. Inte så som vem som helst kan glömma, utan på ett nästan kusligt sätt.

Ett exempel på hur hjärnan inte funkar: sista dagen jag jobbade, måndag 3 januari, skulle jag jämföra två dokument jag skrivit om samma sak för att se att jag fått med allt i det ena och kunde kasta det andra. Det gick en liten stund, men så blev det med ens alldeles blankt i skallen. Alltså helt blankt. Tomt. Jag kunde inte hålla reda på vad jag skulle göra, visste inte vilket dokument som var vilket eller hur jag skulle gå till väga. Hjärnan hade lagt av, kanske en signal som när kroppen blir så där trött och långsam. ”Gå hem!”

Oro. För att Försäkringskassan ska krångla och inte godkänna läkarintyg, oro att jag aldrig blir frisk, oro att det aldrig löser sig på något bra sätt här hemma, att de tröttnar på mig på jobbet, att de måste ordna på annat sätt för barnverksamheten när jag är borta så mycket.

Förut, t ex för ett år sedan, kände jag ändå ett hopp om att det skulle bli bättre. Det fanns en lösning för familjen som skulle funka på lång sikt. Men det blev inte som vi planerat, och mitt hopp för mitt tillfrisknande är nästan borta. Kanske det är en del av att jag mår sämre?

Ska det vara så här?

Jag försökte ta en promenad med min jullovslediga dotter idag, men jag orkade inte. Hela kroppen sa ifrån. Jag har sovit en del, och legat i soffan tillsammans med katterna,

Det är ju inte som att detta är mitt första bakslag. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag får acceptera att jag inte orkar. Ska det vara så här jämt? Snart är det två år sedan jag arbetade heltid senast, och det var inte mer än några få månader då heller.

Det blir ett kort inlägg idag, hjärnan är inte riktigt med.

image