Sitter på tåget …

… som nyss lämnade Söderhamn – på väg hemåt. Jag har haft två fina dagar i sakta mak. Jag har varit trött, vilat mycket och sovit en del. Jag mår så bra av att bara vara här med allt välkänt: den stora roten utanför dasset, stenarna i form av en döskalle på stigen upp från bryggan, den enorma gamla aspen, ljudet när man går in i köket, den branta stegen upp till övervåningen och så mycket som minner om mormor och morfar. Och så den vackra vyn över Bottenhavet förstås – den är svårslagen och den tröttnar jag aldrig på. Ibland syns Hällgrundets fyr långt ut i havsbandet och ibland är den som osynlig. De två stora grunden därute ser ibland ut att sväva i luften och ibland som två stora båtar långt ut. Dimman kan ligga tung och mystisk, och dölja skogen på andra sidan fjärden. Men framför allt är det den långa obrutna horisontlinjen som fascinerar.

Jag hade med ett pågående yllebroderi och satt en stund med det, men blev inte nöjd med garnet jag hade med mig så jag repade upp allt.

Ångesten jag hade på kvällarna under senaste veckan har inte dykt upp dessa dagar – skönt. Nu har två veckor av min semester gått och jag har fortfarande kvar tre. Det känns bra att komma hem igen!

Lite bättre idag

Ångesten är lättare idag, det är mest nu ikväll som den lägger sitt tunga järnband runt bröstkorgen. Jag var och handlade lite mat idag och fick verkligen pressa mig igenom affären. Varje vara som jag läste på inköpslistan fick jag mumla tyst för mig själv för att kunna fokusera på vad jag skulle ha. Ingenting kändes automatiserat. Jag var yr och bet verkligen ihop för att det skulle funka. Jag pratade med mig själv i tankarna: ”det är snart över, det kommer att gå bra, ta det bara lugnt och håll i kundvagnen så gör det inget att du är yr”. Och det gick bra. Jag fick med mig det jag skulle köpa. Men jag är oerhört glad över att det är sällan jag behöver handla mat! Inte för att det är så här varje gång men det händer.

Jag gick runt en sväng i trädgården och tittade till växtligheten. Höstanemonen har börjat blomma – den som jag trodde skulle blomma först i höst! Men det är många knoppar på den. Och luktärterna har börjat blomma i purpur! Bloggen krånglar tyvärr med bilderna, så de får jag lägga upp en annan dag.

För ett par år sedan köpte jag en planta temynta. Den överraskade med sin växtkraft och sina djupröda blommor. I år är den mer blygsam och försvinner nästan under den sturska dragonen. Men nu blommar den i alla fall. Den här bilden är från 2017, men den ser likadan ut nu!

Lägger patiens för att lugna

Dottern och jag var på Ikea igår – något jag vanligtvis tycker är trevligt om det inte blir alltför länge. Vi hade bara några få saker på ärendelistan så det blev ett kort besök med flera genvägar genom varuhuset. Delvis berodde det på att jag inte mådde så bra, vilket började strax efter att vi kommit dit. Jag blev yr och trögtänkt, fick tunnelseende och blev långsam i kroppen. Jag bad att få hålla dottern i handen och då kändes det bättre.

När vi kommit hem hade jag tänkt äta lunch men jag gick raka vägen i säng och sov istället – helt slut. När jag vaknade efter ett par timmar hade jag så stark ångest att jag hade svårt att äta. Jag låg i soffan resten av eftermiddagen och kvällen, med ett hårt tryck över bröstet. Jag tänkte på de där järnbanden runt trätunnor – så hårt och obevekligt kändes det. Andningen var grund. Jag kunde knappt äta något men till slut fick jag i mig ett par kokta ägg. Ångesten släppte det värsta greppet senare på kvällen, innan jag skulle sova.

Något jag tycker är hjälpsamt när jag inte mår så bra är att lägga patiens på iPaden. Det är lugnande och tar också tankarna bort från hur jag mår utan att för den skull vara för ansträngande. Jag brukar även lösa korsord, men det är ibland för svårt när jag är så här trögtänkt. Patiens passar mig väldigt bra.

Idag vaknade jag strax innan klockan 4, och kände mig spänd i kroppen. Jag ska ta det lugnt idag, och göra avslappnings- och andningsövningar. Det brukar vara hjälpsamt. I morgon åker jag upp till min systers och svågers stuga i Söderhamns skärgård i ett par dagar. Det ser jag fram emot!

 

I ensamhet

Det var fint att träffa min vän A igår, det var väldigt längesedan sist. Och så skönt att inte behöva träffas på någon stimmig restaurang, utan att vi kunde sitta och prata här i lägenheten!

Idag hade jag tänkt gå till det nyrenoverade Stadsmuseet som ligger på promenadavstånd. Jag gav mig iväg vid 14-tiden men hann inte långt förrän jag drabbades av ganska stark ångest, och vände på klacken. Kanske det förra museibesöket spökade? Jag gick tillbaka igen och provade att lyssna på en intressant podd om historia samtidigt som jag broderade. Men jag var för uppjagad och ångestfylld, så jag satte på en tv-serie som jag följer och den fick mig lugn igen.

Nu längtar jag hem. Till familjen, katterna, trädgården, verkstan och hela huset. Jag åker hem efter frukosten i morgon.

Jag har fortsatt på mitt linnebroderi med bottensöm. Frågan är vad det så att säga ”ska bli”?

 

Egentid

I morse åkte jag till min systers och svågers lägenhet och ska bo här för mig själv i ett par dagar. Igår kväll var jag lite fundersam om jag verkligen skulle åka hit, eftersom jag hade ganska stark ångest. Men det känns bra att vara ensam. Ikväll kommer en god vän förbi på en enkel middag.

När jag sov middag väcktes jag av att en handläggare på Försäkringskassan ringde. Det var ett trevligt samtal där hon ville få lite mer information om hur jag jobbar och hur jag, läkarna och arbetsgivaren ser på framtiden. Jag berättade om hela min situation: mina sjukdomar och de läkarkontakter jag har, och också om stödet av chef och arbetskamrater samt om anpassningen av arbetsuppgifter. Hon sa det inte rakt ut men det var underförstått att det senaste läkarintyget kommer att godkännas, och det känns förstås bra. Jag loggade in på Försäkringskassans hemsida senast i morse för att se om något hänt i mitt ärende, men då syntes inget. Handläggaren bad mig hälsa min husläkare att han ska skriva om intyget från grunden och inte bara lägga till en del och dra ifrån annat. Det blir för otydligt och jag har verkligen full förståelse för det! Jag ska förbereda mig noga inför nästa läkarbesök så att han skriver ett så bra intyg som möjligt.

Jag har med mig en påse med broderigrejer också. Ett påbörjat som från början var en provlapp där jag testar bottensöm med lintråd på linnetyg. Jag har bara sett bottensöm i yllebroderi, men det går förstås med andra material också. Så här ser det ut ännu så länge. Jag ska fundera på vad jag kan använda det till.

Jag har också med material till en kudde med yllebroderi inspirerat av en heltäckningsmatta jag såg på ett hotell i Varberg där jag var på konferens i vintras.

Jag valde rätt

Jag jobbade hemma igår, som vanligt på onsdagar. Det bästa är att jobba på förmiddagen – då är jag piggast i hjärnan. Resten av dagen var jag trött, tröttare, tröttast och hade ganska stark ångest på kvällen. Jag bestämde mig för att jobba hemma även idag, och det var verkligen rätt. Jag har orkat mer idag än igår och det känns bra. I morgon ska jag åka till jobbet och sedan har jag semester. Då ska hjärnan slippa tänka alltför mycket och bara vila.

Jag har länge velat ha en bättre förvaring för alla mina trådrullar, och tittade efter en sån där hylla med pinnar att sätta dem på. Jag blev direkt avskräckt eftersom den första jag hittade kostade 1000:-! Jag ritade en istället och gav till sonen som en önskan till min födelsedag. Den skulle rymma 40 trådrullar.

Han är så uppfinningsrik och duktig på sånt här, så jag tänkte att det inte skulle vara så svårt för honom. Men han hade svårt att komma på hur han skulle lösa det på bästa sätt så att den också skulle rymmas i verkstan. Till slut frågade han varför jag inte bara köper en, och när jag tittade den här gången så hittade jag en för drygt 300:- och beställde den direkt. Igår kom den och trots att den rymde 60 trådrullar så räckte det inte alls till!

Jag la rullar som jag har flera av i en ask, och så fick svart, vitt, grått och brunt ligga i en annan.

Hur jag samlat på mig så många trådrullar? Jag har fått eller köpt på loppis – knappt en enda är köpt som ny. Det finns så många nyanser och det är ofta liksom EN som är rätt!

Nu ska jag bara få upp hyllan på väggen också.

 

Spänningar och ångest

Det är visst vanligt att människor kommer in akut till sjukhus med befarad hjärtinfarkt, och så visar det sig att det är ångest de känner. Symptomen kan vara liknande, i synnerhet trycket över bröstet. Igår kände jag som ett band som tryckte över bröstet, och en känsla av att det var svårt att andas fast det inte var det egentligen. Jag googlade och hamnade på sidor om kärlkramp och hjärtinfarkt, men det stod också om att det kunde vara utlöst av stress. Jag gick och la mig och till slut släppte det.

Det är inte så konstigt att det kom just igår. Det var en riktigt dålig dag med inslag av det som gjort mig sjuk från början. Inte av den digniteten men min kropp går i försvarsställning så snart hotet dyker upp. Jag blir spänd, i synnerhet i axlar och rygg, och får ont i kroppen.

Jag grät till och med en liten skvätt igår, och det är mycket länge sedan sist. Sedan jag börjat med antidepressiv medicin är det som om att medicinen täckt över gråten så att den inte kommer ut. Men igår brast den täckelsen, och det sipprade ut lite.

Jag känner mig rädd och orolig inför hela långa sommaren. Jag måste kunna känna mig trygg och avslappnad i mitt eget hem!

 

Dålig dag

Jag har jobbat hemma idag och det var skönt. Men jag har inte mått så bra. Höjd ångestnivå och trötthet. Jag var och klippte mig på eftermiddagen och fick nästan panik vid tanken på att prata med min urtrevliga frisör. Jag fick verkligen anstränga mig för att orka med mig själv.

Den enda anledningen jag kan komma på är att jag inte har något broderi på gång! Jag gjorde klart yllebroderiet med bottensöm och sydde ihop till en kudde igår.

Jag behöver nog sätta igång med ett nytt broderi för att må bättre. Kanske att jag borde ha två på gång samtidigt så att de går lite omlott och jag aldrig står utan? Startsträckan är så lång och närmast oöverstiglig ibland.

En arbetsdag kvar och sedan en tredagarshelg. Vi firar midsommar i Vaxholm som vi brukar. Sedan är det två arbetsveckor innan min fem veckor långa semester börjar. Det regnar och är soligt om vartannat, och det växer så det knakar i trädgården!

Ångestfylld eftermiddag

Efter att ha putsat några fönster och rensat lite i trädgården – varken det ena eller det andra så anmärkningsvärt ansträngande – har eftermiddagen varit tyngre. Jag har haft ångest med ett tryck över bröstet och lätt andnöd, och tvingat mig att bara ligga och vara.

På sistone har jag lyssnat mycket på Anna Ihlis cd med tonsatta dikter av Erik Axel Karlfeldt. Jag kände sedan tidigare till Pär Lagerkvists dikt som börjar Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Det jag inte visste var att det är en travesti på Karlfeldts Längtan heter min arvedel. Den finns med på den här cd:n som jag kan rekommendera.

Det är något bitterljuvt över att längta, men det finns inte en gnutta ljuvt över ångest. Jag har haft mycket ångest i mitt liv, och accepterar att det kommer att vara så. Men det är verkligen ett sänke för mig, en tyngd som drar ner mig som blyklumpen på en metrev håller nere Läs mer

En mardröm fick nytt sammanhang

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.