Samtal med min chef

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Hämtat mig

Jag har hämtat mig från den bottennivå jag befann mig på häromdagen. Jag funderade på om jag skulle behöva sjukskriva mig, men efter att ha vilat på förmiddagen kunde jag jobba lite senare på dagen. Det var meningen att jag skulle gå en kurs (digitalt) den eftermiddagen, men som tur var kunde jag byta till ett kurstillfälle i nästa vecka.

Nu är fokus enbart på att ta mig igenom dagarna, orka jobba och se till att vila mycket. Inga måsten och inga utsvävningar.

Dottern behövde lite hjälp med en uppgift i svenskan igår, och jag gjorde vad jag kunde. Efter en stund kände jag att det tog stopp, och kom på att jag ska ändra hur jag uttrycker mig. Jag ska inte längre säga att jag inte orkar mer, eller är för trött. Jag ska säga att jag inte KAN mer för det är så det är. Hjärnan strejkar och det kommer inget vettigt ur den. Jag blir helt blank i skallen och det känns som att hjärnverksamheten rör sig i ultrarapid och att de få tankar som kommer är huller om buller.

Sensommarvärmen känns väldigt behaglig nu, och jag har passat på och suttit i solen och gonat mig de dagar då den visat sig mellan molnen. Trädgården blommar fortfarande som bäst, och humlorna har inte gett upp. Igår såg jag en sån där bamsig humla som när man ser drottningarna flyga omkring i jakt på ett bra bo tidigt på våren. Kanske var det en stor art eller bara en humledrottning på vift? Jag har fått fyra myggbett de senaste dagarna, efter en nästan myggfri sommar.

Idag kommer två av mina barndomsvänner och hälsar på mig! Det är länge sedan vi sågs och det ska bli så kul! Skönt att vädret är bra också, så att vi kan sitta utomhus och dricka kaffe och äta min mans hembakta bröd.

Annars ska jag inte göra någonting den här helgen.

Första halvåret av 2020

Så har ett halvår av 2020 gått, ett halvår som inte liknar något vi varit med om tidigare. För min del började det med att jag var mitt uppe i behandlingen på Stressmottagningen. En behandling som gav mig många redskap för tillfrisknande som jag tror är hållbar över tid. Det gav mig hopp som jag knappt vågat hoppats förr. Jag märker nu att det är lätt att glömma en del redskap när jag inte använder dem hela tiden, men återvänder till mina sammanfattande anteckningar då och då för att påminna mig. En av de saker jag skrev upp efter ett enskilt samtal jag hade med psykologen var att JAG bestämmer när jag ska vara PÅ respektive AV. När jag finns tillgänglig för andra och när jag har behov av att inte vara det. För mig är det en väldigt hjälpsam tanke eftersom jag lätt släpper allt för att finnas till för andra, även om jag inte vill, åtminstone inte just då. Om jag bestämmer mig för att ”ja, det här gör jag gärna” eller ”just nu tänker jag inte göra det här” så är det jag själv som bestämt – jag VÄLJER. Jag ska ”inte bara vara reaktiv utan vara proaktiv, och styra och välja själv” som psykologen sa.

Dotterns jordgubbar har fått flytta på sig i år, och kommer väl inte att hämta sig riktigt förrän nästa år men några små bär blir det i alla fall.

Det andra stora som hänt detta halvår är givetvis coronapandemin. För mig har inte vardagen påverkats så mycket som för en del andra, men jag har jobbat hemma hela tiden förutom två gånger då jag åkt in till jobbet för att ordna med saker där. Det har fungerat väl, men jag saknar verkligen att träffa arbetskamraterna.

Jag saknar också att kunna åka till min pappa i Jämtland som var tänkt under sommaren, men är glad över att min syster och jag åkte till honom precis innan pandemin gjorde det omöjligt. Jag saknar också att kunna krama om min mamma, även om jag i alla fall kunnat träffa henne utomhus.

Min sommarkurs i silversmide blev inställd men det är inte hela världen. Jag ska prova på att dreja hos en god vän som är keramiker istället.

Nu när värmeböljan är över för den här gången och det blivit svalare har jag återupptagit mina morgonpromenader. Det känns bra. Igår plockade jag en bukett rosa och vita blommor: rödklöver, rölleka, älggräs och rallarros. Jag hittade ett gräs jag aldrig sett förut och med hjälp av en app i telefonen (Picture this) såg jag att det heter silverfryle och är en tågväxtart som förekommer tillfälligt i vårt land men inte förökar sig.

Nu närmar sig klockan 7 och jag varit uppe i ett par timmar. Jag ska strax gå ut på morgonpromenad men först frukost!  

Semesterlivet

Det är inte så dumt att ha semester! Vi är lyckligt lottade i Sverige som har så lång lagstadgad ledighet för oss som är anställda. Jag tillbringar den mesta tiden ute i vår lilla trädgård. (Förresten, är det fortfarande en trädgård nu när nästan alltihop är täckt av trä?) Jag flyttar den sköna stolen jag köpte på loppis häromåret så att den står i skuggan av parasollet, lägger upp fötterna på fotpallen och läser. Emellanåt går jag upp och jobbar med rabatterna eller något annat som inte är klart, och så sätter jag mig att läsa igen. Jag har en randig semester!

Jag gillar korsord så det blir en del sånt också, och jag har tagit en tillfällig prenumeration på Icakuriren där det finns frågesport som min man och jag tävlar mot varandra i.

I morgon åker jag till min goda vän T i Roslagen i ett par dagar. Det blir fint, att få se havet och så umgås så där lagom mycket som vi gör när vi ses.

De sista tiden har jag haft värre känningar av WED/RLS men det är olika mycket olika dagar. Kanske att det blir lite lugnare i kroppen nu under semestern, vi får se. Det beror också på hur semestern artar sig – om det kommer att vara hyfsat lugnt här hemma. Min husläkare sa att han kunde se att min neurolog planerar att ta kontakt under sommaren. Det vore bra.

Mitt värsta problem just nu är fötterna. Det är som om att det kliar i fötter och tår, särskilt under naglarna. Det kan jag uppleva på fingrarna också. Det är ju inuti kroppen som obehaget sitter, och inte på huden. Ändå hjälper det en del att gnida den ena fotens häl mot den andra fotens tår, och jag har känt att huden på tårna blivit tjockare och lite hård, som valkar i händerna.

Jag vet ju att det inte går att bli frisk från WED/RLS utan bara att lindra symptomen. Det gör mig ledsen och modfälld ibland, och smått hysterisk andra dagar. Men neurologen sa att det finns fler läkemedel att testa, och i värsta fall får vi ta till det tunga artilleriet men där är vi inte ännu. Det ger ändå ett hopp om ett drägligt liv.

Snabbt beslut per sms!

Jag vaknade med den fina känslan av att bara ha några timmars arbete framför mig innan min semester skulle börja! Jag tog min morgonpromenad och plockade rödklöver och prästkragar som jag kombinerade med liljekonvaljeblad till en midsommarbukett.

Någon timme senare fick jag ett sms (!) från Försäkringskassan om att de fattat beslut om min sjukpenning till och med 20 september! De fick in intyget i måndags så de var verkligen snabba i vändningarna den här gången.

Det brukar oftast dröja innan beslut kommer, och ibland måste läkaren komplettera intyget varpå följer en nya väntan i ovisshet. När beskedet kommer är det inte så länge tills det är dags för nästa läkarintyg, vilket gör tiden för läkande väldigt kort. Det går inte att slappna av och bli frisk om man är orolig för sin försörjning. Men den här gången kan jag alltså koncentrera mig på att må bättre i tre månader!

Glad midsommar på er alla fina människor! Jag blir så glad för kommentarer och uppmuntrande tillrop! Hoppas att ni får en fin helg, på 2 meters avstånd förstås!

Fortsatt sjukskrivning

Igår gick min sjukskrivningsperiod ut och idag hade jag ett videosamtal med min husläkare. Jag sa att jag kunnat jobba 50 % tack vare att jag jobbat hemma under de senaste månaderna, och då haft möjlighet att dela upp arbetsdagen och ta pauser när jag behövt. Jag blir fortsatt sjukskriven på 50 % i tre månader till.

Jag gör ett schema för mina arbetsdagar varje morgon, eller dagen innan. Om jag har möten lägger jag in det i schemat och planerar runt det. Jag ser till att få in pauser innan och efter. Ett pass Asahi på ca 10 minuter brukar jag köra som dagens första paus. Det är lätt att jobba på utan att titta på klockan, så jag sätter larm som påminner om att pausa. En sådan paus kan vara att jag lägger mig platt på sängen och blundar, gör hälsoandning eller att jag gör någonting praktiskt som inte involverar hjärnan så mycket. Det är ju hjärnan som behöver vila!

På min morgonpromenad i morse såg jag dessa fantastiska maskrosbollar. Solen lyste på den så de liknade ljus!

Att prioritera sig själv ibland

Jag måste sätta mig ner med anteckningarna från Stressmottagningen. Jag glömmer förhållningssätt och redskap, och måste påminna mig. En sak jag fallit tillbaka i är att jag inte prioriterar rätt i vissa trängda situationer. Eller rättare sagt att jag försöker töja mig själv till att räcka till mer än vad som är mänskligt möjligt, i alla fall för mig. För att inte säga nej till någon så prioriterar jag bort mig själv och hamnar i en situation som jag gjort så många gånger: jag kör på tills allt är klart och är helt helt slut efteråt och hamnar med huvudet under kudden igen.

Det är inte för att vara snäll som jag gör så här, utan för att slippa konflikter. Alltså i avsikt att vara snäll mot mig själv, men det slutar med ett sämre resultat än om jag tagit konflikten från början.

Däremot har jag tänkt på att jag förändrat mitt beteende när det enbart handlar om mig själv. Jag kör inte på för att bli färdig med saker på samma sätt. Jag pausar och bestämmer mig för att det får ta tid, att det inte måste bli klart till en viss tidpunkt. Det är bra!

Jag är fortfarande trött och lite trögtänkt men nu är det inte långt till semester i alla fall. Sex arbetsdagar och sedan fem veckors ledighet! Att njuta i vår trädgård som börjar ta form …

Sommarkursen inställd

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

Frustration och inspiration

Jag har köpt några stenar som jag tänkt infatta och göra smycken av. Det bästa är att kunna se stenarna och välja var och en av dem, men i dessa tider kändes det bättre att beställa. Jag blev besviken på färgen på några av dem, men det gick bra att byta till stenar som jag ville ha dem. Jag har bara gjort en infattning på kursen i somras, och har gruvat mig lite för det. Det är svårt och jag måste vara noggrann. I helgen gjorde jag en ansats att göra ett armband med en grön sten som heter aventurin. Jag fick inte till det direkt, så nu ska jag prova på annat sätt.

Jag går och hoppas på att sommarkursen på Mullsjö folkhögskola kommer att gå att genomföra. Skolan väntar på Folkhälsomyndighetens rekommendationer som ska komma i dagarna. Hoppas hoppas. Om den inte blir av ska jag kolla om det finns någon kortare kurs i Stockholmsområdet.

Snart slår liljekonvaljerna ut!

Jag har viktväktat i två veckor nu, och det har gått bra tycker jag men det tyckte inte vågen. Det jag gick ner förra veckan hade jag gått upp nu så att jag summa summarum bara gått ner ett hekto! Depp depp, men så skrev jag om det i det community som finns i viktväktarappen, och fick massor av peppande svar! Över 40 personer skrev att det har jag också varit med om, vecka 2 är värst, se till att äta för alla dina poäng – du kanske ätit för lite, heja heja! och så vidare i en blandning av peppande och goda råd. Jag blev alldeles rörd – så fina människor! Så nu är det nya tag som gäller. Jag ska skruva lite på hur jag äter och se till att inte ge upp.

Det dunsade rejält i brevlådan idag och där låg tidningen Hemslöjd! Underbart snygg tidning med massor av inspiration, så nu ler livet igen!