Vilar

Tänk att jag blev så trött av så lite! Jag sov när jag kom hem igår och somnade 20.30 på kvällen. Vaknade vid 5-tiden men somnade efter någon timme om i soffan och sov i två timmar till! Jag har gruvat mig för att behöva åka till psykiatern, men alldeles nyss ringde de från mottagningen och sa att läkaren är sjuk så jag slipper ge mig iväg hemifrån.

Och nu är det dags för strategiskt tänkande! Jag orkar uppenbarligen inte med mycket förutom att jobba just nu. På lördag ska vi fira en 60-åring med en guidad tur med Christoffer O’Regan i Gamla stan. Något som jag verkligen sett fram emot. Men jag har redan bestämt mig för att inte följa med på det. Bara tanken gör mig trött.

Häromdagen hittade jag en nästan färdig bild av tovad ull som jag färdigställde.

Ovant

Det var uppenbarligen ovant att arbeta för jag tog liksom slut på eftermiddagen. När jag gick till pendeltåget kändes det nästan oöverstigligt att ens åka hem. Men jag intalade mig själv att det var dags att plocka fram verktygslådan och snickra ihop en strategi baserad på det jag redan vet, och så här blev den:

1. Säga högt till mig själv: jag VET att det inte är farligt – det går över.

2. Vila.

3. Se över kalendern: behöver något skalas bort eller skjutas på framåt i tiden? Vad kan förenklas, till exempel strunta i att laga mat och köpa något färdigt till middag?

4. OM det blir för mycket även över tid så får jag ta tag i det då. Fundera på att gå ner i arbetstid till exempel.

På onsdag börjar Språk- och slöjdkaféet och jag hoppas verkligen att jag får ihop tillräckligt många volontärer. De har troppat av så jag ska nog försöka få ihop fler så det inte blir så sårbart. Jag har lovat dottern att inte vara där varje onsdag. Hon är orolig för mig, lilla gumman. ❤️

Här är bilder på keramik jag köpte i Agadir.

Tagine: ett kärl av keramik som används att laga mat i ugnen med. Vanligt i Nordafrika. Just den här är liten och passar till flingsalt till exempel.

Jag hade svårt att välja färg till en början, det fanns så många vackra. Men nu är jag väldigt nöjd med blått! Den minsta skålen fick jag på köpet.

 

Lyckad strategi

Min första tredagarvecka som heltidsarbetande har gått riktigt bra. Allt handlar om att ha en bra strategi. Känna av i kroppen hur jag mår och anpassa mig efter det i stunden (vila, sova, byta aktivitet). Ibland måste jag anpassa de närmaste dagarna efter det, som den här veckan då jag avbokade en konferens och la in en extra semesterdag. Inse att det även kan bli för mycket av roliga saker, och ransonera mig på sånt.

En bra sak jag gjort denna vecka är att jag ägnat morgnarna åt jobbläsning. Det är den tid på arbetsdagen som jag är piggast, vilket nog gäller för många. Mina koncentrationssvårigheter märks minst då. I mitt jobb behöver jag läsa en hel del forskningsrapporter och andra mer krävande texter. Det har varit väldigt svårt de senaste åren, och jag har hankat mig fram så gott jag kunnat. Det var en skön känsla att jag orkade den här veckan, och själva texterna var intressanta.

Igår på jobbet kom jag på mig själv med att riktigt njuta!

I tisdags kväll var det äntligen dags för informationsträff för höstens Språk- och slöjdkafé! Jag var bra pirrig – nervös och förväntansfull – och stod i dörren till bibliotekets aktivitetsrum och spanade efter deltagarna. Först kom bara en, så en till. En stunds väntan till och så var vi plötsligt elva! Elva kvinnor som träffades över en kaffekopp för att prata om höstens tisdagskvällar.

Jag berättade hur jag tänkt och Taina från biblioteket om hur biblioteket kan stötta oss med lokal, fika och marknadsföring. Alla berättade lite om sin relation till handarbete. Många hade ”stickat massor på 80-talet” och en sa att hon inte ens var född då! Ytterligare en annan sa att hon tyckte att hon skulle vara med för att vi skulle ha med någon som var gammal, så åldersspannet var stort! Däremot var inga män med, men det vore roligt förstås. Å andra sidan kanske det är lättare för kvinnor från en del länder att delta om vi enbart är kvinnor. Så himla kul att vi är igång!!

 

En helg med trevligheter framför mig

Just nu sitter jag på tåget som snart ska ta mig till Ånge. Jag ska på min kusins bröllop ett par mil därifrån, och ser mycket fram emot att träffa släktingar jag sällan ser. Först tackade jag nej till bröllopet. Jag ville väldigt gärna, men kände att det skulle bli för jobbigt för mig eftersom det innebär en resa också. Men ju mer jag tänkte på det så tog viljan att åka över, och när jag funderat på strategier för att göra det så bra som möjligt så ändrade jag mig.

Strategierna är både praktiska och mentala. Jag har bokat 1:a klass på tåget och hoppas med det att det är mindre trängsel och tystare. Jag har bokat ett rum på Hussborgs herrgård som ser ut att ligga väldig vackert, och jag har kollat att det finns taxi att ta mig med från bröllopet till hotellet när jag blir trött. Hemresan blir i bil med en annan kusin.

De mentala strategierna går bland annat ut på att jag vet att jag är bland människor som vet hur jag mår och kan hjälpa mig om det behövs, och att jag vet just detta med taxi till hotellet och att jag inte är beroende av andra för skjuts. Jag hade egentligen tänkt kliva på tåget på Arlandas tågststation eftersom jag bor bara en pendeltågsstation ifrån den, men så började jag bli orolig. Tänk om tåget inte stannar där om ingen bokat biljett därifrån? Jag ringde till SJ och fick veta att det går bra att hoppa på där. Oron släppte inte riktigt, trots att den var helt orimlig. Jag valde sinnesron och bestämde mig för att åka in till Centralstationen och ta tåget därifrån i alla fall. När jag gjort det kunde jag släppa tanken och sova gott. Knäppt, va!

I detta nu rullar tåget ut från stationen och jag har 4,5 timme på mig att bara vara.

Jag har ännu en rolighet denna helg och det är att jag ska äta frukost på hotellet med en nyfunnen släkting som jag aldrig träffat! Hon och hennes man har stuga inte alltför långt ifrån och kommer alltså dit på söndag morgon. Så att vi får träffas, det ska bli så roligt! Vi har haft en hel del kontakt på nätet och det var via bloggen vi hittade varandra!

Känns bättre

Dagarna strax innan jul var tunga. Minsta ansträngning blev övermäktig. Jag påbörjade saker jag fick ge upp, blev tung och trött i kroppen och fick stillestånd i huvudet. Min förhoppning var att det handlade om just julen, inte en egentlig försämring av mitt tillstånd. Och det visade sig stämma. Min kropp och knopp minns kaotiska jular, och protesterar med varje cell.

Men julen avlöpte väl, jag la upp en strategi för att orka. Jag låg i sovrummet när gästerna kom eftersom det brukar vara en bullrig och högljudd stund då all mat som mamma och syster har med sig ska lassas in i kylen, alla ska kramas God jul och min man slutför tillagningen av julgröten. När bullret lagt sig klev jag upp. Jag gick undan för att vila kortare stunder under dagen, och det funkade bra.

Jag struntade också i att det stod tomma mjölkförpackningar uppochner på tork i köket när vi dukade upp julmaten. Alla har bara ögon för maten i alla fall! Jag släppte lite på perfektionen helt enkelt, det gick bra!

Nu, några dagar efter julhelgen, känner jag hur krafterna är tillbaka där de var innan sista veckan före jul. Det känns väldigt bra! Jag har varit ute och gått några gånger, och igår var jag på akupunktur på morgonen och yoga på kvällen. Jag somnade visserligen några gånger under yogan, men det kanske är ett gott tecken?

Jag skrev tidigare om utmaningen Stygn varje dag 2017 och nu har jag bestämt mig för vad jag ska göra. Igår duttade jag textilfärg på ett av mormors gamla linneörngott. Jag ska brodera fåglar av duttarna, det ska bli jättekul!

img_1404