Vad läsning är för mig

Min arbetsgrupp träffades (digitalt förstås!) i förra veckan för att samtala om läsning ur olika aspekter. En av frågorna vi skulle fundera på inför mötet var om vad läsning är för mig? Jag skrev ner några tankar inför mötet:

Bärare av texten är ointressant, även om jag personligen hellre läser på papper än skärm. Det är delvis en vanesak tror jag, men det har också att göra med den taktila känslan och inte minst det estetiska i en pappersbok. Omslaget, papperskvaliteten, typsnittet. Allra helst vill jag ha ganska breda marginaler på boksidorna och så ett vackert typsnitt. Att omsorg lagts ned även på formen.

Läsning för mig är framför allt text. Först och främst bokstäver på papper, skärm, vägg osv. Men även en ljudbok eller uppläsning av text är läsning, och även en muntlig berättelse. Här finns andra kvaliteter än i den tryckta boken, såsom uppläsarens röst och frasering, det vill säga användandet av pauser och melodi. Hur väl uppläsaren förstår det hen läser.

Centralt i läsandet är språkets skönhet, och en intressant historia ur någon aspekt som talar till mig. Det är nog alltid igenkänning även om berättelsen är långt från mitt liv och karaktärerna är olika mig. ”Det som botten i dig, är botten också i andra” (Gunnar Ekelöf)

Det värsta är när språket är banalt! En banal historia kan passera med ett bra språk (våra liv är väl ganska banala då och då!), men ett banalt språk kan aldrig rädda en bra historia! Med banal menar jag schablonmässig, slapp och själlös. Det behöver inte vara en komplicerad text rent tekniskt, men det ska finnas någonting där under texten som jag får plocka fram ur mig själv. Då känner jag boken inuti mig, och då är det som bäst!

Igår läste jag ut en bok som passar in på det mesta ovan, Doris Dahlins Skammens boning, en självbiografisk roman om hennes uppväxt i ett hem präglat av fattigdom och alkoholism. Att inte ha det andra har, såsom vattentoalett inomhus, rinnande vatten och pengar till aktiviteter. Att komma till skolan i urmodiga vuxenskor för att det inte finns pengar att köpa andra. Att mamma gömmer pengar för pappa så att han inte köper sprit för matpengarna, men så stjäl han ur barnets sparbössa och sedermera hennes studiebidrag.

Pappan är inte fysiskt våldsam men det är så väl skildrat hur präglat av våld hemmet ändå är. Flickan Doris försöker skydda mamma men det är ju klart att hon inte kan, och hon försöker avleda pappa när han ska ut i vedboden för att dricka. Hon tar på sig ett ansvar och en skuld som inget barn borde ens tänka på, och hon bryts långsamt men säkert ner tills hon upplever det som att hon inte finns mer, att hon dör.

Men det finns också ljusglimtar i form av snälla mostrar som hon träffar ibland, och som skickar presenter. Men vuxenhetens blinda ögon för barn som far illa gör mig illamående! Det psykiska våldet så oerhört väl skildrat! Hur hon i vuxen ålder drabbas av en välbekant skräck när en stor hund springer mot henne och hon inser att kroppen minns: ”I min kropp finns allt det jag glömt.”

En bok som gav tankar

Häromdagen läste jag ut en bok som jag tyckte mycket om, Springa med åror av Cilla Naumann. Det var särskilt några formuleringar som träffade mig mitt i prick.

Till en del handlar boken om att bli mamma, och huvudpersonen är ensamstående med ett barn som inte är riktigt som alla andra. Här beskriver hon en insikt som överfaller huvudpersonen: att som förälder blir man två om sitt enda liv. Man är inte frånkopplad resten av världen längre. Ansvaret och allvaret är stort, vackert och också tungt.

De här meningarna känner jag också så oerhört väl igen mig i – lyckan över frigörelseprocessen! Jag har alltid tyckt att det är spännande och roligt att se hur barnen växer, hur de lär sig och hur de tar sig fram i världen. Som små är de så tydligt beroende av en som förälder, även om ”kan själv” är ett steg för att bli en egen person. Men även som unga vuxna finns behovet av föräldrarna påtagligt. Frigörelsen ter sig bara olika i olika åldrar. Det är häftigt att följa med!

Det här stycket handlar om något helt annat, men blev en så stark igenkänning att jag kippade efter andan! Att jag inte gör det jag vill, eller hur längre jag vill och så vidare, utan hela tiden (och då menar jag HELA tiden!) funderar på vad som förväntas av mig, vad som är lagom och RIMLIGT, att inte vänta tills någon säger till utan räkna ut hur jag BÖR göra och handla därefter. Det är svårt att förklara utan konkret exempel men det kan handla om hur lång tid jag tar på mig att göra saker. Någon slags social kontroll som är viktig för att få samhället att fungera, men det är något mera. Jag kan få höra efteråt att någon annan gjort på annat sätt, så som jag också velat men inte vågat, av ängslighet över att andra inte skulle tycka att det var RIMLIGT.

Äntligen en Pia-dag värd namnet!

Min sista (förhoppningsvis) medicinska återhämtningsdag, aka Pia-dag, blev äntligen just det. Tack vare att familjen är i karantän kunde jag ju inte åka iväg på ärenden som fyllt mina andra onsdagar. Jag ville göra två saker: läsa länge utan avbrott och brodera. Och så blev det! Jag läste ut den ungerska författaren Magda Szabos bok Dörren (mycket läsvärd) och hann sitta i verkstan länge och brodera. Fint!

Ett nytt aber har dock dykt upp: jag har fått ett nytt slags eksem bakom ena örat och ner på halsen, ca 20×15 cm, och även ett område på ena axeln/ryggen ca 10×10 cm. Det är annorlunda än mina vanliga eksem, liksom små kullar som kliar. Jag har smörjt med kortisonsalva, och det har minskat en aning bakom örat men på ryggen har området blivit lite större. Jag ska prata med min läkare om det när jag har videomöte med honom på tisdag. Jag ska inte låta det gå för länge innan jag får hjälp den här gången!

I förra veckan fick jag helt oväntat ett blomsterbud med en bukett från förvaltningschefen på jobbet! Det var ett tack till alla inom förvaltningen för ”ett fantastiskt arbete under en extraordinär tid”. En jättefin gest, och inte mer än rätt. Tänk bara på vilken besparing det är att vi alla jobbar hemma: vi får ordna med eget kaffe, toalettpapper, utskrifter, lussebullar och pepparkakor! Jag kommer inte ihåg om vi brukar ha julkalas av något slag, jag har inte varit med på det i så fall. Men även den kostnaden sparas i så fall in i år.

Jag hade hoppats att jag skulle gå ner mycket mer i vikt under hösten än jag har. Jag vet inte varför det går så långsamt, men kanske beror det på mina mediciner, för jag följer min diet noggrant. Å andra sidan så är det ju ett jättebra resultat att ha gått ner 20 kg på 10 månader! Jag blir glad när jag ser en bild där det verkligen syns en skillnad. Det är bara att fortsätta, för jag har en hel del mer att gå ner innan jag är nöjd.

 

Vilar till humlesurr

Jag bestämde i tisdags morse att jag behövde vila åtminstone en dag. Det blev två dagar utan att jobba, men idag har jag jobbat utan större krav på mig. Jag deltog inte i det möte jag hade inbokat, och såg till att vila mer än vanligt. Det gick bra – skönt. Men jag är fortfarande mycket tröttare och skörare än jag trodde att jag skulle vara efter semestern. Jag har bokat ett möte med psykologen och arbetsterapeuten på Stressmottagningen nästa fredag för att prata om hur det går för mig, eller rättare sagt vad jag ska göra nu när det INTE går så bra.

Istället för skogsbad har jag suttit alldeles invid blommorna, luktat på dem och lyssnat på humlorna. Det är framför allt axveronika och anisisop som doftar, och det är också de blommorna som humlorna verkar gilla bäst. Ja, och så lavendeln förstås.

Jag såg som mest 13 humlor samtidigt på en växt, och de bryr sig inte alls om att jag är närgången, de är fullt upptagna med sitt. Det kom en stor nässelfjäril flygande också, och de fjärilar jag sett i år kan räknas på ena handens fingrar så det kändes fint. Den gillade också axveronika. Kanske den insåg vilken snygg färgkombination de utgjorde!

Jag blev verkligen orolig att jag inte skulle orka läsa, inte orka koncentrera mig på läsningen. Tack och lov gick det bra, och jag insåg att en bok ger väldigt få yttre intryck till skillnad från en film eller radioprogram. Jag har mycket stort behov av tystnad nu.

 

Experiment

Jag har haft en skön helg med mycket läsning i trädgården. Det surrar omkring mig där jag sitter, av alla bin och humlor! Det har blivit flera böcker om gravt dysfunktionella familjer i norr på sistone, så jag valde en helt annan typ av bok idag, för att bryta av, och nu ska jag läsa en bok av Elin Olofsson från (nästan) mina hemtrakter i Jämtland.

Jag älskar frukt och har ätit väldiga mängder i sommar. Nektariner har varit en stor favorit nu och jag hittade helt fantastiska stora (och dyra) nektariner på Ica som jag förlorat mig i. Men jag fick plötsligt för mig att jag sett något om fruktsocker och WED/RLS och bestämde mig från att avhålla mig från frukt idag. Det var inte lätt men jag var ståndaktig, och faktum är att jag har betydligt mindre symptom idag. Det är förstås omöjligt att veta efter bara en dag, men jag ska fortsätta att testa i morgon också. Vad det än är som gjort att jag mår bättre så är det mer än välkommet, för det har varit väldigt jobbigt den senaste tiden.

 

Första jobbdagarna

Jag inledde första dagen åter på jobbet med en promenad, precis som jag gjorde i våras och på försommaren. (Det har blivit lite si och så med det under semestern.) Jag satte mig vid datorn i sovrummet och öppnade e-posten. Eftersom jag gick tidigt på semester i förhållande till de flesta andra i min enhet, så fanns det många mejl att ta del av. Jag bestämde mig för att beta av dem lite i taget. Det dröjer ändå innan alla kollegor är på plats igen.

Jag gjorde också ett schema för min arbetsdag med inbokade pauser av olika längd, lik som innan semestern. Jag la också in påminnelser i mobilen så att jag inte skulle glömma bort tiden. Det funkade bra och jag körde ett pass Asahi i en av pauserna, i de andra la jag mig på sängen och blundade. I den längre pausen sov jag lite.

Jobbdagen avslutades med ett mycket fint webbsamtal med en kollega. Vi samtalade om vår sommarläsning och för en gångs skull hade jag ju läst böcker! Jag höll just på med Stål av Silvia Avallone, som jag funderade på att sluta att läsa. Den gav mig inget tyckte jag. Men när vi pratat om den så gav jag den en ny chans, och den tog sig verkligen, och när jag läste ut den i morse så konstaterade jag att det var ännu en fin läsupplevelse! Så bra att prata om det lästa! Som en flicka i den engelske läspedagogen Aidan Chambers bok säger: ”vi vet inte vad vi tycker om en bok förrän vi har pratat om den”!

Men sen gick ridån ner för mig. Jag var så trött den eftermiddagen att jag först bara satt utan att ta mig för någonting. Jag sov en timme eller så, och sedan tittade jag lite halvt oengagerat på ett tv-program. Lite rädd blev jag allt, rädd att resten av veckan skulle bli likadan. Men de andra två dagarna har gått bra. Jag har orkat läsa och göra det jag brukar.

Jag håller på att benar upp vad jag ska jobba med i höst, och se så att det blir lagom mycket. För min del skulle det passa bra att jobba hemifrån ett bra tag till.

Boklycka

Jag har under de åren jag inte kunnat läsa sett en del boktips som vänner lagt upp på Facebook. Nu när jag kommit igång igen så skulle jag vilja liksom läsa ikapp sådant som varit riktigt bra. Jag skickade ut en fråga till mina vänner på Facebook och fick många intressanta tips. Jag har lagt allt jag vill läsa i min minneslista på mitt lokala bibliotek – en så finurlig funktion på bibliotekets hemsida!

I tisdags åkte jag in till stan för att fika med min mamma och hennes man på deras bakgård. Jag passade också på att gå på Stadsmissionen som ligger i nästa kvarter, och jag höll knappt på att ta mig därifrån! Böckerna var riktigt välordnade där, och jag letade runt efter titlar jag har på min lista, men också efter böcker jag läst som jag vill ha i bokhyllan hemma. Även om jag inte tror att jag kommer att läsa om dem, så tycker jag mycket om att se dem och minnas känslan jag hade när jag läste dem! Jag utlovade en bild på bokhyllan efter målning och här kommer den. Vi har en hel del böcker på andra ställen också, men det mesta av skönlitteraturen finns här i alla fall. Det blev väldigt bra med den antracitgrå färgen bakom böckerna.

Jag gick ut från Stadsmissionen med tolv böcker: fem inbundna och sju pocket för 290 kr! Vilket fynd! Tre hade jag läst och ville äga själv, resten är ser jag fram emot med spänning att läsa. Och när jag gick trottoaren fram med min tunga kasse så fylldes jag av en stark lyckokänsla, starkare än jag känt på mycket länge! Det var en rent fysisk upplevelse i kroppen, en boklycka!


En aning bättre

När jag skrev senast höll jag på att bli tokig av WED/RLS som blivit värre. Redan dagen efter var det aningen bättre och har fortsatt så. Det är fortfarande värre än vanligt men lite mer hanterbart och inte så utmattande. 
För några dagar sedan satt jag i verkstan för första gången på ett tag. Jag har tidigare sytt om en av min mans avlagda linneskjortor till en liten jacka till mig. Klippt av ärmarna då de är trekvartslånga och kantat med en band med pärlor. Jag broderade också en liten blomsterslinga på den och satte på ett par trekantiga knappar som dekoration. Jag har en tid funderat på att sy sashikostygn på den, och det var det jag påbörjade häromdagen. Inget att visa ännu men så småningom blir det en bild här.

Jag har flera idéer som jag tänker mycket på, både silver och broderi, men det kräver ett lugn som jag inte har just nu.

Men läslusten (eller läshungern!) håller i sig! Jag håller på i del två av Karin Smirnoffs romaner om janakippo och är helt tagen – så stark berättelse och så häftigt språk! Den första lånade jag på biblioteket, men del två är det kö på så jag läser den digitalt (via Nextory som jag har gratis ett tag genom Viktväktarna). Del tre är jag näst i tur på på bibblan så den får jag nog snart. Jag föredrar verkligen att läsa pappersbok men nöden har ingen lag, och fördelen med att läsa digitalt är att jag får böckerna direkt.

Jag har påbörjat ett par böcker som jag inte riktig fallit för, och då märker jag att de blir liggande så att jag inte läser alls. Det har jag inte tid och lust med så de böckerna släpper jag helt enkelt! Man måste givetvis inte läsa ut allt man påbörjat – det finns fler böcker än jag hinner läsa ändå!

Om tre dagar åker jag till min systers stuga i Söderhamns skärgård, och SOM jag längtar!

Semesterlivet

Det är inte så dumt att ha semester! Vi är lyckligt lottade i Sverige som har så lång lagstadgad ledighet för oss som är anställda. Jag tillbringar den mesta tiden ute i vår lilla trädgård. (Förresten, är det fortfarande en trädgård nu när nästan alltihop är täckt av trä?) Jag flyttar den sköna stolen jag köpte på loppis häromåret så att den står i skuggan av parasollet, lägger upp fötterna på fotpallen och läser. Emellanåt går jag upp och jobbar med rabatterna eller något annat som inte är klart, och så sätter jag mig att läsa igen. Jag har en randig semester!

Jag gillar korsord så det blir en del sånt också, och jag har tagit en tillfällig prenumeration på Icakuriren där det finns frågesport som min man och jag tävlar mot varandra i.

I morgon åker jag till min goda vän T i Roslagen i ett par dagar. Det blir fint, att få se havet och så umgås så där lagom mycket som vi gör när vi ses.

De sista tiden har jag haft värre känningar av WED/RLS men det är olika mycket olika dagar. Kanske att det blir lite lugnare i kroppen nu under semestern, vi får se. Det beror också på hur semestern artar sig – om det kommer att vara hyfsat lugnt här hemma. Min husläkare sa att han kunde se att min neurolog planerar att ta kontakt under sommaren. Det vore bra.

Mitt värsta problem just nu är fötterna. Det är som om att det kliar i fötter och tår, särskilt under naglarna. Det kan jag uppleva på fingrarna också. Det är ju inuti kroppen som obehaget sitter, och inte på huden. Ändå hjälper det en del att gnida den ena fotens häl mot den andra fotens tår, och jag har känt att huden på tårna blivit tjockare och lite hård, som valkar i händerna.

Jag vet ju att det inte går att bli frisk från WED/RLS utan bara att lindra symptomen. Det gör mig ledsen och modfälld ibland, och smått hysterisk andra dagar. Men neurologen sa att det finns fler läkemedel att testa, och i värsta fall får vi ta till det tunga artilleriet men där är vi inte ännu. Det ger ändå ett hopp om ett drägligt liv.

Läser och läser

De senaste åren har jag i stort sett inte läst några böcker alls. Det har känts konstigt eftersom jag varit en storläsare i hela mitt liv. Som barn när jag satt på huk framför bokhyllan och valde bland bilderböckerna, som nybliven läsare som läste allt jag kom över, som ung tonåring som utmanades av kompisar att läsa de tjockaste böckerna i skolbiblioteket (den tjockaste var Pickwickklubben av Dickens och den var tråkig, sedan kom Sången om Bernadette som är en helgonbiografi och riktigt bra, och till sist Desirée av Anne-Marie Selinko som jag läst om flera gånger), som gick till badhuset med en enkrona inne i vanten för att betala entré och efter badet gå till det lokala lilla biblioteket i samma byggnad och låna så mycket böcker jag orkade bära, och som ung vuxen med jobb i bokhandel med bra personalrabatt. Ingen blev förvånad när jag utbildade mig till bibliotekarie!

Under studieåren i Borås läste jag massor. Stadsbiblioteket hade en nyhetshylla med 7-dagarslån som jag lånade friskt ifrån. Även högskolebiblioteket var välförsett och här lånade jag framför allt barnböcker. Min kurskamrat och blivande man och jag packade ryggsäckarna fulla, och promenerade den 30 minuterna mellan skolan och studentlägenheten. Här gjorde jag misstaget att läsa om en av mina absoluta favoriter: Marryats Barnen i Nya skogen. Den läste jag om gång på gång i tidiga tonåren, och den bidrog nog mycket till mitt stora intresse för historia och gärna engelsk sådan. Men den höll inte för omläsning i vuxen ålder tyvärr.

Som nybakad bibliotekarie fortsatte jag att läsa och när jag efter ett år fick fast tjänst som barnbibliotekarie på 75 % ägnade jag stor del av min fritid åt att läsa in mig på barnböcker. Ändå hann jag läsa en vuxenbok i veckan också! Detta vet jag eftersom jag skrev upp allt jag läste.

Så fick jag barn och den oändliga fritiden var en saga blott. Nog blev det en och annan vuxenbok läst, förutom de barnböcker jag läste för arbetets skull, men det var bara att konstatera att ett av mina stora intressen inte fick plats i mitt liv just då.

De senaste åren har jag inte orkat uppbåda den koncentration som behövs för att läsa. Jag har försökt läsa lite mer lättlästa böcker men jag har tyckt att de har ett så banalt och klichéartat språk och tappat intresset.

Men det har hänt något! Jag blev tillagd i en Facebookgrupp som heter Snacka om böcker! och började lite motvilligt till en början läsa inläggen där. Jag ska villigt erkänna att jag hade fördomar om vilken typ av böcker som skulle snackas om där, men de kom på skam. Det är en varierad mix av lite lättsammare litteratur, deckare, klassiker och sådana böcker som jag tycker mest om: berättelser som lever kvar på grund av intressanta teman och mångbottnade karaktärer, och där språket har en framträdande plats.

Nu kom jag att tänka på en milstolpe i mitt läsande: jag var 17 år och hade på bokrean det året köpt Erica Jongs Rädd att flyga. På sommaren var jag i min mormor och morfars stuga i Söderhamns skärgård, och jag läste boken där. Då slog det mig plötsligt att det inte enbart var hur bra berättelse en författare kunde hitta på som identifierar en bra bok, utan att författare kunde ha olika SPRÅK! Att språket i sig var en kvalitet och en njutning. Som vuxen har jag njutit särskilt av det västerbottninska språket hos Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist.

Jag har nu i rask takt läst nästan tio böcker, och inser att tv-serier i all ära men det är läsningen som ger mig mest – det är min hemmaplan.

Igår gick jag till biblioteket med en stor tom kasse och en lista på böcker att låna. Det var mycket länge sedan.

Den här läser jag just nu