Min nya verkstad!

Jag tog det lugnt i förra veckan med insikten, eller numera snarare instinkten, att lyssna på kroppen som var så tydlig i sitt budskap. Men jag flyttade i all stillhet in materialen och verktygen i min nya verkstad, en bit i taget. Insåg att den såg färglös ut med de grå väggarna och mestadels svarta och grå lådor.

Jag hade redan tidigare tänkt att jag skulle sätta upp vackra tyger på väggarna. Jag har så många, stora och små, och vill gärna kunna se dem bättre än när de ligger i sitt skåp. Tanken jag hade var att sätta upp en tvättlina som de kunde hänga ifrån, och enkelt bytas mot ett annat tyg. Men det slutade med att jag helt rått satte upp dem med häftstift. Även några egna alster, samt en favoritbild som sonen gjorde när han var riktigt liten sattes upp där det fanns plats. Det blev härligt och helt utan noggrann planering. Målet var att det skulle bli ett varmt och inspirerande rum.

Jag köpte magnetfärg för en tid sedan och målade nu rutor på väggen vid de tre skrivborden. De blir mina anslagstavlor med plats för anteckningar men också som moodboard. Sonen har fortfarande grejer kvar i ett hörn av rummet, och jag saknar en stol till ena skrivbordet. Annars är det klart att visas!

Symaskinsbordet

Här syns alla tre arbetsborden. Det för silversmide är längst bort.
Hur fick jag plats för allt detta material tidigare?

Tydliga tecken på att jag mår bättre på riktigt

När passen med basal kroppskännedom och mindfulnessdans är slut går vi laget runt och säger något om hur vi upplevde passet. Om det var något särskilt vi fastnat vid eller som varit svårt. Några nämner i förbifarten hur de mår. Om smärta i kroppen, muskelspänningar och svårighet att fokusera. Efter passet i fredags sa två personer att deras liv är kaotiskt och att de hars vårt att urskilja vart de är på väg. Då insåg jag att där har jag också varit, men inte längre!

Jag vet givetvis inte hur framtiden ser ut med hundraprocentig säkerhet, men med det i minne så känner jag en så stor tillförsikt att jag är på väg emot något riktigt bra. Att jag redan påbörjat det nya kapitlet — det kände jag ju redan i höstas. Jag kommer inte att jobba vare sig hundra eller sjuttiofem procent, men jag kommer att orka med att ha ett bra liv. Det är det jag väljer. Ett liv då jag både orkar jobba och ha en rolig fritid. För det är roligt jag ska ha! Jag ska vara glad. Träffa vänner, njuta i min lilla trädgård, göra cykelutflykter med min man och så småningom orka göra bilsemestrar längs kusterna igen, som vi gjorde för länge sedan.

Om en vecka har vårt andra barn flyttat hemifrån. Det innebär att jag flyttar från den här lilla verkstan till hans rum.

Nu är den stökigare än vanligt eftersom jag håller på att packa ihop den, men storleken ser du ju! Från detta till ett stort rum som vi ursprungligen hade som vårt sovrum. Jag ska möblera med ett litet silversmidesbord, och två stora arbetsbord mitt emot varandra, som tillsammans blir 160×160 cm stort! En stor lagerhylla med femtio centimeters djup till allt material som ligger i svarta lådor ska stå längs ena väggen. Material och verktyg till broderi, silversmide, tovning, sömnad, smycketillverkning såsom plexiglas, gitarrsträngar, gummi mm, kalligrafi, akvarellmålning, linoleumtryck och så material som jag samlat på mig som jag tror kan komma till användning. Jag ska måla med svart magnetisk färg på väggen vid arbetsplatserna som anslagstavla, och kommer också att få plats att hänga upp vackra tyger som jag har samlat på mig:

Skåpet är så fint och ingick i det möblemang som mina svärföräldrar köpte när de kom som flyktingar till Sverige på 1940-talet. Döm av min lycka när jag öppnade skåpet första gången och såg att hyllpappret är detsamma som jag hade i min skolbänk på lågstadiet!

Det kommer att dröja innan allt är klart, men jag vet exakt vilka möbler jag ska köpa. Och som ett extra plus finns en dörr från rummet ut till trädgården!

(Jag letade länge i minnet efter ordet ’anslagstavla’. Till slut googlade jag på ’skrivbord’ och hittade det. Det är så pass vanligt att jag inte hittar ord numera, att det inte gör mig så ledsen som förut. Det är som det är.)

I normala gängor igen

Jag jobbar bara en dag på kontoret i stan denna vecka, och det känns väldigt bra. Så underbart skönt att jobba hemma vid skrivbordet i sovrummet igen! I jämförelse med att jobba på kontoret är det som att vara ledig. Nåja, men betydligt vilsammare i alla fall. Jag kom på ännu en skillnad med att jobba hemma, och det är att när arbetstiden är slut så har jag inte en timmes resa med pendeltåg och buss innan jag är hemma och kan vila. Jag kan bara resa mig från stolen, ta ett steg till sängen och lägga mig och blunda. För trött blir jag, även när jag jobbar hemma.

Jag har bokat tid hos min husläkare för förnyat läkarintyg. Nu kan han skriva att jag provat att jobba tre dagar på kontoret, och att det blev för ansträngande. Ett tecken på hur pass sjuk jag fortfarande är.

Älskade höstanemon!

Det blev en liten stund i verkstan igår kväll. Jag skrev ner alla tips jag fått på silversmideskursen, och tittade över vad jag ska göra färdigt av påbörjade saker. Om inte förr så ska jag nog kunna jobba lite med silvret i helgen.

Äntligen dags för paradiset!

Idag åker min mamma och jag till min systers och svågers underbara ställe i Söderhamns skärgård! Ni som följt bloggen vet att det är ett ställe jag älskar att vara på, och jag hoppas få lite ro i kropp och själ där i helgen.

 

De sista dagarna har jag haft mer ångest än vanligt och den där nedbrytande känslan av diffus oro blandad med hopplöshet. Jag hade tänkt läsa mycket under semestern och få ork till verkstan, men det har inte funnits energi och koncentration till något av dem. I sig är det ingen fara med det, det är ju inget jag ska prestera. Men jag hade sett fram emot det. Nu blir det mest korsord och patiens på dagarna, och så lyssnar jag på poddar. Det är fascinerande att se hur dagsformen avgör om jag klarar DN:s svårast korsord eller inte! Hjärnans kapacitet varierar med nivå av ångest och depression.

Nu är det bara en vecka tills jag åker till Mullsjö folkhögskola på silversmideskurs. Jag hade hoppats komma igång med att smida här hemma så att jag inte behöver ägna värdefull kurstid åt att putsa av rosten på mina färdigheter först. Det är ett bra tag sedan jag ägnade mig åt silvret. Men det får bli vad det blir. Bra blir det i vilket fall som helst. Att komma bort hemifrån alldeles på egen hand, och bara tänka på mig.

Ett steg på väg

Igår gick jag in i verkstan och satte mig vid arbetsbordet. Jag fick för en tid sedan en mycket generös gåva: massor av broderigarn i främst ull och bomull. De låg i påsar efter färg, och jag satte mig att sortera för att lägga dem i mina lådor. Jag gick inte igenom alla påsarna, men det blev en rejäl stund i verkstan i alla fall, och det känns superbra! Jag känner mig lite stabilare.

Broderigarnerna

Igår regnade det hela dagen, men min vän Å och jag åkte till badbryggan och tog ett dopp i alla fall. Det är minst lika skönt att bada när det regnar som när det är soligt, och vi var garanterat ensamma på bryggan!

Sothönan och en av hennes ungar hade hamnat på varsin sida av bryggan, och ropade på varandra. Vi väntade med att hoppa i tills de hittat varandra igen.

I morse åkte min man och jag ner och badade. Vilket ställe vi ”hittat”. Det har ju alltid funnits men vi har inte kommit oss för att bada där helt enkelt. Men jag tror att det blir många dopp där i sommar.

Förra sommaren såg vi bara två-tre fjärilar, men nu har vi oftast fem-sex stycken på våra blommor varje dag! Det är nässelfjärilar och de är så vackra.

 

Jag får ge mig till tåls

På ett bekant sätt känner jag mig väldigt trött och oföretagsam de här första dagarna på semestern. Det är väl egentligen ingenting konstigt med det, att det kommer en trötthet över en när man efter ett arbetsår kan slappna av och gå ner i varv. Bara att ha tålamod och låta den ta plats i några dagar. Jag har inga planer för den närmaste tiden ändå.

Jag minns med en rysning en semester då jag jobbade stenhårt ända till sista dagen innan semestern. Åkte hem med en känsla av att ändå inte hunnit klart det jag tänkt. Stressade igenom kvällen med förberedelser inför bilresan upp till Jämtland nästa morgon med hela familjen. Det resulterade i att det dröjde långt in på semestern innan jag lugnat ner mig, och att vi glömde flera saker hemma. Bland annat jackor till oss alla fyra, vilket inte är en helt oväsentlig persedel i den norrländska sommaren!

Varför hade vi så bråttom? Jag lärde mig mycket på den situationen, även om det dröjde några år innan myntet helt trillade ner. Detta utspelade sig nämligen under en tid då jag fortfarande trodde att jag orkade hur mycket som helst (trots att jag redan varit sjukskriven för utmattning en gång!), och jag trodde att allt hängde på mig – både på jobbet och hemma. Så dumt.

 

Igår fick jag ett hugskott och gick in i verkstan utan direkt ärende. Jag stod och tittade på arbetsbordet, och fick en ångestvåg i bröstet. Inte så väldigt stark men tillräcklig för att gå därifrån, och lägga mig en stund. Nåja, jag får ta det lugnt helt enkelt. Verkstan är ju på ett sätt också förknippad med att prestera, även om jag inte har någon yttre press på mig.

Tidigt i morse sov jag en stund på soffan på uteplatsen. När min man också vaknat åkte vi till närmaste sjö och badade från en brygga med badstege. Helt ljuvligt – det var inte sista gången!

Norrvikensjön i Upplands Väsby

Sothöna med unge

Ett steg närmare normalitet

I lördags var min syster och jag hemma hos vår mamma och hennes man, och lagade middag till dem. Det var mycket länge sedan vi träffades så länge tillsammans, men vi vågade det eftersom det gått tre veckor sedan deras första vaccindos. Vi höll givetvis avstånd och var försiktiga ändå. Det kändes så himla fint att kunna sitta tillsammans och verkligen träffas!

Mamma fyllde år häromdagen och vi köpte en bukett vackra blommor. Det var så härligt att välja vilka blommor som skulle ingå i buketten, och det blev stjärnflocka, purpurlök, martorn och en kvist med vita små blommor. Svår att fotografera men den blev verkligen vacker! 

Helgen innan bilade vi upp till vår pappa i Jämtland. Det är det här jag längtat mest efter – att kunna träffa mina föräldrar! Det blir inte samma sak att bara prata i telefon under så lång tid.

Martorn

Och så har vaccinet nått vår familj! Min man som är över 60 år har bokat tid för vaccin på torsdag, och idag ringde vårdcentralen och frågade om jag ville få vaccin i morgon, trots att jag bara är 56 år! OM jag vill! Det känns verkligen bra! Det måste gått med raketfart på slutet.

Stjärnflocka

Det har varit några tunga dagar här hemma som dränerar mig enormt. Jag började på allvar fundera på vart jag kunde ta vägen. Det är så utmattande att ha det så här. Idag var jag helt ensam hemma i flera timmar, och det var verkligen rogivande.

RLS har varit mycket sämre i några dagar, precis när jag började tänka att jag kanske inte behöver träffa neurologen och byta medicin ändå.

På grund av att jag inte riktigt kan slappna av hemma och så RLS som topping på det, har jag inte riktigt känt någon ork eller lust att läsa på sistone. Dessutom, vilket jag verkligen saknar, har jag inte suttit i verkstan på flera veckor. Jag började planera ett broderi, men kom av mig. Men det kommer nog tillbaka snart hoppas jag. Men det kräver en del lugn och ro.

Min syster och hennes man åker troligen bort över Valborgshelgen, och då kanske jag bor någon dag i deras lägenhet.

 

Keramikkurs!

Jag har väntat länge på att Helena Hodell ska annonsera om keramikkurserna för vårterminen, och häromdagen kom äntligen mejlet. Jag skyndade att svara att jag vill gå i februari eller mars, och det var tur att jag var snabb för platserna tog i princip slut direkt! Jag fick i alla fall en plats i mars, och det ska bli så himla kul! Även den här gången är det en helg plus två måndagkvällar. Jag har ansökt om semester i anslutning till helgen så att jag ska orka.

Idag har jag suttit i flera timmar i verkstan och broderat, det var länge sedan det var så intensivt senast. Härligt faktiskt!

Här ser ni en del av arbetsprocessen. På första bilden är applikationerna fastnålade på bottentyget. Först skissade jag upp stjälkarna med en blyertspenna, och broderade dem sedan. Sedan testade jag löv och blommor på lite olika sätt innan jag nålade fast dem, för att sedan sy fast dem med sytråd i samma färg som applikationen. Stygnen ska knappt synas. Jag har oftast broderat fast applikationerna på bottentyget, men då är det svårare att få dem exakt där jag vill. Därför syr jag fast dem innan broderiet.

På den andra bilden har jag sytt fast allt och nu börjar jag kunna se hur kudden kommer att se ut.

På tredje bilden ser ni en detalj av en blomma som jag precis börjat brodera på. Fortsättning följer!

Ett steg mot verkstan

Jag har väntat på en sammanhängande stund att sätta mig i verkstan och hitta på nåt. Kanske ett nytt yllebroderi, eller något i silver. Nu har jag i alla fall tagit ett steg dit: lagat sonens byxor och sytt två kuddfodral av ett svartvitt Ikea-tyg.

Det är de mönstrade kuddarna jag gjort nu. På nedre bilden finns en kudde längst fram till höger som jag sydde häromåret av två handdukar med vävfel, som jag köpt på Växbo lin i Hälsingland. (Om ni har vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök där!) I ena sömmen satte jag ett vackert vävt band i vitt och senapsgult.

Jag har semester nu i två dagar, så det är ett bra tillfälle att påbörja något nytt! Kanske passa på när jag vaknar på morgonen, alltid flera timmar innan någon annan kommer upp och stör friden …

Förhoppningar på 2021

Förutom ett slut på coronavirusets härjningar, fred i Jemen och att trenden för jordens uppvärmning vänder så har jag några ödmjuka förhoppningar för egen del.

1. Jag hoppas fortsätta att må så pass bra i utmattningen att jag kan fortsätta att jobba 75 %, och att det då även finns ork över till något annat. Realistiskt? Ja, om jag får fortsatt hjälp av min chef som låter mig varva de mer krävande arbetsuppgifterna med enklare, samt jobba hemifrån en del även om pandemin går över. Tyvärr så slutar min chef snart, men jag hoppas få en ny som är lika lyhörd. Jag behöver också hjälp av familjen som kan ge mig det utrymme jag behöver av lugn och ro.

2. Att WED/RLS blir bättre. De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande med stor ökning av symptomen. Det har påverkat nattsömnen och möjligheten att vila under dagen. Det är inte så lätt att slappna av när det liksom kryper av obehag i båda benen så att jag måste röra på dem hela tiden, och det plötsligt rycker till i ena benet så att jag sparkar i luften. Jag har duschat kallt på benen, stretchat och spänt musklerna, vikt ihop benen under mig och legat på dem med hela kroppsvikten utan att det hjälpt mer än på marginalen. Så himla påfrestande, frustrerande och rent av skrämmande! Så här får det bara inte vara! Om det inte blir bättre får jag kontakta neurologen igen.

3. Att vikten fortsätter neråt, och med förnyad fart nu när jag slutat ta den värsta medicinen när det gäller biverkningar som påverkar vikten. Det har gått långsamt men säkert nedåt under hösten. Under julen har jag verkligen inte ägnat mig åt att frossa, men jag tillät mig att äta några knäck och kolor. Jag slutade att skriva upp det jag åt under julen, mellandagarna och nyår. Det kändes mest som att det skulle ge mig dåligt samvete. Men det är dags att börja göra det igen. Om jag får önska (och det får jag ju!) så skulle jag vilja gå ner 15 kg till sommaren, och de resterande kilona under hösten. Det är inte orealistiskt.

4. Jag vill komma i bättre fysisk form vad gäller kondition och ork också. Jag ska bli ännu bättre på att ta promenader än jag varit under hösten. Det har blivit 30-45 minuterspromenader tre gånger i veckan nu, men jag borde gå varje dag.

5. Att jag får mer ro till min verkstad. Det räcker inte med små stunder här och där. Om jag har något broderi som är påbörjat så kan det det göra det ibland. Men oftast behöver jag mer obruten tid, och det ska jag försöka se till att jag får.

6. Sist men inte minst så hoppas jag att de positiva tendenser som finns i familjen fortsätter i rätt riktning. För första gången på åratal är det stora saker på gång, och jag vågar hoppas att det verkligen kan förändra något till det bättre, för allas skull. Det skulle kunna påverka både punkt 1, 2 och 5 till det bättre.

God fortsättning till er alla, och hoppas att era förhoppningar på det nya året slår in!

(Och följ gärna Tid för mig på Facebook också!)