Spänningar igen

Idag föll viktiga saker på plats, vågar jag hoppas på. Jag borde kunna släppa på spänningarna i kroppen. Jag önskar att jag kunde känna mig som en trasa men jag är spänd som en fiolsträng. Idag erfor jag en ny märklig känsla av att någon trycker ner mig, som en slags tung filt över axlarna. Jag blev så där trög i benen som vid utmattningskänslan. Förmodligen en stoppsignal – ta det lugnt! Jag ska försöka göra ingenting eller rättare sagt göra sånt jag vill och orkar. Jag har tagit semester måndag-tisdag – vältajmat! Verkstan har stått öde i några dagar, orken har väl funnits men inte lusten riktigt. Nu känner jag mig sugen igen! Jag har flera idéer till broderier, det känns roligt!

Igår slank jag in på Stadsmissionen här i Väsby centrum (det är sällan så bråttom att jag inte hinner slinka in där!). Jag tar alltid en sväng runt textilierna. Där finns enstaka garnnystan, trådrullar, knappar och en del tyger som kan vara intressanta ibland. Den här gången blev jag alldeles till mig: det fanns flera stora rullar med fint tunt lingarn för 10:- styck! Jag köpte dem förstås, och även ett nystan glittrigt och glammigt silvergarn.image

Spänningar

Vaknar med helt avdomnad hand efter att ha spänt mig i nacken under natten. Spänningshuvudvärken ligger som ett grått moln över bakhuvudet. Igår när jag satt i vår ryggmassagestol gjorde det ont att massera övre delen av ryggen, precis som det gjorde i vintras då spänningarna var värre.

Jag har min jobba-hemma-dag idag och det är skönt att slippa resorna. Igår fick jag lägga mig i vilrummet ett tag innan jag kunde åka hem. Men det är inte så konstigt. Jag har haft tre förmiddagar med intensiva samtal med min kollega och det blev lite för mycket av det goda!

Jsg vet också varför spänningarna kommer tillbaka just nu och förhoppningsvis blir allt bättre om några dagar.image

Igenkänning

Jag samtalade särskilt mycket med en kvinna på fotokursen. Jag förstod snabbt att vi hade något gemensamt och hon berättade om sin son med CP-skada och många andra svårigheter. Sonen gick bort, bara 13 är gammal, och mamman skrev senare en bok om deras korta liv tillsammans. Den finns som print-on-demand på Adlibris och heter Bakom en stjärna

image Jag beställde den innan jag reste hem från Bisops Arnö men den kom först nu. Jag satte mig ner i fåtöljen och sträckläste den. Jag har ju haft det svårt med koncentrationen, och knappt läst någonting alls på länge. Men den här boken är tunn och skriven i korta stycken, som nedslag i deras korta tid tillsammans. Jag tycker mycket om den. Den genomsyras av kärlek till sonen och av det långsamma liv mamman tvingas till tillsammans med honom. Hur HÄR och NU inte är någon hon väljer utan det enda som finns. Men förstås också den stora Tröttheten! Jag känner igen mig starkt i känslan av skuld och skam som hon skriver om, och också när hon beskriver hur hon sitter i en bil och leker med tanken att bara fortsätta köra och köra och köra. Bort från allting. ”Var finns pausknappen till livet?” frågar hon sig.

Jag tänker på när jag satt på vårdcentralen för några år sedan, och
tagit blodtrycket som var oroande högt. Sjuksköterskan gick iväg för att hämta doktorn och jag satt och dagdrömde om att dörren skulle öppnas och en lugn och lågmäld röst skulle säga att ”nu ska vi lägga dig på den här båren och så ska vi köra dig till ett vilohem, ingen fara – vi tar hand om allting”. Det hände förstås inte. Jag fick ökad dos medicin och gå hem till kaoset igen.

Åter till boken. Hon beskriver hur hennes händer är vilsna och liksom övergivna som sommarkatter när sonen gått bort. Alla de välkända handgreppen – de ska inte utföras längre. Händerna sörjer, de har knappt något existensberättigande längre. Det är de här skildringarna som går in i mig. Förtvivlan, hopp, utsatthet, trötthet, skuld, skam, sorg men också så mycket kärlek.

Jag har varit (och är fortfarande emellanåt) väldigt upptagen av sorgen över att livet inte blev som jag tänkt. Vi pratade en del om det när vi sågs på fotokursen. Hon skriver också om det i boken. Om sitt drömbarn som bor i ett luftslott. Och när hon inser att det inte finns något drömbarn utan han som ligger i sängen är hennes riktiga barn som hon älskar.

 

Tillbaka på jobbet

I måndags var det dags att jobba igen efter tre veckors semester. Jag hade en vecka i juni också då jag gick fotokursen. Jag brukar alltid ta fyra veckors sammanhängande semester, tycker att jag behöver det för att varva ner. Men i år tyckte jag att det inte behövdes. Jag jobbar bara halvtid och har mycket tid på eftermiddagar och kvällar då jag kan vila eller gör något om jag orkar. Jag har också bokat in några enstaka semesterdagar i samband med helger.

Varva ner förresten – det har inte varit aktuellt i vår familj på många år! Skollov och långledigt frestar på! Jag gillar vardagen bäst. När det lunkar på. Det är många gånger jag hälsat hösten och mitten av januari som en befriare! Åter till det vanliga!

Det känns finfint att jobba igen! Vi få som är på plats hinner samtala och reflektera, tänka långa vindlande tankar. I mitt jobb ingår det men tiden finns inte alltid. Jag måste bara påminna mig om att begränsa mig, att jag bara jobbar halvtid och troligen kommer att göra det under en längre period. Lite av ett lyxproblem är det, att trivas så bra att jag måste hejda mig! Jag får också hjälp med det. Fina kollegor som är rädda om mig och värnar min hälsa. Ifrågasätter lite stillsamt när jag far iväg, och tar på sig arbetsuppgifter. Det känns bra!

På Månses design i Söderhamn köpte jag två fina krukor. De hade så fina pelargoner i dem i butiken och idag köpte jag vita pelargoner (när jag ändå måste vänta på bussen i 40 minuter eftersom den går så sällan mitt på dagen! Grr …) och planterade. image

 

Tova

Jag har stickat mycket i mina dar och har en del garn kvar. Nu har jag provat att sticka lappar och kört dem i tvättmaskinen för att se om de tovades ihop. En del garner var jag osäker på om de var ull dessutom.

Först stickade jag en lapp av handspunnet vackert grönt ullgarn med stickor nummer 6, samt en mindre lapp med annat grönt garn som jag trodde var ull. Jag stickade hälften i rätstickning och hälften i slätstickning för att se om det blev någon skillnad. Jag körde i 60 grader med lite såpa och lite tvättmedel med såpa i. Resultatet blev rejält ihoptovade små bitar. Det garn jag var osäker på tovades ihop allra mest. Det syntes ingen skillnad beroende på sticksätt.

Därefter stickade jag en större lapp med olika garner som jag ville testa. Även här var jag osäker på om de var ull. Jag stickade också med större stickor, nummer 12, för att se om resultatet skulle bli skulle bli lite tunnare och mindre kompakt. På inrådan av en god vän tvättade jag nu i ett kort program i 40 grader med enbart tvättmedlet (såpan var slut!). Det visade sig räcka alldeles utmärkt. Däremot var inte alla garnerna av ull. Det gula vet jag är angorakanin/ull och tovade inte ihop sig lika mycket som ren ull. Men jag läste på nätet att man kan behöva köra en del garn en gång till i varmare vatten så kanske det blir tätare då.

Jag vet inte riktigt vad jag ska använda det till, men kanske kan jag brodera på det? Eller också var det vara kul att testa! image

På jakt efter tilliten igen

Det blev en jobbig avslutning på en intensiv semester. Rörigt och oförsägbart hemma och en oro som inte släpper taget hur mycket tillit jag än försöker mobilisera. Jag inser att jag går och väntar på Katastrofen. Men när jag resonerar med mig själv tror jag inte att det kan bli så katastrofalt som känslan säger mig. Eller också kan det det. Jag vill att någon säger att ”det löser sig, bry dig inte om det du, jag fixar allt!”

Spänningen i axlar och nacke som kom tillbaka hand i hand med spänningshuvudvärken har gett med sig en del, men jag är öm i axlarna. En jämn, lågintensiv och påfrestande ångest är allestädes närvarande. Benen rycker och jag har också ryckningar i mellangärdet ibland som gör att jag fnyser ut luft ur näsan. Gungar kroppen fram och tillbaka för att lugna mig. Tassar på tå och väntar väntar väntar på att allt ska vara över. Känner mig jagad. Tror att det är saker jag måste göra hela tiden.

Det blir bra att jobba på måndag. Det känns som att jag varit ledig längre än jag har. Känner mig glad att jag fick tillbaka lite lust att sitta i verkstan igen. Glad över nya smycken jag gjort.

Nu ska jag göra mig en kopp espresso med mycket socker i!

image

Nya örhängen

Jag vände och vred på mässingen och gjorde till slut två slags örhängen. Ett med en grövre gummirem i mitten, som om att mässingen svävar runt remmen, och ett med en tunn gummirem. Jag har aldrig varit så förtjust i guld men tycker att de smycken jag gjort av mässingsnätet blev fina. De blänker finare i verkligheten än på fotot. imageJag har en rulle washitejp som jag köpte i den underbara pappersaffären Sandbergs i Umeå. Den klistrade jag på gul plast och gjorde örhängen av, ganska roliga och fina tycker jag.

image

Nytt smycke

Det finns en hobbybutik på Folkungagatan i Stockholm som heter Materialbutiken där de har mycket skojiga saker. Panduro har väldigt mycket halvfabrikat där man bara behöver klistra ihop flörtkulorna så är tomten klar. I Materialbutiken får man göra allt ifrån idé till färdigt resultat. För en tid sedan hittade jag äntligen det metallnät i aluminium jag letat länge efter just i den här affären, och gjorde brosch och örhängen.

Men de hade också finmaskigt nät i mässing som kostade betydligt mer, och häromveckan köpte jag ett par decimeter av det. Idén har jag klurat på ett tag och nu på morgonkvisten gjorde jag klart halsbandet. Det är mässingsnät med en svart träpärla och själva halsbandet är av tjockt gummi som jag tycker passar väldigt bra till just detta hänge. Vad tycks?image

Hårdträning

Jag ligger i hårdträning. Träning i Mod, Tålamod och Tillit. Jag är så trött och vill så mycket. Vill göra ikapp det jag inte orkat förut. Vill fixa saker här hemma: rensa i ett skåp, storstäda köket, ordna med och plantera om krukväxterna och en del andra mindre saker. Jag vill göra små utflykter och träffa vänner. Men jag är så in i Norden trött. Tränar Tålamod genom att inse att nu är det så här, jag orkar det jag orkar och att göra ikapp – vad har vi sagt om det? Det går ju inte! Tränar Mod genom att helt enkelt genomleva dagarna (låter dramatiskt, men ibland känns det lättare att fega ur och ligga hela dagen och låta Nån Annan ta hand om allt). Tränar Tillit genom att försöka släppa beredskapen och tänka att det ordnar sig. Det Ordnar Sig. Det måste ju det.

Gläds ändå åt att några på broderikursen beställde smycken av mig! Jag gjorde i ordningen dem ikväll och ska skicka. Det känns väldigt bra!

003

IMG_8471 (1)