Lååångsamheten

Helgen förflöt i harmoni, och jag påbörjade till och med några silversmycken. Det är länge sedan jag satt i verkstan och jobbade. Jag har känt ett motstånd som jag inte riktigt kan förstå, men jag har varit trött och haft mycket annat som pågått med behandlingen på Stressmottagningen. Kanske beror motståndet på det?

Men nu kändes det bra att komma igång i alla fall! Jag har några beställningar som jag ska göra allra först. Roligt att vara efterfrågad!

Förra måndagen pratade fysioterapeuten om vikten av att utföra rörelser långsamt och mjukt. Vi fick i läxa att försöka oss på det, och jag har verkligen tänkt mycket på det. Ibland har jag kommit på mig själv med mitt vanliga hetsiga beteende, och då stillnat i rörelsen och mjuknat. Det kommer att krävas mycket innan jag får in det här i kroppen!

Idag fortsatte vi på det temat och fick ett rörelseprogram som påminner om qigong. Det kändes väldigt bra att utföra och jag ska verkligen ta till mig det och köra igenom programmet då och då. Kanske kan det bli en daglig vana, något att inleda dagen med?

Innan jul lärde fysioterapeuten vår grupp att hälso-andas, och det gjorde vi idag också. Så här: andas in under tiden du långsamt räknar till 3, håll andan medan du räknar till 3×4=12, andas ut medan du andas till 3×2=6. Upprepa 10 gånger. Anledningen till multiplikationerna ovan är att det går att byta ut den första siffran (3) om man inte tycker att det går att hålla andan så länge som till 12. Det viktiga är förhållandet mellan inandning, hålla andan (4 gånger så länge) och utandning (2 gånger så länge). Jag har gjort denna andningsövning flera gånger sedan i julas och tycker att den är avslappnande. Den ska också vara hälsosam genom att den syresätter kroppen på ett bra sätt och rensar ut slaggprodukter. Andnings-detox!

Igår glömde jag bort det där med att dela upp saker i mindre delar. Jag lagade mat alldeles för länge så att jag fick lov att gå och lägga mig och vila innan jag kunde äta. Men det tar tid att förändra beteende som sagt, och jag får vara snäll mot själv. ”Mjuk mun och leende ögon” säger vår fysioterapeut att vi ska ha, även mot oss själva. Det är fint.

 

Det går framåt

Det plingar i min mobiltelefon varje fredag kl 16. Det är en påminnelse om att jag ska utvärdera arbetsveckan. Har jag hållit mig till mina uppsatta regler för att orka jobba? Har jag kunnat säga nej, kunnat backa när jag känner att jag inte orkar, sätta gränser för mig själv?

Hittills har jag fått godkänt, jag är riktigt duktig! Förra veckan tog jag ytterligare ett kliv framåt. Jag deltog i ganska långa möten alla dagar utom fredag, och det kändes bra! Jag hade bestämt mig för att avvika från mötena så snart jag kände mig trött, och hade också aviserat detta. Men det gick bra som sagt, och det var en härlig känsla att summera veckan på fredagen!

IMG_1590

Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen. Det var en viktigt insikt för mig när jag kom på att jag inte kan förvänta av mig själv att jobba lika effektivt som när jag var frisk. Jag kan inte hinna hälften av det jag skulle gjort om jag arbetat 100 %. I alla fall inte hela tiden. Min hjärna fungerar inte som när jag är frisk. Å andra sidan tänker jag att jag har en ganska hög kapacitet när jag är frisk, så det får vara ok. Men visst känns det urtrist!

Nu längtar jag framför allt efter att min stukade hand ska bli bra så att jag ska kunna brodera igen. Verkstan skriker efter mig! Jag har idéer som jag vill testa, ge mig i kast med mina metallnät igen. Handleden är mycket bättre men den gör fortfarande ont när jag använder den, och den är öm. Jag har svårt att låta bli att använda handen. Jag behöver båda mina händer till det mesta. Tålamod och tillit igen alltså!

Många tankar som trängs

Idag var jag hos massören på jobbet igen. I en timme bearbetande hon armar, rygg, nacke och axlar med sina starka händer, och min hjärna med sina tankar om min fysiska och psykiska hälsa. Avslutningsvis masserade hon mitt ansikte, det var riktigt skönt.

Jag måste sortera i de tankar och känslor jag fick. På samma sätt som förra gången sa hon saker om mig som om hon visste. Kanske var det därför som det hon sa gick rätt in. Jag började nästan gråta vilket är mycket sällsynt numera när jag tar antidepressiv medicin. Hon pratade om att jag inte bara behöver samtalsterapi utan att kroppen behöver göra sig av med alla spänningar som jag byggt upp under alla år. Hon föreslog flera saker att prova, som att träffa en homeopat som kan titta in i mitt iris och därefter bedöma behandling. Eller hypnos och akupunktur. Hon förstod om jag inte var riktigt mottaglig för det alternativa men att det kunde vara värt att prova.

Nu när jag skriver detta kommer jag på att anledningen till att jag nästan grät var när hon pratade om att jag måste ta hand om mig själv. Att hon kände en sorg i mig. Utan att jag berättat speciellt mycket. Jag tänkte på hur jag utropade detta år till mitt år. Hur det var tid för mig, men att det inte blev så. Att jag får kämpa på med tilliten, tålamodet och modet. Tron och hoppet att min tid kommer. Att jag kommer att bli frisk. Men att det är skitsvårt.

Här är en brosch jag broderade igår. Vitt linnetyg med vit lintråd.

img_1310

Artikel om tillit

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Hopp och tålamod

Jag lyssnar som vanligt på Tankar för dagen på P1 på väg till bussen. ”Hopp innebär att hålla ut” hör jag. I början av juni skrev jag ett inlägg om mod och tålamod som jag tycker särskilt mycket om.

Att hålla ut kräver både tålamod, mod och tillit. Tålamod att låta det ta tid. Mod att våga lita till mig själv. Och så ha tillit till att det blir bra, till slut. Eller att det i alla fall kommer att bli bättre.

Vissa dagar handlar enbart om att hålla ut och tvinga fram tilliten. Om jag inte tror att det kommer att bli bättre så vet jag inte. Jag tänker på dem som är kroniskt sjuka och långsamt men stadigt blir sämre. Men det beror ju på andra omständighet också, hur man mår psykiskt. Alla mina kroppsliga symptom kan jag väl leva med, även om de ställer stora krav på sinnesron ibland. Men den här ångesten. Och den här känslan av att huvudet är överfullt och jag måste BORT! – det måste jag tro tro tro att det klingar av och försvinner. Men för att det ska ske måste själva anledningen till hur jag mår lösas, och det är just nu på väg åt helt fel håll.

namnlöst-63

Hårdträning

Jag ligger i hårdträning. Träning i Mod, Tålamod och Tillit. Jag är så trött och vill så mycket. Vill göra ikapp det jag inte orkat förut. Vill fixa saker här hemma: rensa i ett skåp, storstäda köket, ordna med och plantera om krukväxterna och en del andra mindre saker. Jag vill göra små utflykter och träffa vänner. Men jag är så in i Norden trött. Tränar Tålamod genom att inse att nu är det så här, jag orkar det jag orkar och att göra ikapp – vad har vi sagt om det? Det går ju inte! Tränar Mod genom att helt enkelt genomleva dagarna (låter dramatiskt, men ibland känns det lättare att fega ur och ligga hela dagen och låta Nån Annan ta hand om allt). Tränar Tillit genom att försöka släppa beredskapen och tänka att det ordnar sig. Det Ordnar Sig. Det måste ju det.

Gläds ändå åt att några på broderikursen beställde smycken av mig! Jag gjorde i ordningen dem ikväll och ska skicka. Det känns väldigt bra!

003

IMG_8471 (1)

 

Mod och tålamod, och så tillit.

Igår kväll pratade jag en stund med min mammas man Daniel om det jag skriver på bloggen. Han gav mig orden MOD och TÅLAMOD som en slags handtag att hålla mig i när det svajar. Det är väldigt bra, och jag vill lägga till TILLIT. Alla tre måste komma från mig själv, men tilliten handlar även om andra. Att hysa tillit till att saker ordnar sig, att jag kan få hjälp av andra och inte behöver göra allt själv – det kan ordna sig även om jag inte orkar göra allt. Men också tillit till mig själv. Att jag fixar det! Och här kommer modet in. Likväl som jag slagit fast att det inte stämmer att jag inte är så stark (som jag skrev om här), så slår jag nu fast att jag är modig. En känd devis säger att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men jag är rädd för många saker, men har jobbat med mina rädslor och de har blivit betydligt mindre och påverkar inte mitt dagliga liv på samma sätt som längre tillbaka. Det krävdes mod att konfrontera rädslor och svarta tankar och känslor! Jag hade det modet och jag känner en styrka inom mig när jag tänker på det.

Tålamod. Det är svårt. Det handlar väl om att låta saker ta sin tid. Jag är till naturen snabb, jag gör saker snabbt och jag får saker gjorda som jag föresätter mig. Det betyder inte att jag inte har tålamod att jobba långsiktigt. Och kanske kan jag jobba upp tålamodet än mer genom mitt handarbete. En del av sakerna jag gör går snabbt och det är kul, men många saker tar verkligen sin tid och det är en tillfredsställelse i sig att se arbetet växa fram.

Igår kväll tittade vi på den här tavlan. Den fick vår son av sin mormor och Daniel på namngivningen.

image”Jag gillar verkligen den här” sa Daniel ”det liksom svajar och försöker balansera och så finns de där röda punkterna där som stadig botten”.

”Mod och tålamod” sa jag.

”Exakt!” sa Daniel.

”Jag vill lägga till en röd prick” sa jag. ”Tillit.”