Lillsemester!

Jag är så lycklig – i Kristi Himmelsfärdshelgen ska jag följa med min syster och hennes man till deras stuga i Söderhamns skärgård! Jag har skrivit om stugan på ön Bonnorn förut flera gånger, det är verkligen en favoritplats i världen. Vår mormor och morfar köpte stugan när vår mamma var liten så den har liksom alltid funnits.

Där finns varken el, vatten eller avlopp. Vatten tar vi med i dunkar från fastlandet, kylskåpet drivs med batteri och maten lagas på gasspis. Ett rart dass med havsutsikt finns och en vedeldad bastu. När man sitter på bryggan och tittar åt öster ser man en bred horisont mot Finland. Det är en långsam och rofylld tillvaro, och jag ska få åka dit snart!

image

image

Frustration över jobbet

Jag behöver skriva av mig lite om jobbet så kanske jag får frustrationen ur mig. Det är drygt två år sedan jag arbetade heltid senast, och jag har antingen varit sjukskriven helt, halvt eller på trekvart sedan dess.

Just nu jobbar jag 50 % och det är inte mycket man hinner på 20 timmar i veckan. Det är inte förrän nu det slagit mig att alla möten tar ju lika lång tid för mig som för dem som jobbar heltid, men det går åt dubbelt så mycket av min arbetstid – om ni hänger med på hur jag menar. Vissa dagar går utan att jag hinner sitta för mig själv och besvara mejl, efterarbeta möten eller förbereda mig inför det nästa.

Mitt jobb är oerhört viktigt för mig. Jag trivs väldigt bra och ser fram emot att åka till jobbet varje dag. Att få jobba tillsammans med mina fina kollegor, och ha ett ställe där jag känner att jag är den som styr. Där jag känner mig bra och duktig. De flesta dagar tror jag inte att någon märker att jag är sjuk, men ibland blir jag så trött den sista timmen att de ser det på mig. Och efter jobbet är det bara att bita ihop tills jag är hemma och kan krascha i soffan.

Jag vet inte hur nyttigt det är att ta ut sig så varje arbetsdag, men jag vet att jag undviker alternativet – att vara helt sjukskriven – till varje pris. Det är en balansakt att hitta en bra nivå som jag orkar med och som är acceptabel för arbetsgivaren.

IMG_2987

Magnolia utanför jobbet

Men tillbaka till frustrationen. Jag VILL ju så in i baljan mycket! Det finns massor med roliga, intressanta och stimulerande saker att göra i mitt jobb men saker tar tid. Som jag inte har. På plussidan finns mina kollegor förstås, och nu har vi fått förstärkning kring det som jag jobbar med, vilket känns toppenbra. Men jag vill ju kunna köra på för fullt – jobba heltid, orka med jobbresor och vara lite flexibel. Nu har jag avstått en konferens jag gärna velat delta i, och en kommande studieresa till Malmö som jag verkligen sett fram emot innan jag insåg att jag måste avstå. Det är så TRÅKIGT! Jag är OTÅLIG! Jag vill inte ha det så här, JAG VILL BLI FRISK!!

Ett gott skratt förlänger … ni vet!

Jag är ovanligt mycket uppbokad den här veckan, och jag har våndats en del över det. Jag har försökt vara strategisk och vila mycket mellan varven (vilket jag i och för sig alltid gör!). Onsdagen har jag redan berättat om. På torsdagen jobbade jag på förmiddagen och på kvällen bemannade jag och min man dotterns ridskolas kafé. Det var riktigt roligt, och kul att göra något sånt tillsammans! Igår fredag hade jag möte hela förmiddagen och var ganska mör när jag åkte hem. På kvällen såg vi den engelska komikern Michael McIntyre inne i stan tillsammans med en vän som bjöd oss. Det var otroligt kul! Jag skrattade så att jag fick ont i käkarna och vid några tillfällen trodde jag verkligen att jag skulle kissa på mig! Så mycket energi det finns i att skratta!

Här är ett långt klipp från Youtube med honom:

 

WED/RLS

Om jag fick välja bort en av mina olika diagnoser och besvär så skulle det vara WED/RLS, denna skitsjukdom som jag är så innerligt trött på!

Om jag inte hade den skulle jag kunna slappna av betydligt bättre vilket troligen skulle påverka även utmattningsyndromet. Det är oerhört nedbrytande för psyket att ha detta obehag i benen nästan jämt, och att det händer ofta att jag känner det i mer eller mindre hela kroppen. Ryckningarna är mer sporadiska – vissa dagar har jag inga alls. En stor tur i oturen är att jag åtminstone inte har värk som många med sjukdomen har.

Här är en kort film om sjukdomen som patientföreningen gjort. Jag har fått mycket hjälp av föreningen som har massor av kunskap som de flesta läkare inte har.

Bra dag

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.

Frisk igen?

IMG_2825Två citat från Pia Dellsons bok Väggen. Jag känner ju igen det hon beskriver men som jag skrivit förut så hamnar inte alla erfarenheter på pluskontot i efterhand. För författaren som är psykiater är det förstås en ovärderlig om än dyrköpt insikt i sjukdomen hon arbetar med dagligdags. För de flesta andra ger det andra saker, som ödmjukhet och förståelse för andra människor. Och det låter sig sägas och skrivas, men jag undrar om hon känner en sån tacksamhet. Egentligen?

IMG_2824

 

Jag tror inte på något högre väsen eller ödet eller att det som sker har en mening. Ändå kan jag ömka mig ibland, och undra varför jag skulle få det så här? Lite väl mycket skit för bara en person tycker jag!

De sista veckorna har känts tyngre, och mitt hopp om tillfrisknande har sjunkit rejält. Jag kan inte riktigt se mig som frisk och fylld av energi igen. Jag vill mer än att bara överleva.

 

Jag sov!

Jag vaknade bara en gång i natt! Väcktes sedan när väckarklockan ringde – det var längesedan. Jag var mitt i en dröm där jag åt middag tillsammans med Carl-Gustaf Lindstedt! Ställde om väckarklockan men somnade inte om. Jag hade sovit klart – en bra start på dagen. Nu kör vi på den här modellen!

IMG_2981

Marina i vårsolen

Sömnen igen

Jag har tidigare haft svårt med sömnen. Jag hade periodvis svårt att somna men framför allt så vaknade jag flera gånger varje natt, och blev väldigt trött på dagarna. Jag fick då Oxascand att ta till natten av min läkare. Det är en lugnande och ångestdämpande medicin, och sedan jag började med den har jag i regel sovit ganska bra.

Tills nu.

Den senaste veckan har jag åter börjat vakna flera gånger på nätterna. I natt sov jag inte många timmar. Jag låg vaken länge mellan de korta stunder jag lyckades somna om. Tog en kort stunds sovmorgon och var ganska groggy när jag gav mig iväg till jobbet.

För knappt en vecka sedan ökade jag på dosen av Sertralin som är antidepressiv medicin. Jag gick upp ett snäpp i dos, och jag vet att en vanlig biverkan är att till en början må sämre i det man vill må bättre. De senaste dagarna har jag mått sämre på ett sätt jag har upplevt som väldigt jobbigt, och jag bestämde mig för att gå tillbaka till den dos jag hade tidigare. Nu när jag läser på om biverkningar står det att sömnlöshet är vanligt, liksom illamående, yrsel och muntorrhet vilket jag redan visste och känner igen. Kanske kan den senaste veckans sömnproblem bero på medicinen? Det vore ju välsignat!

Det har varit tunga dagar med ännu mindre energi än den lilla jag har i vanliga fall. Till det ökad ångest men framför allt starkare känslor av obehag och hopplöshet.

Snöiga tulpaner!

Snöiga tulpaner!

Ikväll började yogan igen efter två veckors uppehåll. Det kändes väldigt bra, och jag promenerade hem i en kall men underbar aprilkväll. Fågelsång och massor av vårblommor i trädgårdarna. Förhoppningsvis somnar jag gott ikväll och sover hela natten.

Det inte genomarbetade

Det jag ska skriva om nu handlar om det som är anledningen till att jag blivit sjuk i utmattningssyndrom, men som jag med respekt för andra personer inte lämnar ut här. Jag hoppas att det ändå blir begripligt.

Idag gick jag ut en sväng från jobbet för att köpa en macka. Jag trodde mig veta att det skulle finnas någon slags kiosk, men visste inte var. Jag hejdade en ung man och frågade, men han sa att det bara var bostadshus åt det hållet och hänvisade mig till centrum. Han pratade ganska bra svenska, vi hade inga problem att förstå varandra. Jag tänkte att han skulle kunna vara en ung afgan eller iranier. Det som hände i nästa ögonblick var att jag plötsligt drabbades av en känsla av nästan outhärdlig sorg i några sekunder. Det var som att mitt skal lämnade en liten öppning där den starka känslan trängde igenom. Det skal som jag tror jag byggt av mediciner och självbevarelsedrift. Sorgen var i den stunden för alla de människor som måste fly sitt hemland för att överleva. Det oerhörda i det. Jag arbetade för många år sedan som sekreterare på en advokatbyrå med nästan uteslutande asylärenden, och mötte då många människor i kris. Oftast per telefon men jag skrev också ut det som de berättat för advokaten om deras asylskäl. Det finns inga ord för att beskriva dessa fruktansvärda berättelser.

Men den där nästan outhärdliga känslan av sorg har letat sig fram då och då. Den sorgen och faktiskt fysiska smärtan härrör från någonting som hände i vår familj för ett par år sedan. Till en början sköt jag undan den. Tänkte att jag inte orkar prata om det här ännu. Men nu börjar jag fundera på om det skulle vara bra att göra det. Prata och se vad som händer, kanske just ingenting. Men jag kanske skulle liksom få detta ur mig. Jag vet inte, men på sistone har jag tänkt alltmer på det. Jag har gått i terapi i flera omgångar under mitt liv så det är inget nytt eller konstigt att lyfta fram svåra saker och vända och vrida på dem. När jag tänker rätt på saken har det alltid varit bra, även om det varit en kämpig upplevelse. Jag ska fundera lite till, men har nog bestämt mig.

Idag plockade jag min första vitsippa för året. Jag tog bara en – vår katt Semlan är allldeles för glad i att sabotera buketter!

IMG_2975

 

Avstämning igen

Jag har skrivit tidigare om att jag har en påminnelse i min telefon som plingar kl 16 varje fredag. Det är en signal om att jag ska stämma av hur veckan gått.  Hur mår jag och hur har jag mått under veckan? Har jag följt mina regler om att backa vid behov och kunna säga nej både till mig själv och andra? Är det något jag behöver ändra?

Två fredagar på kort tid har jag fått lov att stanna hemma eftersom kroppen skrikit NEJ! Båda gångerna har jag under veckan varit på olika arrangemang utanför kontoret, och även om jag de flesta gånger enbart skulle lyssna på föreläsningar så är det tröttande. Mängder av intryck, människor att interagera med och koncentrationen att lyssna. Jag pratade med min chef och vi var överens om att dra ner på dessa aktiviteter. Prioritera bort de arrangemang jag minst behöver gå på alltså. Det är ju så himla svårt! Det handlar om mitt älskade arbete och just detta med att delta i föreläsningar eller möten gör ju att jag får viktig inspiration och kunskap.

Jag är så hjärtinnerligen trött på att tänka att jag måste ta det lugnt nu så att jag blir frisk, och därefter kunna göra allt jag inte orkar nu. När blir det?? Kommer den tiden inom överskådlig tid??

Jag tycker ändå att jag är ganska bra på att backa och säga nej, men jag behöver ofta hjälp med det. Jag känner en oändligt tacksamhet mot människor i min närhet som stillsamt ifrågasätter mig. Ska du verkligen göra det där? Är det du som ska göra det där?

Senast var det när min syster och jag planerade en liten födelsedagsmiddag för vår mamma som fyllde 75 år i onsdags. Middagen skulle äga rum hemma hos oss idag och vi skulle förstås hjälpas åt. Min syster tog på sig det mesta, och sa om och om igen att jag skulle kunna vila hela lördagen om det skulle behövas. Nu blev jag sjuk igår kväll (jag har till och med feber som jag inte haft på många år!) så vi skjuter middagen framåt i tiden. Men tack vare hennes försäkringar om att hon hade koll och kunde fixa allt själv, kunde jag slappna av.

img_1317Jag skrev tidigare att jag har svårt att ta vara på det positiva som psykolog Siri rådde mig till. Att se det som fungerar nu snarare än det som var kaos tidigare. Jag skrev också att jag skulle skriva ner de positiva sakerna och läsa listan regelbundet – kanske det kan vara en hjälp. Listan blev lång och inbegriper både viktiga personer i min närhet, familj och vänner, jobbet, verkstan och min nyupptäckta kreativitet, yogan och katterna.

Det svåra som jag ältar just nu är just det faktum att det står stilla, jag blir inte bättre och känner mig inte ens stabil. Minsta lilla så faller jag. Men det är väl en sådan tanke jag ska försöka släppa till förmån för tanken att jag faktiskt jobbar 50 %.