En mardröm fick nytt sammanhang

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.

Bra dag

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.

Begärt ut gammal journal

Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.

Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!

Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.

Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.

Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare  i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.

Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?

Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.

Läs mer