Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Slut på restriktionerna

Jag lyssnade på presskonferensen igår när regeringen och Folkhälsomyndigheten meddelade att rekommendationen att arbeta hemifrån tas bort om ett par veckor. Även de andra restriktionerna tas bort och det är givetvis oerhört glädjande för många människor. Jag trodde att det skulle bli en förlängning av restriktionerna, med tanke på smittan som sprids i så pass stor utsträckning som den gör nu. Och jag ska erkänna att jag hoppades på det, för egen del.

För om jag tillåts tänka på enbart mig så finns en oro. Vi kommer förvisso inte att från en dag till en annan gå tillbaka till kontoret, utan det kommer att ske i etapper. Men jag vill inte göra det alls! Jag längtar givetvis efter att träffa mina arbetskamrater i verkliga livet, men om jag ska kunna fortsätta att jobba 75 % så förutsätter det att jag får fortsätta att jobba hemma väldigt mycket.

Jag jobbade på kontoret tre dagar en vecka och det höll på att ta en ände med förskräckelse. Jag blev oerhört trött, och enda bra var att jag fick ett kvitto på hur det skulle vara att jobba där så pass mycket (eller lite egentligen).

Jag vet att vi kommer att uppmanas att jobba hemma mer än innan pandemin, om inte annat så för att det är trångt på kontoret. Men om jag bara orkar jobba en dag på kontoret per vecka så kommer det att innebära möten där enbart jag deltar digitalt medan de andra i mötet är på kontoret. Hur kommer det att funka?

Jag ska försöka att inte ta ut all oro i förskott nu, men nu sitter jag här klockan 3 på natten, och har vaknat efter en dröm där jag sakta gled på en hal yta mot ett stup!

Tackar nej, igen

För ett par veckor sedan var mina kollegor och jag bjudna hem till en före detta arbetskamrat. Jag såg verkligen fram emot kvällen, i synnerhet att träffa henne och en annan tidigare arbetskamrat som gått i pension för ett par år sedan.

Men jag kom aldrig iväg. Jag insåg ett par dagar innan att jag inte skulle orka. Om jag varit frisk skulle dagen sett ut så här: jobba på kontoret, gå till min mamma som bor nära jobbet och vila en stund, åka till min före detta kollega och ha trevligt och sedan åka hem för att gå upp och jobba nästa dag. Sånt finns inte längre. Jag kan knappt föreställa mig det. Så jag tackade nej.

Denna helg händer det igen. Idag skulle jag träffa sex kvinnor som jag gick en kurs tillsammans med för över tjugo år sedan. Kursen innebar en del grupparbete och vi var en grupp som jobbade tillsammans. Vi fortsatte att träffas en lång tid efter kursens slut, men nu är det många år sedan. Det skulle vara så kul att träffa dem igen!  Men – jag lämnade återbud igår. Även om det denna gång var på en helg så är jag alldeles för trött – både att åka dit och att umgås med flera personer. Det roliga är inte sällan det mest tröttande.

Det funkar inte

Jag har fått en ny jättefin arbetskamrat och det känns verkligen toppenbra! Vi har jobbat tillsammans en hel del under veckan. Det är mycket för henne att sätta sig in i, och det är jag som gör det eftersom vi ska jobba tillsammans. Jag var på kontoret tre dagar, men som tur var så ställde jag in att vara där även en fjärde dag. Jag kände att jag höll på att passera min gräns med råge, och på fredagen låg jag hela eftermiddagen. Som tur är har jag några timmar sparade då jag jobbat för mycket i våras, så jag hade inte alltför dåligt samvete. Men hjälp så trött jag var! Jag släpade fram min kropp och hjärnan hade gått i strejk.

Rudbeckia!


Vi skulle till mina svägerskors sommarställe på födelsedagsmiddag på kvällen, och jag hade tänkt ställa in mitt deltagande. Men eftersom vi skulle sova över och ha ett eget rum högst upp i huset så tänkte jag att jag ju alltid kunde ligga där och vila. Kvällen gick bättre än väntat, men jag mådde inte riktigt bra och ville helst åka hem. Men hur det var så stannade vi, och det kändes mycket bättre nästa morgon. Min man och jag tog ett morgondopp i det kalla skärgårdsvattnet.

Vi åkte hem före lunch och jag sov lite på eftermiddagen. Jag tänkte att jag måste göra något åt den här tröttheten, och inse att min nya kollega klarar sig även om jag jobbar hemma! Annars kommer jag inte att vara till mycket hjälp för henne.

I tisdags hade jag och min chef ett digitalt samtal med en handläggare på Försäkringskassan. Vi visste inte så mycket om samtalet i förväg och jag var egentligen inte så orolig. Hon frågade om hur jag mår, hur det fungerar att jobba nu, vad som är svårt och hur arbetsgivaren anpassat arbetet så det funkar. Inga saker de inte redan vet egentligen, men det är förstås bra att de följer upp och även pratar med min chef.

Rovfjärilarna gillar anisisopen precis som humlorna och jag – doften!

Jag hade en pytteliten oro för att hon skulle säga att efter den här sjukskrivningsperioden så är det slut. Att de inte längre kommer att godkänna läkarintygen eller ersätta mig för utebliven inkomst. Men det sa hon förstås inte. Hon undrade om vi hade frågor, och jag frågade om det fanns någon tanke framåt från deras håll, men hon sa bara att det beror på läkarintygen. Det är snart dags att ringa min husläkare angående det, nuvarande intyg går ut vid månadsskiftet.

Jobbat en dag

Nackdelen med att gå en sommarkurs den sista semesterveckan är att det inte finns ork att fortsätta med silversmidet hemma nu direkt. Men det är nog bara bra att jag vilar i några dagar. Spänningen och muskelvärken i vänster axel är tillbaka med besked, och jag har bokat tid hos massören i morgon.

Anledningen till spänningen måste vara det intensiva arbetet på kursen, för jag har varit mer avslappnad i övrigt än på mycket länge. Så pass att jag knappt känt av RLS över huvudtaget! Jag tror att det till liten del också kan bero på mina svala morgondopp i Mullsjön. Kroppen kyls ner och hålls i en behaglig temperatur länge. Jag brukar duscha benen kallt ibland för att dämpa RLS, och det har samma effekt.

Så oerhört vilsamt att vara så avslappnad under en hel vecka! Jag försöker rigga för en fortsatt någorlunda vilsam höst.

Första dagen på jobbet var väldigt trevlig. Jag har fått en ny kollega som jag kommer att jobba nära, och vi satt och pratade stor del av dagen. Strax före kl 14 kände jag hur jag höll på att ta slut, och åkte hem. Hade otur med inställda pendeltåg, men det löste sig till det bästa till slut. Jag hade på mig mina supereffektivt öronproppar hela vägen hem. Så trött av alla ljud. Gick och la mig i ett par timmar men kände mig överraskande pigg resten av kvällen. Skönt!

Idag ska jag och mina chef ha möte med handläggaren på Försäkringskassan. Det ska bli intressant men också lite obehagligt. Som jag förstått det vill de prata om hur vi ser på mina framtida möjligheter att gå upp i arbetstid. Min chef och jag (och min läkare) är överens om att under förutsättning att jag jobbar hemma mycket även fortsättningsvis, och har en del anpassade arbetsuppgifter så kan jag NOG jobba 75 %, men inte mer. Inte under överskådlig tid.

Tvärnit

Gårdagen inleddes så fint. Jag åkte in till stan och besökte först min mamma och hennes man, och gav dem bland annat pioner från vår trädgård. Det finns ingen mer tacksam att ge blommor än min mamma! Efter att ha suttit och pratat med dem en timme gick jag till jobbet där jag skulle fika med min närmaste arbetskamrat. Det var hennes sista arbetsdag innan först föräldraledighet och därefter nytt jobb.

Vi blev fyra kollegor som satt utomhus och drack kaffe ihop. Det var en så fin stund som gav massor av energi, och en känsla av tacksamhet över att ha sådana fina och kloka vänner på jobbet. Därefter åkte jag hem för att jobba hemma igen.

Senare på eftermiddagen kom min nära vän T förbi med sina hundar. Hon bor numera tio mil härifrån så vi ses inte så ofta, men hon hade ärenden i mina trakter. Ytterligare en energikick!  Jag vet att även positiva sådana kan trötta, och kanske blev det lite för mycket av det goda.

Vi skulle titta på EM-matchen Sverige-Polen och höll på att trassla ut hur vi skulle kunna se den på rätt kanal, och med  rätt utrustning. Jag blev stressad och kände hur jag kom längre och längre in i stresskonen. Förslagen flög i luften och när jag fick ett sms från dottern som ville ha inloggningsuppgifter till en annan medietjänst tog det stopp. Jag blev tom i huvudet och trög i kroppen. Ett alltför välkänt fenomen. Utmattningen tog ut sin rätt: ”Stopp! Stopp! Det här går inte! Nu blev det för mycket på en gång!”

Till slut la jag mig med öronproppar i sovrummet och tänkte på andningen så gott jag kunde.

Stöd på jobbet

Jag peakade i stressnivå igår. Ett möte med tre arbetskamrater med ett planerat innehåll, inleddes med standardfrågan ”hur är läget”. Jag svarade att jag är så stressad, och mina fina kollegor började genast fråga om det och hur de kan hjälpa mig. Raskt bestämdes dessutom att mötet istället skulle fokusera på det uppdrag jag jobbar med för tillfället och som stressar mig mest. Är det inte fantastiskt!

Jag blev plötsligt medveten om hur det kändes i kroppen. Andningen var grund – andetagen gick inte längre ner än till halsgropen. Jag var alldeles spänd i kroppen och jag kände ett lätt tryckt över bröstet.

Mötet hjälpte mig väldigt mycket, verkligen. Jag fick dels bekräftelse på det jag redan gjort, dels hjälp med fortsättningen men framför allt perspektiv på hela situationen. Mina kollegor föreslog att jag skulle avsäga mig ett annat uppdrag som jag också har svårt att hinna klart i tid, och jag sa att jag skulle fundera på hur jag skulle göra.

Att ha sådana kollegor är mer värt än guld. Det är faktiskt helt avgörande för att jag ska orka jobba. Det fyller mig med en sån tacksamhet och värme!


Efter mötet var min arbetsdag slut egentligen. Jag funderade helt kort på hur jag skulle göra med det uppdraget som kollegorna föreslagit att jag skulle avsäga mig, och skickade till slut ett mejl till vår tf chef och frågade hur pass mycket hon förväntar sig ska vara klart till nästa fredag. Efter en stund fick jag till svar att det jag uppfattat skulle vara färdigt då mer var något vi skulle jobba med på mötet den dagen. Jag kan alltså släppa det och koncentrera mig på det andra uppdraget. Så skönt!

När jag reste mig från arbetsplatsen kände jag hur in i märgen slut jag var. Det var ett bra tag sedan jag kände mig så urlakad till kropp och själ. Jag la mig och vilade, försökte slappna av och släppa alla måsten.

Senare på kvällen hjälpte jag dottern med en stor skoluppgift som jag utlovat. Sånt är svårt att säga nej till. Det var en snårig men väldigt intressant text om genusteori hon behövde hjälp med, och den satte mina stackars hjärnceller på prov. En stund orkade de men sen la de av.

Kvällen avslutades som vanligt framför Aktuellt men efter en stund sa min hjärna ifrån igen. Det var alldeles för mycket intryck, och jag kröp tills sängs.