Omskakad

Jag har skrivit om psykiatern Pia Dellsons bok Väggen flera gånger (sök på hennes namn i sökrutan efter de inläggen om du vill läsa mer). Den handlar om när hon insjuknade i utmattningssyndrom, och är skriven i korta stycken för att även den som knappt orkar läsa ska kunna ta del av den. Jag har läst den flera gånger, och understrykningarna och hundöronen (det är min bok!) är många.

Jag nämnde den för psykolog-J och lånade ut den till henne. Hon tyckte också att den uttryckte mycket på pricken. Här är ett par exempel:


Jag har mååånga gånger kört över mig själv för att jag hoppas att det ska funka att exempelvis fika med arbetskamrater och sedan gå på ett möte, eller att göra två saker dagarna efter varandra som suger för mycket energi. Jag VILL ju! Som sagt: det får inte alltid vara så här! Stycket under — om att lyssna på kroppen och agera efter vad den säger NU för att det så småningom ska bli bättre under resten av mitt liv — provocerar mig. Författaren var sjuk under en kortare tid än jag, och blev frisk. För min del är det många år av sjukdom utan utsikter att bli helt frisk. Gäller det där med bättre senare inte mig? Jag kan inte se det. Om jag lyssnar och agerar förnuftigt så blir resultatet att det funkar just nu och i morgon. Det känns urtrist.

Den andra bildens första citat hade kunnat vara skrivet av mig! Så många gånger som jag undrat hur jag ska orka ta mig hem från jobbet! Under perioder då jag jobbat hemma större delen av arbetsveckan, har jag ibland åkt in till kontoret för ett möte. Väl där ser jag mina fina arbetskamrater och vänner som vill fika med mig. Jag kan inte stå emot och går in i det med öppna ögon, jag vet hur det kommer att bli. Men ändå.

Jag började läsa boken (för vilken gång i ordningen) häromdagen, och läste den sista delen igår morse. Den handlar om återgång i arbete, och jag översköljdes av obehag. Trycket i huvudet som hör till hjärntröttheten och den välbekanta utmattade känslan i kroppen kom från en stund till en annan. Jag tänkte febrilt på att jag måste veta vad som utlöst känslan, så att jag kunde förstå den. När jag en stund senare lugnat mig lite och känslan ebbat ut, insåg jag att det var oron för att börja jobba 50 % senare i höst som det handlade om. Jag har inte tänkt på det under semestern, och det är jättebra. Kanske blev känslan desto starkare?

Nu kommer höstanemonerna med full kraft!

I morgon 26 juli fyller jag 60 år! Det låter så trist på något vis, 60. Jag har aldrig haft någon åldersnoja, och har det inte nu heller. Men jag tänker på det en del i alla fall. Det är först nu som jag ser hur utseendet förändras till det sämre. Det är inte så kul, i synnerhet som jag dessutom är rejält överviktig och inte trivs i min kropp. Jag får väl tänka på det som någon klok person sagt: vilket är alternativet? Det är att redan vara död.

Men hur som helst så kommer mina allra närmaste hit i morgon för en enkel middag med mycket bubbel, det ska bli roligt! Om en månad ska jag ha en liten fest, en som jag orkar med.

Bakåt igen

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Kämpar på

Visst låter det käckt! Men det är vad som står till buds. En dag i taget. Känner mig så less på att alltid behöva planera och budgetera mina krafter och min ork. Se över dagarna i almanackan och se om det finns utrymme för något annat än att jobba. Känna en glädje blandad med lika delar oro för hur det ska gå och framför allt vad det ska kosta att göra något utanför mina vanliga rutiner.

Tanken är att jag ska jobba två dagar på kontoret i veckan och tre hemma. Jag börjar alltid med måndagen då vi har enhetsmöte, och därefter ska jag välja en dag då det passar bäst. Det är en delikat avvägning: ska jag ta en dag då det är flera möten inbokade så att jag kan ta dem på plats, eller ska jag hellre delta i dem digitalt? Det första alternativet är både roligare och bättre om jag utgår från mötets kvalitet. Å andra sidan har jag betydligt svårare att få den återhämtning jag behöver —i synnerhet om det är flera möten — på jobbet. Jag kan inte ockupera vilrummet jämt och samt, och dessutom är det ibland upptaget när jag tänkt mig dit. Men om jag väljer att arbeta på kontoret en dag utan möten så skulle jag lika gärna kunna stanna hemma. Jag väljer ett skrivbord i den tysta avdelningen, och varken fikar eller äter lunch i lunchrummet. Det är för stimmigt så jag sätter mig för mig själv i ett litet mötesrum med sköna fåtöljer. Vad är det då för vits med att jag lägger en timme enkel resa på att åka till kontoret?

De första tulpanerna i trädgården har slagit ut!

Jag har träffat psykolog Siri en gång nu. Efter att ha fått en snabb redogörelse för ursprunget till min utmattning, och mina år som sjuk gick hon rakt på pudelns kärna och vi samtalade om hur jag ska kunna åstadkomma de förändringar som behövs. Hon ställde bra frågor och kom med en del råd. Hon är mycket bra att samtala med, och jag kanske bokar in fler samtal så småningom. Jag känner att det är det här jag behöver nu.

Veckans glädje: jag har återigen blivit tillfrågad om att komma till Bibliotekshögskolan för att föreläsa i slutet av augusti!

Veckans frustration: jag längtar så mycket efter mina arbetskamrater! Att orka vara tillsammans mycket mer. Planera roliga saker att jobba tillsammans med. Samtala! I början av veckan ordnade kollegor ett tre dagars internat för bibliotekarier, och tanken var att jag skulle vara med en dag. Det slutade med att jag inte var med alls. Det var min chefs ”förslag” (beslut) men jag hade nog kommit till samma insikt ändå. Jag måste jobba hållbart nu, det är vårt gemensamma mål och han håller reda på mig, månar om mig. Det är jag tacksam för.

Lite kul också!

Allt är inte enbart elände i mitt liv – förstås! I torsdags träffade jag en mycket kär vän när vi båda var på väg till jobbet. Jag hade sedan två fina samtal: ett med en som jobbar på samma kontor och som jag precis lärt känna, och ett med en fin arbetskamrat som gör att arbetsglädjen bubblar igen.

Efter det stötte jag ihop med ännu en arbetskamrat vid kaffemaskinen på kontoret. Hon sa att hon tycker att jag liknar Plupp! Åtminstone att jag påminner om ett naturväsen och står stadigt med båda fötterna på jorden! Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag förstod på henne att det var något positivt. Hursomhelst så blev jag glad!

Jag åkte hem, urtrött efter dagens alla intryck och möten, men med en varm känsla i bröstet. Dessutom hade jag tagit semester dagen efter för att orka med helgens åtaganden; framför allt göra i ordning i mammas lägenhet inför mäklarens fotografering på måndag. Jag känner mig så smart och välplanerad!

En arbetskamrat från ett annat jobb hörde av sig och frågade om jag vill ställa ut några alster i ett vitrinskåp som hon har i sitt hus. Det blev jag väldigt glad över, och det blir efter sommaren.

Igår kväll påbörjade jag en sak jag länge tänkt göra. Jag vill ha en liten necessär när jag bara ska sova över hos någon och inte behöver min stora. I morse gjorde jag den klar. Jag köpte en stuvbit av vaxduk från Marimekko för ett par år sedan, som fick bli utsidan. Vårt gamla duschdraperi fick bli foder med en liten ficka. En metallring från upphängningen blev en fin detalj! Och så en röd dragkedja som jag köpt på loppis.

Ikväll ska vi till en av mina svägerskor på middag. Det ska bli väldigt trevligt och vi stannar väl så länge jag orkar. Vi har gångavstånd hem!

Rekord?

På söndag kväll kände jag att jag höll på att bli sjuk. Lite ont i kroppen som när man får influensa, hängigare än vanligt och lätt bomullskänsla i huvudet. På måndag morgon hade jag feber och var helt klart sjuk. När kvällen kom dagen därpå var jag i stort sett frisk! Rekord? Jag hostar rejält fortfarande men de andra symptomen är borta. Jag kunde börja jobba på onsdagen, och det kändes väldigt bra.

Det är ju det där med SAMMANHANG som är så viktigt. Att höra till, att höra hemma. Om man har tur, som jag har, så arbetar man med personer som man tycker om och som betyder något för en. Det kan rent av vara så att man har en del av sina vänner på arbetsplatsen. Dessutom är arbetet något som är FRISKT i min tillvaro som annars begränsas starkt av att jag är sjuk. På jobbet är jag kompetent, driver frågor, åstadkommer saker och efterfrågas för just detta. Det är en sådan livsviktig kontrast mot mitt sjuka jag. Jag vill inte säga att det präglas av att jag är inkompetent och inte får någonting gjort. Men jag känner mig i stort sett alltid otillräcklig som framför allt mamma, och stoppas många gånger varje dag av ”Jag ORKAR inte!” Påminns ständigt om mina begränsningar att göra saker, träffa vänner och att leva ett vardagsliv som jag gjorde förr. Då, för länge sedan. Då jag inte behövde kalkylera och planera för att sprida ut orken på ett hållbart sätt – över dagen och över veckan. Skapa ränder.

Ett exempel: på måndag ska jag jobba mina två arbetstimmar på kontoret, och det är möte i arbetsgruppen de två timmarna. Jag hade tänkt passa på att hälsa på min mamma efteråt, som bor nära jobbet. Vila där och umgås en stund. Men jag vet hur trött jag kommer att vara när jag kommer till henne, och har sedan en timmes resa hem att orka med också. Tiden då vi ska umgås kan bli båda kort och trött. Så sa min syster att hon ska till mamma på lördag, och då kom min inre kalkylator fram. Jag ska inte göra någonting annat i helgen, så att åka in till stan för att träffa dem borde vara bättre, och så kan jag åka raka vägen hem på måndag istället. Men jag ska å andra sidan laga middag på lördag. Det kommer att bli svårt att orka, och framför allt är risken stor att jag går och lägger mig att vila och kanske till och med sova en stund när maten är klar. Att jag inte orkar sitta med och äta. I dessa lägen tar jag fram min inre plus- och minuslista. För- och nackdelar med olika scenarier läggs i kolumner och summeras längst ner, vägs mot varandra varvid utvärderingen tar vid och en handlingsplan läggs på bordet. Den skulle i detta fall kunna innebära att jag ber min man att laga middag, trots att han arbetar denna lördag, eller att vi köper hem mat. För summeringen har visat att jag ska besöka min mamma på lördagen då jag ju är piggast. Det väger tyngst.


Igår när telefonen ringde var min första tanke att det inte var pappa. Det är bara några veckor sedan det ofta var han när ringsignalen ljöd. Korta samtal präglade av hur vi mår, hur vädret ser ut och eventuellt även ett ärende som han allt oftare hade glömt när vi kommit så långt. Puss och kram, hälsa en kram till alla och så hej då. Aldrig mer.

Min syster skickade en bild på oss tre igår. En selfie vi tog när vi skulle åka tillbaka till Stockholm efter ett besök hos honom för ett par år sedan. Redan på flygplatsen gjorde vi ett vykort av bilden och skickade till honom. När jag såg den igår brast det.

Energipåfyllning

Jag har fortsatt att må bättre men har varit rejält förkyld med feber i några dagar. Tillbaka på jobbet fick jag en energi- och egoboost av att se hur en verksamhet som jag initierat och arbetat upp kommit igång på biblioteken i vårt län. Och torsdag till fredag var det dags för den årliga stora svenska bibliotekskonferensen. Vi var många som lyckligt gick omkring och kramade om kollegor som vi bara träffat digitalt i flera år!  Det var en sån lyckokänsla!

Men jag var duktig och körde min randiga strategi i den mån det gick. Jag hem till min syster – där jag också skulle sova över – på eftermiddagen och vilade. Tanken var att jag skulle tillbaka till konferensen på kvällen för att äta middag, men jag fattade ett moget beslut om att spara krafterna till nästa dag istället. Man kan ju som bekant inte få allt här i världen!

Det var härligt att känna all energi jag fylldes av under konferensen! Energi för att jobba. Jag fick en del pepp från kollegor men det var också många som uttryckte omsorg om min hälsa. Fint! Jag trodde jag skulle vara helt utschasad på fredagkvällen och nu under helgen, men det känns helt ok.

Det börjar verkligen hända saker i trädgården nu! En sorts tulpan har slagit ut och flera är på gång. Kungsängsliljorna som inte kom upp i fjol kommer i år istället, och blommar nu – ljuvliga!

Återgång

Det tog drygt en vecka innan jag kände mig helt återställd efter covid, men nu är det bara en kvardröjande förkylning kvar. Resten av familjen är också friska även om sonen fortfarande har en del symptom. Skönt att vi klarade oss så relativt lätt.

Åter på jobbet blev det en vecka med känslan av att jaga ikapp. Förståendet sa att ta det lugnt – jag har varit borta en hel vecka och jag kan inte ta igen det på en kafferast – men känslan präglades av otillräcklighet och stress över allt som inte blivit gjort. Saknaden efter min kollega som nyligen slutade blev än mer påtaglig. Flera av sakerna jag inte kunnat göra skulle hon ha ordnat med. Känslan av ensamhet låg som ett mörkt moln över veckan.


Det är dags för återgång till arbete på kontoret igen. Det känns väldigt roligt men samtidigt stressigt. Jag vet att jag får jobba mycket hemifrån även efter pandemin. Min chef har sagt det när jag förklarat att jag inte tror att jag kommer att kunna jobba så mycket som 75 % om jag ska vara på kontoret större delen av veckan. Men det är en sak att jobba hemifrån om kollegorna också gör det, och en annan att vara den enda som gör det flera dagar i veckan. Att delta i hybridmöten blir inte helt enkelt. Vi har testat en gång. Jag var hemma och tre kollegor satt i ett mötesrum på jobbet. Så fort de pratade som man normalt gör i ett samtal, det vill säga delvis i mun på varandra, så hörde jag inte vad som sas. Men vi får väl lära oss.

Kontoret gjordes om till aktivitetsbaserat precis innan pandemin, vilket innebär att ingen har en fast arbetsplats utan det är öppet kontor där man tar en plats som passar för dagen. Det få gånger jag varit inne och jobbat på kontoret har jag insett att det passar mig dåligt med alla som rör sig omkring en och ljud från samtal. Jag ska se till att jobba i den tysta delen så mycket som möjligt.

Jag har samlat på mig en del artiklar som handlar om hybridmöten och om hur återgången till arbetsplatsen påverkar oss. Jag ska leta efter bra tips där och hitta en strategi. Det randiga tar jag med mig, och får hitta sätt att vila mellan varven.

Summering av 2021

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Tandpressning

Ursäkta gnället men jag hade en kroppsdel som inte krånglade och det var tänderna. Efter besök hos tandläkaren igår då jag klagade på ilningar, frågade hon om jag biter ihop dem eller till och med gnisslar tänder. Om det vore så att jag gnisslar tänder på nätterna så skulle jag fått höra det av omgivningen. ”Fundera på hur du gör på dagarna” sa hon, och några timmar senare insåg jag att jag biter ihop käkarna mest hela dagarna! Hur ändra på det? Ska jag gå med öppen mun? Kan man ha en bettskena på dagen, och hjälper det ens? Jag ska fråga nästa gång jag är där för att dra ut en krånglande visdomstand.

Det här med nätterna börjar bli ohållbart. I natt satt jag upp mellan ett och tre, och var helt groggy när arbetsdagen skulle börja. Det är bra att jag ska ha ett telefonmöte med psykiatern om några veckor så jag kan ta upp det. Somna går bra, det är att sova hela natten som inte gör det. Precis som det var för en del år sedan då jag började med Oxascand.

Under dagen försökte jag sova vid tre tillfällen, men lyckades dåligt på grund av dessa eländes krypningar i benen. Jag somnade korta stunder, men det blev ingen riktig vila.

En rolig sak just nu är att kunna träffa arbetskompisar! Häromdagen satt vi och åt lunch tillsammans och pratade så där som man gör. Efteråt skulle vi ha ett möte, och jag insåg att jag skulle behöva vila lite emellan, men nändes inte gå därifrån. Så svältfödd på samvaro!

Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.