Lycka stavas tyger, mönster, färger!

Idag började höstens Syfestival på Stockholmsmässan i Älvsjö. Trogna läsare vet att jag ogärna missar den, och den här gången hade jag sällskap för första gången av min goda vän Å. Fördelen med att gå på egen hand är att inte behöva ta hänsyn till någon annan, utan spana efter precis det som jag vill titta på. Men det är så många andra fördelar med att gå med någon som går igång på samma saker som jag!

Jag har en svaghet för vackra tyger och vi botaniserade mycket bland lapptäckstygerna idag. Där finns många olika ganska dyra tyger i fantastiska färger och mönster, men i så pass små bitar att det inte blir så kostsamt. Här är några exempel, och även om bilderna är tagna i lite missvisande ljus så syns det ändå hur vackra de är!

Jag hittade också ett fantastiskt Liberty-tyg som jag inte kunde motstå (det orangeblå), och två andra tyger som jag bara måste ha!

Och vad ska jag göra av alla dessa tyger då? Ja, jag måste verkligen få ordning på min symaskin! Jag har tänkt sy små väskor och dom kommer att bli som karameller!

Karin Derland har precis kommit ut med en bok om fritt broderi på ylle, och den måste jag visst också ha. Tänka sig.

Sy på papper

Jag har provat mig fram med att sy med symaskin på papper. Jag använder dels styvt akvarellpapper med lite grövre struktur och dels fina papper jag köpte i Seoul i Sydkorea för en del år sedan. De senare är oftast tunna och några har inpressade växter. Till detta har jag fogat mindre bitar av linnetyg på några, och på en del andra har jag sytt fast torkat lin som jag har sedan många år. Det blir ganska dekorativt mot en svart bakgrund tycker jag.



Äntligen är kudden klar

Nu har äntligen min syster fått sin 50-årspresent: en kudde i svart kläde med en bred remsa ylletyg som jag växt- och skrotfärgade på kursen i somras. Jag tänkte direkt att det skulle bli en kudde, men insåg nästan lika snabbt att den i vårt hem skulle bli alldeles full i katthår. Det fick bli en present alltså, och väl på plats i systerns och svågerns soffa är den ju klockren, eller hur?

Jag har sytt ihop bitarna med skarvsöm som jag lärde mig på kursen, och är riktigt nöjd.

Små stunder i verkstan igen

Under de veckor som gått sedan jag halkade och bröt handen har jag inte kunnat göra något i verkstan. När jag tog bort gipset för en vecka sedan hade jag så pass ont i handen att jag inte kunde använda den till mycket. Jag skulle visserligen använda den till viss del för att träna upp funktion och styrka igen, men inte så att det gjorde ont. Jag gör framsteg varje dag och nu kan jag nästan böja handleden lika mycket på båda händerna, och smärtan är inte så stor längre.

Korta stunder har jag varit i verkstan de senaste dagarna. Först bara för att röja undan allt jag bara lagt in där, till exempel tyger jag ropat in på Tradera. Men igår lagade jag sonens byxor på symaskinen, och idag har jag också suttit och klurat på en sömnadsdetalj. Det känns roligt, men jag är lite obegripligt trött och håglös på kvällarna nu så jag tar det så smått.

Nu är det bara tre veckor kvar tills vi åker till Kanarieöarna! Det känns fortfarande helt overkligt att det ska bli av – men det ska det!

En julkrans jag nålfiltade förra året.

Pigg

”Ser ni nåt på mig?” frågade jag familjen vid middagen igår kväll. De tittade på mig noga. ”Alltså, jag har inte klippt mig eller så, det är inget som syns – eller det gör det väl? Att jag är pigg!” sa jag. ”Jo det ser jag” sa min man, ”men jag vågar inte riktigt tro det”.

Jag har tillfälligt blivit piggare förut, flera gånger. Visst är det sannolikt att det även denna gång vänder igen och att jag blir sämre, men jag känner en sån stark glädje över känslan och tänker bara tänka på hur det känns just nu!

Jag kan tänka mig att det handlar om att flera bäckar små gjort en stor stor å. Mitt läkarintyg gick igenom hos FK i veckan. Jag hade redan innan det kommit fram till att om FK nekar vidare sjukpenning så får det gå ändå – en avstressande och hjälpsam tanke. Jag träffade den underbara fysioterapeuten i måndags som erbjöd flera saker som jag tror kan hjälpa mig. Jag hade ett par underbara dagar med bröllop och kära släktingar förra helgen. Jag har bytt antidepressiv medicin och ökat dosen ganska rejält (även om förändringen till det bättre kom innan det hann ge effekt). Jag har också gått ner 6 kg i vikt. Sammantaget ger de goda effekter var och en för sig, och sammantaget stavas det HOPP! Hopp om att jag någonsin kan bli bättre – till och med frisk. Hopp om att orka göra saker jag drömmer om: träffa vänner mer, resa, träna och inte minst orka jobba heltid. Jag kommer inte ihåg hur det känns att orka, att vara stark. När jag ser människor som är på resor, tränar, jobbar heltid, gör roliga saker med sina barn så fattar jag inte hur dom kan. Eller, det gör jag väl på ett sätt. Jag har ju också haft det så, men det känns främmande att denna kropp och denna hjärna ska klara av det någonsin igen. Men kanske ser jag en ljusning nu!

Igår till exempel: jag följde dottern till ridskolan på morgonen, därefter åkte hon och jag hem till min syster i stan (Stockholm) och hälsade på. På hemvägen stannade vi till vid T-centralen och köpte en höstjacka till dottern på Drottninggatan (så fruktansvärt mycket folk!). Vi var inte hemma förrän efter klockan 16 och då var jag visserligen trött men inte helt slut. I vanliga fall hade jag inte orkat hälften av allt det där, och varit helt utmattad när jag kom hem. På kvällen fixade jag middag och satt med hela middagen vid matbordet utan att känna att jag ville gå och lägga mig, och det var då jag ställde frågan om de såg något på mig. Jag kände mig pigg trots denna intensiva dag!

Och senare på kvällen då jag vanligtvis blir toktrött på ett par sekunder, kom jag igång och färdigställde ett kuddfodral jag börjat på tidigare! Vid kl 23 la jag mig men det tog tid att somna för jag kände mig inte trött. Och nattsömnen har varit riktigt dålig. Jag har vaknat var och varannan timme, och varje gång har jag haft svårt att somna om. Jag insåg till slut att detta var ett alltför bekant mönster, och kom på att jag glömt ta min lugnande medicin som ska göra att jag sover hela natten! Inte så konstigt att det blev som det blev med sömnen. Det lustiga är att jag igår kväll i övermod tänkte att jag kanske kan trappa ner på den medicinen – en alltför tidig tanke uppenbarligen!

Nu ska utan att ta ut någonting i förskott glädjas åt denna känsla här och nu. Jag hoppas på en vacker höstdag och ska ut och fotografera tillsammans med min man. Men först kommer en nära vän hem och dricker kaffe på förmiddagen.

 

Kuddfodral sytt av spillbitar från Växbo lin, bård från en gammal kökshandduk och broderad med kedjestygn.

Det bidde en kudde!

På kursen i växt- och rostfärgning i juni färgade jag ett tyg som jag blev särskilt förtjust i. Jag var osäker på vad jag skulle göra av det, men nu har jag äntligen gjort en kudde av det.

Det har gått under benämningen mitt nu-jädrar-tyg, vilket kommer sig av att jag inte blev nöjd med en del färgningar på kursen. De gjordes med stora förhoppningar men blev bleka och lite menlösa tyckte jag. När det var dags för den sista färgbadet tänkte jag att NU JÄDRAR! Jag vek ett kraftigt bomullstyg som ett dragspel, och fyllde varje skrymsle och ficka med blad och rostiga grejer, uttalade en besvärjelse och la paketet i växtbadet. Nej, jag uttalade nog ingen besvärjelse men kände mig i alla all väldigt beslutsam. Och jag blev verkligen nöjd!

Igår färgade jag en del, och ett av tygerna tänkte jag skulle passa som baksida på kudden. Det är ett kraftigt tyg i grovt linne som min mormor vävt, och jag färgade det i ett bad med lupin och skal av rödlök, och så en del skrot inlindat i tyget.

När jag skulle sy ihop delarna tänkte jag på att tygerna skulle ligga ät rätt håll, men det blev fel ändå! Baksidestyget hamnade med avigsidan ut, men det gör inget egentligen. Det är fint ändå.

Står och väger

Jag upplever det som att mitt mående står och väger. Ska jag tippa bakåt eller blir det ett steg framåt? Kanske det är ungefär samma som tidigare, men ganska små saker får mig att tippa. Å andra sidan har jag blivit allt bättre på att ta hand om bakåt-tippandet. Jag försöker inte pressa på, utan tar ett steg bakåt och återhämtar mig. Inser att jag gick lite över gränsen och tar det lugnt så länge jag känner att jag behöver. För mig innebär det att jobba hemma någon dag, dra ner ännu mer på det lilla jag gör hemma, avstå roligheter med vänner, laga enklare mat eller be någon annan göra det.

Jag är så hjärtinnerligen trött på att säga att jag är trött! Att jag inte orkar – det är så uttjatat. En nära vän med liknande situation i familjen som jag har, berättade om en extremt påfrestande incident under semestern. ”Jag var helt slut efteråt” sa hon, och jag började skratta. Att bli helt slut är ett så blekt uttryck för vad hon kände och som jag också känt. Helt slut kan man vara efter en lång arbetsdag eller en dag i Täby centrum med en shoppingglad tonåring. Men vokabulären täcker inte allt. Hon vet att jag vet hur det känns. När man inte fattar hur man klarat även denna gång utan att antingen gått fullkomligt bärsärk eller lagt sig ner att dö. Igen och igen och igen.

Utmattad är ett bra ord. Det beskriver den där känslan av nära nog total energilöshet. När det känns övermäktigt att lyfta armarna eller att gå. När jag började göra smycken låg jag i soffan med en kudde under var arm för att orka hålla dem uppe. Jag mådde så bra av att tänka ut hur jag skulle göra och försöka få till dem, och insåg att jag fick energi av det. Korta korta stunder.

I måndags hade vi planeringsdag på jobbet och jag skulle vara med så länge jag orkade. Med inlagda pauser skulle jag orka lite längre än vanligt tänkte jag. Konstigt nog fanns inte en enda fåtölj eller soffa att sträcka ut sig i, så jag letade upp en lugn vrå i matsalen där det fanns en matta och la mig på den att vila. Jag stannade nästan hela dagen och vacklade sedan hemåt. Jag funderade på att ta en taxi, det kändes nästan omöjligt att ta sig hem med tre byten mellan tunnelbana, pendeltåg och buss – men det gick.

Jag hade ett planerat möte dagen efter, annars skulle jag tagit ut komptiden som måndagen genererat direkt men tisdagen förflöt utan problem och så tog jag den lediga dagen igår istället. Jag vaknade tidigt som vanligt men somnade om till kvart över tio! Jag behövde verkligen den sömnen – jätteskönt!

Jag sydde en kudde igår av de ofållade handdukar i linne jag köpte på Växbo lin. Det är olika tyg på fram- och baksida. För att få lite färg sydde jag på ett vackert vävt band jag köpte för något år sedan. Jag hade stora problem med att sätta på bandet, och ägnade en försvarlig tid åt att sprätta och göra om, tills jag kom på att jag skulle tråckla fast bandet innan jag sydde istället för att nåla. Då gick det bra. Så är det när man inte lärt sig – det tar tid men det funkar till slut. Jag försöker tänka att jag inte är bunden av hur man SKA göra, men det är mest en klen tröst.

Plötslig försämring

De senaste dagarna (och nätterna!) har min WED plötsligt blivit rejält sämre. Jag har konstant känningar i främst fötter och smalben, men även i armar och bål. För länge sedan skrev jag att jag tänker att mina medresenärer på tåg och bussar måtte tro att jag spelar min favoritmusik i lurarna, och sitter och rådiggar med mina sprattliga ben. Den tanken kom för mig igen häromdagen på hemväg från jobbet. Jag ser nog inte riktigt klok ut ibland.

Flera nätter nu har varit ovanligt vidriga. När jag lagt mig att sova igår kväll väcktes jag flera gånger under första timmen eller två av att det ryckte i benen och att jag låg och sparkade.

Resultatet är att jag blir trött och ändå inte kan sova middag eftersom jag inte kan slappna av i musklerna. Idag var jag så trött att jag somnade i soffan, men väcktes precis som i natt var och varannan minut. Jag blir trött i musklerna också av att jag spänner och slappnar av, spänner och slappnar av.

Men framför allt blir jag panikslagen. Vad är det som händer? Varför kommer det nu? Och framför allt: kommer det att vara så här nu? Blir jag sämre?

IMG_3958

Jag försöker hålla igång en del men orkar inte så mycket i taget. Jag har sytt lite på nya symaskinen som jag installerat i verkstan. Gjort några små test med växtfärgning. Jag hittade nedfallna grenar vid de många rönnar som finns i vårt område. De är fulla med lav och det har jag hört ska gå bra att färga med. Jag testade på en liten bomullslapp, och den är ännu så länge ganska vackert orangebrun. Får se hur färgen blir när det torkat.

Det som gjorde att jag köpte den nya symaskinen var att jag insåg att jag behöver en med starkare motor. Då hade jag kört av två nålar plus en särskild jeans-nål i försöken att sy fast handtagen på en väska i jeanstyg. Idag sydde jag klart väskan och det gick som en dans att sy igenom alla lager av hårt tyg – vilken skillnad på symaskiner! Här är väskan med en linnelapp från Gudrun Sjödén som jag haft i många år, samt shiboristygn.

IMG_3965 IMG_3964

Minisemester

Jag har sovit dåligt delar av den gångna natten på grund av gräsliga pirrningarna och obehagskänslor i benen. När jag vaknar på grund av WED är jag sällan så pass klar i skallen att jag kommer på att gå upp och stretcha benen. Men i natt behövde jag till slut gå upp på toaletten, och då kom jag på det. Jag stretchade främst vadmuskler och musklerna på framsidan av smalbenen en stund och kunde till slut somna om.

Jag kände av det på morgonen när jag vaknade, men mest som en obehaglig förnimmelse. Jag tog en dos Citrulline, vilket jag gör efter behov numera och inte morgon och kväll. Ibland blir det bara en gång om dagen, eftersom förmiddagarna ändå är ganska ok.

IMG_3787

Idag åkte jag inte hem efter jobbet utan till min syster och svågers lägenhet på Söder i Stockholm. Jag ska bo här en natt, och åker till jobbet härifrån i morgon bitti. Ingen stor sak, men skönt med en eftermiddag och kväll i ensamhet. Det är inte första gången jag lånar deras lägenhet när de är bortresta, men oftast har det varit när jag varit ledig och jag har också stannat någon natt till.

Jag tog en kort runda till Stadsmissionen i närheten där jag hittade två tyger, och till Tygverket – en stor härlig tygaffär ett par kvarter bort. Jag har länge varit på jakt efter svart linnetyg på second hand att ha som bakgrund till mina alster, men nu gav jag upp och köpte nytt tyg. Annars är det ju en härlig känsla att återbruka tyger som annars är en sådan miljöbov. Jag köpte också en bit vaxduk att skydda bänken i tvättstugan när jag växtfärgar. Två stuvar för halva priset samt sex knappar à 1:- blev det också.

Sedan var jag trött och gick tillbaka till lägenheten igen. Jag försökte sova middag men benen krånglade igen. Det kanske är lika bra, så att jag somnar bra ikväll. Men här sitter jag nu och spänner musklerna i ben, fötter och händer – spänner och slappnar av, spänner och slappnar av – för att häva det värsta av obehaget. Inte konstigt att jag är trött!

IMG_3470

Jag har fått mejl om att symaskinen är på väg – det känns jättekul och jag hade önskat att verkstaden var tillräckligt stor för att sy i, så jag inte stör resten av familjen när jag har maskinen på matbordet. Då måste jag ju plocka bort den mellan sessionerna också. Kanske att jag kan tränga ihop lite grejer …