Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Bilden av sig själv

Jag tror att jag är en snäll, omtänksam och inkännande människa. Det är i alla fall det jag vill vara, och egenskaper jag sätter högt. Men vad vet man om hur man uppfattas av andra?

På senare tid har jag haft en del att göra med en person som ofta får mig att känna mig dum och tillplattad. Det är ingen vän eller arbetskamrat utan en person jag träffar tillfälligt, och därför är det inte så viktigt egentligen. Men jag började först fundera på om denna person är medveten om sitt beteende och hur det påverkar dem hen möter. Därefter tänkte jag att det kanske bara är jag som är känslig – kanske ingen annan uppfattar hen så. Nästa tanke var: finns det dom som tycker att jag beter mig så? Är jag medveten om hur jag uppfattas?

Jag har skrivit förut om hur mycket jag tänker på hur andra uppfattar mig, och hur det påverkar mitt sätt att vara. Kanske är det därför jag fick det här på hjärnan? Jag tycker att det är viktigt att vi tänker på hur vi alla utgör varandras närmiljö, och att vi tar vårt ansvar för den. På en arbetsplats är det ofta kollegorna som kan göra att man trivs eller inte, oavsett arbetsuppgifter.

IMG_1591

Jag skrev i somras om självmedkänsla och hittar ännu ett citat i Pia Dellsons bok Väggen. 

Det handlar inte om självömkan utan om att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet ibland. Min psykolog Siri sa att jag behöver tänka mer på mig själv och vad som får mig att må bra.

Jag kommer att tänka på en kollega på en tidigare arbetsplats. Hen sa att när hen var liten var det alltid de vuxna som kom i första hand. När hen själv fick barn hade tiderna förändrats och nu skulle barnen sättas främst. ”När blir det min tur?” sa hen på skoj men också lite uppgivet. Samma kollega sa också att vi föräldrar motiverar att vi tar oss tid att träna eller träffa vänner, med att det är bra för barnen att föräldrarna mår bra. ”Vi  borde kunna göra nåt för vår egen skull också” menade hon. Och visst är det så, även om en stor del av föräldraskapet går ut på att se till att barnen har det bra. Då kommer vi i andra hand. Men det viktiga är att detta inte pågår för länge, utan att vi kan prioritera oss själva allt mer, jämsides med att barnen klarar sig själva. Att det blir vår tur någon gång.

Tre goda ting, eller fyra

Sonen ringde i morse när jag nästan var framme vid jobbet och frågade var allt bröd tagit vägen. Igår låg en stor påse med rågkakor på köksbänken och nu var de borta. Jag svarade att jag fryst in bröden i flera påsar och ätit upp dem som jag lämnade framme. Han missförstod och utbrast ”Har du ätit upp allt jävla bröd?!” Det kanske inte låter så roligt, men för mig blev det en väldigt rolig situation och jag skrattade i flera minuter. Först tänkte jag att de som mötte mig förhoppningsvis trodde att att jag pratade med någon i telefon – jag hade ju lurar i öronen – men sen tänkte jag att det spelar ingen roll. Kanske det glädjer någon att jag går och skrattar högt för mig själv! En fin start på arbetsdagen blev det hursomhelst!


img_1231Vi kan boka massage till subventionerat pris på det kontor där jag jobbar. Jag har inte gjort det tidigare men till idag hade jag bokat ett dubbelpass på 50 minuter. Det var himmelskt! Jag är i stort behov av massage och hon var väldigt duktig. Dessutom fick jag mängder med råd om min hälsa, träning jag borde göra och en del annat på köpet. Hon var uppriktig och jag uppskattade det. Så nu ska jag prova spikmatta! Vi har en hemma men jag tyckte att den gjorde så ont när jag provade förut. Massören sa att man måste vänja sig, och att det skulle vara perfekt för min spända nacke och rygg.

Den tredje fina saken idag var att en god vän dök upp för en pratstund. Sånt man lever ett tag på!

img_1232Egentligen var det ännu en riktigt bra sak som hände. Det blev strömavbrott hemma och jag fjärrstyrde sonen att slå på jordfelsbrytaren som slagit ifrån. Det hjälpte bara till en del. Vissa delar av huset var fortfarande strömlösa. Jag gruvade mig för att åka hem och behöva ta itu med detta, vad det nu var som var fel, och mötas av upphetsade tonåringar. Men så kom jag på att jag kan be om hjälp. Jag smsade min man att jag inte riktigt pallar med ännu en utryckning (jag har fixat ett par andra grejer i veckan) och han cyklade hem och bytte proppen som gått så att allt var lugnt när jag kom hem. Det var snällt av honom och bra av mig att ha självmedkänsla som jag skrev om i somras. Jag mår bra av att ta hand om mig och känna att jag prioriterar mig själv.

Självmedkänsla

Jag lyssnade på Malou von Sivers sommarprogram i efterhand igår. Det var väldigt bra tycker jag. Utlämnande och känslosamt men också allmängiltigt. Jag tror att det är bra att de som har språket i sin hand sätter ord på känslor. Även om den som läser eller lyssnar har andra upplevelser med sig som kantstött dem, kan känslorna vara desamma och det kan vara hjälpsamt med igenkänningen. Just så är det, så känns det, det finns fler som känner likadant, det är inte jag som inbillar mig, det kanske inte är mitt fel.

Hon använder ett bra ord: självmedkänsla. Inte att förväxlas med självömkan med dess förklenande och gnälliga klang. Att känna medkänsla med sig själv. Att förstå och att tillåta. Tillåta sig att tycka synd om sig själv, och att tycka om sig själv. Vara mån om sig.

Malou von Sivers sa också att ”Min sårbarhet är min styrka och min drivkraft, den som gjort mig till den jag är. Den är mitt livs tatuering.” Jag känner igen mig i det. Jag tror också att min sårbarhet och känslighet är en viktig del av mig och den jag blivit. Den har påverkat mycket i mitt liv. Och den styrka jag samtidigt känner i att klara av’et. De är avhängiga av varandra. Det är ju ingen konst att vara stark och man inte är känslig, för att travestera Tove Jansson. Och att vara känslig men inte stark (svag?) vore förödande.

Idag fyller jag 52 år. Jag tycker att 50-årsåldern hittills är måhända den bästa av åldrar hittills. Jag känner mig kompetent yrkesmässigt och tar plats i tillvaron mer än jag någonsin gjort. Mensen (den jävliga jävliga) är borta. Visserligen svettas jag som en gris emellanåt, men tydligen kan det vara låååångt värre. Jag har gått upp massor i vikt, delvis pga mediciner, stillasittande och stresshormoner. Men det tänker jag ta tag i när jag orkar. Jag har högt blodtryck (tre mediciner), rastlösa ben (medicin + diverse tillskott) (#hata), svårt med sömnen (medicin), hypotyreos (en medicin) och behöver stämningshöjande medicin för att stå upp. Men jag har också fler riktigt nära vänner än jag haft sedan tonåren. Jag har en man som är min stora kärlek. Om ett halvår är det 25 år sedan vi träffades, och vi har varit gifta i 22 år. Vi har underbara barn, på olika sätt fantastiska och säregna. Det finns en stark och grundmurad kärlek i vår familj, trots allt. Och ja, ibland heter jag Pollyanna!

Jag önskade mig utrustning för att göra linoleumtryck i födelsedagspresent:image

Det ska bli roligt att pröva på!