Sjukskrivningen och kurs

Jag fick ett meddelande idag att Försäkringskassan vill ha in kompletterande uppgifter från min läkare, men meddelar samtidigt att de fattat beslut om att godkänna sjukskrivningen. Lite dubbla budskap men ändå positivt. Oerhört skönt att veta att jag är sjukskriven på halvtid till årsskiftet!

I våras skrev jag ett inlägg om självmedkänsla och bloggen Bli mera du. Marie Bengtsson som driver bloggen har en kurs i självmedkänsla och jag ska nu gå den. Det känns jättebra, och jag ska lägga mig på en nivå som jag orkar. Jag kommer att ha tillgång till kursmaterialet även efter de tio veckorna, om jag vill gå tillbaka och fördjupa mig. Det handlar mycket om att hitta nya förhållningssätt och sätt att agera och tänka på. Läs gärna mitt inlägg från i maj, och kolla även in Bli mera du!

Den här bilden från lokaltidningen för två år sedan påminner mig om att ta en promenad i Barockparken här i Väsby! Det kanske blir målet för helgens promenad med min vän E.

Självmedkänsla

Jag har skrivit tidigare om självmedkänsla. Det är en så vacker tanke tycker jag – att känna med sig själv istället för att kritisera. Jag hittade en blogg som heter Bli mera du. Genom att skicka min e-postadress fick jag en kort bok om självmedkänsla både som e-bok och e-ljudbok. Jag lyssnade igenom den häromdagen och tyckte det fanns mycket bra där.

Marie Bengtsson som driver bloggen skriver om självmedkänslans tre komponenter: att vi är snälla mot oss själva, att vi tar in att vi inte är ensamma och att vi möter smärtan men fastnar inte i den. Den första handlar om att vara accepterande istället för dömande. Den andra om att inse att alla har skuldkänslor och att ge de egna rimliga proportioner. Den tredje uppmanar en att inte undvika det som gör ont, när vi möter smärtan ger vi den möjlighet att klinga av. Marie skriver att vi ska vara vår egen bästa vän – det är en fin tanke.

Hon menar att det är fel strategi att debattera och använda logiska argument mot den inre kritikern, eftersom den är listig och vet vad den ska svara. Vi ska inte använda huvudet utan hjärtat, och förstå att uppsåtet hos den dömande är gott.

Vi kan inte leva ett smärtfritt liv, och ju mer motstånd vi bjuder smärtan desto värre blir den. Hon refererar till en ekvation hon läst: lidande = smärta x motstånd. En bra tanke att ha med sig är att bemöta sig själv så som man själv vill bli bemött av vänner: säg att du förstår att det gör ont.

En intressant sak som jag själv tänkt på är dilemmat med den egna ambitionsnivån. Marie skriver att den ju skänker glädje och att man behöver bli vän med även denna del av sig själv. Istället för att bekämpa de höga kraven på sig själv så kan man omfamna dem. Man ska leva MED istället för EMOT.

Hon skriver om tre steg att gå igenom för att nå självmedkänsla: sakta in, mjukna och njuta. Hon ger exempel på övningar att använda dagligdags för att skapa balans och harmoni. Det här tror jag är användbart för mig.

Min nya kudde som var så rolig att komponera och att sy!

Boken som tog ca 45 minuter att lyssna på kostar alltså ingenting och det finns fler av Maries texter att tillgå på hennes hemsida. Hon erbjuder en webbaserad kurs som hon däremot tar betalt för, och gratismaterialet är förstås ett marknadsföringsmaterial för kursen.

Jag tycker att detta är väldigt intressant. Min egen frustration kring min ambitionsnivå handlar om att jag måste göra våld på den jag är. Jag är snabb och typiskt duktig. Det är viktigt för mig att göra ett mycket bra jobb. Det egentligen geniala begreppet good enough – tillräckligt bra – har inte räckt för mig. Ofta ger den ambitiösa sidan mig stor glädje, men ibland fäller jag krokben för mig själv. Jag har genom de senaste åren tvingats att acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt och vill.

Igår sov jag middag utomhus. Det är en väldigt skön känsla att somna under bar himmel. Efter att ha jobbat hemifrån i två dagar på grund av trötthet, känner jag mig betydligt piggare och ser fram emot att åka till jobbet idag.

 

 

 

Artikel i Hemslöjd

I senaste numret av den vackra tidskriften Hemslöjd finns ett reportage om Maja Delborn, en ung kvinna som är sjuk i utmattningssyndrom – eller Sjukan som hon kallar det – och som broderar alla välmenta men tröttande råd man kan få av människor omkring sig. Ryck upp dig! Ta en promenad! Känn inte efter! Tänk positivt! Du måste ju anstränga dig! Maja Delborn känner igen att hon sagt dessa saker själv, inte minst till sig själv. Och det är en väldigt viktig sak: att kunna känna självmedkänsla. Att inte skammen över att inte ha orkat lägga sten på bördan. Det är nog en stor anledning till varför det är så lätt att trilla dit igen. Jag har visserligen taggat ner många ambitioner men samtidigt har en del lagrats i hemlighet, och så fort en liten ork tittat fram så är det så lätt att ta tag i något försummat. Det är många år sedan jag stötte på uttrycket good enough – tillräckligt bra – som barnläkaren Donald Winnicott använde om föräldraskapet. Det är ett av de allra viktigaste rättesnören jag har i livet, men måste erövras om och om igen (och jag har skrivit om både självmedkänsla och good enough tidigare på bloggen).

I artikeln hänvisas också till läkaren Agneta Sandström som skrivit en doktorsavhandling om stress och vad den gör med våra hjärnor. Där visar hon hur utmattningssyndrom leder till mätbara förändringar i hjärnan. Hon säger att rehabiliteringen är i princip densamma som för patienter med hjärnskador, och att en vanlig missuppfattning är att man kan bli frisk om man bara skärper sig.

Agneta Sandström säger också att när man handarbetar kan hjärnan gå in i ett viloläge som när man dagdrömmer. Viloläget kallas default mode network och är en del av hjärnans återhämtning. Hon tror att handarbete varit en tillflykt för återhämtning för kvinnor i alla tider. Intressant, eller hur? Jag är väldigt bra på att dagdrömma också, och har varit i hela mitt liv. Inte visste jag att jag tränade! ?

Två nya börsar:

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Bilden av sig själv

Jag tror att jag är en snäll, omtänksam och inkännande människa. Det är i alla fall det jag vill vara, och egenskaper jag sätter högt. Men vad vet man om hur man uppfattas av andra?

På senare tid har jag haft en del att göra med en person som ofta får mig att känna mig dum och tillplattad. Det är ingen vän eller arbetskamrat utan en person jag träffar tillfälligt, och därför är det inte så viktigt egentligen. Men jag började först fundera på om denna person är medveten om sitt beteende och hur det påverkar dem hen möter. Därefter tänkte jag att det kanske bara är jag som är känslig – kanske ingen annan uppfattar hen så. Nästa tanke var: finns det dom som tycker att jag beter mig så? Är jag medveten om hur jag uppfattas?

Jag har skrivit förut om hur mycket jag tänker på hur andra uppfattar mig, och hur det påverkar mitt sätt att vara. Kanske är det därför jag fick det här på hjärnan? Jag tycker att det är viktigt att vi tänker på hur vi alla utgör varandras närmiljö, och att vi tar vårt ansvar för den. På en arbetsplats är det ofta kollegorna som kan göra att man trivs eller inte, oavsett arbetsuppgifter.

IMG_1591

Jag skrev i somras om självmedkänsla och hittar ännu ett citat i Pia Dellsons bok Väggen. 

Det handlar inte om självömkan utan om att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet ibland. Min psykolog Siri sa att jag behöver tänka mer på mig själv och vad som får mig att må bra.

Jag kommer att tänka på en kollega på en tidigare arbetsplats. Hen sa att när hen var liten var det alltid de vuxna som kom i första hand. När hen själv fick barn hade tiderna förändrats och nu skulle barnen sättas främst. ”När blir det min tur?” sa hen på skoj men också lite uppgivet. Samma kollega sa också att vi föräldrar motiverar att vi tar oss tid att träna eller träffa vänner, med att det är bra för barnen att föräldrarna mår bra. ”Vi  borde kunna göra nåt för vår egen skull också” menade hon. Och visst är det så, även om en stor del av föräldraskapet går ut på att se till att barnen har det bra. Då kommer vi i andra hand. Men det viktiga är att detta inte pågår för länge, utan att vi kan prioritera oss själva allt mer, jämsides med att barnen klarar sig själva. Att det blir vår tur någon gång.

Tre goda ting, eller fyra

Sonen ringde i morse när jag nästan var framme vid jobbet och frågade var allt bröd tagit vägen. Igår låg en stor påse med rågkakor på köksbänken och nu var de borta. Jag svarade att jag fryst in bröden i flera påsar och ätit upp dem som jag lämnade framme. Han missförstod och utbrast ”Har du ätit upp allt jävla bröd?!” Det kanske inte låter så roligt, men för mig blev det en väldigt rolig situation och jag skrattade i flera minuter. Först tänkte jag att de som mötte mig förhoppningsvis trodde att att jag pratade med någon i telefon – jag hade ju lurar i öronen – men sen tänkte jag att det spelar ingen roll. Kanske det glädjer någon att jag går och skrattar högt för mig själv! En fin start på arbetsdagen blev det hursomhelst!


img_1231Vi kan boka massage till subventionerat pris på det kontor där jag jobbar. Jag har inte gjort det tidigare men till idag hade jag bokat ett dubbelpass på 50 minuter. Det var himmelskt! Jag är i stort behov av massage och hon var väldigt duktig. Dessutom fick jag mängder med råd om min hälsa, träning jag borde göra och en del annat på köpet. Hon var uppriktig och jag uppskattade det. Så nu ska jag prova spikmatta! Vi har en hemma men jag tyckte att den gjorde så ont när jag provade förut. Massören sa att man måste vänja sig, och att det skulle vara perfekt för min spända nacke och rygg.

Den tredje fina saken idag var att en god vän dök upp för en pratstund. Sånt man lever ett tag på!

img_1232Egentligen var det ännu en riktigt bra sak som hände. Det blev strömavbrott hemma och jag fjärrstyrde sonen att slå på jordfelsbrytaren som slagit ifrån. Det hjälpte bara till en del. Vissa delar av huset var fortfarande strömlösa. Jag gruvade mig för att åka hem och behöva ta itu med detta, vad det nu var som var fel, och mötas av upphetsade tonåringar. Men så kom jag på att jag kan be om hjälp. Jag smsade min man att jag inte riktigt pallar med ännu en utryckning (jag har fixat ett par andra grejer i veckan) och han cyklade hem och bytte proppen som gått så att allt var lugnt när jag kom hem. Det var snällt av honom och bra av mig att ha självmedkänsla som jag skrev om i somras. Jag mår bra av att ta hand om mig och känna att jag prioriterar mig själv.

Självmedkänsla

Jag lyssnade på Malou von Sivers sommarprogram i efterhand igår. Det var väldigt bra tycker jag. Utlämnande och känslosamt men också allmängiltigt. Jag tror att det är bra att de som har språket i sin hand sätter ord på känslor. Även om den som läser eller lyssnar har andra upplevelser med sig som kantstött dem, kan känslorna vara desamma och det kan vara hjälpsamt med igenkänningen. Just så är det, så känns det, det finns fler som känner likadant, det är inte jag som inbillar mig, det kanske inte är mitt fel.

Hon använder ett bra ord: självmedkänsla. Inte att förväxlas med självömkan med dess förklenande och gnälliga klang. Att känna medkänsla med sig själv. Att förstå och att tillåta. Tillåta sig att tycka synd om sig själv, och att tycka om sig själv. Vara mån om sig.

Malou von Sivers sa också att ”Min sårbarhet är min styrka och min drivkraft, den som gjort mig till den jag är. Den är mitt livs tatuering.” Jag känner igen mig i det. Jag tror också att min sårbarhet och känslighet är en viktig del av mig och den jag blivit. Den har påverkat mycket i mitt liv. Och den styrka jag samtidigt känner i att klara av’et. De är avhängiga av varandra. Det är ju ingen konst att vara stark och man inte är känslig, för att travestera Tove Jansson. Och att vara känslig men inte stark (svag?) vore förödande.

Idag fyller jag 52 år. Jag tycker att 50-årsåldern hittills är måhända den bästa av åldrar hittills. Jag känner mig kompetent yrkesmässigt och tar plats i tillvaron mer än jag någonsin gjort. Mensen (den jävliga jävliga) är borta. Visserligen svettas jag som en gris emellanåt, men tydligen kan det vara låååångt värre. Jag har gått upp massor i vikt, delvis pga mediciner, stillasittande och stresshormoner. Men det tänker jag ta tag i när jag orkar. Jag har högt blodtryck (tre mediciner), rastlösa ben (medicin + diverse tillskott) (#hata), svårt med sömnen (medicin), hypotyreos (en medicin) och behöver stämningshöjande medicin för att stå upp. Men jag har också fler riktigt nära vänner än jag haft sedan tonåren. Jag har en man som är min stora kärlek. Om ett halvår är det 25 år sedan vi träffades, och vi har varit gifta i 22 år. Vi har underbara barn, på olika sätt fantastiska och säregna. Det finns en stark och grundmurad kärlek i vår familj, trots allt. Och ja, ibland heter jag Pollyanna!

Jag önskade mig utrustning för att göra linoleumtryck i födelsedagspresent:image

Det ska bli roligt att pröva på!